Senaste kommentarerna i forumet

Jag har varit inne och läst lite mer på AA.se, det finns ett möte som kanske kan passa på onsdag, men jag har inte bestämt mig helt än om jag ska gå dit.
Nu har jag precis tänt en brasa i kaminen och kokat en kanna te, jag ska sitta hemma ensam ikväll och jag känner ett så skönt lugn över att inte dividera med mig själv huruvida jag ska dricka eller inte och inte heller fundera över hur jag ska förklara varför jag inte vill dricka.
Diskussionen inne i mitt eget huvud har gjort mig utmattad - och det är nog bra!
Nu vill jag stanna i lugnet.

Det går verkligen upp och ner. Känner mig på botten. Känner mig både utnyttjad, lurad och så ledsen. Även om jag borde reagerat innan så är det som om allt kommer som en käftsmäll nu. Jag förstår hur oerhört sjuk han är genom hans sätt att hantera "relationer". Allt missbrukas, även mina känslor och det känns så äckligt.
Det är väl bra att gråta och rensa ut men det är så jäkla smärtsamt. Den här illusionen om en framtid jag byggt upp och som han liksom sålt in bara rasar. Det kommer vara tufft att se honom på jobbet. Vet inte om man kommer mötas av den arroganta narcissisten eller den visa fram övertrevliga och bejande sidan. Oavsett så ser jag honom som missbrukaren som inte ska släppas in igen. Även om jag vet att det är en människa som lider bakom allt detta så måste jag sätta mig själv först och skydda mig själv. Jag hoppas han blir upptäckt på jobbet med att lukta sprit eller gör bort sig så att det kommer fram. Hoppas allt rasar så att det inte går att fly längre.
Så är jag där vid fixeringen, maktlös igen. Jag måste påminna mig om att göra det jag har makt över.
-Ta bort destruktiva människor ut mitt liv.
-göra sånt som jag mår bra av
-bygga upp mig själv igen.
Han får inte ges plats i mitt liv mer.
Skäms över att jag har hamnat i ett läge där jag trott att jag älskar en man som grundlurar mig. Så sjukt.

Skönt att det har varit bra hittills med påsken Se Klart! Uppe till 3 på natten också, pust, jag hade varit svintrött ?. Hoppas du får tid att vila ut lite innan det är vardag igen. Själv har jag haft det ganska jobbigt med familjen som du sett. Har märkt att jag bryr mig mycket mer om hur övriga familjen mår numera. Dövade nog tyvärr det med alkohol förr. Gött att du inte saknar alkoholdrickandet! ? Det är samma här.

Kram

God kväll!

Ville bara dela med mig av ett ordspråk, jag hört någonstans för länge sedan.
Det här ska alla med beroende problem tänka på.

" varför leta efter lycka, på samma ställe som du misste den"

Mvh Bo

Härligt! Måste väl ändå kännas skönt att ha det avklarat??

Det måste kännas jättebra att ha pratat med din dotter. Låter som det var ett fint samtal.

Kram!

No big deal. Hon frågade varför. Jag svarade att jag har insett att alkohol försämrar mitt psykiska mående - och att när jag insåg det fullt ut så bestämde jag mig för att sluta dricka.

För så var det. Den svåra ångesten och vakennätterna i början av februari gjorde att jag fick nog.

Sen behöver jag inte berätta för henne alla trista detaljer som ledde fram till ångesten, förutom den fysiska negativa effekten som alkoholen faktiskt har på hjärnan.

Sen pratade vi lite om min pappa, min uppväxt, det genetiska missbruksarvet och om hur min personlighet kommer att påverkas av att jag inte dricker alkohol mer.

Själv tror jag inte att min personlighet påverkas ett dugg negativt. Alkoholen har mest inneburit att det har blivit ”för mycket” av mig.

Jag ”tar plats” i vanliga fall, men onykter tar jag enorm plats. Min lyhördhet för omgivningen blir minimal, och den är normalt väldigt hög när jag är nykter.

Dottern sa att hon lagt märke till att jag dricker vin som vatten och att det bekymrat henne.

Hon sa också: ”Som din dotter måste jag säga att jag föredrar dig som du är när du är nykter.” Så klart hon gör ❤️ Och det gör jag också.

Kaoset som råder, ovisstheten, att jag får göra det jag är tränad på att göra, skalar av mina identiteter till det sista lagret. Pannbenet.
Jag trivs som fisken i vattnet. Prioriteringarna, lösningarna som inte finns, jag går snabbt upp till ytan för att hämta luft, innan jag dyker ner på botten igen.
Där nere ser jag det skal jag lämnade för så länge sen, det sitter fast i blåleran med ett konstigt förvridet ansiktsuttryck och två svarta hål till ögon.
Jag simmar förbi, jag kan inte identifiera mig alls med skalet. Just nu i alla fall.
Har det där ens varit jag?
Jag förstår inte riktigt. Det känns så avlägset. Jag känner mig så stark. Och trygg. Otroligt trygg och framförallt tacksam.
Jag har gjort ett självklart livsval, jag vänder mig inte ens om och ser till att jag låste dörrarna till de demoner jag stängt in - tiden just nu bevisar vilken stomme jag byggt till mitt fort och jag vilar tryggt i det om natten.

Ibland undrar jag om jag kanske reflekterar för lite över tiden som varit, samtidigt så vet jag att det är en alkis personlighet. Att inte kunna stanna i tanken på att nått är bra utan att i stället grotta ner sig i självömkan, destruktiva tankar och förakt för att bygga den grogrund som leder till att vi tömmer flaskan.
"Det är så synd om mig för att ..."

Och när jag tänker efter en extra gång, så känns det helt värdelöst med att vända sig om och se till att alla dörrar är låsta eftersom de redan tagit sig ut, här står jag mitt bland de demoner jag en gång fruktat mest, jag har lagt ifrån mig piskan som jag förut använde för att de inte skulle komma för tätt inpå mig, bredbent står jag här med ett säkert kroppsspråk medans de flockas i ringen runt mig, oförmögna att ens möta min blick.
Och jag har kontrollen.
Och utan tvivel också ett extraordinärt pannben.

Tack,
Dee

Det vill jag kanske också kalla mig så småningom ? Det blir kanske mitt enda undantag också, VaknaVacker.

Än så länge använder jag Torbjörn Åbergs uttryck ”problemdrickare” om och för mig själv. Men det är en mognadsfas att ta sig igenom.

Minns när misstanken om yngsta dotterns diagnos kom på tal då hon var 4-5 år. Jag kunde inte ens tänka tanken i början att hon hade en utvecklingsstörning. Än mindre säga det till någon. Det tog lång tid att landa i den insikten.

Till Adde: Beklagar verkligen din omgivnings okunskap. Jag är väldigt transparent och pratar öppet om min psykiska ohälsa - men min omgivning är oftast inte så mottaglig. En del verkar nästan tro att det smittar.

Just därför, för att bryta stigmat, måste vi som tillfrisknat föra de sjukas talan i alla sammanhang vi kan.

Och allt man övar på blir man bättre på - varje samtal blir lite lättare att ta. Vad är det värsta som kan hända? Att folk börjar gråta? Låt dem göra det då.

Just då mitt i depressionen, då tanken att ta sitt liv till och med finns närvarande, så är man ensammast i världen. Ingen kan förstå hur dåligt man mår.

Om någon då ser att något är fel och säger: ”Nu känns det överjävligt jobbigt, men ha tillit för att det blir bättre” så betyder det oerhört mycket. Om vederbörande dessutom kan säga att hen också mått enormt dåligt i perioder, men att det blir bättre med tiden så betyder det ännu mer.

Men viktigast är ändå att prata och berätta om psykisk ohälsa för att minska folks okunskap.

Tusen tack för stöttande ord och att ni bryr er Charlie, VacknaVacker, Andrahalvlek och Se klart!❤️ Jag och dottern tog en sväng till köpcentret och hon fick bla ett nytt mobilskal. Det gjorde susen, och nu är hon nästan som vanligt igen. Åt som häst också efter att knappt ätit någonting på 2 dygn? Frugan tog en megapromenad i skogen och verkar ha skakat av sig sin frustration.

Tror att dottern helt klart blev påverkad av frugans ”ilska” och på det, oron med coronan. Jag började nog också tappa det här med ”en dag i taget” tänket och oroade mig för fortkörningen. Vet ju inte ens om jag fastnade på kamerabilden?

Det får bli som det blir, inget att göra något åt? Jag borde fått en längtan efter alkohol under de här dagarna, men konstigt nog, nix det kommer inte.Men det måste ha varit nära. Bara tacka och ta emot. Men jag tänker inte släppa garden.

Har märkt att jag inte orkat kommentera andras trådar under de här dagarna, fokus har legat på annat håll. Mig själv och familjen. I kväll blir det påskmys, med god mat och en brasa i öppna spisen.?

Tack för att ni finns❤️det här forumet äger! ?

Eftersom du har gjort det förut så vet du lite vilka olika faser som väntar. Du vet vilka fördelar nykterheten ger. Fokusera på fördelarna så kommer det att gå galant.

Och sen hoppas jag att du har lärt dig läxa att aldrig ta första glaset. Det är tusen gånger lättare att avstå helt än att ”dricka lite”.

Tack Femina för knuffen. Jag har funderat mycket senaste tiden på om jag ska gå på ett möte. Idag har jag iaf varit inne på deras hemsida och kollat upp olika grupper och mötestider.

Påsken hittills har varit så bra :-). Nej, den har inte varit helvit för precis som jag planerade i onsdags så har jag druckit lite. Planen har funkat perfekt såtillvida att jag har orkat göra allt jag har velat och jag har sluppit erkänna mitt problem för gubben samt att jag har druckit betydligt mindre än vad jag skulle ha gjort om jag inte hade börjat bromsa.
Gott så långt.
Men nu är jag mör både i kropp och knopp. Kroppen gnäller över allt kroppsarbete, men igen har dött av lite träningsvärk :-).
Huvudet då, ja mentalt är jag nu så trött att jag börjar vackla. Det går inte. Jag orkar inte.
Planera.
Kontrollera.
Jag måste få vila.
Jag tror att jag faktiskt är på väg att släppa taget, att jag skiter i allt.
Skiter i hur gubben kommer att reagera.
Skiter i att det är fruktansvärt pinsamt att erkänna att jag har alkoholproblem.
Skiter i att jag inte vågar gå till AA.
Skiter i att jag troligtvis kommer att må dåligt veckan som kommer.

För idag vill jag inte dricka.

Tack för svar. Han dricker faktiskt inte varje dag. Men han dricker starköl minst fem dagar i veckan. Ja, han höll upp med alkoholen två veckor när vi skulle få barn. När han får sina utbrott är det nästan alltid mitt fel enligt honom, för jag hackar på honom hela tiden och till slut rinner även hans bägare över. Känner igen det du beskriver med att trippa på tå.

Varit på en fin gudstjänst med kör och musiker idag. Lyssnat till Vivaldis musikstycke "Våren". Det var länge sedan jag hörde den som är så vacker! ???

Känner igen dina tankar. Det är verkligen ett wow-ögonblick när man inser att man bara bestämmer över sig själv. Att man faktiskt kan sätta sig själv först. Sån känsla.

Skön liknelse med rotfyllningen, det ska jag tänka på när det blir tufft.
Kram!

När jag läser era historier och hittar en sån stark igenkänning så känns det inte så ensamt plötsligt.

Självomhändertagande: det du skriver om att vara snäll och hjälpsam som barn kan jag känna igen.
Det blir plötsligt som ett uppvaknade. Jag börjar se min roll som barn där jag hade en hård mamma som aldrig var nöjd med mig, kände alltid en outtalad skuldkänsla och jag fick klara mig själv. Pappa drack och var frånvarande. Mina syskon mobbade mig hemma men jag har alltid varit bestämd och inte gett mig. Jag försökte hela tiden göra alla nöjda och glada och misslyckades så klart, det var ju inte min uppgift. Det blir så tydligt att jag gör på samma sätt nu och därför drar till mig relationer där jag vränger ut och in på mig själv för att få kärlek, så misslyckas det såklart. Igen och igen. Det har aldrig gått upp mig så klart och tydligt men så är det.

Känner även igen det där med att skjuta upp sina egna mål och drömmar. Det är nästan som man väntar på något...jag antar att det är just den känslan som behöver helas. Man väntar väl på någon annan att ta hand om för det är ju precis så man lärt sig att kärlek är. Det är nog sant det som sägs att man först behöver lära sig att älska sig själv...så kommer man kanske igång?
Det är läskigt men så nödvändigt att bryta mönstret. Det är en hisnande känsla i magen just nu för nu vet jag vad jag behöver göra. Jag behöver verkligen inte hjälpa andra, jag behöver verkligen inte vara stark, jag behöver verkligen inte vara ensam utan jag behöver hjälp nu, jag behöver vara svag och acceptera mina känslor och sätta de i första plats. Inte trycka undan de av vana.

Det finns ett citat som jag tycker väldigt mycket om och vill dela med mig:

"Theres a crack in everything and thats how the light gets in" Leonard Cohen.

Jag tror den sprickan är den illusionen om att jag inte är värd att älskas håller på att spricka.

Det kanske låter dumt och jag vet att jag pendlar mycket men just nu känns det nästan som en riktigt bra läxa med de senaste tidernas händelser. Nu vet jag vad jag behöver.

Jag håller med så mkt i att vi är alla värda att sätta oss i första rummet och ge oss själva tid att uppfylla våra mål och drömmar. Känns som man börjar gå från känslan av maktlöshet till makt över sig själv <3

.

Ja, du har rätt i att vi är bra på att överdriva i duktighet. En utmaning för mig är just att tagga ner. Inte bygga murar kring mig, och dricka innanför den där muren. Så ensamt att vara den duktiga, mönster som går långt tillbaka i tiden. ?

Ja, även för mig har det mest varit så att jag gått och lagt mig när jag blivit för full. Det är nog därför ingen mer än jag själv riktigt förstått att jag verkligen drack för mycket, och jag har heller inte känt igen mig i andras berättelser och liksom försökt slå ifrån mig vetskapen om att jag tappat kontrollen med att jag ju inte betett mig illa...

Så bra insikter, och något jag verkligen håller med dig om är att det finns en stor jxxla lättnad i att slippa! Slippa parera, slippa hantera, slippa kontrollera.
Av den anledningen har jag noll längtan efter att ”dricka normalt”, för de senaste åren har det varit oerhört kämpigt att upprätthålla det normala. Det tar mindre energi att lägga det åt sidan.
Men jobbiga dagar kommer, då hjälps vi åt. Och jobbiga dagar går över. Som en rotfyllning. Rätt vad det är står man i hissen ner från tandläkaren. Kram!

Och en annan sak som du skriver, Se klart, är det där med att vara så duktig och planera, laga god mat, hålla ordning. Känner igen mig i det, och jag tror att det lurar både en själv och andra att man inte har några problem..

Det låter jobbigt, Andra halvlek, och farligt. Jag har vid ett tillfälle snubblat i en trappa i tunnelbanan. Det var nog allra första gången som jag tänkte att mina alkoholvanor var överstyr. Är glad och tacksam att inget hänt och att jag oftast gått och lagt mig när jag känt mig (för) berusad.
Helgen går in på sista dagen med familjen. Satt uppe jättesent igår och pratade med ett av mina barn, drack min cola och var en samtals-mamma att räkna med.
Mina egna reflektioner från helgen so far, är ett nytt sorts lugn.
Har också kommit på att det kommer en storts andra våg av att må bra, på förmiddagen.
Härligt att hitta dagens små tuvor att landa på.
Så, so far saknas inget av alkohol-drickandet denna helg. Spelat spel, känt och kunnat ta stort ansvar för småbarn. Har inte märkt nån större skillnad på barnens ”bemötande” men de är nästan alltid snälla mot mig.? För mig känns livet sant och uppriktigt. Ska prata med min man om mitt kommande beslut (han frågar inte så mkt).
Kram på er, njut av dagen!

Ja, just så känner jag också. Att jag förut kunde vara en del av det där roliga och knasiga på samma villkor som alla andra, men att det långsamt gled över i att jag fick kämpa mer och mer för att inte förlora kontrollen, hålla koll på hur snabbt jag drack ur ett glas jämfört med de andra, försöka skärpa mig så ingen skulle märka att jag var fullare än de andra. Och att börja se fram emot vad jag skulle dricka istället för vilka jag skulle träffa. För mig var problemet inte att jag drack för ofta (även om jag nog var på väg mot det också, det blev nåt litet glas mitt i veckan på ett sätt jag inte gjort tidigare), det var framför allt att jag ville dricka för mycket när jag fick ett godkänt tillfälle att släppa loss och att det tog mer och mer kraft och planering att försöka hålla balansen. Och att jag misslyckades med det oftare och oftare.
Just nu känner jag en otrolig lättnad i att inte dricka alls. En sån njutning i att kunna stå och laga en god middag utan att behöva parera vinintaget för att inte bli fullare än andra. En ny och lugnare energi. Är lite rädd att suget ska komma tillbaks när kicken av att vara nykter lagt sig, men skönt att kunna gå in och läsa här och få inspiration av er andra.

För mig känns det allt annat än rak väg, och så är det nog för oss alla, på olika sätt.
Att med öppna ögon ta sig igenom kämpiga tillfällen funkar ibland, att vända sig åt andra hållet, ibland. Det är minst sagt varierande.
Jag känner mig (kanske konstigt?) inte arg, och aldrig att min hjärna är kidnappad. Jag har det här med mig, en del av mig, som jag lär mig leva med, lite bättre dag för dag.
Kram!