Senaste kommentarerna i forumet

Hej Nussen. Då gör vi det! Låt oss stå ut med ångesten och sömnlösheten, tristessen eller vad det nu är som vi känner när vi kommer till den punkten som får oss att triggas till att dricka. Varför tror jag inte på mig själv. Jag har varit här förr, om och om igen och varje varv på skivan så blir det ett snäpp värre, min kropp mår sämre, min ångest blir värre, mitt drickande blir mer omfattande, toleransen ökar, min hud ger upp. Jag börjar mer och mer tvivla på min kunskap om att kunna ändra mina vanor för att jag är här igen. Men en sak vet jag av erfarenhet, jag kommer att ha ångest och må skit ett tag framåt. Det svåra är för mig att inte hamna här igen. Jag är just det, samma person som jag var för ett år sedan, alkoholist, någonstans behöver jag bli något annat än det jag var då och nu.

Mitt mål är att må bra och kunna njuta av livet utan att vara bakis, trött, tjock. Vara mer närvarande och se till mig själv, mina barn och min fästmö. Helt enkelt få ut mer av livet utan ångest som är orsakad av alkohol.

Jag vet exakt hur det känns! Men just att du klarar av att vara nykter i en vecka och mindre nykter nästa tycker jag tyder på en mer ovana när det kommer till drickandet. Antagligen kopplar du ihop alkohol med avkoppling, så du behöver hitta något att byta ut det mot. Själv har jag varit inne på att börja simma på kvällarna. Det ger viss träning och avkoppling, samtidigt som det ger endorfinutsöndring vilket ger ett "lyckorus".

Blir imponerad av din beslutsamhet. Snart en månad sedan du valde att göra det som får dig att må bra långsiktigt och att bibehålla det nya nyktra livet. Du säger att du har jobbat med missbruksbehandling, någonstans kan du betrakta och reflektera över dig själv som få människor har kunskap om, tycker du kan ta åt dig själv att du nu lever som du lär. Så länge vi minns våra val och grunden till dem så tror jag att det blir lättare att fortsätta det binära bibehållande av den nya vanan. Vad tror du?

Det här är mitt första inlägg i forumet, och jag vill precis som du ta tag i mitt missbruk av alkohol. Jag fick till viss del ordning på det medans jag jobbade, men när jag började plugga på distans och kunde sätta mina tider själv så har det gått utför, det känns som Fredag hela veckan.. för mig själv. För mig verkar det som att du mer befinner dig i oros-stadiet? Det gör jag ibland med under de dagar som jag dricker under ca 40cl sprit, då mår jag rätt bra dagen efter. Men jag kan lova dig att de dagar när jag dricker mycket mer, t.ex. vid fester så mår jag otroligt dåligt dagen efter, och då menar jag inte vanliga "bakfyllor" med trötthet och huvudvärk, jag mådde så dåligt för någon vecka sedan så att jag fick gå och lägga mig för att jag på fullt allvar trodde att jag skulle dö. Det kan eskalera väldigt fort, även om inte dödsångesten finns där så finns alltid risken för krampanfall och Delirium Tremens. Jag kommer att söka vård och hjälp för det, för jag vet att jag inte kommer kunna klara det själv, jag behöver mål att nå upp till och se fram emot, för mig blir det lite lättare då. Jag råder dig att söka hjälp också, man har så otroligt mycket att förlora på ett missbruk!
Du är fortfarande samma person som du var för ett år sedan, du behöver inte tappa tron på dig själv.
Sist när jag slutade dricka så drack jag sockerfri läsk och alkoholfri öl, det fungerade bra och känslan var att jag kände mig upprymd över att ha klarat det. På samma gång så lurade jag hjärnan automatiskt att "nu dricker jag öl". Jag hoppas att mitt inlägg på något vis hjälper dig!

Läser ditt inlägg så här i julnatten och måste säga att när du beskriver hans alkoholkonsumtion och beteende ringer det många varningsklockor. Högt! När du sen nämner planerna på att bli föräldrar och flytta till USA och den risk du själv ser i.o.m det blir ljudet nästan öronbedövande. Det är bra att du stannat upp, formulerar din situation och din oro! Som du själv skriver; när du började sätta ord på situationen var det svårt att sluta. Du ser säkert lite klarare redan nu.
Det här är kanske inte det svar du helst önskar men det är min spontant ärliga reaktion. Det kommer säkert flera svar och ditt val gör du ju själv. Något fick dig ändå att skriva och be om respons... ta din oro på största allvar! Ge dig tid! / mt

Du har ingen aning om hur kommande år blir, vill bara påminna dig. Kan bli det bästa året på mycket länge. Vi är alla bra på att ta ut allt elände i förskott så skadade har vi blivit. Vad det gäller hans drickande får du nog räkna med att de tar längre tid innan han eventuellt inser att en förändring är nödvöndig. Låter som det är han som förstör julen inte du. Blocka honom så du slipper alla sms. Det gör jag när jag får otrevliga sms som jag inte vill ha eller förtjänar. ?

Jag behöver verkligen ändra mina vanor och jag börjar tappa tron på mig själv att jag har förmågan att ändra mitt beteende.

En början är att skriva om hur jag mår och på så vis påminna mig själv om varför jag behöver ändra mina vanor. Just nu kan jag inte sova, det kunde jag inte igår heller och i förrgår var jag bakis efter två och en halv flaska vin från dagen innan. Jag känner mig trött, utarbetad efter en längre period av ett svårt uppdrag. Jag har dövat mina ångestkänslor med alkohol om kvällar och helger för att kunna fly undan alla tankar och få ro att varva ner. Träningen la jag på hyllan för många månader sen, det har inte hunnits med. Och nu sitter jag här med abstinensen, ångesten, känslan av oro i kroppen och suget efter att dricka mig onykter för att slippa att må dåligt. Fredagen orkade jag bara inte hålla tillbaka, sista dagen innan julledigheten, drack normalt med sambon men ville inte sova i tid. Titta på TV-serier själv och drack tills jag inte kunde gå längre.. Jag hade bestämt mig redan då att detta var sista fyllan. Nu har det gått två dagar nykter och jag behöver hitta alla knep i boken för att fortsatt hålla mig just så, nykter.

Förlåt för världens längsta inlägg men när jag väl hade börjat skriva kunde jag inte sluta...
Min man är framgångsrik på många sätt. Mest på jobbfronten. Han har jobbat hårt och är idag i ett läge där han oftast inte behöver jobba speciellt mycket. (Samtidigt som hans jobb är mycket stressande, ett misstag kan innebära stora förluster) Han är den mest ambitiösa jag känner och samtidigt den lataste. Han är i fysikt bra form. Hans hälsotester han gör varje år visar alltid bra resultat. Han är otroligt social, musikalisk, reser mycket (nästan alltid tillsammans med mig) osv, osv.

Vi har en bra relation. Även om vi är olika på många sätt och vi har väldigt olika bakgrund så är han den person som utmanat mig mest (på ett positivt sätt). Jag älskar honom otroligt mycket och på flera sätt har jag aldrig mått bättre och gillat mig själv mer än jag gör just nu. Vi är båda runt 40 så det har nog delvis med åldern att göra, men han har helt klart en hel del med det att göra.

Nu till problemet. Han dricker varje dag. Ofta för mycket. Det går i perioder så det är svårt att säga hur mycket men på sista tiden har han en gång i veckan kommit hem stupfull runt 2-3 och däckat i sängen utan minne av det när han vaknar. Han blir aldrig fullare än att han kan ta sig hem själv och hamnar aldrig i bråk. Han är aldrig aggressiv rent fysiskt men kan ibland lacka på mig när jag är sur eller säger åt honom något på skarpen. Då har det hänt ett par ggr att han kallar mig jävla slyna, inte på ett aggressivt sätt men jag har alltid blivit skitförbannad då jag absolut inte vill vara tillsammans med någon som kallar mig sånt. Dagen efter kommer han inte ihåg det men ber om ursäkt när jag berättar. Om han fortfarande är full kan han dock säga att han gjorde det bara för att jag var så elak. (Så lite mitt fel alltså!)
Han har börjat glömma vad han sagt och kan på en kväll säga samma sak fyra ggr. Typisk alkoholist-varning för mig!
Även konversationer vi har när han är nykter (eller jag tror det iaf) kan han glömma helt och hållet nu.
Jag har slutat att alltid gå med honom ut. Han går ofta ut för att ta ett par glas, men det slutar alltid med mycket mera. Har han väl fått sig lite kan han inte sluta.
När han är full är han mindre empatisk och han klagar på att jag är tråkig som "alltid vill gå hem och lägga mig". I början av vårat förhållande (5 år) var jag mer för att festa så jag har nog ändrat mig mer än vad han har.
Han kan absolut ha en lugn hemmakväll med mig och bara dricka några glas vin, men aldrig helt utan.
Även om han är cool och supersocial på utsidan är han liksom nervös av sig på nåt sätt och drömmer mardrömmar varje natt och har ofta svårt att somna. (Nästan omöjligt om han är nykter) Om han dricker mycket drömmer han inte så det är en lättnad för honom. Han har otroligt svårt att hantera stress, förutom med alkohol. Det är hans medicin liksom.

Jag har berättat för honom förut men mycket mer i detalj för ca en vecka sen hur jag känner ang hans drickande. Jag berättade hur det påverkar oss och vårat förhållande och hur orolig jag är för hans hälsa.

Han har alltid sagt att det inte är ett problem, för det har inte påverkat hans jobb (sant) eller hälsa (tveksamt). Att hans släktingar alla dricker mycket och blir jättegamla ändå, att det är i hans kultur, osv.

Han sa att han förstod det jag sa för en vecka sen och har hållit sig lugn sen dess. Men det känns som att han har så tråkigt och att han egentligen bara vill dricka vidare och inte alls gå hem med mig. Det känns inte som att det kommer hålla så speciellt länge.

Det som gör problemet 1000 ggr värre och akut nu är att vi försökt skaffa barn ett tag och nu har en IVF inplanerad. Nu när det närmar sig börjar jag tvivla. Å ena sidan vill jag inget hellre än att skaffa barn med denna man som har så många positiva egenskaper som skulle kunna göra honom till en fantastisk pappa. Å andra sidan är jag rädd att hans drickande ska förstöra allt. (Han säger att han aldrig skulle dricka så om vi hade barn.) Dessutom planerar vi att flytta till hans hemland (USA) om jag blir gravid och jag är rädd att om han inte förändras kommer jag sitta fast i en stad utan kontaktnät med en pappa till mitt barn som det inte fungerar med. Mardröm!

Det är bara 2-3 veckor till IVF-försöket
och det har varit en sån lång resa hit så jag kan nästan inte förstå att jag tvivlar nu. Har inte pratat med någon om detta för det känns som att jag förråder honom. Behöver nog bara höra någon annans input. Är jag galen om jag går igenom med det här eller galen om jag inte gör det? Jag älskar honom och vill hjälpa honom men jag vet att han måste inse själv att har ett problem och jag tror inte han gör det.

Dagen har varit ganska bra trots oron i morse. Varit och handlat julklappar med min son. Vi har roligt tillsammans och jag njuter av att skratta tillsammans med honom nykter. Vi var och åt på Dominos pizza efter shopping och cola zero börjar bli min favvodryck efter vatten. Tror det blir det till lunchen i morgon också. I morgon vaknar jag till dag 10 nykter???Tacksam och nöjd över det faktum. God och fridfull jul till er alla?

Hoppas så för din skull att du får en fridfull jul. Kram?

Det lutar mer åt att soc har skjussat in honom någonstans.
Missing People behövs inte i det här fallet.

till alla fina vänner här inne! Hoppas innerligt att ni får den fridfulla jul ni så väl förtjänar. Kramar från mig♥️

Du klarar mer än du tror i dag, Azalea. Du förstör inget, det står din man för. Låt han inte inbilla dig det.
Hoppas du får en så fin jul du kan. Kram❤️

Tack själv för 2019 och för allt stöd och pepp. Betyder så mycket. Helt otroligt fint hur vi stöttar varandra här på forumet. Förstår att din jul känns konstigt, första julen i en helt ny situation. Men jag tycker du gör rätt! Du har valt dig själv och dina barn. Ni kommer gå starka ur det här! Hoppas ni får en fin och rofylld jul! Många kramar

Ja det är inte lätt att svara på barnens frågor. Mina barnbarn har också haft frågor. Dom är ju små, så jag har varit ärlig och sagt att mannen har en sjukdom, att han har svårt att sluta dricka alkohol. Alltså inte lätt. Men jag har sagt att dom får fråga mig så mycket dom vill.
Dom minsta har mer frågat var han bor.
Förstår att det inte är lätt med sonen som undrar. Men du svarar honom klokt där tycker jag. Fy vad det är tragiskt när alkoholen blir viktigare än allt annat.

Jag vill önska alla medsystrar en fridfull julledighet, vi är inte ensamma.
För mig blir det den första julen utan honom. Min son undrar hur det ska gå för pappa som inte har någon inkomst eller bostad. Jag försöker lugna med att han kommer kunna köpa en 1:a eller 2:a vid försäljning av huset men sonen är orolig att han ska bli isolerad vilket antagligen kommer ske. Vår son upplever att pappa bara är glad när han träffar sina andra barn men inte när han är med oss. Det är så många frågor som väcks och det känns i hjärtat alldeles extra vid högtider. Men jag vet att jag gör det enda rätta. De sista två veckorna har varit fortsatt jobbiga. Han vill inte kännas vid det och fortsätter i vanligt manér med sina sms om att jag är sinnesslö/ psykiskt sjuk/ ond osv osv för att i nästa mening säga att han saknar och älskar mig och att vi ska gifta om oss.
Jag vill honom väl, men jag och barnen förtjänar också ett värdigt liv, hoppas det blir snart.
God Jul till er alla
Blade Runner

Efter 30 år som gifta och de flesta 20 som var helt underbara så blev de 10 sista fruktansvärda.
Det började smått och jag blundade för det men har eskalerat så det är helt i botten.
För 2 månader nådde jag min botten och lämnade honom.
Skaffade lägenhet och skickade in skilsmässopapper. Hade väl en önskan om att nu måste han väl ändå vakna och inse hur illa det är och äntligen ta hjälp, men inte alls.
Dricker ännu och då är det inte några små mängder precis.
Det blev inget uppvaknande alls.
Så nu sitter jag här med skuldkänslor för att jag förstör julen och förstör för barnen. Sms på sms haglar in i telefonen ikväll om vilken låg människa jag är. Fy så jobbigt det är. Här så himla svårt för att bara stänga av allt och inte tänka på det.
Inser nu hur fruktansvärt svårt detta året kommer att bli och undrar om jag ens kommer att klara det.
Önskar ändå alla er andra här inne en God Jul och hoppas att den blir lugn och fridfull.
Kram Azalea?

Styrkan finns o byggs starkare om jag bara hade nånstans att ta vägen med barnen....jag söker o söker, ringer o ringer för o höra med privata hyresvärdar o allt möjligt. Men det är klippt omöjligt o speciellt nu. Ja om jag inte vill bo flera mil bort såklart, ute i ingenstans ?

Han är mest kapabel till att eskalera i sitt drickande tror jag...
Så min önskan för 2020 är att vi ska en lägenhet så jag o barnen kan flytta fortast kvickt o låta honom leva o njuta i sina spritångor! För nästa år ska vi ha en mysig jul från start...
Aldrig mer en Karl i mitt hus

Starta en egen tråd så kan du följa den från start och fylla på med inlägg . God Jul

Vill bara önska dig en god jul och hoppas att den blir så där lugn och fin som du önskat dig.
Kram Blade Runner

Tack för 2019 och för all klokhet du bistår med i dina egna reflektioner över livet.
Ska fira min första jul med barnen utan deras pappa och det känns bara konstigt. Jag märker på barnens frågor att de också är ovana men vi ska få det fint imorgon. Det nya är inte farligt, bara ovant och vi är på väg. Hoppas ni får en fin julledighet.
Kram Blade Runner

Det är ovant, konstigt, sorgligt, befriande, allt på samma gång att fira jul utan den man en gång älskade. Du skriver så fint och visst är det så att vi alla fallit för kärleken och sedan har alkoholen kilat sig in mellan oss som en oinbjuden gäst som bara tar och tar tills allt är borta. Min 16-åriga son undrar ikväll var pappa ska ta vägen när vi hittar egna boenden. ”Pappa blir ensam och har inga pengar och du säger alltid mamma att det viktigaste är att ha människor runtomkring sig som man håller av, hur ska det gå för pappa?” Så svårt att bemöta hans omtanke och precis som vi andra tar Han ansvar för sin pappas väl och ve och jag får försöka förklara att bara pappa kan hjälpa sig själv och att han har släkt och vänner som kan finnas för honom. Existentiella frågor ställs på sin spets vid högtider när familjen ska hålla ihop. Jag önskar dig en god och fridfull jul och vi är många där ute som delar den med dig. Du är stark och du är bra.
Kram Blade Runner

Tack fina?. Ja det är en kamp. Men min kamp får jag ju kämpa själv. Jag vill inte hoppa på berg-och dalbanan längre. Sniffar på ett annat liv. Men så här på jul, min första ensam, så blir man lite nostalgisk.
Men en God Jul ska jag ha med barn- och barnbarn. Underbara stödjande barn.
Känner ändå ledsamhet när jag läser här om alla som kämpar. Jag har ju själv varit där och kämpat med en full man.
Önskar er alla mod att lämna, om det inte kan ändras med närståendes drickande.
Vi har ju bara ett liv. Och det behöver ju levas❤️

Allt rullar på. Nykter, inget sug.
Ingen oro.
Skönt.

Tagit upp min relation igen. Det är annorlunda den här gånger. Jag är mer beredd att ge mig själv möjligheten att få uppleva och ta emot kärlek från en stabil och fin människa. Jag känner tillförsikt.

vill inte ha det så här. Jag har varit alldeles för snäll och gett för många chanser. Är spyfärdig på hans förbannade ölburkar.
Vill ha lugn och ro.