Senaste kommentarerna i forumet

...som jag använder som mentalt ankare för att hålla mig nykter!

Din tråd med dina välbeskrivna tankar, din öppenhet och din ärlighet är en av de viktigaste inspirationkällorna jag har i min nykterhet.

Snart firar jag 1 år och jag vill Tacka dig för att du delat med dig av din resa. Tack!

Hoppas du fortsätter skriva även nästa år, 2020!

1a jan 2020 har jag varit alkoholfri 1år!!! Tack vare ert program o gemenskapen i forumen. Den första tiden, veckorna, var värst. Slutade även snusa i februar, det var mycket!!! svårare.
Tack!!! För att ni finns.

Nu är det självklart för mig att leva utan alkohol. Var på julfest igår och funderade en stund på om jag skulle dricka lite "ett glas gör ju inget". Men jag vet ju var det slutar. Idag vaknar jag pigg och utvilad efter en festkväll. Det hände ju aldrig med alkohol.

Det här är mitt nya sätt att leva! Och det är underbart. Jag ångrar inte en sekund mitt beslut att bli alkoholfri!!

Kram på er!
Hoppas vi ses på träffen 8e februari!

Jag kommer! Ska bli så kul!

1a jan 2020 har jag varit alkoholfri 1år!!! Tack vare ert program o gemenskapen i forumen. Den första tiden, veckorna, var värst. Slutade även snusa i februar, det var mycket!!! svårare.
Tack!!! För att ni finns.

Nu är det självklart för mig att leva utan alkohol. Var på julfest igår och funderade en stund på om jag skulle dricka lite "ett glas gör ju inget". Men jag vet ju var det slutar. Idag vaknar jag pigg och utvilad efter en festkväll. Det hände ju aldrig med alkohol.

Tack Roxette för dom fina orden! Blir riktigt berörd och glad av att du skriver att jag verkar va en bra förälder...vill inget hellre än att se mina barn glada och framförallt trygga. Vilket tyvärr är si o så med just nu.

Jag ska kämpa vidare för ett eget boende o hoppas verkligen att 2020 är vårat år

- tungt besked, tung väg framför.
Tack för ditt ’svar’ om kyrkan, jag brukar gå i Katarina kyrka alltid när jag har möjlighet. Jag gläds i hjärtat åt att du hittat prästen att tala med och som ’känner igen’. Jag hoppas innerligt att du (äntligen) hittat rätt. Du har sannerligen sökt och gjort ditt bästa... nästan mer.
Jag kan förstå din glädje över att du kan ge dina barn omsorg genom att skjutsa dem. Det måste betyda mycket för dem, både att få ha det bekvämt men kanske långt mer att de känner din vilja och omsorg visad i handling. Och för dig att känna deras glädje. Tacksamhet.
Gud lyssnar och ’bor där hann blir insläppt - för han är redan där’ skriver Martin Lönnebo. Vi ’lyssnar’ också och läser... och följer dig gärna! Allt det bästa, kram / mt

Jag börjar där du slutar, med din fråga vad du kan göra för att hjälpa till.... Det du kan göra är att ta hand om dig! Det låter säkert känslolöst och brutalt men så är det. Du kan inte få honom att sluta, det måste han göra själv. Det där har du förstått men är rädd att göra det värre - och jag förstår dig så väl.
Jag har gått igenom det där, efter ett långt äktenskap och med stor vånda. Och verkligen inte bara jag - vi är många. Och många som skriver här i samma ärende.
Visst kan du vara ett stöd, men som jag tror du själv (börjar) inse(r) - inte genom att vara tyst och släta över. Läs här, fortsätt skriva - det är otroligt hjälpsamt att sätta ord på hur man har det och att kunna gå tillbaka och läsa. Börja utforska ditt medberoende, se hur du fungerar och tänk efter vad som är sunt. Gör klart för dig hur du vill leva ditt liv. Tala klartext med din sambo. Så bra att ni inte verkar ha barn och en tilltrasslad ekonomi. Det gör din situation mycket ’enklare’ - många här har en livssituation med barn, bostads- och ekonomiska problem.
Det här betyder inte alls att du ska ’överge’ din sambo. Beroende är en sjukdom och den måste han sjölv ta ansvar för. En medberoende blir lätt en möjliggörande som gör det möjligt att sjunka djupare i missbruk. Ditt medberoende är din sak att inse och ta hand om. Göra dig fri ifrån. Läs gärna Alanons sida på nätet och gå gärna på möte! Ditt liv handlar om dig! / mt

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?

Heja dig!??? Skitbra jobbat! 6 dagar, Hela ditt väsen säger Tack!!!
Förhandling ja.. men ”den” man förhandlar med är en ulv i fårakläder! Lögnare och tjuv som vill stjäla så mycket från oss eller hur?? Vår hälsa, livslust, energi, relationer, familjen, frid, sömn. Ja listan kan göras lång. Imorgon vaknar vi utan baksmälla, precis!
Ha en fin helg!
? kram

Vad jag känner igen mig❤️Jag mår också så bra av att inte dricka, så bra. Ändå har jag valt vinet hundratals gånger framför att vara nykter och må bra. Känner också igen förhandlingen, jag vill egentligen komma till en plats där livet inte snurrar kring drickande. Det kommer ta tid att komma dit. Jag har haft två lite längre uppehåll i år och det går blixtsnabbt att vara tillbaka till livet med A och beroendet. Behöver lägga tid mellan mig och vinet. Men en dag i taget tar vi oss till 2020 utan alkoholen. Låter som en bra plan Frissan❤️Sov gott och i morgon vaknar vi fräscha och utvilade??

Läste precis din glädje över att inte funderat på A trots fredag. Det är fredag i morgon och jag har inte heller tänkt på A alls förrän nu mär jag läste här?också utifrån att det känns så skönt att inte tänkt på det. Visserligen bara på dag 5 än så länge och vet att ju längre tiden går ju mer kommer jag börja förhandla med mig själv. Jaja, då finns detta forum tack och lov?I morgon vaknar jag upp till dag 6 utan baksmälla. Bara det?? Kram

Så tungt besked? Ledsen för din skull. Jag ber också till Gud, har alltid haft en stark tro och har många gånger upplevt mig vara buren och fått vägledning. Ber en bön för dig ikväll! Stor kram❤️❤️❤️

Håller med de övriga här! Du är INTE misslyckad!! Du är fantastisk! Modigt att berätta och vi står ju arm i arm allihopa här inne!! Kraam❤️❤️

Bra fråga.. jag velar fram och tillbaka. Först tänkte jag: Vill aldrig mer dricka!! Efter att ha överkonsumerat och mått så dåligt och vaknat kallsvettig och skakig och mått illa en hel dag på jobbet pga att jag druckit en halv flaska äcklig glögg och en del vin kvällen innan så tänkte jag nu är det färdigdrucket!! Och sedan tänkte jag tre månader... och nu är jag inne på en månad.. men bara att skriva detta gör att jag ser min Förhandling med mig själv.. Jag tänker nog försöka med tre vita månader med ev undantag på nyårsafton, (då menar jag inga mängder.) Det måste jag inte egentligen men vi får se. Känner att det är så fantaaaaaastiskt skönt att inte dricka!!! Eg inte svårt för mig.. vi har aldrig alkohol hemma mer än det vi dricker den kvällen. Har inget barskåp eller vinhylla eller öl i kylen. Då kanske det vore svårare att motstå! visst kommer suget. Men har just nu så mkt som talar för att jag mår bäst utan skiten så jag tror jag satsar på 90 dagar... men tror det bästa för mig är som sagt EN dag i taget!! Svårt att se framåt, försöker leva här och nu! Idag är jag nykter och mår bra och hoppas att det blir samma imorgon..Men som vi alla vet som är här inne så lurar A i varje hörn. I varje situation, i varje sinnesstämning.. så jag tar inte förgivet att det går så enkelt hela vägen.. imorgon kan det kännas helt annorlunda. Men vi kör året ut eller hur?? Det fixar vi!??❤️❤️❤️

Du jobbar ju med att förändra ditt drickande! Det är DIN förändringsresa och du får göra den på det sätt du vill o kan. Lägg skuld o misslyckandekänslor i sopsäcken o kom tebaks o reflektera över din förändring som du arbetar med nu, såsom livet är nu. Varmaste kram från Lingon1?

Läskeblask ?

Kanske är jag på G, hoppas

Tyvärr kommer jag inte på träffen, för dyrt för mig eftersom maken satt oss o bankrutt... trist...

Jag har inte heller något att skylla på. Jag är också högpresterande med bra jobb, fint boende, snäll man och skötsamma barn. Det har tagit mig lång tid att hitta orsaker och samband och jag funderar fortfarande. Men det jag har identifierat hittills är att jag dricker för att varva ner när jag är stressad och för att få energi när jag är trött. Jag fastnade för att du skrev ”stressigt på jobbet och en stressig känsla för saker att göra innan jul får mig att tänka att det vore skönt att få dricka vin ikväll”. Det kunde varit jag som skrivit det, så är det för mig också. Ha tålamod och ge det tid så kommer du på ditt ”varför?”. Vi är fler som ställer oss samma fråga.

Hej ?
Livet är fullt med känslor, verkligheten är inte alltid så jävla lattjo. Prestera, stress jobba, jobba, jobba. Vara en bra förälder, maka/make ....
Lätt att glömma bort sig själv i allt.
Lätt att man inte orkar med & då är ju vinet så ”jävla bra” man blir distansierad och kan äntligen bara få vara.... men som vi vet bryter den ner både kropp & knopp och på köpet får man mer ångest och ännu sämre självkänsla!
du kommer fixa julen så bra, du är på G!!
Du är aktiv hör igen, bara det visar det!!
Vi är många som håller på dig ?❤️.
Kom till träffen i februari så bjuder jag på en stor löskeblssk & trevligt sällskap!
Kram
Givetvis bjuckar jag även Nurture på en stor läskeblask
Kramar

Tack för din kommentar hemma hos mig! Blev nyfiken o kom hit för att läsa om din resa?

Fatta vad bra att du har hittat hit! Och att du tar emot hjälp från företagshälsovården! Bra där!

Du frågade mig hur medicinen funkar o jag har ännu inte testat vid alkoholintag så jag har inget svar?

Men det ger mig ett lugn i kroppen märker jag, att veta att jag har medicinen i systemet. Ytterligare en förstärkning av att jag kan vinna mitt battle med alkoholhjärnan när den börjar viska och förhandla med mig.

Men det som hjälpt mig bäst är att i programmet här satt mål för mig själv men kanske ännu viktigare; jag för logg minst en gång per dag. Om jag får sug flera ggr en dag skriver jag varje gång och noterar tankar och strategier för att INTE dricka och reflektioner till varför suget o viljan att dricka uppkom. På så vis har jag börjat se mönster skymta och också konstatera att när jag inte skrev här varje dag tappade jag fokus på nykterheten o min förändring o tog ett återfall in på gamla ovanor.

Jag hoppas att du hittar din väg i din förändring. Fick du något mer stöd från läkaren under den här perioden som hen ville att du ska vara helt nykter? Sugdämpande medicin och samtal?

Varm kram! Heja dig!!!!

...lever med detta elände.
Min sambo smygsuper dock så ”snyggt” att jag inte ens hittar flaskorna.

Och jag tänker som du, lämnar jag honom måste jag även lämna mina barn (5 och 7) till honom varannan vecka vilket jag inte klarar.

Men jag vet inte vilka känslor jag flyr från egentligen... kanske verkligheten som den är, hur sjutton hanterar man det..

Mitt mål nu är att inte sabba julen, förra året var en katastrof. Jag får göra ett dryckesfönster, som ska minska, med målet att faktiskt inte se åt trolldrycken alls mer, för hur mycket jag än vill så kan jag inte hantera den. Patetiskt, pinsamt, konstigt.

Har sagt det förut, ingen kommer tro mig, men jag ska göra mitt yttersta.. tänk, idag är jag vaken och hyffsat pigg, kl 21:15, händer aldrig. Skön känsla.

Tack Sigge för din pepp, betyder massor ❤️??

Tack Sofia, det var en bra beskrivning! Du har rätt i att det tar tid att hitta samband, vad som tar energi och vad som ger energi, vad som stressar upp och vad som ger mig lugn. Det verkar även ta lång tid för mig att omsätta dessa insikter i praktiken. Att börja göra annorlunda och att på allvar prioritera mitt eget mående. Idag har jag bevisat för mig själv att jag är på rätt väg genom att planera in ett yoga-pass (som fyller på) efter att ha handlat julklappar (som tar energi). Så nu sitter jag här lugn och ”mjuk” med en mugg the. Alternativet kunde ha varit att jag fortsatt julstöket med att fara runt hemma, slå in julklapparna och fyllt på med glögg-energi.

Senaste dagarna har vi fått veta att min svärfar har cancer i bukspottskörteln som inte går att operera. Han är 77 år.

Förutom den uppenbara reaktionen på detta så uppstår ytterligare följdverkningar i min familj. Jag orkar inte utveckla detta just nu. Det är för mycket. Jag ber till Gud för jag vet ingen annan som orkar lyssna. ?