Senaste kommentarerna i forumet

Vilken härlig läsning! Känner precis som du att det är läskigt att möta det som är men samtidigt det som är steget till förändring. Önskar dig en fin helg och att allt går bra för dig på mötet i veckan! ❤️

Yeii, närmar mig en nykter månad med stormsteg! Hurra för lilla mig som bara en gång stött på den där skurken kallad suget.

I veckan har en första rehabplan tagit form med arbetsgivare och företagahälsovård och det känns bra, jättebra faktiskt ?

Jobbar bara tre dagar veckan som kommer och går sen på långledigt. Det finns också en stabil plan för att få de tre lediga veckorna att inte riskerar bli frestande och det känns stabilt.

Till veckan ska vi träffa den som ska genomföra utredningen kring orosanmälningarna som polis och min chef har gjort för barn. Inte ens det känns så stressande eftersom nu har jag ingen fasad att försöka upprätthålla. Jag har lagt ner masken och möter allt mer naken och ärlig i min önskan till förändring än förut.

Det är läskigt att möta allt detta utan en uppbyggd fasad som skydd och kräftans annars så hårda skal men jag tror det det är just det som kommer att bli skillnaden.

Kram på er, om det är någon som orkat läsa ända hit! ❤

Fint o höra ifrån dig!
Du är en sån inspirationskälla för mig✨!
Läste att du hade det lite "kruxigt" i din showgrupp..Låter helt rätt att ta en paus. Det ska vara lustfullt om kreativiteten ska få komma till sin rätt ☑️☺️! Tråkigt att ni hade det, men att som det ju inte sällan blir, att man drar åt olika håll..
För egen del kämpar jag på med att avhålla mig från alkohol. En vecka imorgon?! Men alltså, jag vill bara bort från kampen, phu. Hitta tillbaka till det där självklara som jag var i lite när jag samlade på mig mina 5 veckor. Men det är åtminstone en tankeställare till, att ta med sig nu i denna omgång. Att verkligen innan man sätter det där glaset till munnen. Förstå vilken oerhörd kamp det är att sedan komma tillbaka i hjulspåren. Det är inte värt det! (Det visste jag ju förstås innan, men för varje gång jag trillar dit, etsar sig minnet och erfarenheten fast). Så jag vill i vanlig ordning, bestämt tro att denna gång är sista gången jag slutar och att jag alltså aldrig börjar igen. Det finns inget mellanting för mig. Det är allt eller inget. Och jag har bestämt mig för inget.
Undrar nu om jag ska ta o lägga nikotinet också på samma hylla. Får för mig att det ena triggar det andra.. Samtidigt som det ju just nu kanske är tufft nog att komma tillbaka till non-alcohol-spåret..?
Jag provar! Det värsta som kan hända är ju att jag misslyckas, och då är det ju bara till att på't igen! Jag kommer aldrig ge upp! Jag ska ta mig fan, bli den där tjejen som Pellis träffade på planet - NYPONROSEN, som strålar välmående och lugn och som kan hantera sitt liv, sina Ups and downs, utan tillsatser..?!
?????!
Önskar dig och er alla en fin lördag?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Jag känner mig maktlös. Varje gång jag och min fästman har en tillställning vi ska gå på så blir han alldeles för berusad. Vi hade haft en middag hemma och det blev alldeles för många whiskey för hans del. Hittade honom sovandes på golvet sittandes. När jag frågade vad han gjorde så sa han att han ”vilar”. I detta skedet är han inte kapabel att gå upp för trappan till sovrummet. När jag frågar honom dagen efter så blir han arg och säger ”jag får väl göra vad jag vill!” ”Jag får väl dricka hur mycket jag vill!” ”Jag har ju bara kul!” Det är som att prata med ett barn. Jag förklarar att jag inte dricker alls lika mycket men har kul ändå. Senast igår på hans julbord blev det samma visa och han fick sova i soffan då han inte kunde ta sig upp. Jag orkar inte mer, känner mig maktlös, för han bryr sig inte om vad jag säger. Vad ska jag göra? Han verkar inte förstå att jag tycker detta är ett jättestort problem.

Vad kul att du varit inne och läst i min tråd. Det värmer med peppande små tillrop ? Vi behöver dem alla, för att slippa känna sig ensam i förändringsarbetet.

Jag är fast i min övertygelse om att få ordning på mitt liv och uppenbarligen behöver jag mer redskap för föröndring än jag redan besitter.

Jag vet ärligt talat inte varför de kräver förstadagsintyg. Jag hör till de som snarare är sjuknärvarande på jobbet än hemma när jag är sjuk men jag accepterade det ändå.

Önskar dig en härlig helg.

Vad kul att du varit inne och läst i min tråd. Det värmer med peppande små tillrop ? Vi behöver dem alla, för att slippa känna sig ensam i förändringsarbetet.

Jag är fast i min övertygelse om att få ordning på mitt liv och uppenbarligen behöver jag mer redskap för föröndring än jag redan besitter.

Jag vet ärligt talat inte varför de kräver förstadagsintyg. Jag hör till de som snarare är sjuknärvarande på jobbet än hemma när jag är sjuk men jag accepterade det ändå.

Önskar dig en härlig helg.

Hej ?
Vill bara säga att jag tycker du gör det så bra. Du peppar och stöttar är en klok motivator.
Så detta med att inte spela i samma liga håller jag inte med om. Vi spelar alla i samma liga, vi är i nuet och gör så gott vi kan, vi blir glada för dagar vi lyckas och när/ om vi faller så reser vi oss igen!
Men hursomhelst gör alla det så bra. Bara att vi är här på forumet visar att vi vill få till en förändring.
Så vinäger som sagt du gör det så bra och du är en förebild för så många här på forumet ❤️
Kram Sigge

Du är så välkommen att skriva i min tråd!
Ja, det är nog ganska avgörande att man är i fas som par. Att min man nu är med hänger ihop med att det blivit tydligt att hans hälsa inte är på topp.
Svårt att övertyga om att det är dags att dra i bromsen annars.

Jag tror mycket på att belöna sig med något annat. Här hemma är det fantastiska frukostar med råsaftjuicer om morgonen, god alkoholfri IPA om kvällen. Promenader och bio.

Hoppas du - ni- hittar ert sätt att må bättre och att helgen blir fin!

Glädjeskutt och volter för dig och dina 60 dagar i följd??!!
Helt fantastiskt! Så glad för din skull ?! Själv närmar jag mig 1 vecka återigen..men det är ok - såklart - jag är ju nykter ☑️?!
Ha en fin dag✨!
Kram!
/Fibblan ?.

Förlåt jag menade när jag var onykter då var jag inte välkommen hem.

Jag är numer nykter alkoholist, och jag har varit samma situation som din son. Jag var inte heller välkommen hem till min mamma när jag var nykter, men hon löste det så att hon och jag träffades på något cafe eller McDonalds, på så sätt vek hon ändå inte från min sida. Hon gav mig inte pengar, men jag kunde få en humburgare. Hon sa till mig att hon skulle stötta mig allt hon kunde när jag tog steget att gå på behandling vilket jag gjorde till slut. Men beslutet att gå på behandling måste komma från en själv. Däremot tänker jag att det finns på en del orter motivationsboenden. De flesta vad jag vet kräver nykterhet, men med dygnet runt personal, någon att prata med när ångesten slår på, för det gör den när alkoholen får ur. Kanske skulle din son behöva bli avgiftad först, sedan transporteras direkt till motivationsboenden k väntan på behandling. I ett första skede gäller det att först nyktra till, och det är tufft och kan vara farligt utan sjukhusvård. Hur som haver, det är en tuff situation för anhöriga, förstår att det är som att knuffa på en betongvägg. Kanske kan ni försöka att helt enkelt köra honom till ett sjukhus, det vore det bästa för honom och er tänker jag, sedan får ni och han ta det därifrån, men hans hjärna måste nyktra till så att han börjar tänka något så när klart och får tillbaka hoppet. Hoppet är början på förändring och kan återbygga ett liv på sikt efter hårt arbete och mycket störning från socialtjänst och familj. Många styrke kramar från en dotter som en gång i tiden var mycket illa ute. Nu har jag arbete, lägenhet och barn.

Först och främst vill jag rekommendera alanon som stöd. Leta på nätet efter lämplig grupp. Fruktansvörd situation att befinna sig i som anhörig. Det finns en pågående lvm utredning och ansvaret att se till att han inte avlider till följd av sitt missbruk är socialförvaltningens, men det är ju ingen garanti. Ring soc så många som möjligt och berätta allt ni vet som styrker att han behöver hjälp. Förhoppningsvis kan ni påskynda utredningen. Sedan är det ju den känslomässiga biten och det är ju oehört plågsamt att se sin son rasera sitt liv och att veta att han riskerar att dö. Vad kan man göra? Låter som läget är akut och i det läget anser jag att då kanske man inte kan följa de "regler" eller råd man får att man inte ska göra något utan som du säger vänta till botten är nådd. Ja det finns självklart en risk att din son dör i den situation han befinner sig. Jag har själv en son som missbrukar alkohol och droger och utsätter sig för stor fara och ibland känner jag hopp men ju längre tiden går blir hoppet allt mindre. Jag genomgick ett anhörigprogram vilket var ovärderligt och jag går på alanon möten vilket är en trygghet. Man ska givetvis inte underlätta ett fortsatt missbruk, men var går gränsen, man kan ju inte låta sitt barn dö på gatan. Nu säger jag kanske något som många tar avstånd från men det är min åsikt att man inte alltid kan gå efter "manualer" ibland får känslorna vara vägledande. Har varit i den situationen att min son varit försvunnen i 17 dagar. De flesta trodde nog att han inte var i livet och jag mådde fruktansvärt dåligt. Trots all hjälp var mina dagar outhärdliga och jag bestämde mig för att leta efter honom och att leta till jag fick veta vad som hänt. Visste inte var jag skulle leta men beslutade att åka till Köpenhamn och efter två timmar där hittade jag honom och jag tog med honom hem. Min son levde på gatan, inga pengar, inga mediciner, inget boende och i en livsfarlig miljö där djungelns lag råder. Skulle jag inte åkt dit? Finns inget rätt och fel anser jag, men man ska vara uppmärksam på som jag tidigare sa att man inte underlätta ett fortsatt missbruk. Något av det mest smärtsamma som finns att ha ett barn som lever i missbruk.

13 dagar avklarade.
Igår kom dom första negativa tankarna och mitt humör blev lidande.
Jag gick och la mig tidigt, samtidigt som barnen. Min fru förstår, hon vet att det är en övergående fas. Jag har en väldig tur att ha min fru, utan henne hade jag nog inte suttit här idag.
Jag är fortfarande helt 100 % inställd på ett nyktert liv.

Du är alltid så gullig och peppande,
blir alltid lika glad när jag "ser" dig ?
Skrev nyss ett litet stycke i din tråd.

I dag har jag faktiskt hela 60 vita dagar på raken! Det har inte hänt sedan min debut i tidiga tonåren och det var typ 50 år sedan?
För även under mina två graviditeter på 70-80 talen, hände det att jag någon gång kunde ta ett glas vin, för det var inte skadligt sas det på den tiden....

Så 60 dagar är faktiskt mitt eget rekord ?
Och jag är så glad att jag hittade detta forum och alla stöttande vänner härinne?
Hade aldrig klarat detta utan er!
Kramar i massor ❣️?????

Lite åt det hållet tänker jag också.
Det går ju så märkligt lätt för min del denna gång och jag känner ju inte ens att jag anstränger mig!?
Så de riktiga hjältarna är ju såklart alla ni som fortfarande kämpar med näbbar och klor med det avskyvärda suget som inte vill släppa taget.
Men som du säger Vinäger, ge inte upp, för en vacker dag sitter även ni på torra land och kan pusta ut.

För nu såhär i backspegeln så ser jag alkoholmissbruket som en vidrig sörja
som man befinner sig i som beroende.
Så när man väl har kravlat sig upp ur den kletiga sörjan, tvättat sig ren från topp till tå så vill man helt enkelt inte ner i skiten igen.
Så med dessa förnumstiga ord sätter jag mig på min höga häst ? och rider in i min nya vackert rosaskimrande värld..?

Nej, såklart jag inte gör!
Jag stannar här och hejar vidare på er och mig själv för jag vet hur alkohol ?djävulen plötsligt kan dyka upp och dra ner mig i sörjan igen!
Förlåt Vinäger, nu ockuperade jag ju din tråd en stund i mitt funderande...?
Kram ?

Jag vaknar nykter för hundrade gången!
Härlig känsla!

Skulle kunna skriva en roman om vägen hit, om att leva livet … med alla ups and downs …
Men det får vänta, ska till jobbet och "dansa" hela dagen. Alltid får det väl någon att höja ögonbrynen -Vad är det med henne?
Det vet bara ni, varför jag är så glad :-).

Kram till er alla!
Och -Tack! Utan er skulle jag inte känna denna glädje idag.

Läser om alla framgångssagor. Imponeras, självklart. Från djupet av mitt hjärta kan jag säga att missunsamhet inte finns, tvärtom, jag hejar på er alla.

Känner dock ibland att mina framsteg - stora för mig, små i sammanget - försvinner i min iver att bli den helnykterist jag eftertraktar.

Men här finns inga sura miner, jag kämpar på...

I dag är jag stolt över att jag tackat ja till ett jobbevenemang, men i samma stund erbjudit mig att köra.

Förstår alla som firar en j-a massa vita dagar, men då jag inte spelar i samma liga är jag glad för varje gång jag vågar utmana de ledande lagen. Plötsligt händer det.

I dag slår jag också ett extra slag för alla oss som inte kommit dit vi vill, men ändå gång på gång kämpar med alla medel för att uppnå nykterheten.

Vi ger aldrig upp!

Kram på er ?

Och såg "Jag kommer hem igen till jul". Min kompis valde den så visste inte riktigt vad det var för film. Men herregud vad den berörde mig, handlade om precis det vi har pratat om i min tråd idag. Lyckligt slut (så klart) där alla pratar ut och all skit under mattan plockas fram i dagsljus. Fasader som rämnar. Och så sjunger ju Peter Jöback bara sååå fint och har sååå fina ögon ☺️?

Hej, läste ditt inlägg. Så förståndigt av dig/er och Så gott att du och din man tycker och vill samma! Precis så skulle jag önska att jag och min man också kunde göra! Men det är mest jag som drar i nykterhetståget. Vi har under flera år sakta men säkert ökat vårt intag, från att ha varit typ en flaska vin på fredagen till dunkar, öl och ibland whiskey i rätt stora mängder under både helger och en-två veckodagar.. Jag har det sista året upplevt större bekymmer än honom och velat ändra/dra ner/sluta helt. Men han är inte där ännu. Dock vill han helt klart skära ner på a. Det går sådär. Går hyfsat i några veckor och sedan tillbaka i gamla vanor. Tycker det är såå svårt att göra en förändring ensam... Nu tog jag ett beslut i måndags att ha ett uppehåll på ej bestämd framtid, minst en månad, gärna längre och han säger att han vill samma. Men nu på fredagskvällen märker jag direkt hans irritation. Och underförstått skyller han på mig att jag typ ”tagit hans godispåse” om du fattar. Såå tröttsamt.
Tänker att jag måste klara detta själv i sista hand och hoppas att han får göra sin egna resa och komma fram till sitt beslut.
Förlåt om jag skrev ett långt inlägg på din tråd. Men behövde väl få det ur mig.
Ha en fin helg!

Hej

Jag känner så igen mig i det du skriver. Min man säger också alltid till mig att jag är tråkig. Precis som du säger så vill jag inte heller göra något som leder till fylla. Jag dricker inte själv pga att jag inte gillar det helt enkelt. Toppen att ni ändå får hjälp. Min man har tyvärr inte kommit till insikt ännu och jag känner att jag kommit till sans med att jag nog måste lämna innan jag och barnen går under.
Styrkekramar

Just ja... Det här forumet handlar ju om alkohol. Inte ekorrhjulet from hell. Alkohol. Men jag har liksom inget att skriva om det, för jag dricker inte sånt ? Och inga alkoholproblem har jag heller att dryfta, så länge jag inte dricker skiten. Och det lär jag aldrig göra efter att Knaskatten fick mig att för evigt associera alkohol med den vidriga skvätten under toaborsten ?? Min app säger att jag närmar mig 200 dagar. Märkligt. De första 100 dagarna gick så långsamt. Sen hann jag bara blinka och så är antalet plötsligt dubbelt. Det är obra att tiden går så fort. Efter 30 svär jag att dagar, månader och år bara har snabbspolats förbi... De där första 100 dagarna gick däremot i slow motion. Det var bra dagar.

Det var en riktigt bra mening det där... Jag klarar att göra ett bra val en gång till. Den klokskapen norpar jag och tar med mig ? Kul att se dig MM, och att nykterheten är den okomplicerade vardagen.

Det tog 10 år för mig att acceptera att jag är alkoholist. Har gått på AA-möten och varit nykter i 6 veckor. Längsta nyktra perioden i mitt liv. Det funkar bra förutom att allt är så tråkigt. Vill inte undvika sociala sammanhang och denna tid är fullspäckad av julbord, julfester, AW, glöggmingel etc. Kruxet för mig är att inget av det där är roligt för mig när jag inte dricker. Allt känns som en dålig, seg, svartvit film. Känner nån igen sig? Går det över?

Lite intressant det där och jag har själv varit med om det. Att människor faktiskt kan välja att dricka något annat än alkohol. Inte för att jag gjorde det när jag drack. Men jag har i nykterheten projicerat hur jag drack på andra. I själva verket har jag inte haft en aning om hur "vanligt" folk hanterar alkohol.

Mvh

Jag kan alltid räkna med att du förstår mig ❤️ Vi är nog litet samma skrot och korn du och jag ❤️ Jag har nu förberett några nyckelpersoner på att jag förmodligen kommer att ta paus under nästa år. Bäddar för snyggt avslut, och ger mig själv en spark i ändan att ta min egen olust på allvar och göra något åt saken, istället för att bara fortsätta leverera på förväntan...

Här är det fredag kväll igen, och jag har jobbat alldeles för många timmar utöver de där 40 per vecka det sägs att man ska jobba. Det är struligt med stundande ledningsbyte på nya jobbet, och en nuvarande ledning som liksom släppt i förtid och skiter i allt. Utan en tanke på att den där stackars nyanställda människan inte har gått igenom ett årshjul än och faktiskt inte vet vad som ska göras när. Den ena obehagliga överraskningen efter den andra dyker upp. Tur att männskan som snart inte är min chef längre har tagit plötslig semester och flytt fältet. Annars hade jag sagt en hel massa beska sanningar jag skulle få ångra senare. Med brösttoner. ?