Senaste kommentarerna i forumet

500 dagar passerade mig obemärkt förbi.
Jag hade tänkt att ge mig själv en klapp på axeln och spendera dagen i tacksamhet, men istället spenderades den helt dränerad och i tårar efter jobbet, men en känsla av vanmakt, skräck och rädsla. Maktlöshet.
Jag har inte tidigare varit rädd, visst har jag många gånger ställts inför saker som varit otäcka, både emotionellt men också någon slags potentiell fara för mitt liv, men som en blixt från klar himmel slog skräcken genom hela mig idag.
Egentligen kanske det var en underdrift att tänka att de 500 dagarna passerade obemärkt förbi, då jag för första gången i mitt liv har känt en fruktan. För mitt eget liv. För min egen hälsa. Nästintill som ett djurs instinktiva rädsla.

500 dagar.
Vem trodde det?

Charlie70....

..mfl...men ändå Charlie70...

Blir alldeles jätteberörd...pga din förståelse...pga liknelsen med mina tankar kring min man.....

Samt att jag möter föräldrar som du..i mitt arbete..

Tack goa vänner här på Forumet ❤️❤️

När min yngsta dotter (som föddes svårt sjuk och handikappad) var 10 år gammal så blev jag sjukskriven för utmattningsdepression första gången.

Då hade jag orkat, orkat, orkat i SÅ många år. Och hon var hyfsat stabil, så jag ”tillät” nog mig själv att bli sjuk.

Folks ”missriktade hänsyn” skulle jag kunna skriva en bok om. De ”lät oss vara ifred” fast vi behövde våra vänner som allra mest.

De allra flesta visade sig inte vara vänner, utan bara ”bekanta” som var livrädda för att ta svåra samtal. Vad var de rädda för? Att vi skulle börja gråta?

Efter den upplevelsen har jag bestämt mig för att ALLTID uppsöka den som berörs om jag får höra talad om dödsfall, sjukdomsbesked och andra svåra trauman. Dels i mitt arbete, där jag har personalansvar, men också för mina vänner.

Visst kan det kännas obekvämt, men allt man över på blir man bättre på - även svåra samtal.

Lakrits var min allra första hund, och jag var inte riktigt förberedd på den kärlek som uppstod mellan oss. Men jag är så tacksam över att jag fick uppleva den ?

Vad fint att han gjorde dig sällskap idag. ?

Vi var också tvungna att avliva min älskade hund på grund av sjukdom Hon kom till mig när hon var 3 år och blev nästan 14 . Jag hade utmattningsdepression och hon var misshandlad , psykiskt skör. Vi räddade varandra, läkte ihop. Stor Sorg och saknad.
Jag har gått våra rundor så gott som varje dag sedan dess . Och även hon har varit med mig lite extra tydligt vissa dagar. ?

Jag tänker att det är precis detta som är så svårt att förklara för de som inte varit i diket av alkohol. De nya små känslorna kring saker man inte hade förutsett. Jag oroar mig mindre för pengar, som du. (Har inte heller så många att oroa mig för, det mesta levs upp...) Men upptäcker också att jag har mer tålamod med min mamma. Skam vore annat tänker man kanske då, med tanke på karantän och elände. Men ändå. Vi pratar länge, skrattar mycket. En gratis-vinst!
Tack för påminnelsen om de små miraklena. Godnatt! ?

..,sättet som känslor och minnen kommer tillbaka. Som en blomma som öppnar upp sig, i takt med våren.? Kram!

Kan bara hålla med! Precis så där är nykterheten som bäst ✨! När man riktigt njuter av den! Så glad för både din och min skull, att vi är där ?!
Bamsekram?!
/Fibblan ?.

Men glädjs desto mer av att läsa i din härliga tråd! Det där mosiga beror mest på (för) mycket jobb men hoppas det lättar snart. Att avsluta kvällen här ger kraft och energi! Tack ??

Jag vill bara stryka under på Andrahalvleks råd här ovanför. Läs runt här och känn efter var du tror du befinner dig i livet utifrån alla olika berättelser. Jag har också ett bra jobb som jag skött och gjort karriär i. Fina blodprov. Ingen som ställt frågor eller haft synpunkter kring mina alkoholvanor. Men, jag har under många år inte trivts med min konsumtion. Om du läser i min tråd ser du att det gick utför under hösten och jag slutade strax före jul. Nykter nu i fyra månader och så ska det förbli. Jag vet inte var det skulle ha slutat annars.

Ett ganska bra sätt att slippa bära tunga historier i dagsljus är att hälla vin över dem, det tunga sjunker tillfälligt men kommer dessvärre upp till ytan igen.
Jag har upptäckt att sånt som har skrämt mig och som jag varit orolig för/ just i min historia. Har blivit mindre tungt att bära när jag är nykter. Bara ett tips.
Vi tampas alla på olika vis och med olika mål. Många sköter jobb, familj, hela liv- och dricker. Dessvärre har det visat sig att alkoholmissbruk är progressivt. Gemensamt här är att man vill varandra väl, det är ovanligt! Skriv och läs och kom underfund med vilka mål du behöver sätta upp!

Önskar dig en fortsatt fin vecka och fortsatt bra tillfrisknande efter op. ?!
/Fibblan ?.

Fint att höra att du verkligen försöker göra det bästa för dig, mitt i allt jobbigt. Låter välgörande med ledighet, lite träning och sol ☀️!
Heja dig❤️!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Här är en som blir glad när du skriver, Varafrisk! Och precis som vi alla säger, det finns en gemenskap här som inte finns överallt annars. Den behöver vi ta tillvara på, inte skjuta ifrån oss. Det här med att vara ensam i sitt liv, med sina egna känslor i det man upplevt är så himla vanligt men så vanskligt. Jag vet när jag fick min flicka för snart 12 år sedan. Hon höll på att mista livet i samband med sin födsel. Vi var kvar på sjukhuset under tio dagar. Det var många som undrade och bekymrade sig - då när vi låg inne. När vi kom hem möttes vi av ett hav av blommor från när och fjärran. Men sedan blev det helt tyst. Det var fruktansvärt. Det var också fruktansvärt att träffa andra med sina normala bebisar och som pratade som om ingenting hänt när det inom mig bara skrek av ångest och "fattar ni inte vad jag har varit med om - hur KAN ni bara hålla på och prata om triviala ting när min flicka så alldeles nyss var nära att dö". Men det är ju så det är. För "de andra" fortsatte livet som om ingenting hade hänt. Det fanns självklart inte ett uns av illvilja hos någon när de inte ställde de frågor som jag hade önskat att få. Men, jag hade självklart önskat att få frågor om hur det var, hur jag mådde nu och om min oro. Det var precis lika som du beskriver upplevelsen kring din mans sjukdom. Människan är ett flockdjur, men samtidigt är vi ofta så himla ensamma med oss själva, våra tankar och känslor. Jag sitter inte inne på någon lösning mer än att man måste acceptera att det ofta är så det är. För min del har jag en förhoppning om att få möjlighet att ta hand om den perioden i mitt liv nu. För det är fortfarande en stor sorg som jag bär på och som jag tror hade kunnat vara mindre tung nu så här långt efter om jag hade fått frågorna som jag önskade då.

Kram!

Kämpigt värre..förstår att du mer eller mindre klättrar på väggarna där hemma..! Men tänker som du, att det är tur att grindvakterna står där stadigt??! Har du gjort allt man kan där hemma..☺️? Tänkte att om du inte känner dig så sjuk längre och energin börjar återvända, så finns det säkert någon liten låda eller garderob, som skriker efter lite mer uppmärksamhet och ordning..?! Eller, vad vet jag..☺️(?) Hos mig finns det ett ganska stort antal ställen som skulle behöva lite mer omsorg..?.
Skönt o höra att du mår mkt bättre iaf?! Fysiskt då åtminstone..
Fortsatt krya på dig, så du kan komma iväg till jobbet och in i rutinerna, som du mår väl av ?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Så olikt honom. Tung stämning hemma. Jag hr idiotmycket jobb men får inget gjort. Och tiden rinner ut på jobbet. Arbetslös nästa fredag och har sökt jobb som jag skulle kunna påverka. Men är bara ledsen. Ofokuserad. Har lämnat altandörren öppen. Vi har en stor skog nära oss, inga stora bilvägar. Många förråd. Har efterlyst honom och letat letat letat. Behöver verkligen skicka in en kompletterande uppgift för ett jobb. Min möjlighet till ett intressant jobb. Men hela själen lyssnar efter min gosiga katt. Älskar den där pälsen och vill ha honom i sängen som vanligt. Visste att utekatt är en risk men ändå. Han fyller ett år idag ? och vi har inte sett skymten av honom.
Men ingen alkohol. Är aldrig sugen på alkohol för att dämpa känslor på det viset. Mer för att förgylla sköna känslor och dämpa lite stress. Men det här är oro, sorg, uppgivenhet... tungt.

In med mera av vårglädje, lek och "tokerier" ?! Klokt att ta vara på dessa dagar och stunder som ger påfyllning ?! Du är värd all glädje och skönt att hopp och tacksamhet får råda ☺️!
Stor kram!
/Fibblan ?.

”Den tråkiga” har ju koll..Och kan då se fulla folk med nyktra ögon..Oftast ingen rolig syn..Framförallt inte sent på kvällen..En kompis till mig frågade mig om jag inte tyckte jag missade mycket kul, när jag inte drack..Jag svarade att det roliga för både mig och numera exmannen hade försvunnit för länge sen..Alkohol är ju ett sinnesförändrande medel..Nu är jag fortfarande glad men utan kemisk hjälp..Bra jobbat Nykter11???????

Jag tror du behöver rota lite där - identifiera dina triggers, så att du kan hitta sätt att undvika dem.

Kram ?

Varför??

Vet inte...kanske gammal vana ?
Kanske välja det lätta istället för det som kräver mer...

Kram?

Om du läser runt här på forumet så märker du snabbt att vi är många här som inte vill kalla oss alkoholister, vi har ”bara” problem med att dricka.

Och de flesta av oss har jobb och sköter oss (tror vi) och ytterst få i vår omgivning vet hur illa det faktiskt är/har varit med drickandet, och därför kan vi knappt prata om det med någon IRL.

Du har med andra ord hamnat helt rätt - välkommen hit!

Jag försökte seriöst att begränsa mitt drickande i höstas. Det gick åt helvete. Nu har jag varit nykter i tio veckor, tjoho!

Det är tusen gånger lättare att avstå helt än att dricka ”lite”, tycker jag.

Skriv mycket här på forumet så ska vi peppa och stötta dig ?

Det låter inte som att det finns så mycket du kan göra. Du skriver själv att han inte vill bli hjälpt.
Men, om det bor småsyskon hemma tycker jag att du ska skicka in en (anonym?) orosanmälan. Inget barn eller ungdom ska behöva leva med en alkoholist. Det är inte din uppgift att få honom nykter - du kommer slita ut dig långt innan han kommer dit och du har din egen familj att tänka på. Förstår att det smärtar oerhört för du älskar ju honom. Börja gå på Alanon och fokusera på dig och hur DU kan må så bra som möjligt i denna situation - det är det enda du kan påverka. Stor kram

Hej VaknaVacker
Det har varit en jobbig dag. Drack 3 glas vin igår inte alls så mycket som jag gjort tidigare men jag har inte mått så bra idag. Kan ju ha olika orsaker. Har oro för framtiden och mina barn bland annat. Ibland blir livet för mycket. Vet inte hur mycket jag ska skriva här... Lite ovan ännu med detta forum.

Det är så otroligt mycket att läsa här i forumet. Vilka människoöden.

Ha nu en skön kväll! ☀️

Hej!
Idag är dag nummer 2 för mig. Jag är inte alkoholist, men jag har ett skevt förhållningssätt till alkohol. Den får mig att må skit men ändå kan jag inte hålla mig ifrån den.

Jag är 32 år gammal och som längst har jag hällt upp i 3 månader. Det var för 10 år sedan. Jag dricker inte mängder och jag kan sköta mitt hem, jobb & vanliga liv, trots det är det någonting som inte känns rätt. I perioder festar jag på lite mer & är på krogen 1-3 dagar i veckan eller dricker 1 flaska vin i soffan. Jag går alltid till jobbet dagen efter & har nog det som lite mask att då kan det inte vara något som är fel.

Jag vill inte sluta dricka helt och hållet, det är väl det som gör att jag inte kan lösa det, dvs jag håller upp ett par dagar för att sen dricka igen. Det ger i sin tur mig ångest för jag VET att jag inte mår bra av det och så är cirkeln igång.

Jag vet inte vad jag vill komma fram till eller vad jag letar efter. Jag vill nog bara lätta mitt hjärta för någon & få ut allt det jag känner för min historia är så lång och tung att bära.

Lakrits var 7 år när han kom till mig och han skulle bli 11 år när jag pga tumör var tvungen att låta avliva honom. Det var en chock minst sagt, en pudel kan lätt bli 14-15 år.

Sorgen och saknaden var så stark och överväldigande att jag nog aldrig har upplevt något liknande tidigare - och det var bara att ta sig igenom.

Det tog en månad innan jag plockade bort hans bädd bredvid sängen. Då tänkte jag inte ”han är död” varje morgon längre när jag såg bädden.

Det tog nog två månader innan jag kunde öppna ytterdörren utan att tänka på att jag inte skulle få ett översvallande välkomnande.

Men hur stor sorgen än är så var det lätt värt det - för varje minut som vi fick ihop var så värdefull.

Vi två var en match in heaven ❤️

Just därför kändes det extra fint i morse att jag helt utan sorg faktiskt nästan såg honom i ögonvrån. Som om han följer mig på den här nyktra resan också. Min pappa och min hund har slagit följe ?