Senaste kommentarerna i forumet

??

Jag med ??❤️

Åh vad jobbigt. Lider med dig.
Jag känner igen mig i maktlösheten, den är vidrig.
Skönt att prata så här, kan stötta varandra.
Vad tänker du om ditt drickande? Vad vill du göra?

Jaha 9 december menade du såklart ? Trodde det var nån annan variant av 5:2 dieten! ?

Jag är där med Blomsterrabatten. Grov rattfylla förra veckan. Jag har bett min arbetsgivare om hjälp, men ska gå på Previa.... måttligt besviken över det faktiskt.

Just nu fokuserar jag på att göra positiva saker för mig själv och för att uppnå en stadigtvarande förändring i mitt liv. Kontakt med vc för medicinering och ansäker om alkolås.

Har även fått datum för tingsrättsfötgandling och en offentlig försvarare.

Förhoppningsvis så går rätten på min linje om att jag redan dagen efter påbörjade arbetet med att förändra mig på riktigt och det blir värt något även för påföljden.

Kram på dig och kämpa på. ?Om du vill så finns jag, i liknande situation som dig och mååånga fler väldigt kloka personer här på forumet att dela tankar och funderingar med i kampen.

Hej tuppen! Jag är en tjej på 33 år, min pappa är 65. Min pappa har alltid varit svag för spriten. Jag är säker på att han har kört rattfull men haft "turen" att inte åka fast. Jag har försökt länge i min hjärna att bryta med min pappa. Men det går bara inte. Jag är rädd. Han har för mycket makt över mig på nåt sätt. Alltid lättare att säga till nån annan; gör si eller så, men det e betydligt svårare än så. Jag finns här, jag bollar gärna tankar med dig, men du ska veta att jag själv är här för att jag har insett att jag är alkoholberoende, så förstår om du kanske inte vill ha "tips" från mig. Men jag börjar mer o mer fundera på om min uppväxt kan vara roten till mitt problem. Kram

En stor kram tillbaka till dig♥️

När det gäller att skämmas. Har också känt mycket skam och skämts ihjäl ibland över mamma. Din pappa är sjuk och kan å ena sidan inte hjälpa det men å andra sidan ska och kan han ta ansvar för sin sjukdom. Tänk så här: hade han haft cancer hade du inte skämts för honom. Däremot hade du tyckt att han var väldigt konstig om han vägrade erkänna det och motsätta sig behandling för sin cancer. Hans handlingar som tex rattfylla behöver inte du skämmas för, det får han göra själv. Jag har haft nytta av att gå lite utanför mig själv och tänka mig in i att en kompis berättade att hon varit med om mitt jobbiga. Så om din bästa vän berättade att hennes pappa kört rattfull, vad hade du tänkt och tyckt då? Kan tänka mig att du bara hade känt empati och inte tyckt att din kompis var konstig bara för att hennes pappa kört rattfull.

Tack Nordäng67. Jag hade velat krama om dig just nu. Jag vet inte vem jag är längre. Känns som att han stämplar min identitet. ”Min pappa är alkoholist”. Är nervös över att han nu kommer få ett fängelsestraff. Vore väl kanske bäst för honom, men jag skäms så inihelvete bara tanken av att ha en far i fängelse. Det ”passar inte in i mitt liv” liksom. Herregud, allt är upp o ner alltså....
men tusen tack för svar ❤️ jag ska försöka ta tag i detta o få hjälp. Jag har sträckt ut mina första händer för hjälp iaf, så tack för ni tog emot mig. Nu börjar resan med mig i fokus. Ska bli lite skönt faktiskt.

dig att söka professionell hjälp, tex KBT. Där kommer du att uppmuntras att prata om DIG, vad du behöver mm. När det gäller att ta livet av sig; även det är hans val. Inget du kan förhindra om han verkligen inte vill leva längre. Tror dock att det handlar om att skapa drama som gör att "livräddaren" (du) inte försvinner
Min mamma har sedan jag var liten hotat att ta livet av sig. Än lever hon! När jag slutade vara rädd för att hon skulle göra det slutade hon att hota med självmord. Fick ju inte den önskade effekten. För att börja någonstans kanske du kan skriva en lista på hur du tycker att er relation BORDE se ut. Jag har en son som är 23 år precis som du är. Han har fullt fokus på sig själv och sitt unga vuxenliv. Vet att han älskar mig mycket men tror han tänker väldigt lite på mig och mycket på sig själv utan att för den delen vara ego. Du ska kunna fokusera på dig själv nu, studier och allt annat. Det är i så fall din pappa som ska undra hur det går för DIG med allt. Vi som har vuxit upp med destruktivitet har blivit "felkodade". Allt har handlat om andra och vi har kommit i skymundan både för andra och för oss själva. Men det går att "koda om sig". Börja nu och vänta inte tills du själv tex har barn.

Hej! Jag är ny här och ville dela med mig och kanske få ner ångestnivån lite. Jag har druckit mycket i 5 år nu. När jag först dricker måste jag ha minst 3-4 dagar ledigt så att jag kan dricka i minst 2 dagar på raken. Min favorit är första ölen jag får öppna på morgonen efter en heldag dyngrak. Tyvärr så kommer jag i regel bara ihåg kanske 30 % av "mina" dagar. Och nu har jag dom två sista gångerna varit på den lokala puben och har gjort bort mig såpass att jag blev portad förra lördagen. Åkte in med ambulans... Vaknade i en fyllecell... Har fått höra i eftertid vad jag har sagt och hur jag har betett mig. Jag kommer inte ihåg någonting. Skäms så otroligt mycket och är på tok för gammal för detta livet. Orkar inte detta mer... Har 2 vackra flickor att tänka på. Dom ska inte behöva höra om detta på Konsum. Är det nån som har några tips och råd? Nån som känner igen sig?
Milliemus

Skriver av mig

Har vart mycket olika känslor denna vecka som vart. Är nu på väg och ska arbeta vilket gör allt ännu lättare.
Dock sovit två dagar, inatt med mycket härjade drömmar. Inte konstigt då mycket händer i mitt liv nu..

Vi har kontakt fortfarande, och tyvärr trivs båda med det allt för mycket. Vi ses som bästa vänner. Dock INGET intimt skett. Jag saknar honom dock på det sättet och han saknar mig.
Jag vet hur andra tänker, hur orkar ni ses, bättre ni inte gör det på ett tag mm, men saken är den att vi vill umgås. Vi har så himla roligt ihop och ännu bättre nu när vi inte är ett par. Är det så fel !?
Nej tänker jag, meeen det kanske blir svårare att släppa känslorna!?
Men just nu vill vi ha det så här.

Jag vet, det är som om jag bara väntar på den där smällen... allt är bättre än det här känns det som :-(

Har barn varannan vecka, och då är det bättre.

Tror det kan vara så. Eller att jag hade som mål ett år och vad händer nu liksom? ?‍♀️
Men jag fortsätter. Jag kommer säkert prova dricka någon gång i mitt liv. Men inte falla tillbaka i samma gamla destruktiva mönster. Det har jag lovat mig själv. Har för mycket omkring mig som är viktigt.
Hur jag hållt mig nykter? Genom att inte dricka ? skämt å sido, har haft mycket stöd från nära o kära. Jobbat mycket med tankens kraft, varit på healing, hypnos m.m. Tänkt på mig själv. Jag har alkohol hemma, jag har min man som dricker ganska mycket så jag är runtomkring det hela tiden. För det vill jag kunna vara. Sen tar det en hel del energi, men sån är jag. Går ut hårt. Det var min strategi från början, kunna festa fast andra dricker. Visst finns det en del avundsjuka hos mig för de som kan dricka normalt. Men med vilja o stål har jag klarat ett år. Min kropp har återhämtat sig efter de tre år som jag drack som mest. Men huvudet är fan så mycket värre. För mig ligger inte problemet i alkoholen. Jag har under året försökt lista ut varför jag tagit till den. Mycket är sorg, smärta, lidande. Som skapat ångest, oro och rädslor. Med alkoholen fick jag ett falskt jag som jag trivdes med tills en dag jag inte trivdes med den falska personen.
Jag kan rekommendera att lyssna på lev livet fullt ut. Gör meditation. Lyssna inåt. Varför tar du till alkoholen? När tar du till den?

Vad menar du med 9/12?
5 dagar e ju toppen! Jag säger som så många andra här inne att jag vill inte sluta dricka helt, vill kunna ta några glas på helgen med vänner etc. Men funkar det verkligen? Är det nån som gått från beroende till sunt drickande?
Ja jag tänkte ta en promenad ikväll när min sambo kommer hem, ensam! Ser fram emot det faktiskt. Jag hatar annars att vara ute o gå ?
Ikväll ska jag försöka röja i min garderob, eller leka med min son. Typ måla vattenfärg eller nåt som tar lite tid typ ?
Heja dig, tack att du gav dig till känna ?

Idag ska jag vara nykter.

Vad jobbigt det låter. Tror jag förstår- jag har varit där med. Du vet ju själv att du är en rattfylla eller blackout ifrån att de riktiga problemen kommer. När du är ensam dricker du, säger du - har du barn hemma på halvtid eller partner som reser ?

Sköt om dej. Ta ett steg tillbaka..

Styrkekramar ?

Snart 1 år! Så härligt! Börjar tankarna svaja nu av den stora tanken på nykterhet för evigt? Hur har du hållit dig nykter? Jag brukar lyckas 4-5 dagar, en gång nästan 3 månader.
Stanna gärna här, skriv för din skull, och för vår! Behöver inspiration till nykterhet, jag vet ju hur härlig den är! Var stark nu! Det kommer bara gott ur nykterhet. Bara dåligt ur alkohol. ”Den lätta berusningen” finns inte för oss med problematik. Tanken lurar oss, den lätta berusningen blir alltid tung. Alltid.
Ta det lugnt så att tvångstanken (jag känner att det är en destruktiv tvångstanke/tvångshandling) inte får energi nog att leva ut som handling. Låt tanken komma och gå.

Härligt att du tar tag i det svåra! Fortsätt skriva och ta små steg mot ditt mål!
Jag har också barn och vill vara sund! Jag har satt ett mål: 9/12. Idag är min 5:e nyktra dag.

Kanske en promenad/träning ikväll kan mota suget? Jag gillar yoga eller pass på gymet. Det ska vara roligt att träna. Så det inte blir motigt att ta sig för.
Har du nån plan för ikväll? Jag ska köra min minsting på aktivitet och kan inte dricka, dessutom hinner Systembolaget stänga innan jag är hemma igen! Yippi!
?

Sen i torsdags (6 kvällar) har jag druckit upp nästan tre boxar, iaf två och en halv.
Helt stört.

Hej, har ingen aning om hur den här sidan fungerar. Men jag tänker det hjälper att skriva av sig. Jag mår skit - både fysiskt och psykiskt. Har ett drickande som är allt annat än måttligt och det har nu gått från att varit relativt kontrollerat till steget efter. Jag är så orolig för min hälsa - levern mm. Jag är så orolig för min ork, mitt mående - allt känns som om det håller på att rasa.
Jag är den klassiska högpresterande baginbox kvinnan - medelålders, bra jobb, allt ser bra ut på ytan. Ensamma kvällar dricker jag ca två flaskor vin. Städar bort innan jag går isäng och vaknar morgonen därpå utan baksmälla. Bestämmer mig för att inte dricka idag. Går på jobbet, presterar, åker förbi bolaget och dricker vin: dricka, sova, ångra, jobba, dricka repeat.
Kan avhålla mig - vara nykter både en och två veckor - upp till ett par månader.
Men sen: på det igen bara.
Jag har dessutom även jobbat med missbruksbehandling, så jag vet exakt var jag befinner mig i den här sörjan: En liiiten bit ovanför den berömda botten.
Jag orkar inte ha det så här mer.

Vet inte vad jag vill säga om det här. Annat än att jag är less. Orkar inte.

Jag är bara så ledsen och vet inte hur jag ska hantera allt. Jag skäms över detta. Jag har levt i så otroligt många år med ”tryggheten” att han bara super i lägenheten. Sen att jag fått ett o annat samtal där jag fått höra att jag är värdelös eller ”hade inte du o din syster funnits så hade jag haft mer tid till spriten. Det är ni som förstör allt”. Det är klart att det ALLTID påverkat mig trots att han varit ensam. Men det var som att detta var droppen. Jag kanske bara borde bryta helt o hållet för ett tag iallafall? Jag känner ett så extremt ansvar över honom. Pratade med mamma igår om detta o rattfyllan o allt, där jag sa att varje gång han ringer så suckar jag djupt. Jag orkar verkligen inte snacka, då jag vet om att det bara är en monolog. Men jag svarar nästan alltid, rädsla över att om jag inte svarar så kanske han tar livet av sig. Han har förklarat för mig i detalj många gånger hur han försökt göra det. Men mamma sa igår: ”du kan ju inte leva hela ditt liv med tvångstanken att du måste svara på hans samtal, orolig för att han ska ta livet av sig?”. Han är ju trots allt 57år, men han har präntat in i mig så många saker. Han har sån otrolig makt över mig, och jag vet väl egentligen svaret på mina egna frågor, men jag är för rädd. Jag har aldrig någonsin tagit hjälp utan bara levt vidare med mitt liv eftersom jag tycker om det så mycket. Att pappa är nersupen har jag försökt trycka undan, men det går ju liksom inte längre. Jävla skit, att han ska få ta så mycket energi i mitt liv.

Ja jag tror att det var peppen man fick av alla andra här inne, det kändes som att man inte var ensam i det. Jag har bestämt mig för att inte dricka något vin i dag. I går kväll blev det "bara" ett glas. Jag är rastlös. Jag vill gå ner ganska mycket i vikt och skulle vilja börja träna. Jag vet ju att både träning och mindre vin kommer göra att jag går ner vikt, men det är så förbannat svårt.

Jag har snart varit nykter ett helt år! Fasen, det trodde jag inte att jag skulle klara. Men det har jag gjort.
Ett år som varit upp och ner. Jag har försökt att arbeta mycket med mig själv. Fokusera på annat. Försökt att ha kul utan alkohol. Och det har jag. Men jag har gnagande tanke.. aldrig mer? Aldrig mer känna den där lätta berusningen?
För jag vet inte om jag kan klara det heller.
Jag måste släppa taget om alkoholen. Jag måste släppa taget om allt jag varit med om. Men vet inte hur. Jag märker ju att dessa tankar på alkohol tar mycket energi. Energi som jag vill lägga på annat. Och det försöker jag göra. Men jag blir helt slut.
Jag är så rädd för att förlora min man, jobb och allt om jag skulle prova att dricka igen. Och jag känner mig inte redo för att göra det.
Tyvärr har jag fallit mellan stolarna inom psyk.
Men har fått hjälp genom det alternativa. Men jag känner mig fast. Jag vill komma ut det här med alkoholen för jag är mycket väl medveten om att den är inte bra för mig. Vill hitta det positiva inom mig. Självförtroende. Självkänsla. Men jag trycker ner mig själv.
Har blivit ett mönster i min hjärna. Alkohol och självmord. Men jag vill leva och jag vill vara nykter. Men jag vill hitta roten till varför jag är sån här, upp och ner? Ångest på det även om det blivit mycket bättre. Försöker tänka kärlek och ljus. Även om det är ganska dystert ute nu?
Tror jag får bli lite bättre på att skriva här. Skriva hjälper.
Hoppas ni andra mår bra. Jag är inte så bra på att kommentera heller men ska bli det.
Fridens
Virvla

Du startade en tråd här när ditt första barn var liten och du var orolig över ditt drickande och lyckades då göra en jättefin förändring av dina vanor, det är ju en himla bra erfarenhet att ha i bagaget! Klokt av dig att lyssna på den där ångesten, som jag tror kan handla en del om att du någonstans känner att vindrickande varje dag inte riktigt är i linje med hur du vill vara som förälder, även om du inte känner att du missköter dina barn. Vad var det som du tyckte var hjälpsamt förra gången du förändrade ditt drickande? Är det något som du kan återuppta? Jättebra att du är här igen och skriver, så att du får en chans att få stöd av andra. Du är inte ensam i detta!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet