Senaste kommentarerna i forumet

SOM jag har sett fram emot den här dagen, tänk vilken glädje!
Ja, jo jag kom i mål, uppdraget avslutat och godkänt!
Men allt var lite konstigt, mycket beroende Corona och karantän mm.. Jag kunde inte redovisa som jag ville, fick bara maila iväg allt. Lite antiklimax.
Jag är egentligen jätteglad, jag är klar och kan vara ledig nästa vecka, -Jippi! Men hur ska jag fira?
Jag har haft en sådan oro i kroppen hela em. Har fått ryta till ordentligt mot den där rösten som lockar med att jag väl ändå kan fira med en flaska vin ikväll. Märkligt det där, att rösten kan komma och locka även om man inte känner minsta lilla sug. Tacksam mot mig själv att jag förutsåg och höjde garden redan i morse.
Har istället försökt att belöna mig själv med nya vårskor och -kläder. Toppade det tom med en bukett blommor till mig själv. Kändes lite bättre när jag fick unna mig något iaf - men det blev DYRT...
Men - VARFÖR - ska detta vara så svårt att hantera?? Varför kan jag inte bara vara glad?
Tittar på mina blommor. -Jo, imorgon kommer jag nog att känna mig glad, riktigt glad över att vakna nykter ännu en dag och att mötas av blommor på frukostbordet.
För så blir det. -YES! Systemet har stängt nu. Tackar för det för jag vill verkligen inte dricka.

Kram!

Nämdes på alkis podden.Ska försöka jobba med att lägga energi på sånt jag tycker om.Försöka att inte bry mig om saker jag inte kan påverka. Låta andra vara som de är utan att tycka en massa
runt sånt som inte passar mig.Ska försöka.
Från Pilla

Ditt mindset har verkligen förändrats. Nu ser du nykterheten som den gåva det faktiskt är.

Kram ❤️

Grattis! 30 dagar är mäktigt mycket och ditt mindset har verkligen förändrats.

Kram ?

Hejsan!
Skapade ett konto här för ca 2 veckor sedan. Jag har sedan jag var 17 år (är idag snart 25) levt ihop med min sambo som är alkoholist. Jag har också druckit mycket, väldigt mycket. För 2 veckor sedan så bröt jag ihop totalt och tog för första gången upp med min sambo att vi MÅSTE göra en förändring och att jag inte vill leva såhär. Jag har nu vart nykter i 2 veckor. Det har gått förvånansvärt bra och jag har mått bättre än på så länge. Har inte haft en tanke på att dricka, snarare så att jag aldrig mer vill se skiten igen! Det får mig att känna mig så himla korkad, liksom "var det såhär lätt att sluta?". Det får mig att fundera om jag snarare haft ett medberoende till min sambo och liksom anpassat mig till hans drickande? Har det bara vart en idiotisk vana? Så himla himla dumt och korkat.
Idag så märkte jag på honom att han druckit. Jag hittade även en öl i kylen... Jag blev så himla arg!!! Håller på att koka över! Känns som att allt är upp till mig när det gäller framtid och förändring. Jag fick oss att sluta med cannabis, jag har börjat plugga upp mina betyg för att kunna läsa på universitet, jag vill ha barn, hus, familj och allt detdär. Men det känns som att jag kämpar ensam. Inser att om inte jag hade tagit tag i detta så hade han aldrig velat förändra något. Jag funderar om jag bara slösar bort mina år med honom... Han är snäll och bryr sig otroligt mycket om mig. Aldrig våldsam eller så... Mer att han dricker för nån form av självmedicinering mot ångest.
Idag så krävde jag att vi skulle dela upp ekonomin, jag vägrar att en enda krona ska få gå till sprit. Jag berättade för honom hur arg och besviken jag är och jag gjorde klart för honom att han åker ut ur min lägenhet och att det är slut om han dricker igen. Han säger att han är ledsen och att han förstår att han måste förändra sig men jag vill ju att han ska förändra sig för sin egen skull! Inte bara för min... Bad honom även att åka här ifrån för ikväll, jag blir bara arg av att se på honom just nu känner jag.
Puh! Nu har jag skrivit av mig. Men vad tycker ni att jag ska göra i denhär situationen? Är jag orimlig och okänslig? Bör jag lämna honom? Känner mig bara så himla less....

Jag brukar tänka så här när kollegor kommer och dumpar arbetsuppgifter och/eller ansvar i mitt knä: ”Vems apa är det?”

De ska bannemej inte dumpa en apa i mitt knä om det inte är min apa. Då kastar jag tillbaks den direkt.

Det hjälper förvånansvärt bra att tänka så! Jag säger till och med till kollegor: ”Nähä du, det där är INTE min apa” och eftersom vi gått samma chefskurs fattar de direkt ?

Ofta tycker jag att andra har gjort ett mindre bra jobb - men det är inte min uppgift att rädda upp situationen. Ingen tackar mig för det. Tvärtom. Låt vb stå där med sin nakna kejsare istället.

Tyvärr drabbar det tredje part ibland - och det är allra mest trist, men fortfarande inte mitt ansvar.

...att dricka de 10 sista åren av sitt liv kanske är en väg:-) Dyr champagne ( fast pensionen är ju rätt blygsam)
Men jag tänkte ibland när jag drack att det redan nu är för sent. Jag är 58 år och har de sista året tänkt att jag får väl vara en alkis då...jag startade i alla fall sent i livet med att dricka mkt ( och ensam).
Så trist.
I dag har jag haft en ganska stressig dag som också - till dels - präglats av en konflikt.
Jag reagerade på en sak som jag tyckte var ansvarslös och dåligt underbyggd - och som skapade mkt oro nu i Coronatider.
Jag försökte vara saklig och lugn i min dialog men känner ( ofta) viss osäkerhet när jag märker att jag blir starkt känslomässigt engagerad.
Går jag igång för mkt?
Vad är mitt ansvar ( känner stort ansvar att reagera/agera ..vid missförhållanden) och när finns det risk för att jag ’biter mig fast’ ( aldrig bra)
Vad kan jag påverka - vad ska jag släppa.
Just det som väl lyfts i sinnesrobönen.
Tänker att mkt alkoholbesvör som inte är tydligt/syns...ligger bakom arga debattartiklar, moralism , rättshaveri och stelbenthet,
Jag ska minsann visa hela världen vad som gäller och vad som är rätt och riktigt ....
Det är bra med civilkurage- det är viktigt att ta ansvar.
Men linjen kan ibland vara hårfin mellan att ha driva frågor ( hur viktiga de än är) och att fastna..
Just detta återkommer de ibland till i Alkispodden...känner igen mig i resonemangen.
Solen skiner, fåglarna kvittrar och många insjuknar just nu i Covid19...en topp i Sverige i dag.
Jag gör vad jag kan. Mer går inte.
Ta hand om er!

Ja han är nog orolig.
Men tror det största är att han har ett bräckligt psyke som jag genom åren sabbat emellanåt på olika vis. Så när en sak hände spelas allt annat upp även om det var 10 eller 15 år sedan. Ibland tom. saker som rör hans ex (och då var han ju inte ens 25) kan komma som en svallvåg eller kallsup.
Det som blir jobbigt för mig är som då häromkvällen när allt rasade här.. Är att han från något som jag knappt uppfattar fullständigt rasar och säger att "det var det". "vart ringer man för att skiljas". "Nu är det klart!"
Detta är ju sånt jag hoppas familjerådgivning ska hjälpa till med.
Samtidigt som en liten del av mig viskar "tänk om det är för sent. Att nu är det kört. Det går itne rädda mera. Ni är för trasiga på många vis".... Blir så twistat då.. Att bra beslut och saker skulle leda fram till det värsta!!
Men vi brukar båda gå med tanken att allt brukar ske av en anledning. Säkert så nu med.
Idag har vi pratat massor och han har på nåt sätt av det som hände sist verkligen gått igenom sitt register och mår illa av tanken på ett liv utan mig. Så jag hoppas min visk-röst ger med sig när bitarna faller på plats framöver.

Ja så var det fredag.
Inget vin i sikte.
Men pepsi max. <3 Vad vore livet utan?
Jag har alkoholfritt rosé i skåpet.. och alkoholfritt bubbel med för den delen.. Men. Jag tänker där att inte heller det ska jag dricka. Istället för a. För det är ju just den vanan jag vill sudda bort och utvärdera!
Kanske är det då dumt att ersätta med substitut då? Pepsi max får det bli. Passar bättre till kostplanen dessutom =)

Scrollat lite i viktväktarnas flöde.. tänkte på att där har många exakt samma problem som här. Fast det handlar om mat/snacks/sött. Dom måste sluta HELT med sötsakerna. Dom klarar inte att ta EN kaka utan att ta hela påsen. Tänk vad viktigt det är med insikter. Utan insikter blir det pannkaka och uteblivna resultat.
Jag hoppas fortfarande att jag i framtiden hittar den sunda balansen. Men nu är nu. Sen är sen. En dag i taget.

...även för mig var den där timmen direkt efter jobbet den ’farliga’.
Och det var då jag fick sådan lust att ta en snabb utväg - dricka ngt glas ( som alltid blev flera) för att koppla av.
Härligt att läsa din tråd och dina tankar och insikter.

Tack så jättemycket Torn och Vinäger!

Ensamhet! Det är min känsla som dyker upp. Vi har haft några bra dagar tyvärr så går det alltid över? Vi har upptäckt att dottern och kompisar druckit. Vad gör han 2 dagar senare, åker till bolaget och ska dricka idag och imorgon. Ingen hänsyn. Då blir det lätt igen att fortsätta på min väg. Göra klart huset, sen ha ”samtalet” och därefter gå skilda vägar. Han bryr sig inte om mig, frågar hur jag upplever och vad jag vill. Han säger att jag tramsar och han ska dricka! Han vill normalisera drickandet, som det var förut. Jag försöker förklara men inser att det inte går. Fastän jag vet är det så svårt att acceptera. Nej, in på banan igen. Jobba framåt med fokus på hur jag mår.

Så himla bra du är.

Keep up the good work.

Kram

Tidigare var det en lättnad att veta att det fanns alkohol gömd i garderoben inför helgen. Visst kunde vi officiellt ta något glas till maten och även en öl efteråt. Men det var ju aldrig tillräckligt. Då kunde jag alltid pusta ut om det fanns att fylla på i det hemliga förrådet.

I dag är det en lättnad att det inte finns något undanstoppat. Att M, med den magiska nyckeln till den inlåsta alkohol som ändå finns hemma, är inne på samma spår som jag.

Han tittar med sina fina ögon på mig och säger "visst hoppar vi över helt". Så tacksam att han visar respekt och inte bara bestämmer över huvudet på mig. Det är helt och hållet mitt önskemål att det inte ska finnas något tillgängligt, då just det är min absolut svagaste A-sida.

I kväll kommer barnen som var här den ödesdigra kvällen för två veckor sedan hem på middag igen. Ännu en lättnad infinner sig: Jag riskerar inte att ens bli lite omständlig och högljudd.

Den sista lättnaden är att veta att jag redan nu kommer att vakna pigg och fräsch (nåja...) i morgon. En långpromenad står på programmet och nu kan den bli av redan på förmiddagen.

Det vita livet är en förmån att uppleva. Särskilt för oss som känner till det smärtsamma alternativet.

Ha en fin helg, alla vänner! Det ska i alla fall jag ha. Tack som vanligt för all respons, ni är fantastiska.

Kram på er

Härligt, bra kämpat!? Grattis till 30 dagar!

Oj, jag blev alldeles slut av att läsa dina ”regler” men det kanske funkar för dig. Problemet är att alkoholen är ett beroendeframkallande nervgift så att normalisera det kommer bli väldigt svårt. Din hjärna vill alltid ha mer alkohol när du väl tar det första glaset. Det ser ju inte heller ut som att du vill begränsa det särskilt mycket, utan du vill fortsätta leva ungefär som du har gjort. Du vill ha en alkoholfri vardag men ändå kunna ta ett glas med vänner eller själv i vardagen (?) t.ex. Jag skulle rekommendera att du prövade en vit månad och ser hur du mår.

Förlåt om jag låter hård. Önskar dig lycka till i alla fall ?

Tack för kommentar Pianisten!
Rådet med att läsa har jag tagit! Har suttit och läst nu idag så skönt! Men ibland kommer ångesten över mig! Hur mkt jag ljuger för de jag älskar mest! Hur dålig mamma jag är till min son! Att jag kunde sjunka så här lågt! Men måste tänka att jag kan göra saker och ting bättre från och med nu. Och det ska jag!

Känns som en milstolpe. Dem här veckorna har gått fort men ändå långsamt. Att sitta i karantän suger men det har hjälpt mig att fokusera på mig själv och mitt beroende till alkohol. Jag uppskattar den här sidan och alla här som hjälper mig. Det finns ingen anledning till att börja dricka igen så jag fortsätter som vanligt.

En dag i taget - we can do this ?

Ditt ”kontrollerade” drickande går verkligen inte så bra ? Vad ska du göra åt det?

Jag är bara 4 veckor före dig här på forumet.. men kan säga att jag redan gjort stora insikter. När jag kikade in här var det med EXAKT samma tankar som du har. Såg på mig själv exakt som du.
Efter rekommendation här lyssnar jag nu lite på "skål ta mig fan" och när jag kände igen mig av flera saker där insåg jag att -även om jag inte vill kalla mig alkoholist (för det vill man inte) så kan jag absolut ERKÄNNA (nu kan jag det. erkänna.) att jag är en "problemdrickare".
Precis som du ligger måååånga faktorer till grund för detta. Jobbar just nu med att streta ut alla dessa faktorer. En i taget. Måendet. Ångesten. Risktillfällen.
Precis som du vill jag hitta tillbaka till det mer sunda förhållandet. Där jag VÄLJER mitt tillfälle, snarare än som det blivit för mig när jag drog i handbromsen "vardagsdrickande". -som blev för mycket varenda gång. Och ångest. ov osv osv. Ja, jag tror du vet det där ;)
Min plan var/är att hitta tillbaka till mitt sunda, glada, pigga jag.
Det ska jag göra genom att hitta tillbaka till träning och kost och under en period skippa alkohol och andra onyttigheter. Anmälde mig till programmet här. Slutade då dricka.
Det som känns extra skönt med den planen och det här programmet tycker jag är att jag under resan kommer kunna utvärdera vilken funktion exakt alkoholen egentligen har/hade? En bonus är att man inte behöver ha större förklaringar än så mot sitt umgänge runtomkring.
(Nu har detta i mitt fall fått andra ringar på vattnet i mitt förhållande men det är en helt annan sida/historia, jag väljer att skriva till dig om det jag anser vara likt oss emellan)

Såklart gör vi alla enskilda val.
Såklart är vi alla olika.
Såklart har vi alla olika mål.
Men lyssna på den där "skål ta mig fan" med öppna öron och öppet hjärta.
Fortsätt läs omkring i trådarna här.
Och kanske testa ett tag helt utan alkohol -just för den där utvärderingen.
Kanske gör du det nu..
Kanske aldrig..
Alla sätt att lyckas är bra utom dom dåliga eller hur man brukar säga? =)
Det som är skönt här är att ingen dömer. Alla peppar.

Veckan började bra. Jag var nykter på måndagen och jag drack ett glas på tisdagen. Jag gick på en skogspromenad med några tjejkompisar och vi åt middag efteråt.

På onsdagen var jag stressad över en deadline och jag drack några glas hemma. Jag smsade runt till mina kompisar angående att ta ett glas. Jag åkte till en hemmafest på Lidingö och drack alldeles för mycket. Jag tror att jag drack cirka 11 glas totalt under kvällen. Mot slutet av kvällen spydde jag och jag slutade därför att dricka. Jag mådde fruktansvärt dåligt dagen efter. Jag vaknade tidigt på morgonen och tog 3 återställare för att somna om. Jag vaknade på eftermiddagen och tog 2 återställare och somnade därefter om. Jag vaknade på kvällen och vilade i sängen under resterande del av kvällen.

Nu på fredag känner jag mig fortfarande trött och bakfull. Jag känner mig besviken på mig själv över att jag drack så mycket. Jag är irriterad över att jag fortfarande mår dåligt pga alkoholkonsumtionen för två dagar sedan. Jag vill aldrig någonsin dricka så pass mycket igen eftersom jag mår fruktansvärt dåligt dagen efter.

Kan själv skriva under på alla punkter du nämner. Att vilja vara perfekt på alla punkter eller kanske t.o.m bara inte låta sig vara dålig på nån punkt är otroligt utmattande och krävande. Det är inte lätt att ändra på men otroligt viktigt.
Fokusera på att sänka kraven på träning/motion och gör den till en fast veckorutin, t.ex 2 dagar. Det hjälper otroligt mot ångest och stress och hjärnan tycker om att ha rutiner. Försök sedan hitta nya sysslor för att koppla av, t.ex ljudbok som Rosa skriver eller vanliga böcker. Det har blivit min nya avkoppling efter alkoholen.

Kram

Under omstart av datorn.
Jag känner mig inte särskilt präktig (dricker heller inte te ?) och det var nog inte min rädsla med nyktert liv.
På fredag kväll tar jag en tonic-drink när min man dricker gt, eller en miniflaska bubbel. Eller cola zero.
Min stora rädsla var att inte ha chansen till flykt och lätthet.
Att vara nykter minskar dock skälen till att behöva fly. Jag har ingen ångest, stressen är hanterbar.
Skälen att berusa sig har i viss mån försvunnit. Jag sover. Jag läker.
Så är det för mig! ?

En del har svårt att visa sin omsorg på ett mjukt sätt. De skäller och ställer krav, fast det egentligen bara är oroliga. Kanske till och med skräckslagna.

Jag tycker att du ska säga ”Jag blir ledsen när du skäller på mig och ställer krav. Jag kämpar verkligen med det här - och det jag mest behöver från dig är kramar och snälla ord.”

Säg ungefär så (med egna ord som känns genuina) varje gång han skäller och ställer krav, så förstår han kanske till slut.

Kram ?

25 mars.. vad blir Det? ?
Var en fantastisk läkare på VC.
Hon skrev inte ut något. Men 6 rör blod fick jag lämna. Hon ville undersöka kroppen innan själen.. så inget ligger o spökar. Mycket bra. Dessutom beställde hon leverprov efter min (långa) berättelse. Då blev jag lite rädd..
Hon pratade även om peth-test. Dock blev jag lite orolig om det efter att ha läst här i forumet att så många faktorer faktiskt kan ge missvisande resultat. Men det vet jag ju inget om än och försöker stå kvar här och nu..
Hon bokade direkt tid för återbesök.
Skönt.
Dessutom ska hon skicka vidare mig för alla andra trasigheter jag har (och tog prover för flera saker där med) rent fysiskt. Inkontinenssköterska och gyn och fotterapeut. Hon tyckte även parrådgivning lät nödvändigt/klokt.

Gick med lite lättare steg ut från VC. Hade missat samtal från mannen. Som direkt började med sitt ifrågasättande. "Berättade du allt då? Om alkoholen? -alltså HUR illa det är?"
Och där var jag tillbaka på noll.
Jag har precis suttit och erkänt för en läkare om hur jag mår och att jag upplevde att jag hamnat i osunt drickande. Berättat hur jag försökt lägga livet till rätta så smått men kanske behöver ytterligare hjälp... det krävdes ganska mycket.
Och nu är jag tillbaka på ruta noll. Åkte hem o la mig under täcket. Ledsen.

Varför har allting blivit sämre av att jag tar bra beslut???

Tack Rosa!
Min trigger är nog tyvärr att jag vill vara perfekt men orkar inte. Jag vill ha ett hem som är välstädat, duktig på jobbet, se till så att mitt barn inte är för mkt på ipaden, aktiverad etc etc. Och jag ska själv träna och äta rätt. Och när jag inte orkar den karusellen med att vara duktig kan jag lika gärna vara misslyckad. Så all ångest och stress lugnar ner sig när jag dricker.