Senaste kommentarerna i forumet

Jag beundrar dig. Att gubben handlar varje fredag, och de där orden inte slinker ut... Respect! Och så beundrar jag matnördar i allmänhet. Jag själv ser kökstjänst som skyttegravskrig i fiendezon. Kaotiskt, stresspåslag, kladdigt, blodigt och rätt äckligt. Erkänn, nu undrar du vad i allsin dar jag sysslar med när jag lagar mat ;) Jag undviker det om jag kan. Pizza på hemleverans och muffins från macken är min melodi.

Jag har helt missat att du är kvar på forumet... Eller har återkommit? Jag slutade skriva rätt abrupt under 2018, för att återkomma våren 2019. Vinmarinerad. Utmattad. Igen. Nu ha jag flyttat in i ”Det vidare livet”. Velar gör jag fortfarande emellanåt. Ändå. Men nu är steget liksom längre till att faktiskt agera på den där veligheten. Du kommer också dit. Jag hoppas din mans senaste besked håller, så du får en nykter lördagskväll under bältet. Vi lär oss av att lyckas!

Sa godmorgon till dig i din tråd FinaLisa☺️! Hoppas din dag blir bra, trots att skönhetssömnen stördes?!

Jag känner mig i nuläget varken så rask, pigg eller alert tyvärr. Men det kan ju alltid
ändras✊! Och för var dag nykter ökar förutsättningarna ?!

Jag märker att min kropp, efter dessa 6 dagar, börjar vakna till liv mer igen?! Och en lite rolig reflektion är att jag vid varje tillfälle som jag slutat, så även denna gång, så vaknar ngn slags impuls att sträcka sig till liv..?. Inte bara sträcker jag mig som värsta katten på morgonen, men även under dagen kan det komma sådan plötsliga impulser att behöva göra det??! Jag hakar på, och tror faktiskt att det är just det som händer även fysiskt, när vi slutar med att tillföra gift. Plötsligt får cellerna en chans att surra igång med mer livskraft igen! De vill reparera sig och slår sina små frivolter av glädje inuti mig nu??!

Önskar bara jag kunde låta bli nikotinet också..Inte nöjd med hur den utvecklingen tett sig..?. Jag förstår ju intellektuellt att det också är ett gift, som sabbar mina naturliga kopplingar i hjärnan, men hittar inte riktigt den rätta motivationen..?.
Jag har iaf kommit till den punkten att jag medveten om det, och anser inte längre att prillan under läppen är lösningen på att hantera de olika känslolägena, vi befinner oss i, under en hel dag. På samma sätt som alkohol blir universallösningen på allt efter ett tag. Jag vill återgå till ett niktonfritt liv också. Va sjutton, jag klarade ju 3 månader (!)?, alldeles nyligen. Och nu känns det omöjligt igen..
Frustrerande?..
Tips ngn (?!)
Trött och inte i bästa form precis, men en sak är säker - jag är och förblir nykter även denna dag?!
Ha en fin lördag alla?!
Kram
/Fibblan ?

känner med dig och känner igen mig när det gäller ledsna stunder och dagar. Man kan göra saker som man egentligen vet man tycker är roligt men kan inte riktigt känna det fullt ut. På grund av det ledsna i hjärtat. Håll ut det blir bättre. Tänker fortfarande på det som var bra men blir inte ledsen längre utan är mer som att man tänker på en liten skatt av fina minnen och njuter av det. Dom där fina minnena är ju också anledningen till att man kämpade och hade svårt att lämna. Massa kramar och önskar dig en fin helg ♥️

aktiv alkis så blev jag ju van vid att bli marginaliserad, en nolla, ett intet.....Jag fanns liksom inte på riktigt utom vid ett enda tillfälle :
När nån behövde en syndabock.

Det där hade jag problem med över ett år in i nykterheten, ända till den dagen då en "medberoende" (tecknen känns lite fel eftersom hon hade ett bra tillfrisknande) stod upp scenen vid avslutningen på Gullbrannamötet och sa, beskrev, exakt det jag behövde veta för att se framtiden an med positivt glädje !

Hon stakade ut min väg hur jag skulle göra för att få (återfå ?) min egen person och min egna identitet och kunna bygga upp min självkänsla. Hon visade vägen men jag fick gå den själv och det var lite knaggligt i början men det gick lättare och lättare. Men jag gjorde framsteg, ibland obetydliga och ibland gigantiska !! Jag fick lära mig att trots att jag övade så gjorde jag inga framsteg förrän jag var mogen för det ! En väldigt bra övning i tålamod ! Det händer fortfarande att jag inte fattar tingens ordning men då har ju lärt mig att lägga undan problemet tills de en dag poppar upp som en aha-upplevelse och jag fylls av glädje !

Men det där med att vara utsatt finns så djupt rotat i mig så jag kan känna av det i vissa situationer som tex när de som kallar mig vän ger fan i att svara när jag skriver/messar till dem. Det svider i ett alkishjärta och kan ge problem om jag inte kan hantera det på rätt sätt.

Att fylla på sin självkänsla är ett evighetsjobb men så oerhört viktigt. Börjar jag tvivla på mig själv så går det fort utför. Det ÄR viktigt att jag ser upp till mig själv och verkligen gillar den jag är så jag inte hamnar i soplådan som var fallet när jag drack. Jag är inte på nåt sätt perfekt, tvärtom, jag har mängder med fel och brister men JAG kan leva med dessa idag och behöver inte bry mig om hur andra uppfattar mig. Det är ju liksom helt deras problem. Dessutom har jag kommit upp i den ålder där jag inte behöver bry mig om status eller hålla nån form av snyggmask framför mig utan jag kan vara precis som jag är. Och det är befriande !!

Idag väljer jag att vara nykter och jag tänker inte ta det först glaset !!

Den här veckan har varit sjukt stressig på jobbet. En vecka som tidigare hade betytt mycket ventilering med alkohol.
Har inte lyckats bli av med stresskänslan och alla tankar som tidigare. Kände mig stressad tills jag somnade igår och tankar på jobb etc. snurrade konstant. Trots att jag inte kan förändra eller lösa något med tanken.
Hoppas det släpper under helgen, så jag laddar batterierna inför nästa vecka.

Träffade en terapeut i veckan via sjukvårdsförsäkringen. Kändes bra och fick med mig lite uppgifter att göra.
Lite skumma grejer, men är bara att lyda order!

Nästa helg hade för 7 veckor sedan kallats Jackpott. Och gett upphov till stor glädje.
Jag har hela helgen för mig själv! Men nu så blir det en prövning.
Största prövningen hittills. Med bara min egna styrka som motkraft.
Just nu så känns den lugn och är 100% säker på en nykter helg då. Men gäller att gå in benhårt med den känslan.
Har en utbildning på lördagen (som tidigare inte stoppat mig) som ger lite extra motstånd.
Funderar på att va ledig på fredagen för att vila. Och göra saker som JAG vill, allt förutom alkohol.

Känner mig fortfarande trött, trots mycket sömn. Vet inte om det är att det är mörkare ute som gör det.
Har inte tränat innan jobbet sen jag slutade dricka för att inte bli för trött på dagarna, som är en trigger.

Läste igenom min tråd, vilket ger styrka. Känslorna och besattheten på alkohol är inte lika närvarande och kommer mer sällan.
Dvs dagarna går snabbar än i början. Har gått igenom mycket för att komma där jag är idag, trots alla inbillade problem.

Jag är nykter stark och modig! Det andra kommer med tiden

Trevlig helg

Hej!
Min man fick diagnoserna Asperger och ADHD vid 53- års ålder. Han har alltid självmedicinerat under alla år. Har haft ett fast mycket bra jobb och klarat sig bra.
2016 kraschade han och gick in i väggen. Fick en utredning gjord och då konstaterades diagnoserna.
Började med antabus och var sjukskriven under ca ett år.
Blev av med jobbet och kom så sakta tillbaka till livet, om än helt annat nu än tidigare.
Började arbetsträna och senare blev anställd på 100 % vilket jag tycker är för mycket då kvällarna går åt till att sova.
Min man har sedan detta hände en annan personlighet nu och vi blev särbor.
För ca en månad sedan har jag hittat vinboxar i hans hem och vad jag förstår så tar han några glas vin på kvällarna för att slappna av. Så ledsamt då han varit helt nykter i 3 år.
Han börjar återigen dra sig undan och vill inte ses och tycker jag "lägger mig i"
Han säger att han nu kan kontrollera sitt vinintag och att han inte självmedicinerar längre.
Är det att lura sig själv och även mig?
Varför börjar man igen att köpa hem vin om man klarat sig i 3 år??
Snälla hjälp mig vad kan jag göra?

När livet inte blev som man tänkt känns som ett misslyckande.
Trots det .. är det alltid rätt att lämna det som påverkar ens liv negativt.
Sorgen kommer...stannar en stund... för att sen förvandlas till något annat.
När jag läser din tråd upplever jag dej som en otroligt stark människa.
Önskar dej all lycka i ditt "nya liv" ?

Trist att det blev en sådan natt, i natt. Låter klokt att ta hänsyn till det under dagen och inte pressa dig för hårt ?! Jag tänker som AL. Helt klart värt ett besök i ngn hälsokost butik under dagen, om du har möjlighet ☺️! Jag tar magnesium varje kväll. Har inga magiska nätter för det precis, men hjälper lite mot krypningar i armar och ben. Alkohol fullkomligt tömmer kroppen på denna viktiga mineral. Så jag fyller på av den anledningen. Men det är också så att det här med nattliga kramper ökar med åldern. Och vi blir ju inte yngre precis..☺️. Min mamma tar också magnesium på kvällen innan hon lägger sig, har god effekt av det och var den som tipsade mig?.
Hoppas du får en bra dag, trots den kassa natten?! Och som du säger, nyktra kommer vi vara i vilket fall??!
Stor kram!
/Fibblan ?

är jättebra. De flesta har brist på det. Det.är en mineral och de ska tas på kvällen. Hjälpen till med sömnen.

Det har tydligen blivit min nya rutin, att äta frukost jättetidigt och sen sitta och fundera över allt som händer i mig nu. Även om det är lite jobbigt för att många tankar snurrar och är högst oklara och halva så känns det faktiskt bra. Jag ger mig själv den här stunden helt enkelt.

Javelin: Vilket bra tips! Att duscha varmt/kallt för att distrahera hjärnan från tankar och koppla om systemet till att fokusera på den rent fysiska känslan istället. Det är precis tvärtom mot vad jag brukar när jag sätter mig på kvällen i mitt tysta vardagsrum med dämpad belysning, då försöker jag ju minska på nya sinnesintryck så mycket det bara går för att ge hjärnan chans att "jobba klart" med dagens intryck. Men, det funkar ju, helt uppenbart, inte. 180 grader alltså, dags att testa att ta bort fokus på de jobbiga känslorna/tankarna/intrycken genom att utsätta sig för mer sinnesintryck, fast sådana som inte behöver vidare tolkning.

Så tillbaka till mina funderingar. När jag bestämde mig för att dra ner på alkoholen, ja, jag bestämde mig ju faktiskt inte för att sluta dricka, så tänkte jag att det blir en kamp emot alkoholen och suget att dricka dagligen. Alkoholen var den stora motståndaren.
Jag hade fel. Det är inte alkoholen jag kämpar emot. Det är mig själv.
Visst, jag har känt sug efter att dricka, men alltid kopplat till att jag vill må bättre, slappna av och/eller unna mig och ta hand om mig. För att jag inte har någon annan strategi att hantera mig själv. Och jag vill ha medicin.

När jag omdefinierar min "motståndare" så förstår jag bättre. Någonstans vet jag ju att det finns ingen som är så obarmhärtigt hård mot mig som just jag själv. Kom på det apropå mina funderingar igår. Att jag har mycket lättare att hantera livet när jag är i någon "roll", tex på jobbet. Får jag kritik där så är det ju bara den rollen som får kritik, inte "jag" och jag har ett gott "jobbsjälvförtroende" då jag vet att jag är högpresterande. Rent privat socialt däremot så vet jag inte vem jag är, speciellt inte nu när jag inte dricker. Lägg då till det faktum att "man känner andra utifrån sig själv" plus att jag tydligen är högkänslig när jag inte dricker. Inte undra på att man överanalyserar allt andra gör för att hitta "kritiken de riktar mot mig". Och kritiken är jag naturligtvis känslig för då jag SKA vara den duktiga och ofelbara.
Kan det vara så??? Och hur slutar man i så fall???

Ändå... så förstår jag inte riktigt... Hur kan det komma att jag även mår så fysiskt dåligt sedan jag slutade dricka? Idag har jag återigen "torrbakfylla", fast jag inte drack igår så har jag ont i huvudet, är trött och har sandpapper i munnen. Efter över femtio vita dagar....

Nåväl, just nu, fast jag vet vilken medicin som skulle hjälpa så gör det mig faktiskt ännu mer övertygad om att jag inte vill dricka. Inte än. Vill verkligen hitta en väg till att må bra utan alkohol först.

Vaknar utvilad. Mannen ringde just å sa att han kommer hem ikväll. Då känner jag en besvikelse på en gång. Mina planer förstörda. Samtidigt känner jag en uns av lättnad. Då är det klart. Inget vin ikväll. Ändå vill jag inhandla alkohol för säkerhets skull...om det blir ändrade planer igen.

Jag skällde ut min läkare och fick tillbaks min behandling. Kommer få samtalsterapi till våren och neuropsykiatrisk utredning inom två år.
Jag har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra med medicinen. Har gjort upp en plan med läkare att börja efter mina deadlines i början av november, men jag har sagt att jag är tveksam. Jag sa i alla bedömningssamtal i början att jag inte ville, men nu när allt blev så rörigt har jag tappat bort min vilja.
Å ena sidan: jag älskar att det är så svårt att vara nykter. Har varit så stolt över mig själv för hur jag hanterar starka känslor, upptäckt att jag är väldigt mycket starkare än jag trodde. Jag är rädd att ta in något som dämpar intrycken, att det ska sluta kännas såhär klart och friskt.
Å andra sidan: jag tror att läkaren faktiskt förstod den ångest jag beskrev och bedömde att medicinen kan hjälpa mot det. På receptet står det "mot surr". Tänk om jag faktiskt kan bli av med det här konstanta tjatet i skallen. Vad mycket energi jag kunde lägga på annat då.
Å tredje sidan: min egen teori är ju att "surret" har en neuropsykiatrisk förklaring, så jag skulle ju ha mycket lättare att ta ställning efter utredningen. Men det är ju om flera år.
Nån som har erfarenhet av fluoxetin? Eller bara någon annan input?
P&K

Härligt att läsa dina positiva inlägg, visst är det mycket skönare att slippa tvånget att dricka alkohol ?
Att få uppleva allt med klart sinne, inte vara dimmig, seg och bortdomnad.
Nej, vi ska vara pigga, raska och alerta!!????

Ha en skön helg, Fibblan?
Kramar
???

Haha... Mirabelle ?

Så sant, det var faktiskt helt okej. Hade trevligt ändå, men blir ju så mentalt trött. Får sova i vardagsrummet också, så jättesvårt att gå undan bara.

Men jag kan ju inte åka hem bara, så får bita ihop och sova nästa vecka.

I går kväll korkades en flaska vara upp för att fira att min mor fyllde pensionär. Jag sa bestämt nej tack, att jag inte druckit sen sommaren och gör det mer av princip, för att se om det går och att jag tycker det funkar bra utan. Fick inte till orden så bra, men det var sanning. Och det var superlugnt ?

I dag ska vi bland annat strosa runt i Malmö, jag bodde här i 3 år, men flyttade för 12 år sedan. Pluggade här och älskade staden. Har inte varit tillbaka på typ 11 år. Ska bli kul att se allt igen och som det förändrats.

Nu ska jag se om jag kan blunda lite till innan dagen drar igång igen.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag återuppleva gamla minnen

Det låter jättebra, vi hänger i och mår så mycket bättre än om vi fortsatt dricka alkohol!
Trevlig helg trots busvädret idag?️☔

???

Trodde jag skulle sova jättebra inatt men fy vad jag bedrog mig!
Låg och vred mig, tände och släckte om vartannat i två timmar.
Somnade och vaknade hastigt av världens kramp i skenbenen‼️ Inte i vaderna utan på framsidan....?
Visste inte hur jag skulle häva detta utan fick lida mig igenom några smärtfyllda minuter.

Googlade lite efteråt och läste att kramp i benen kan bero på magnesiumbrist..?
Känner någon igen detta?

Så denna dagen kommer präglas av sömnbrist, får nog hoppa träningen idag och göra något mer stillsamt.
Nykter kommer jag förbli hursomhelst ?.
Önskar alla en fin helg?

Kramar
???

Tack för era fina kommentarer, de värmer på riktigt. ❤

Igår drog jag igång ett renoveringsprojekt jag skjutit på i säkert två år. Inte för att jag har orken eller nån skaparglädje, bara ett nödvändigt ont. Har så galet ont i kroppen nu så jag knappt tar mig ut soffan, jordens huvudvärk och känner mig väldigt nere. Inte en dag sen jag slutade dricka som jag mått fysiskt ok, psyket hyser jag inga större hopp om inom överskådlig framtid... Bra ändå att fokusera på något praktiskt som inte är jobb eller hushåll. Undrar ändå om jag tagit mig vatten över huvudet, är egentligen inte i skick för nåt.

Tänker på det Soffi skrev om att hitta styrkan i det motiga och utan tvekan är det så. För min del är det hoppet om en bättre framtid som jag inte vill släppa. Har alltid tyckt om att promenera i extremväder, gärna snöstorm eller vilken storm som helst. Finns säkert material för en psykologs årslön i de idéerna men en stor del är ju kontrasten till att komma hem, in i värmen och lugnet igen. Just nu är jag ute i den värsta stormen någonsin, känns som en pågående hagelskur med rakbladsformade isprojektiler. Jag vill bara komma in i värmen igen.

Du är så välkommen hit Nordsaga! Det måste gå att leva utan alkohol utan att det ska kännas som en stor uppoffring. Den här första tiden, hur lång den nu än må vara, kommer kännas uppoffrande. För en del tar det några månader, andra något år och för en del släpper aldrig suget efter en drink. Jag vägrar tillhöra de sistnämnda, jag kommer läsa varenda bok, dammsuga internet på varenda vetenskaplig skrift om så behövs men jag kommer bli nykter och jag kommer bli fri från alkoholens falska löften.

Jag vill leva autentiskt igen som innan festandet tog över. Känna på riktigt. Märker redan skillnad efter två veckor trots all misär omkring, det ger hopp. En morgon stannade jag på trappen och verkligen såg den rosa himlen, de vajande trädkronorna och kände vinden. Det kändes som förr i tiden, länge sedan men jag såg och kände och det har jag inte gjort på många år. Den insikten följdes av en känsla av sorg, att ha missat detta och så mycket mer...

Jag är inte redo att möta de känslorna än, allt jag missat och kastat bort pga alkohol. Nej det får komma senare, just nu är det ren överlevnad och fokus på att vara tacksam för det jag faktiskt åter kan känna.

Klockan är över 00, välkommen dag 15 snälla var barmhärtig.

Olika måsten är gjorda och det gick bra. Inga tankar på vin.
Men nu planerar jag inför imorgon och det känns vingligt. Mannen borta och jag kan faktiskt dricka vin hela kvällen. Läser i andras trådar om denna velighet. Jag är helt bestämd en sekund och nästa håller jag på med planeringen. Hur sjukt är inte detta!!!!
Jag längtar till måndag = rutin.
Hatar helg och ensamhet = full.

Det går upp och ner. Att skilja sig är ju en extremt påfrestande sak. Låt dig själv vara ynklig och liten ibland, borsta av dig och dansa och sjung ibland. Resten av livet är DITT. Du kan återuppta allt med vänner och familj, bjuda över folk på fika eller middag utan en droppe alkohol, bestämma att över sin tröskel kommer det inte. Du kan hitta något nytt intresse, gå en kurs, träffa nya människor. Allt kommer att bli annorlunda. Och bättre.
Och det där med att känna att ”alla andra har det bra”... jag skulle snarare säga att alla har något som är jobbigt. Det är väl närmast omöjligt att leva i en relation utan att känna sig ensam ibland. De flesta relationer är nog betydligt bättre än den du beskriver att ni har haft de senaste åren, men de flesta har det inte sockersött varje dag. (Hade själv ett storbråk med min man igår, fy tusan.)
Håll bara ut, Lim. Det är okej att vara ledsen. Och det är okej att vara glad också. Snart börjar livet. ?

..somnar nykter och vaknar desamma?!
Wasabi - tack?! Vi följdes ju åt en kort sekvens i början av detta året. Nu sluter vi cirkeln genom att hålla oss nyktra?!
Ingen mer upptagenhet kring nästa tillfälle, nästa glas. Livet är för kort för det! Vi har ett liv så vitt vi vet, och resten av det ska levas FRISKT och FRITT??!
Knaskatten - ?. Ja, här är det hjärntvätt på hög nivå nu?! Varit på tillställning med fördrink, vin och avec. Jag körde! Och hör och häpna - det var inte en uppoffring!!
Njöt av att jag kände mig så stark och övertygad?!

Jag är färdig med alkohol nu??!
Stor kram
/Fibblan ?.

Precis krupit upp i soffhörnet efter AW:n. Drack alkoholfri cava och en jättegod alkoholfri IPA. Inga problem alls. Trevligt sällskap, mycket skratt. Ingen saknad alls efter A. Hemma innan 22 och kommer att må toppen i morrn bitti! Tacksamheten flödar över ❤️

För varje dag jag är nykter.
Så mycket bättre det känns att som nu ligga i sängen och snart få sova.
Veta att inte vakna med bakrus imorgon är värt mycket.
Hoppas att alla får en fin och skön sömn inatt.???

Kramar
???

Har ju känt mig ledsen, lite så i kväll också. Känner en saknad. Saknar vårt liv när vi hade det bra. Men det är många år sedan. Kanske att överlämnandet av huset, som snart ska göras, att det är det som känns jobbigt.
Det slutgiltiga, att sätta punkt för oss och vårt hus. Det ska tillhöra någon annan. Det är snart inte vårt.
När jag åker till det nästan tomma huset så känns det verkligen tomt, både inne i mig och det jag ser. Myskänslan finns inte där, skavankerna syns. Så mycket kärlek, fina stunder, gräl, hårda ord, fylla och tårar som husets väggar upplevt. 20 år. En del av ett liv. Trodde jag skulle leva med denna mannen livet ut. Han sa det ganska ofta, vi kan väl alltid leva ihop. Men så blev det inte.
Kanske allt lättar när nyckeln är lämnad till den nye ägaren och vi inte behöver bekymra oss om huset längre. Och vi inte behöver ha någon kontakt längre. Då kanske läkningen kan börja på riktigt.
Var tvungen att skriva av mig lite tankar.

Ja nordsaga, jag är så van vid att tänka på mig själv som gift. Att jag är någons fru och har en man. Saknar att ha vigselringen på mig men mest för att den verkligen är min stil och jag haft den i så många år. Känns jättetomt utan den och önskar jag kunde ha den ändå. Men det blir ju konstigt.

Knaskatten, jag är likadan. Tycker det är så skönt och mysigt med rent och fint. Står ut med lite stök också för sånt är livet men att hela tiden städa efter en annan vuxen människa är inte kul alls.

Det blev inget rensande idag ändå. Jag mår inte bra. Har mest legat i sängen och haft ångest.

Vågar inte hoppas för mycket på lägenheterna heller.

Känner mig så ledsen igen. Får för mig att alla andra har män bredvid sig som älskar dem över allt annat. Som engagerar sig i sina barn och älskar att spendera tid med dem. Som bidrar till mys och trygghet. Känner mig så oerhört ensam. För på ett sätt är jag det. Jag håller fortfarande så mycket inom mig. Samtidigt som jag ligger här och har det såhär svårt så skickar min syster med man massa gulliga familjefilmer till mig. Det får mig att känna mig så misslyckad ☹️ och ensam.

Just nu känns det som att jag så småningom kommer behöva gå i nån slags terapi för att bearbeta allt. Känns just nu som att jag kommer bli osams med min familj och släkt om de dricker i mitt sällskap igen. Jag är så jävla trött på att folk knappt kan umgås utan att göra sig själva berusade. Det är äckligt!!

Mina nerver ligger utanpå kroppen. Men jag är 100 procent säker på att jag inte skulle känt såhär nu om jag bodde själv med barnen. Jag hade varit helt lugn nu. Hade inte stört mig på allt och alla och haft en stor klump i magen.

Även om han inte drack... Det är ändå inte ett normalt jävla beteende att vara ute hela jävla nätterna?!??!? Jag STÅR INTE UT!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag orkar inte ens en månad till känns det som. Tänk om det dröjer till våren innan han kan flytta. Vad ska jag ta mig till då?

Jag isolerar mig för mycket också. För att inte min man ska tro att min familj styr mina val så har jag medvetet försökt träffa dem ovanligt lite den senaste månaden. Men det här ingår nästan i hans kontroll över mig. Han skyller alltid saker på mina vänner och min familj när jag väljer saker som inte passar honom. Och för att göra honom nöjd slutar jag träffa vissa vänner. Isolerar mig. Medan han träffar vänner precis hela tiden. Då sitter jag ensam hemma. Trots att det funnit vänner där förut som gärna träffades.

Vissa vänner har jag tack och lov kvar ändå. Vänner som han antagligen inte sett som hot.