Senaste kommentarerna i forumet

Vilka starka framsteg du tagit skrållan ??
Glädjer att läsa

Jag har har sedan jag drack alkohol första gången alltid gillat att tappa den där kontrollen.. alltid druckit lite för mycket, eller mycket för mycket.. inte varje gång men det kan bli vid vilken tillställning som helst vilket inte är så lyckat. Idag har jag två barn och efter att i lördags då jag o maken var ute o käka med några vänner, varpå jag sög i mig allt jag kom åt, vaknade jag o kände att nu får det vara nog. Ingen var arg men jag vet ändå att mannen, vännerna och mina föräldrar som hade barnen och såg mitt slitna jag dagen efter fick ångest. Att det händer igen. O jag hade bara tänkt att dricka lite fin o ha en trevlig kväll, det var inte fylla på schemat. Men när det är trevligt så vill jag ha det än mer trevligt..

Jag har alltid tidigare känt en sorg över att inte få dricka mer då jag funderat på att bli nykterist. Nu känner jag inte riktigt samma sak.. jag känner att livet med barnen fyller så mycket att jag kan leva med det. Jag vill leva med att mina barn aldrig behövde se mamma packad, att de i alla fall inte kommer minnas att de sett. Jag vet att jag har en social förmåga och klarar mig utan alkohol i det syftet.. att jag är trevligare utan massa alkohol i kroppen. Men jag är rädd att jag ska glömma bort detta. Hur håller man motivationen uppe? Ska jag tänka ett år och sedan ta ett nytt beslut? Just nu tänker jag ju på det hela tiden.. inte som sug men på buslutet, hinder, hur det ska bli, när jag gjort bort mig o allt.. det snurrar. Men motivation är ju en färskvara o man glömmer ju lätt o det kanske även omgivningen gör.. jag har ju inte varit så djupt i skiten att folk verkligen tänker att det får aldrig bli en droppe till.. även om jag verkligen tror att det är lösningen då det blivit samma igen efter graviditetsuppehåll ect. Jag tycker helt enkelt om känslan att vara berusad lite för mycket!

Hjälp, jag måste sluta dricka.
Vet att det finns helgkurs och veckokurs som drivs privat.
Är det någon som provat detta ?
Eller har ni förslag på bra terapi ?
Psykodynamisk ? Kbt ?

Snälla dela med er vad som funkar för er

Jag har i alla fall bestämt mig för måttlighet och att hitta strategier för att lyckas med det ex. att inte dricka ensam eller att alltid ha en insatt stödkompis om det är fest... Jag har gått med här, köpt ett par böcker i ämnet och hittade en studie som jag gick med i vid Linköpings universitet.

Har inte bestämt mig hur jag ska räkna fr.o.m. idag..?. Tog ett återfall. Så jag antar att jag ställer om räkneverket. Men det är ju verkligen inte det som är det viktiga. Jag kan lika gärna ställa om det, för de 37 vita dagarna som jag har bakom mig försvinner ju inte för det ☺️.
Och jag kör bara på som vanligt oavsett.
Och det vanliga är ju att jag inte dricker?!

Jag ser det som att jag steg av perrongen i några sekunder medan de skulle koppla på en ny vagn. I bästa fall fick jag med dig in i samma vagn, Pellis ?! Det blev ju bråttom in och tillbaka i den varma trygga vagnen igen. Glad att jag åter sitter på tåget och att det inte hann bli några skadeverkningar ?!
Jag vet vad som hände och vad jag skulle kunna göra annorlunda inför nästa liknande situation. För den kommer att komma, det vet jag. Men förhoppningsvis är jag ännu en erfarenhet rikare nu och än mer förvissad om hur jag kan förekomma den.
Djupare analys kommer senare.

Önskar alla en fin och nykter dag ??️!
Kram!
/Fibblan ?.

Skriver av mig

Jag har kunnat sovit inatt, flera timmar utan att vakna, känns ovant men bra.

Hoppas det fortsätter!

Vad härligt att du sovit så riktigt gott☺️! Trist att vädret inte speglar solstrålen inom dig?. Du slipper fönsterputs iaf..?
Men det mest betydelsefulla är ju att du känner 0 lust för alkohol ?!
Och stort GRATTIS till 6 veckor ?!

Denna dagen gång stannad räkneverket på dag 37, för mig. Övervägde att inte säga något, eftersom det skulle kunna vara en trigger. Vi har ju haft vår stabila armkrok. Så var väl lite orolig att om jag snubblade till, så skulle jag dra med dig i fallet. Men det är jag inte det minsta orolig för egentligen ?! Och det var bara att jag vrickade foten lite grann, snubblade till, men allt gick bra och jag har inte släppt armkroken. Jag fortsätter nu i samma stabila anda som förut ??!
Nykterhet är det enda självklara valet! Så tåget tuffar vidare och jag med det ???️ ?!
Ha en fin dag ?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Som jag känner igen mig i det du skriver. Rationella tankar om beslutsamhet och kampen för avhållsamhet, men så plötsligt går man som på autopilot när suget och alkoholjävulen kidnappat hjärnan. Var tog alla kloka tankar vägen då?

Men så länge du (och vi andra med) försöker igen och igen och igen för varje ny dag så är vi liiite närmare målet än igår!

Önskar dig en fin alkoholfri dag!❤

Varje dag som känns bra, varje stund som man känner glädje är en del av det fina i livet..Jättegött att basta och ha samtal där..Bättre terapi-lokal finns inte??

En fika med en bekant igår fick mig att längta hem till vinglaset, tystnaden och stillheten. Hon pratar oavbrutet, om sig själv Går det inte bra är det någon annans fel. Lyssnar inte på vad andra säger för tycker man inte som hon är det fel och en ny förklaring tar sin början, med olika stickspår kors och tvärs och så är vi tillbaka där vi började bla bla bla....
Tröttsamt, utmattande, irriterande. Men det är ok, jag får känna så. Jag behöver inte döva den känslan med vin. Jag är inte så svag att jag inte klarar av det utan vin, men jag blir det om jag dricker.
Så även idag tar jag beslutet att vad som än händer så ska jag inte dricka.

Tack för era uppmuntrande ord ❤ De värmer mer än ni tror och ni är guld vörda!
Stormenlilla- nej jag har inte gått på AA-möten. Jag bor i en liten kommun, där risken är överhängande att jag blir igenkänd av personer jag träffar i jobbet. Just nu utan körkort så är det inte heller ett alternativ att åka till annan ort heller.

Gårdagen var fylld med telefonerande till olika instanser inom beroendevård, för om ingen annan tar ansvar för och roddar i att jag kan närma mig behandling så får jag väl sjlv rodda i det och servera arbetsgivaren förslag på vad jag ser som möjlighet. Tjurskallen i mig vaknade till liv.

Helt slut i hjärnan tog jag en promenad på närmare milen, i regn. Jag hann fundera rätt mycket under den promenaden. Kommer nog att sammanfatta de tankarna i annat inlägg.

Kram på er ❤

Afrikansk magdans skulle jag vilja se?
Vad kul att du känner sådana vänliga vibbar inom dig? du får försöka hålla dem kvar så gott det går.
Och sprida dem till omvärlden för det behövs i vårt cyniska och orättvisa samhälle ?
Det ska bli väldigt spännande och läskigt att komma på träffen tycker även jag...?
Kramar
???

Idag sov jag till 6.45!!! Det har inte hänt på flera år?
Jag kände igår på träningen att det gick ovanligt trögt och misstänkte att jag fått för lite sömn senaste tiden. Även om jag sover bra när jag sover är det för få timmar.
Men idag är jag pigg som en mört (varför heter det så ???) och ser fram emot en ledig dag.
Synd att det ska regna men får väl hitta på något inomhus grej. Tvätta fönster behövs men inte när det regnar.
Så härligt, oavsett väder att jag inte har lust efter alkohol!!!
Ha en skön onsdag ?
Kramar
???

Hur lyckas jag få dubbla inlägg?? Solly?

Hej JoYo!
Som de övriga skriver så går det att bryta (o)vanan. Med mycket vilja så går det. Jag måste själv tro på det för jag är i början av ett hållbart förändringsarbete för hållbar nykterhet.

Har du testat programmet på den här sidan? Det är bra även om all text är tuff för min utbrända hjärna, men jag har fått lite mer kunskaper om mina triggers. Har du koll på dina?

En dag i taget, fyll kvällarna (antar att vinet kommer fram på kvällarna) med något annat du tycker om och vakna stolt dagen efter när du vaknar upp utan att ha druckit dagen innan.

Kämpa på, vi är mång som är i samma sits!
Kram ?

Känns bra idag!

Igår em viskade A i skymningen. Jag satte ena foten framför den andra, funderade på om jag skulle åka hem o våndas i suget eller göra något helt annat och distrahera mig. Valde det senare och tog med en nära o kär på loppisrunda och lite adventsshopping. Hade supertrevligt, blev tröttare än tröttast och kände inget sug öht under hela kvällen hemma och inte heller några tankar när jag skulle sova. Inte ens tankar på att jag inte hade tankar! (Har jag nämnt att jag är en tänkare??) Yey me! Vi åt toast, drack te o kollade film här hemma. Allihop! Mysigt❤️ Sedan blir ju jag rastlös ändå, trots trött o nöjd i livet. Så jag vek tvätt, ställde in i diskmaskinen osv. Skönt att familjemedlemmarna inte stressas av det. (Frågade just yngste barnet om han reagerar på när jag gör det men nä. Han tittade frågande på mig som om varför det skulle störa honom?)

Min AdHd kan yttra sig i en febril hyperaktivitet internt eller externt. Mest internt... Jag har nog också lärt mig att dämpa den för att inte spatta omkring och stressa andra (alt avvika från andra; min uppfostran är att en ska vara normal och en normal kvinna ska inte bete sig och uppföra sig på ett visst sätt. Så jag har lärt mig att tygla min energi inåt; många tankar blir det... och rivna naglar, uppkliade sår, sönderriven hud osv.

Med åren har det dämpats; just att pilla sönder mig själv. Dels pga medicineringen; hyperaktiviteten dämpas och min energi blir mer jämnt fördelad på dygnet. Men dels också på grund av genomgångna utmattningar och depressioner; tror att hjärnan helt enkelt dämpats?

Det som jag tänker just nu är att jag önskar att jag hittat och valt en annan väg att kanalisera min hyper. För min hyper är såklart en del i det jag dämpat med alkohol. Eller med mat. Eller med annat självskadebeteende som tonåring såsom att skära mig. Som äldre genom att jobba, jobba, jobba. Och i att acceptera att leva i psykisk nedbrytande äktenskap....

För om min hyper går igång och all min energi hamnar i huvudet så snurrar det jäkligt fort. Och min adhd-hjärna snurrar jäkligt fort ändå... och om hjärnan får analysera o tänka så börjar det som är fel med mig. Det är tankar som rotat sig sedan barnsben då ingen förstod varför jag var som jag var. Allra minst jag själv. Pratade för mycket. Kunde för mycket. Tyckte för mycket. Ville för mycket. Skrattade för mycket. Var nyfiken på för mycket. Ifrågasatte för mycket. Var inte NORMAL! Och varför gjorde jag inte bättre ifrån mig i skolan när alla visste hur smart jag var? Det sista är min ständiga svåraste börda; varför gör jag inte saker skitbra alltid för jag både kan och vet hur?

Den bördan är livsfarlig för mig för den skapar självförakt som jag inte förtjänar. Och jag sliter med det varje dag; att älska mig o den person jag är, min historia o de lyckade och misslyckade erfarenheter jag bär som människa.

Där i de vacklande stegen där livet blev för mycket och självföraktet var allt jag såg o kände dämpade jag mig med A. Mer och mer. Och sakta blev A självföraktet som jag redan badade i. Inget annat fanns. Med skillnaden att A lurade mig att tro, en kort sekund, att jag är ok. Att jag inte självhatade mig just då. Men vändningen skulle komma... och när den kom var mitt självförakt så totalt.... Blev rädd för mig själv. Någonstans hörde jag då något viska; en svag viskning om att jag är värd mer; att jag är älskad och att jag älskar mig själv. En bön om att minnas att jag älskar mig själv.

Jag valde att höra min viskning. Börja tro på den. Börja återerövra känslan och handla med kärlek till mig själv. Just nu. Just idag är det A o självföraktet som är den svaga viskningen. Idag är det JAG som står stark o min självrespekt är tydlig.

Idag är jag nykter. För att jag hellre vill det. Så det så?♥️

Känns bra idag!

Igår em viskade A i skymningen. Jag satte ena foten framför den andra, funderade på om jag skulle åka hem o våndas i suget eller göra något helt annat och distrahera mig. Valde det senare och tog med en nära o kär på loppisrunda och lite adventsshopping. Hade supertrevligt, blev tröttare än tröttast och kände inget sug öht under hela kvällen hemma och inte heller några tankar när jag skulle sova. Inte ens tankar på att jag inte hade tankar! (Har jag nämnt att jag är en tänkare??) Yey me! Vi åt toast, drack te o kollade film här hemma. Allihop! Mysigt❤️ Sedan blir ju jag rastlös ändå, trots trött o nöjd i livet. Så jag vek tvätt, ställde in i diskmaskinen osv. Skönt att familjemedlemmarna inte stressas av det. (Frågade just yngste barnet om han reagerar på när jag gör det men nä. Han tittade frågande på mig som om varför det skulle störa honom?)

Min AdHd kan yttra sig i en febril hyperaktivitet internt eller externt. Mest internt... Jag har nog också lärt mig att dämpa den för att inte spatta omkring och stressa andra (alt avvika från andra; min uppfostran är att en ska vara normal och en normal kvinna ska inte bete sig och uppföra sig på ett visst sätt. Så jag har lärt mig att tygla min energi inåt; många tankar blir det... och rivna naglar, uppkliade sår, sönderriven hud osv.

Med åren har det dämpats; just att pilla sönder mig själv. Dels pga medicineringen; hyperaktiviteten dämpas och min energi blir mer jämnt fördelad på dygnet. Men dels också på grund av genomgångna utmattningar och depressioner; tror att hjärnan helt enkelt dämpats?

Det som jag tänker just nu är att jag önskar att jag hittat och valt en annan väg att kanalisera min hyper. För min hyper är såklart en del i det jag dämpat med alkohol. Eller med mat. Eller med annat självskadebeteende som tonåring såsom att skära mig. Som äldre genom att jobba, jobba, jobba. Och i att acceptera att leva i psykisk nedbrytande äktenskap....

För om min hyper går igång och all min energi hamnar i huvudet så snurrar det jäkligt fort. Och min adhd-hjärna snurrar jäkligt fort ändå... och om hjärnan får analysera o tänka så börjar det som är fel med mig. Det är tankar som rotat sig sedan barnsben då ingen förstod varför jag var som jag var. Allra minst jag själv. Pratade för mycket. Kunde för mycket. Tyckte för mycket. Ville för mycket. Skrattade för mycket. Var nyfiken på för mycket. Ifrågasatte för mycket. Var inte NORMAL! Och varför gjorde jag inte bättre ifrån mig i skolan när alla visste hur smart jag var? Det sista är min ständiga svåraste börda; varför gör jag inte saker skitbra alltid för jag både kan och vet hur?

Den bördan är livsfarlig för mig för den skapar självförakt som jag inte förtjänar. Och jag sliter med det varje dag; att älska mig o den person jag är, min historia o de lyckade och misslyckade erfarenheter jag bär som människa.

Där i de vacklande stegen där livet blev för mycket och självföraktet var allt jag såg o kände dämpade jag mig med A. Mer och mer. Och sakta blev A självföraktet som jag redan badade i. Inget annat fanns. Med skillnaden att A lurade mig att tro, en kort sekund, att jag är ok. Att jag inte självhatade mig just då. Men vändningen skulle komma... och när den kom var mitt självförakt så totalt.... Blev rädd för mig själv. Någonstans hörde jag då något viska; en svag viskning om att jag är värd mer; att jag är älskad och att jag älskar mig själv. En bön om att minnas att jag älskar mig själv.

Jag valde att höra min viskning. Börja tro på den. Börja återerövra känslan och handla med kärlek till mig själv. Just nu. Just idag är det A o självföraktet som är den svaga viskningen. Idag är det JAG som står stark o min självrespekt är tydlig.

Idag är jag nykter. För att jag hellre vill det. Så det så?♥️

Ja, kan jag inspirera någon så blir jag lycklig...det känns bra att någon läser det jag skrivit och kan ta till sig en del.
En del av varför jag valde att gå all in den här gången och söka hjälp var ju för att stänga vissa vägar för mig själv och kanske minska risken för återfall.
Jag kan känna nu, med AA, drogterapeut och kommande behandling att jag har ett visst ansvar att verkligen ta till mig det som säger och försöka att lära mig att hantera livet som nykter.
För det är det som är svårast...att bara sluta dricka har varit svårt på sitt vis, men att lära sig hantera livet, alla känslor, tankar och all stress som det medför, det är där jobbet finns.
Jag kan ha dagar där jag är så slut både mentalt och fysiskt, och det enda jag vill göra är att slippa känna och tänka.
Där har jag ju fått hitta andra sätt för att kunna slappna av och vila.
Och att bearbeta allt som hänt i mitt liv, att våga möta ilskan, sorgen ochvfrustrationen nykter...det är tungt men samtidigt väldigt lärorikt.
Så jag väljer att ta det dag för dag...det finns dagar när jag får ta det minut för minut...bara för att inte ge efter.
För jag älskar faktiskt att leva nu...och jag har framtidshopp☺

Tack för att du tog dig tid att skriva. Det är så lätt att hamna i känslan att bara jag är i den här situationen och att då inte hitta en lösning (dvs låta A-hjärnan bestämma pga upplevd känsla av maktlöshet.) Stor kram till dig för att du delar med dig och för att du hittat din friska väg som funkar?❤️

Men hur gör man?
Under arbetsdagen fungerar allt bra då man har fullt upp.
Men då man kommer hem där ungarna flugit ut och en av dem har svpra problem..och då tankarna om ens egen ensamhet och barndom med missbrukande föräldrar kommer upp.
Hur gör man?
Ett glas kan stilla tankarna för stunden men egentligen inget som hjälper.
Inte är det bra med där 2: glaset ..men då bryr jag mig inte längre

När jag hade läst hela tråden och jag till slut fattade mod, forsade en massa ord ur mig. Men jag menade inte alls att flytta fokus, fast det nog blev så. Det blir så då och då i mitt liv och när mitt buller har lagt sig, kisar jag genom dammet som lägger sig och undrar var alla är. Som nu. Hur mår ni i livet just nu? Jag lyssnar gärna.

Jag tror inte längre att jag kan ta två eller tre glas. Men jag hoppades länge! För man vill kunna göra det och man blir jätteledsen varje gång man vaknar upp och inser att nä nu mår jag skit igen. För det är fan riktigt jobbigt att må sådär, det äter upp så mycket energi. Men det är alltid att man tar det första glaset som leder till fler. Det är som att man grundlurar sig själv varje gång, jättekonstigt. Man får nog tänka: hur ofta är jag nöjd att jag tog det där första? Sen är jag långt ifrån att kunna hantera allt det själv. Var bara några dagar sedan min förra kaoskväll.

Vaknade i morse och kände direkt att nått var fel. Inte förrän jag kom till jobbet började det klarna. Jag hejjade glatt (och märkte att jag menade det). Inga suckar i samband med mailläsandet. Jag behövde inte fejka engagemang när jag pratade med medarbetare och chefen. Men riktigt skumt blev det när jag svarade glatt och trevligt och med extra hjälp på ett askorkat mail. Så jag började misstänka att den där ovana konstiga känslan var glädje ?Även om jag givetvis är tacksam över det så betyder det inte att jag fattar någonting. Vart kom den ifrån? Vad är annorlunda idag mot igår? Jag har ätit lite mer B-vitamin på sistone, kan det vara det? Låter inte troligt. Det bara lättade. Kanske är jag mig själv (butter) igen i morgon ?.
Men det känns oförskämt bra att vara lite upp igen och det hade varit förbaskat skönt att fatta hur det blev så bra idag. Har funderat på hur mycket som är kemi, tankar och externa faktorer. Har inte hänt något speciellt externt, jag har inte tänkt speciellt annorlunda så möjligen kemi då. Kan annars vara min period som är på väg att gå över och att jag glömt att det här är normalt. Hur som, ovant men skönt! Jag vågar knappt röra mig känns det som, så jag inte sabbar det.

En kompis med egna demoner brukar komma över för lite bastuterapi då och då. Förr onykter sådan. Nu är i alla fall hälften av oss nyktra. Han tyckte att jag borde prova mer nya saker. Kanske hitta några saker som jag tyckte var ”inte likt mig” sen gå ytterligare ca 60% längre utanför komfortzonen. Så om jag tänkte lära mig spanska så kanske afrikansk magdans vore lagom. Han tänkte att det kanske skulle slita mig ur gamla hjulspår. Kanske vore något om jag jag vaknar cynisk och misantropisk igen i morgon. Inte afrikansk magdans men testa nått främmande. Att gå på träffen igen känns konstigt och lite läskigt så det ser jag fram emot.
Hoppas så många av er som möjligt dyker upp.

Har aldrigt tänkt att man inte tål det där första glaset
Tack för en bra insikt och tanke
Jag tänker ju jämt inte mer än 2-3 glas...och så blir det ju sällan

Har aldrigt tänkt att man inte tål det där första glaset
Tack för en bra insikt och tanke
Jag tänker ju jämt inte mer än 2-3 glas...och så blir det ju sällan