Senaste kommentarerna i forumet

Du har fått många bra råd. Alanon för anhöriga finns också. Du kan leta efter lämplig grupp på nätet. Möjligheten att göra en orosanmälan till socialförvaltningen finns också. Du kan ringa dit anonymt om du vill. Berättar då om oron du känner och hur hennes missbruk ser ut och vilka konsekvenser det får. Sedan är det socialförvaltningens sak att ta ansvar för att erbjuda din mamma lämplig hjälp. Det är mycket, mycket allvarligt och farligt att blanda alkohol och bensodiazepiner och detta har ju pågått under många år. Jobbig situation för dig så kanske skönt att lämna över ansvaret. Sedan berörs du ju självklart. Det handlar ju om din mamma. ?

Jag har en vuxen son, han har bra utbildning och haft bra jobb utomlands. Hans pappa dog för några år sedan, ett trauma för honom. Då kom han hem och har sedan dess bott hos mig, druckit i perioder och inte jobbat. Jag har alltid sagt att han inte får bo här om han dricker. Har försökt få honom förstå att han behöver ta hjälp och också fått behandling som mest ett halvår men drack ibland även då. Han har isolerat sig fysiskt men sista månaderna sökt flera jobb, tränat och varit nykter.
Han har nu druckit konstant i en månad, flera gånger haft över 3 promille i kroppen och varit medvetslös. Blivit utsläppt från sjukhuset nästa dag. Han har sökt sig till min lägenhet men jag har stängt min dörr för honom och sagt att han får söka hjälp på sjukhus och soc.
Han har inga pengar, ingen bostad, inga andra kläder än de han har på sig och inget jobb. Och nu inte heller en familj. Han lever på gatan och far väldigt illa. Han har en kontakt på soc, dom har också öppnat en lvm-utredning eftersom han inte vill behandlas frivilligt.
Han är såklart väldigt arg på mig och hotar med att ta livet av sig.
När är botten nådd? Hans syskon och jag är oroliga, ska vi vänta på att han själv tar tag i sin situation eller ska t ex hans bror försöka få honom med till soc? Eller ska vi bara lämna honom åt sitt öde? Kanske att han dör.
Att få plats på behandlingshem tar antagligen tid om det ens är möjligt. Vad kan vi göra under tiden? Att utestänga och lämna en sjuk människa, som inte själv inser att han behöver vård, på gatan är svårt.

Ujuj jag förstår att du är nära bristningsgränsen... Suveränt bra att du håller dig nykter genom stormen! Fint att du får lov nu. Då kan du lösa flyttbestyren, ett i taget, och gå i mål. Äntligen. Det har varit en lång och seg process. Jag har också sjukt mycket nu. Det är den galna tiden både på jobb och privat. Om en vecka går jag i mål med allt och tar välförtjänt jullov. Sen blir det inte så här hektiskt igen förrän maj månad börjar lida mot sitt slut... Kram

utskriven från tryggheten i behandlingshemmet på morgonen men det var ingen som fysiskt kastade ut mig så jag blev kvar några timmar i värmen och tryggheten.
Att ta klivet ut i verkligheten var skrämmande, skulle jag verkligen klara mig själv alldeles ensam ? Ta ansvar helt själv ? Jag hade ju fördelen med att ha en AA-grupp som jag kunde gå till dagen efter jag kom hem och det blev ju min trygghet tills jag hittade mitt egna liv. Och du har ju forumet här :-))

Du är på helt rätt spår och att sköta om dig själv betyder så mycket !

Kram !!

Den vidriga skvätten under toabosten... ??? Min mage vände sig ut och in ?

Jag läste först nu ditt inlägg från 8 dec. Om jag hade vetat att du krisade hade jag peppat ögona böj. Hoppas du har släppt tanken om misslyckande nu och är på banan igen. Hur som helst har du ju sjukt många fler vita dagar nu än du hade haft om du inte reste dig efter vurporna ? Man kanske får se varje vit dag som en seger över ?. Poängställningen blir litet mer rättvisande då... Kram

jag var liten (tänka sig det :-)) ) och vi var utomlands så ville jag alltid ha 7up för det fanns inte i Sverige <3

Massor av kramar för att jag får följa dina tankar !!!

Jag blir alldeles bestört när jag läser om senaste utvecklingen. Hon attackerade dig fysiskt. Det är stört. Inte ett dugg mindre stört för att du råkar vara mannen i relationen. Ingen får använda fysiskt våld mot någon annan. Någonsin. Inte ens om människan man vill sopa till är dummare än tåget, vansinnigt självgod, elak som hin håle själv., dricker för mycket, eller what ever. Står man inte ut med människan avlägsnar man sig från dennes sällskap. Punkt. Vad hade du sagt till en god vän, syster, mamma, dotter eller son som blev misshandlad av sin parter? Du hade sagt GÅ vid första slaget. Ta hand om dig. Kram från mig ❤️

Mkt luciafirande har det både varit och blir. Snarare en lussehelg ?!
Du är så go FinaLisa, så det behövs inga pepparkakor för dig heller?!
Hoppas du också haft en mysig dag❤️!
Och en fortsatt fin kväll!

Vi bänkar väl oss framför på spåret båda två ?. Alternativt blir det familjefilm först och på spåret på play senare..☺️

Skönt med nykterhet?!
Kram!
/Fibblan ?.

Personer med missbruksproblem har relationen med sin drog, med objekt och definitivt inte med sina barn. Det är så fruktansvärt sorgligt och jag blir så arg. Har själv en utvecklinsstörd dotter, som dock inte är mer utvecklingsstörd än att hon köper en present till pappa när han fyller år. Paketet vill hon ju lämna men får till svar att han firar inte sin födelsedag. Vad hon gör med paketet bryr han sig inte om. Han vill supa i fred så enkelt är det. Det finns inte ord för det. Glöm inte att du är bra som bryr dig och gör inte som jag gör ibland, anklagar mig för att jag skaffat en så dålig far till mitt barn.❤

Hej Nystart! Det är mycket som du har skrivit om på sistone som väcker oro. En oerhört tung situation med din fru som mår dåligt själv och som kritiserar dig för allt mellan himmel och jord. Hon har nu varit fysiskt våldsam mot dig vid två tillfällen under en vecka och du beskriver att du själv bär på så mycket ilska av alla påhopp som du får ta emot, att det inte känns långt bort att du skulle klippa till henne. Det låter verkligen ohållbart! I detta så försöker du göra en förändring av dina alkoholvanor, men i det sammanhang du befinner dig finns inte så mycket stöd och värme. Vad tror du om att testa att berätta något lite om din situation för läkaren nästa vecka? Ser du några vinster med det? Jag tror att du har goda chanser att få hjälp och stöd, om du önskar det!
Glad lucia!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Humle! Vad härligt att ta del av att du känner att beslutet är så grundat inom dig, att göra en förändring den här gången. Du har länge varit ambivalent eftersom du har tänkt på förändring i antingen eller-termer och nu bestämt dig för att du förtjänar bättre och klivit över i "beslutsrutan", starkt! Din mening mot slutet är väldigt inspirerande att läsa - "Jag är glad jag tagit beslutet och jag är stolt över att jag insett att mitt värde är högre än vad jag tidigare trott." Du är värd att må bättre, du är på väg uppåt!
Glad lucia!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är så enkelt som att när någon gått upp i vikt så säger man inget.
Men det ligger kvar i en och man kanske känner antingen lite skadeglädje,eller i bättre fall undrar om personen tröstäter och egentligen inte mår bra.
Eller eller.
Om man då likt ett barn kunde säga:
Du jag ser att du gått upp i vikt?
Som för att ineda en fråga med att egentligen höra.
Hur mår du?
Dvs säga det alla ser men ingen säger.
En metafor förstås.
Lite mer polityr än så har tom ullabulla?

Men om man är med barn som för det mesta bara ser och säger så känner i alla fall jag att mina egna linjer rätas ut.

Ja just det,så var det.

Medan som du skriver nordäng familjehemligheter sakta mals ned till ett stoft.
Men det stoftet ligger ju där och byggs på med nya familjehemligheter.

Ja,det är spännande med andras erfarenheter som liksom länkar en vidare i ens egna skrymslen.

Jag tänkte också på att jag i dessa stunder av upplevd ensamhet, när jag står ut att vara i den också har fått nya insikter.
Som värkt fram.
Kanske enkla saker som att
Ok,dags att börja powerwalka.
Eller dags att..osv

Plus de djupare insikterna om en själv.
Både de plus och minussidor som man inte riktigt har tillgång till när man går ner i grottan.

Självklart förtjänar du en som stöttar och älskar dig! Du har en sjukdom som går att bota. Och hur illa det än är så är det ju just DU bakom den där som sitter å slår dig på skuldern! Det är jobbigt att inte ha NÅGON som förstår. Han jag har här tror att det bara är att trycka på en knapp, så blir allt precis som man vill ha det. Och på grund av hans inställning så är det tyvärr han som får allt (absolut allt) det negativa när jag har fått för mycket. Bara det att han i lossas förstå ibland för att sen vända 360 får det att bubbla i mig. Och han har haft sin egen lilla "tröst" i 20 år, men det är ju över på en vecka typ?! Så precis därför är jag så glad att jag fann hit och får ventilera lite med snälla, förstående människor precis som dig? Vad får dig att inte öppna dig för din man nu? Skäms du? Tror du inte han vill ta del i detta eftersom han förstår hur du har det? Kram på dig

Lantliv, har du haft mycket upprepad korttidsfrånvaro eller är förstadagsintyget enbart på grund av att de nu vet att du har problem?

Jag har ingen frånvaro från jobbet. Det jag och min chef kommit överens om hittills är att jag inte jobbar hemma som jag haft möjlighet till tidigare.

Så inspirerande!! Tack Dee för detta! Ger framtidstro till oss andra!?

Ja, det är så det känns. Som om han söker efter mig och inte sin son. Mina stora barn är mer kompetenta och gör mer för deras lille halvbror än han. Det är verkligen sorgligt. ❤️

Så intressant och givande att prata med er om detta. Vet inte men funderar mycket runt den där hemska känslan jag får när jag lider och samtidigt är tillfredsställd. Äcklas av det men kan inte få det ur mig. Vet att det är helt onormalt. I våran familj (den ursprungliga bröder, mamma, pappa) pratar vi verkligen ALDRIG om det som varit. Alla tiger och låtsas inte om det! Dom få gånger jag tagit upp det blir tystnaden enorm, någon harklar sig, tittar besvärat åt ett annat håll. Och sen börjar alla prata om något annat och ignorerar. Länge sen jag vågade mig på det nu, har tystnat jag med Läste någon bok där uttrycket "elefanten i rummet" användes. Så fruktansvärt bra uttryckt. Alla vet men låtsas som det regnar. Känns som det där hemska dramabehovet skulle lägga sig om man verkligen fick prata om det som ÄR problemet och med dom som var med och upplevde det. Vet inte kanske gör jag det för enkelt. Men tänker att man fortsätter skapa typ falska draman/uppgörelser och på så sätt försöker bearbeta det riktiga dramat.

Vi bor inte längre ihop eftersom han bara fortsatte droga och dricka.
Det är skönt att inte behöva ha den där oron hela tiden i hemmet, problemet är att han inte fattar eller känner någonting alls!??!
Han bryr sig inte ens om barnen.
Han ringer och vill träffa mig eller skickar kärleksförklaringar med mail, och han tror verkligen att jag ör hans fru fortfarande (vägrar acceptera inse fatta att skilsmässan är klar) men han frågar inte om barnen eller engagerar sig i deras liv. Det är som om dom inte ens fanns.
Jag kan inte förlåta eller glömma och jag lider av att se hur barnen blir bortglömda och ignorerade. Jag blir arg och ledsen.
Det är som om man inte får prata om det heller, pappor som försvinner är inte pk alls. Ingen vill veta att det finns sådana för nu är alla pappor jämlika... och jag blir avundsjuk på dem som har en normal far till sina barn.

Är det bara jag eller är det fler som känner igen detta?

Tjo
Det var lattjo SUPer lever!
Kram Sigge

Jag vet bara inte hur jag ska hantera mitt x. Vi har ett barn ihop och han agerar barnvakt när jag jobbar kvällar och helger. Vårt barn sover aldrig hos honom. Det är jag som bär huvudansvaret. Jag har känt x i tio år och han har alltid druckit och varit paranoid. Han litar inte på någon och man kan inte hjälpa honom, en vänlig gest blir hotfull för honom. Ständig rädd för att jag ska träffa någon. Utgår alltid ifrån att jag döljer något. Frågar alltid om vad jag och mitt barn har gjort och vilka som var med. Det är som om han har frikort i att bete sig dåligt mot mig. Grejen är den att ställer ultimatum så blir han tio gånger värre. Oftast är det bättre att sitta stilla i båten. Men ingen orkar hur mycket som helst. Jag vet inte hur jag ska hantera honom. Det är väldigt jobbigt att hela tiden stå i ett blåsväder. Han tycker själv han är hänsynsfull när han går hem från krogen vid stängning dax, när han ska ha sonen dagen efter från åtta på morgonen. Och när jag säger att han är en alkolist så skrattar han bara.

Din arbetsgivare kan inte rvinga dig att göra något mot din vilja. Min behandlingsplan utgårnifrån vad jag sjäv vill ha för hjälp och behov av stöd. Det enda kravet från arbetsgivaren är att jag deltar akrivt i de samtal enligt femtonmetoden, som beskrivs som tolvstegsorogram, lämnar prover när de begär det och visar läkarintyg från första sjukdag. Mina prover har aldrig visat något avvikande så jag har kanske något av superlever.

Din arbetsgivare kan inte rvinga dig att göra något mot din vilja. Min behandlingsplan utgårnifrån vad jag sjäv vill ha för hjälp och behov av stöd. Det enda kravet från arbetsgivaren är att jag deltar akrivt i de samtal enligt femtonmetoden, som beskrivs som tolvstegsorogram, lämnar prover när de begär det och visar läkarintyg från första sjukdag. Mina prover har aldrig visat något avvikande så jag har kanske något av superlever.

Ja, d vore det bästa inför julen! Vi har dock sen en massa år tillbaka även innan julen kört en vit jul, vilket har och är så otroligt skönt så det finns inte! Det är liksom ingen förväntan eller nåt sånt just denna dag o gör att iallafall julafton och juldagen blir lugn och man kan slappna av ordentligt!

Hur brukar jularna vara för er del?

Hur mycket ska man stå och gå runt med? I ca 20 år har min mamma haft alkoholmissbruk. Vi har försökt att hjälpa henne på alla sätt. Men orken håller på att ta slut. Hon vill inte. Vad gör man?