Senaste kommentarerna i forumet

Allt blir bättre utan alkohol, även det som är dåligt.

Mvh

Anhörig och medberoende? Eller hjärntvättad?
Jag har levt med min numera man i 36 år och han har alltid haft problem med alkohol. Jag har varit dum själv som, och säkert medberoende som det heter, stått kvar med alla dessa lögner som han sagt och gjort mig.
Vi träffades 1981 när jag var 15 år och han var 20. Såhär i efterhand när jag tänker tillbaka, så fanns tendenserna där redan från början egentligen, men jag var antagligen för ung och dum för att fatta. Eller egentligen så kanske jag gjorde det eftersom jag själv växt upp i ett hem med en familjemedlem som drack jämt.
Men detta blundade jag för då. Sedermera fick vi 2 barn och köpte hus och då eskalerade allt. Han smög med sprit och öl och hade sina gömmor överallt och sluddrade varje helg och så småningom somnade han. Detta skyllde han på att han jobbade så mycket och blev då så trött plötsligt. Till en början trodde jag det var så, men förstod till sist att så inte var fallet när jag hittade en "storgömma" i vår jordkällare (vilken han visste att jag inte gärna gick in i eftersom jag har spindelfobi och där fanns det gott om dem). Jag hällde ut varenda flaska och kände mig så dum som trott på hans lögner när det sen visade sig att det jag trott var sant, d v s att han drack JÄMT! Vi hade ett ganska stort umgänge då men alltid var det alkohol med i bilden och det slutade alltid som vanligt med att han antingen blev aggressiv eller helt sonika somnade. Somnade gjorde han både när vi hade gäster hemma eller om vi var bortbjudna. Så många gånger jag fick gå hem ensam från festerna medan han sov ruset av sig hos dem vi var hos. Jag skämdes men inte han! Våra s k "vänner" tyckte det var lite festligt eller nåt för de triggade honom att dricka ÄNNU mera jämt. Detta pågick år efter år och detta slet något oerhört på mig, men jag ville ha en kärnfamilj eftersom jag själv inte haft någon så därför kämpade jag på. Jag ville heller inte att mina barn skulle bli skilsmässobarn men såhär i efterhand kanske de hade mått bättre om vi gått isär eftersom vi hade så många bråk angående hans drickande. På slutet, då våra barn fortfarande bodde hemma, så eskalerade han i sitt drickande och blev mer och mer aggressiv när han hade druckit (han var Mr Jekyll och Mr Hyde kan man säga då han annars i nyktert tillstånd nästan var en mes).
En midsommarafton hade vi bjudit hem bekanta och han drack stenhårt redan från tidigt på dagen så runt 20/21-snåret hade det spårat ur hos honom. Han gick på toaletten och då hörde jag hur det slog därinne och jag gick därför för att se vad som stod på. Han hade då tagit kattlådan och stod och slog den i väggarna så kattsanden yrde (som tur var hade vi utekatter så det var inget annat i mer än sand) och lådan sprack. Jag sa då "du ska ju inte dricka", sen gick jag ut till vännerna. Han kom då dundrande efter och tog då stryptag på mig och skrek en massa olämpliga saker till mig. Vår hund blev hyperstressad och försökte sätta sig i mitt knä (han var en stor hund så gick ju inte så bra dock. Lille vännen... :( ). Kvinnan i paret försökte prata med honom och då vände han sig hotfullt mot henne istället. Hennes man reste sig upp och sa att de skulle gå hem vilket de gjorde, så ingen hjälp där inte. Vår son kom ner från sitt rum och undrade vad som lät. När han då såg sin far så sa han Gubbjävel, vilket gjorde att fadern vände sig mot sin son och tog istället stryptag på honom. Jag fick då gå emellan så sonen kunde slippa undan. När sonen gjort detta sa han återigen gubbjävel, vilket gjorde att hans far jagade ut honom ur huset och for iväg efter honom en bit på vägen men han var för full för att hinna ifatt som tur var. Under tiden tog jag min hund och väska och nycklar och drog ut jag med (vår dotter var inte hemma denna kväll som tur var). Jag fick fatt i sonen sen och där var vi - utslängda i regnet kl 22.00 på midsommaraftonen! Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, men fick en tillflykt hos andra bekanta så småningom. När vi sent omsider kom hem igen så låg äcklet och sov så gott så, som om inget hade hänt!!!
Jag kan berätta HUR många historier som helst vad som hänt när han har druckit skallen av sig, men då får jag sitta tills nästa år (kanske skulle skriva en bok?).
Allt slutade hursomhelst 2007 när han - återigen - lovat att inte dricka på en firmafest han var på. Han skulle komma hem tidigt och nykter. Jo pytt!
Denna dag fyllde min mormor år så jag var och firade henne. Sen beställde jag och min dotter och hennes kille pizza som vi åt tillsammans. Till den pizzan tog jag ett par glas rött vin. Ungdomarna ville sen inte sitta med mig utan gå upp rummet för att vara själva. Så då satt jag ensam med ett korsord när min väninna ringde och hörde vad jag gjorde. Jag sa som det var och hon sa då att jag kunde komma till henne istället, vilket jag då gjorde. Till saken hör att grannarna till henne är min mans kompisar och plötsligt när vi satt ute på verandan säger min väninna: är inte det där din karl? Jag tittade upp och såg då min man raglande in till hennes grannar. Min väninna ropade till grannen då som tog med sig min man in till henne och när han fick se att jag satt där så vände han taggarna utåt direkt. Antagligen för att han inte trodde att jag skulle sitta där samt att jag skulle se att han inte "gick direkt hem och var nykter", vilket jag ej heller hade trott då! När vi sen satt där och pratade så sa han saker som jag reagerade argt på och då flög han upp ur stolen, drog med sig mig och slog ner mig så jag hamnade i min väninnas rabatt. Där satt han sen grensle över mig och slog och slog med knytnävarna. Jag försökte värja mig så gott jag kunde samtidigt som jag inte riktigt fattade vad som hände. Min väninna försökte få bort honom och då klev han av och skulle ta tag i henne istället. Detta blev min räddning för jag kunde då rusa in i huset och låsa om mig och sen ringa polisen som senare kom dit, men då hade han raglat iväg så han var inte kvar då. Men jag fick ge min redogörelse samt klä av mig så polisen fick fotografera mina blåmärken och skrapsår. Detta var nog det värsta jag varit med om. Så jävla kränkande! Detta ska inte hända mig! Utan sånt här läser man bara om i tidningarna! Jag var totalt i chock! Polisen ville veta om JAG hade druckit och jag svarade att ja, jag hade tagit några glas vin. Detta var som om "jaha, ja, då får hon skylla sig själv" eller nåt, fick jag en känsla av. Men jag ska väl inte få denna behandling för det eller?!?!? Poliserna överlade sen med varandra huruvida de skulle hem till oss och se om han fanns hemma och då ta honom med sig. Detta var han. Han låg och sov så gott som vanligt, när poliserna klev in i huset (det var tydligen olåst). De tog då med honom men tyvärr var ju min dotter och hennes kille hemma så de fick ju en smärre chock också när det plötsligt stod två poliser i huset och tog med pappan. Usch vad denna alkohol har ställt till det för ALLA! :(
Han fick sen följa med till arresten där han satt från fredag till söndag. Sen kom han hem. Själv var jag i total upplösning denna helg. Fattade inte riktigt vad som hade hänt. Så många tankar har jag nog aldrig tänkt SAMTIDIGT! Jag var också hypernervös att få hem honom.. Han kanske skulle fortsätta där han hade slutat?
Samtidigt hade jag rannsakat oss innerligt och då även kommit fram till att detta kanske var MITT fel att han gjorde som han gjorde?!? HUR I HELVETE ÄR MAN FUNTAD????? Han kom hursomhelst hemkrypande med svansen mellan benen och DÅ, för första gången på jag vet inte hur länge, så PRATADE vi vuxet och ordentligt med varandra. Han ångrade sig och bad massor om ursäkt och erkände att han inte klarade att dricka och skulle sluta med detta omedelbart och söka hjälp. Och ska sanningen fram så blev vi nästan som nykära ett par månader - tills det var dags återigen då! Då slog han sista spiken i kistan. Min kärlek - eller i vart fall min vilja och ork - tog slut. Hela JAG var bortsopad och jag kände att jag hade två val. Antingen fortsätta eller flytta. Vi hade HELT glidit isär. Han eskalerade ÄNNU mer i sitt drickande och jag mötte en annan man som jag träffade innan vi gjort upp om att flytta isär. Jag väntade med detta p g a jag fortfarande hade min yngsta kvar hemma ännu, men hon skulle flytta så fort hon slutat skolan så väntade ut det. Jag började även studera till förskollärare på universitetet i samma veva. Sen, när dottern flyttat, fick jag en lägenhet så även jag flyttade från vårt hus som vi hade bott i i 18 år. Jag älskade vårt hus och alla mina minnen från våra barn fanns ju där. Men att bo kvar där med honom bara för att få ha kvar huset var det inte värt tyvärr! Mitt förhållande med den andra mannen hade tagit slut innan jag flyttade till min egna lägenhet också, så var helt ensam att börja om och kanske bli vuxen för första gången i mitt liv?!
Så i princip kan man säga att han söp bort både sina barn och familj och hus! Men det var det tydligen värt för han träffade snart en annan kvinna som även hon var glad i drickat så de festade på tillsammans. Det gick 1,5-2 år sen var det kört mellan dem. Då började han komma över till mig för att "övernatta" då de hade bråkat när de supit. Denna övernattning blev till en månad. Sen blev de sams igen å då flyttade han tillbaka till henne. Efter ungefär nån månad till, så blev det samma sak igen; han ringde och hörde om han fick låna soffan. Ytterligare en månad i mitt hem blev det, sen blev de återigen sams och samma visa EN GÅNG TILL! Detta slet ännu mer på mig när jag var mitt uppe i min utbildning samt redan hade en depression och inget blev precis bättre med denna behandling så jag gick helt in i väggen och kunde inte slutföra min sista kurs i utbildningen! Nattsvart blev det!
Visst, jag tillät det ju. Men detta för att jag trots allt hade/har känslor kvar för honom som han är när han är nykter tyvärr. Han visade heller inga tendenser till det där drickandet medan han bodde hos mig. Tvärtom - han var väldigt återhållsam då, så jag trodde att han kanske hade reflekterat över vilka tragedier alkoholen åstadkommer/åstadkommit! Men det visade sig senare att det enbart var ett spel för galleriet! När han för TREDJE gången flyttat ifrån henne, den andre, så var det till sist tydligen helt slut. Men då var jag helt nere i mörkret och helt tillintetgjord och hade helt gett upp ALLT. Så jag hade inte mycket val än att flytta till honom för jag hade ingen ekonomi alls. Jag sålde ALLT av värde som jag hade för att kunna slutbetala min hyra på min lägenhet å sen flyttade jag då in till honom där han hade bott med den andra kvinnan som då hade fått ut sina grejer. Mellan dem var det en giftig stämning och hon skickade fruktansvärda SMS till mig. Dem skulle jag "skita i" enligt honom för "hon var inte klok". Men nu i efterhand undrar jag om det inte är HAN som inte är klok egentligen???? Och så fort jag hade kommit över hans trösklar så började helvetet IGEN! Han började återigen dricka som ett svin och allt blev som det var innan vi gick isär från vårt hus. Själv var jag så förstörd vid detta laget så även jag själv började dricka alltför mycket. Detta för att överhuvudtaget överleva tror jag. Detta fortsatte ca 2 år tills min dotter blev gravid och jag blev mormor. Då tog jag mig i kragen och slutade med supandet och försökte få någon normalitet i tillvaron. Men jag sitter än idag fast hos honom eftersom jag inte har något jobb eller fick utbildningen färdig. Han är "jättesnäll" och betalar min studieskuld varje månad. Men fan - det kan han gott göra så mycket ont han har gjort mig och barnen!! Men samtidigt sitter jag i en rävsax för han är väl medveten om att jag ÄR beroende av honom, så han kan gott supa på som vanligt här. Nu har det gått 8 år sen han och jag började om igen och jag känner att detta nog blir min DÖD tror jag! Inget jobb, åren har gått (jag är nu 53 år), ingen utbildning klar. Så jag ser ingen utväg ur detta helvete! Ska jag ta livet av mig kanske? Men samtidigt finns det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig och jag vill se mitt barnbarn växa upp. Hon är mitt allt numera i detta sjuka liv och hon har nu hunnit bli 6 år.
HJÄLP! VAD SKA JAG GÖRA????????????????????????

Hej Crna macka,

Ja, det är nog endast tiden som kan dämpa denna ångest.. hoppas att den börjar släppa om ett tag. Igår låg jag i sängen hela dagen och hörde inte av mig till någon. Idag ska jag försöka gå ut i skogen och försöka acceptera det som hände, kan ju trots allt inte göra någonting åt det mer än att be om förlåtelse.

Blir en vit månad nu till att börja med.

Tack för stöd
/ Amanda

Fibblan ❤️

Blir så glad av att läsa dina senaste inlägg ? Och tack för inlägget på min tråd! Allt är inte super med mannen än men på bättringsvägen.

Jag läste en så bra mening. Den gick något i stil med ' Låt inte fem dåliga minuter definiera hela din dag' Vilket är så sant. Men svårt att leva upp till. Det är kanske en liten procent av en dag som är dålig, resten är ganska okej. Försöker tänka så själv men det är inte så lätt alltid. ?

Kram ❤️

..är FÖR mkt i huvudet tror jag..?. Det som händer i huvudet, alla tankar som far runt i 190, och som sedan denna dagen började är stressiga, kravfyllda och inte så ljusa..De är ju bara en yttepytte liten procent av det som utgör mig. Trots att jag utövat yoga från och till under flera års tid, glömmer jag allt som oftast av resten av mig ? kroppen, själen, hjärtat..❤️.
Ska försöka va lite mer närvarande i hela mig idag. Förhoppningsvis, gör det en skillnad till det bättre?!

(Känner mig redan lite bättre, bara av tanken på att JAG kan göra NÅGOT för att FÖRÄNDRA mitt sinnestillstånd..??)
Kram
/Fibblan ?.

Oktober börjar lida mot sitt slut. Jag hade ju tänkt köra sober october men har valt att dricka lite kontrollerat. Har väldigt många vita dagar i bagaget. Jag har haft sten kontroll på min konsumtion. Frun och jag har valt att dricka vin under några fredagarna i oktober. Det har funkat bra. Jag har inte känt något sug efter att dricka mera. Jag kör vidare i samma stil under november. Märker jag att det spårar ur byter jag taktik direkt. En dag i taget ?

Saknat dej så. Jo jag är här igen efter en bedrövlig vår och sommar. Har läst din nya tråd och du har ju verkligen hittat bra vägar framåt. Jag försöker lära mig hantera Livet. Just nu är det trevande. Mannen är det bästa jag kan ha. Han har inte gett upp.

Picklad ❤️

Du är inte en kass skit. En kass skit hade inte skrivit här. Hade inte velat ta tag i sina problem. Du är tvärt emot en sån person.

Vet någon i din närhet om dina problem? Om inte, skulle du kunna berätta det för någon så de kan stötta dig? Det är tufft att gå igenom en livsförändring ensam. Om du inte har någon som du kan prata med tycker jag du ska be om hjälp hos en läkare. Det är inget att skämmas för. Vi alla behöver lite extra hjälp ibland.

Finns det något du vill göra själv eller med barnen? Kanske åka på en resa eller börja en ny hobby. En tanke kan vara att om du bestämmer dig för att varje nykter dag, ta de pengarna du annars lagt på alkoholen, spara dem och sen när du kommit upp en en summa (alltså då även dagar) gör nått kul och givande för de pengarna som du annars hade druckit upp.

Finns det en till förälder närvarande som kanske kan ta över merparten av ansvaret för barnen nu? Så om du får ett sug så kan du gå ut en rask promenad, läsa en bok, ringa en vän osv..

Angående din ångest, jag har själv ångestproblemstik och för mig funkar det bäst att hålla händerna sysselsatta när den kommer. Rita, sticka, diska.. Vad som helst bara händerna rör på sig. Då brukar hjärnan vara fullt upptagen med det.

Kram ❤️

Jaa, så skönt att fylla på ?! Lägga den ena dagen till den andra - imorgon en vecka??!
Städning och möjligtvis ett bak, finns med i dagens planer. Och en promenad hade ju inte varit fel heller. Känner mig tyvärr lite låg, både i humör och energi..?. Kanske lite söndagsångest. Helgerna är för korta. Men har iaf slutat upp med idiotin, att hälla gift på dem, vilket knappast gör dem längre, snarare tvärtom ju! Kan konstatera att detta var första helgen på ett tag, som jag inte druckit på och att det kommer bli många, många flera framöver?! Det är iaf EN positiv tanke, som jag kan hänga mig fast vid idag?☺️!
Ha en skön söndag du med FinaLisa☀️!
Kram
/Fibblan ?.

Vet inte vad jag ska skriva egentligen. Vet bara att jag i och med att starta en egen tråd visar mig själv att jag menar allvar. En början till ett nytt sätt att hantera min tillvaro som för närvarande styrs av negativa tankar och känslor . Som jag då försöker döva med vin. Som leder till ännu mera självförakt och ångest. Jag trampar runt och kommer ingenstans.

Hej,

Tack för svar. Det hjälper att höra att man inte är ensam i denna sits. Vad starkt av dig att hålla dig borta från alkoholen, tre helger är verkligen en bra början till förändring! Jag ska börja med en vit månad nu, och precis som du säger försöka hitta på roliga aktiviteter på helgerna istället. Ska berätta för mina vänner hur jag mår och att det faktiskt handlar om att jag i princip riskerar mitt liv varje gång jag festar då jag nästan alltid råkar ut för något.

Önskar dig all lycka!
Kram

Orkar inte ens skriva. Är så trött på mig själv. Varför gör jg såhär mot mig själv och mina barn? Varför kan jag inte sluta. Dricker varannan dag. Alltså antingen full eller bakfull. Fattar inte hur ni lyckas sluta utan medicin. Ni är så duktiga. Jag är en kass skit. Orkar inte mer.

Till alla er som bollade med mig under alla mina inlägg här. Tack till alla er som gav mig mod och styrka till att våga ta steget till att lämna. Tack att ni fanns där under mitt livs absolut jobbigaste tid. TACK!

När jag stog vid beslutet att lämna eller stanna så skrev jag mycket här och har fått ett otroligt stöd och mycket "pepp" till att stå på mig. Till att värdesätta mitt eget liv högst. Och det var min enda utväg att lämna. Jag kännde det och många av er sa det till mig. Några sa att den enda chansen till att kanske kunna rädda min pojkvän var att gå. Och ni hade så otroligt rätt.

Efter mkt ilska när jag sagt att jag ska lämna. Efter ett sönderslaget hem och efter otroligt mkt bråk och kaos så lugnade allt ner sig. Någonting hände i min kille när han väl landat i att hon här kommer att lämna mig själv. Hon drar. Efter det så tror jag att han insåg vad han håller på att förlora. Första gången på 3 år tog han mig på allvar. Det var inte bara tomma hot från mig, utan jag drar. Kanske han insåg att våra 15 år vi haft betyder mer än drogerna. Kanske. Men han har hållt sig drog fri. Inte ens rök cannabis som han gjort sen han var 16. Det var mitt krav. Han fick välja.

Någonting hände genom att jag tog steget. Och även om jag ska flytta själv nu om bara nån vecka så känns det så otroligt mkt bättre att lämna någon som verkar ha vaknat till. Nu är det en lång väg vi har framför oss. Tillit ska byggas upp. Otroligt svårt men jag ser ljuset i tunneln. Det är inte helt svart där längst bort. Nu är det upp till honom att visa att han verkligen menar det här.

Därför vill jag tacka er. För om jag inte hade lämnat honom och fortsatt dansat runt i denna djävulsdans med medberoende så hade han förmodligen vart död inom kort med ytteligare en överdos på tabletter. Hur många chanser får man lixom?

ETT STORT TACK TILL ER ALLA STARKA TJEJER DÄR UTE. Jag önskar er allt gott i livet. Kram / Förlorad själ.

Hur låg peth kan man ha?
Läste att 0,05 och på vissa ställen är det 0,03 vad stämmer?
Lämnar labb ut värden under dom?
Tacksam för svär Orolig och stressad inför prov.

Ansvaret för någon annans liv. Allt är ju upp till honom. Jag är/var i liknande situation när min kille och försökte hjärntvätta mig med att det är mitt fel om han dör. Trots att jag har räddat livet på honom under 5 av hans överdoser. Nä det där är bara ett offer som pratar. Vill han ta tag i sitt liv så gör han. Man kan inte annat än att visa sitt stöd genom att aäga att är du villig att sluta så finns jag vid din sida. Ush jag blir så trött på folk som vill lägga sitt eget liv i andras händer. Kram på dig och hoppas du och din dotter får lite lugn och ro efter skiljsmässan.

Fortsätter resan nykter, inget vin i går med släktingarna. Tog en A-fri Ipa och en A-fri cider. Fullgott tyckte jag.

Har det bra, men är så trött - jag kan inte förstå hur folk klarar av att ha barn. De är ju roliga och mysiga, det är jag med på (vissa av dem) men man blir ju så matt. Inget problem för mig som sagt som inte har några planer på att skaffa barn.

Hade önskat att kunna åka hem i dag för energin behöver fyllas på, det blir lite för länge att åka i morgon, men jag härdar ut. Gillar läget och äter lite extra godis, typ.

Väljer i vilket fall att inte dricka i dag, istället ska jag åter ut på stan och upptäcka de gator jag strosade när jag var ung.

Nykterheten är min! Jag håller den först och främst för min skull. Jag håller den därför att jag vill vara frisk. Jag håller den för att kunna fungera som människa, som mamma, som fru, som vän, som arbetskamrat. Jag vill leva nyktert för resten av mitt liv. För jag mår så bra nu. Blir nästan förälskad i mig själv. ❤️

Efter många år med ganska dålig självkänsla så har något hänt i hjärnan. Något som handlar om mer än att jag väljer nykterhet och låter bli det första glaset. Som att jag på något sätt uppgraderat mitt eget värde.

Ett exempel: Min ångest inför fredagens AW var att jag skulle göra mina arbetskamraters kväll ”lite tråkigare” när jag stövlar in och beställer a-fritt (otroligt fånig tanke, jag vet). Som om jag borde dricka för att göra det roligare för dem! Kanske är det en klok sak att jobba med: Att fokusera på vad JAG vill och på vad som är bra för mig istället för vad jag tror förväntas av mig.

Skulle så gärna vilja jobba med att avstigmatisera alkoholberoende och förhoppningsvis kommer jag kunna göra det en dag. Lyfta samtalet in i fikarummet och middagarna utan skam. Att helt kunna släppa rädslan för andras dom. Är inte där än...

Tack för att du delat med dig av din historia ?
Önskar innerligt att du lyckades få se något stjärnfall inatt?✨
Du har verkligen tunga dagar bakom dig och behöver all positiv energi som går att uppbringa.
Det känns som du har grundlig självinsikt och det betyder att du har stora förutsättningar för att lyckas hålla nykterheten. Men pepp och stöd måste till också, ensam är inte stark.
Forumet här är guld värt och det hjälper mycket att skriva av sig och läsa andras historier.

Önskar dig all lycka ???
Och sänder många styrkekramar
???

Härlig läsning ???
Visst känns det skönt att "fylla"på nyktra dagar i kalendern?
Ha en fin söndag Fibblan☀️???☘️

Kramar
???

För min vän går det utifrån sett inte bra. Ett missbrukande barn har flyttat in hos henne och lever av hennes pension. Hennes andra barn försöker få ett slut på det men mamman är djupt medberoende och ser det helt annorlunda. Hon ser den inflyttade sonen som hjälp och stöd då hon har en sjukdom. Det gör det hela oåtkomligt. Jag har sett detta växa fram under kanske tio år, först som tillfällig ekonomisk hjälp som aldrig betalts tillbaka, nu som helt försörjd av mor. En mor som successivt flyttat de gränser hon aldrig lyckats hålla. Sorgligt att se. Men jag ifrågasätter inte längre, har inte gjort det på flera år, när hon säger att det är så bra att hon har hans stöd. Ifrågasättande gör henne bara illa. Hon är ledsen på väninnor som gör det. Däremot har jag stöttar dottern som försöker styra upp det hela, inte minst ekonomiskt. Inte helt ovanlig situation har jag förstått, tyvärr. / mt

Då har ännu en dag passerat. Har slitit hela helgen med renoveringsprojektet och inser att det är ett försök att få bort tankarna från allt annat. Har hållit på som ett psykfall sen jag förstod att det är riktigt illa med min vän.? Jag har bett så mycket om ett mirakel, hoppats och vägrat tro att det här är utgången.. Jag bara måste göra någonting som jag kan förändra, allt runtomkring är så hemskt just nu och jag kan inte påverka ett skit. Den här maktlösheten är förjävlig, fullkomligt vidrig så det skär i mig.

Skulle kunna hoppa bungy jump, fallskärm, vad som helst, fastän jag är vansinnigt höjdrädd, bara för att känna nåt annat i samma kaliber som den här smärtan.

Fick höra av en släkting och även av min man, att jag förändrats mycket de senaste månaderna. Att jag gör saker jag aldrig skulle komma på tanken att göra tidigare. Och det är sant, har tappat all prestige, all självrespekt och känner mig så långt nere på botten att det i princip kvittar vad jag gör. Vissa stunder skulle jag kunna åka och handla, jobba i pyjamas om det inte vore för att jag skulle skämma ut familjen... Jag har förlorat, det är så det känns. Det är overkligt att världen snurrar på som vanligt, känns som om jag står vid sidan av i nån mörk, hemsk skuggvärld och tittar på när andra lever sina normala liv.

På ett vis är det befriande då jag alltid bekymrat mig för vad andra ska tycka. Har spenderat obegripligt mycket av min tid på att analysera andra och deras uppfattning om mig. Den ångesten slipper jag i det här stadiet, för det finns ingenting någon kan tycka eller säga om mig som skulle göra mer ont än jag redan har. Verkligen ingenting.

Häromdagen var jag så bekymrad över släktmiddagen jag blev påtvingad att åka på. Inte längre, har inga problem att tacka nej. Tänker inte ge nån annan förklaring än att det inte passar, för det gör det inte. Jag klarar inte av att sitta runt ett bord och lyssna på ytligt nonsens i form av skryt och skitsnack. Det är vad som avhandlats på de middagarna tidigare. Nope, inte den här gången.

Det har varit mycket mörker de senaste åren, många som dött. Undrar hur många gånger jag suttit på fyllan och gråtit och sörjt.. Cancer.. denna jävla cancer... olyckor, en som söp ihjäl sig och två självmord och det är bara de sista två åren. De flesta under 50.. Totalt de sista 15-20 åren har ett tjugotal personer jag brytt mig om dött, från nära familjemedlemmar och släktingar till gamla skolkompisar och vänner. Det är ohyggligt många. Kanske inte är så konstigt att man druckit för mycket. Det som sker nu är bland det tyngsta för tomrummet kommer bli enormt. Den här gången måste jag hålla mig nykter för annars släpper jag väl aldrig flaskan.

Borde sova men det går inte. Mörkret blir mörkare på natten... Är inte ute på krogen och ragglar iallafall. Ska ställa mig ute en stund och hoppas på att se några stjärnfall, har en gedigen önskelista som väntar kan jag lova.

Jag har levt med min numera man i 36 år och han har alltid haft problem med alkohol. Jag har varit dum själv som, och säkert medberoende som det heter, stått kvar med alla dessa lögner som han sagt och gjort mig.
Vi träffades 1981 när jag var 15 år och han var 20. Såhär i efterhand när jag tänker tillbaka, så fanns tendenserna där redan från början egentligen, men jag var antagligen för ung och dum för att fatta. Eller egentligen så kanske jag gjorde det eftersom jag själv växt upp i ett hem med en familjemedlem som drack jämt.
Men detta blundade jag för då. Sedermera fick vi 2 barn och köpte hus och då eskalerade allt. Han smög med sprit och öl och hade sina gömmor överallt och sluddrade varje helg och så småningom somnade han. Detta skyllde han på att han jobbade så mycket och blev då så trött plötsligt. Till en början trodde jag det var så, men förstod till sist att så inte var fallet när jag hittade en "storgömma" i vår jordkällare (vilken han visste att jag inte gärna gick in i eftersom jag har spindelfobi och där fanns det gott om dem). Jag hällde ut varenda flaska och kände mig så dum som trott på hans lögner när det sen visade sig att det jag trott var sant, d v s att han drack JÄMT! Vi hade ett ganska stort umgänge då men alltid var det alkohol med i bilden och det slutade alltid som vanligt med att han antingen blev aggressiv eller helt sonika somnade. Somnade gjorde han både när vi hade gäster hemma eller om vi var bortbjudna. Så många gånger jag fick gå hem ensam från festerna medan han sov ruset av sig hos dem vi var hos. Jag skämdes men inte han! Våra s k "vänner" tyckte det var lite festligt eller nåt för de triggade honom att dricka ÄNNU mera jämt. Detta pågick år efter år och detta slet något oerhört på mig, men jag ville ha en kärnfamilj eftersom jag själv inte haft någon så därför kämpade jag på. Jag ville heller inte att mina barn skulle bli skilsmässobarn men såhär i efterhand kanske de hade mått bättre om vi gått isär eftersom vi hade så många bråk angående hans drickande. På slutet, då våra barn fortfarande bodde hemma, så eskalerade han i sitt drickande och blev mer och mer aggressiv när han hade druckit (han var Mr Jekyll och Mr Hyde kan man säga då han annars i nyktert tillstånd nästan var en mes).
En midsommarafton hade vi bjudit hem bekanta och han drack stenhårt redan från tidigt på dagen så runt 20/21-snåret hade det spårat ur hos honom. Han gick på toaletten och då hörde jag hur det slog därinne och jag gick därför för att se vad som stod på. Han hade då tagit kattlådan och stod och slog den i väggarna så kattsanden yrde (som tur var hade vi utekatter så det var inget annat i mer än sand) och lådan sprack. Jag sa då "du ska ju inte dricka", sen gick jag ut till vännerna. Han kom då dundrande efter och tog då stryptag på mig och skrek en massa olämpliga saker till mig. Vår hund blev hyperstressad och försökte sätta sig i mitt knä (han var en stor hund så gick ju inte så bra dock. Lille vännen... :( ). Kvinnan i paret försökte prata med honom och då vände han sig hotfullt mot henne istället. Hennes man reste sig upp och sa att de skulle gå hem vilket de gjorde, så ingen hjälp där inte. Vår son kom ner från sitt rum och undrade vad som lät. När han då såg sin far så sa han Gubbjävel, vilket gjorde att fadern vände sig mot sin son och tog istället stryptag på honom. Jag fick då gå emellan så sonen kunde slippa undan. När sonen gjort detta sa han återigen gubbjävel, vilket gjorde att hans far jagade ut honom ur huset och for iväg efter honom en bit på vägen men han var för full för att hinna ifatt som tur var. Under tiden tog jag min hund och väska och nycklar och drog ut jag med (vår dotter var inte hemma denna kväll som tur var). Jag fick fatt i sonen sen och där var vi - utslängda i regnet kl 22.00 på midsommaraftonen! Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, men fick en tillflykt hos andra bekanta så småningom. När vi sent omsider kom hem igen så låg äcklet och sov så gott så, som om inget hade hänt!!!
Jag kan berätta HUR många historier som helst vad som hänt när han har druckit skallen av sig, men då får jag sitta tills nästa år (kanske skulle skriva en bok?).
Allt slutade hursomhelst 2007 när han - återigen - lovat att inte dricka på en firmafest han var på. Han skulle komma hem tidigt och nykter. Jo pytt!
Denna dag fyllde min mormor år så jag var och firade henne. Sen beställde jag och min dotter och hennes kille pizza som vi åt tillsammans. Till den pizzan tog jag ett par glas rött vin. Ungdomarna ville sen inte sitta med mig utan gå upp rummet för att vara själva. Så då satt jag ensam med ett korsord när min väninna ringde och hörde vad jag gjorde. Jag sa som det var och hon sa då att jag kunde komma till henne istället, vilket jag då gjorde. Till saken hör att grannarna till henne är min mans kompisar och plötsligt när vi satt ute på verandan säger min väninna: är inte det där din karl? Jag tittade upp och såg då min man raglande in till hennes grannar. Min väninna ropade till grannen då som tog med sig min man in till henne och när han fick se att jag satt där så vände han taggarna utåt direkt. Antagligen för att han inte trodde att jag skulle sitta där samt att jag skulle se att han inte "gick direkt hem och var nykter", vilket jag ej heller hade trott då! När vi sen satt där och pratade så sa han saker som jag reagerade argt på och då flög han upp ur stolen, drog med sig mig och slog ner mig så jag hamnade i min väninnas rabatt. Där satt han sen grensle över mig och slog och slog med knytnävarna. Jag försökte värja mig så gott jag kunde samtidigt som jag inte riktigt fattade vad som hände. Min väninna försökte få bort honom och då klev han av och skulle ta tag i henne istället. Detta blev min räddning för jag kunde då rusa in i huset och låsa om mig och sen ringa polisen som senare kom dit, men då hade han raglat iväg så han var inte kvar då. Men jag fick ge min redogörelse samt klä av mig så polisen fick fotografera mina blåmärken och skrapsår. Detta var nog det värsta jag varit med om. Så jävla kränkande! Detta ska inte hända mig! Utan sånt här läser man bara om i tidningarna! Jag var totalt i chock! Polisen ville veta om JAG hade druckit och jag svarade att ja, jag hade tagit några glas vin. Detta var som om "jaha, ja, då får hon skylla sig själv" eller nåt, fick jag en känsla av. Men jag ska väl inte få denna behandling för det eller?!?!? Poliserna överlade sen med varandra huruvida de skulle hem till oss och se om han fanns hemma och då ta honom med sig. Detta var han. Han låg och sov så gott som vanligt, när poliserna klev in i huset (det var tydligen olåst). De tog då med honom men tyvärr var ju min dotter och hennes kille hemma så de fick ju en smärre chock också när det plötsligt stod två poliser i huset och tog med pappan. Usch vad denna alkohol har ställt till det för ALLA! :(
Han fick sen följa med till arresten där han satt från fredag till söndag. Sen kom han hem. Själv var jag i total upplösning denna helg. Fattade inte riktigt vad som hade hänt. Så många tankar har jag nog aldrig tänkt SAMTIDIGT! Jag var också hypernervös att få hem honom.. Han kanske skulle fortsätta där han hade slutat?
Samtidigt hade jag rannsakat oss innerligt och då även kommit fram till att detta kanske var MITT fel att han gjorde som han gjorde?!? HUR I HELVETE ÄR MAN FUNTAD????? Han kom hursomhelst hemkrypande med svansen mellan benen och DÅ, för första gången på jag vet inte hur länge, så PRATADE vi vuxet och ordentligt med varandra. Han ångrade sig och bad massor om ursäkt och erkände att han inte klarade att dricka och skulle sluta med detta omedelbart och söka hjälp. Och ska sanningen fram så blev vi nästan som nykära ett par månader - tills det var dags återigen då! Då slog han sista spiken i kistan. Min kärlek - eller i vart fall min vilja och ork - tog slut. Hela JAG var bortsopad och jag kände att jag hade två val. Antingen fortsätta eller flytta. Vi hade HELT glidit isär. Han eskalerade ÄNNU mer i sitt drickande och jag mötte en annan man som jag träffade innan vi gjort upp om att flytta isär. Jag väntade med detta p g a jag fortfarande hade min yngsta kvar hemma ännu, men hon skulle flytta så fort hon slutat skolan så väntade ut det. Jag började även studera till förskollärare på universitetet i samma veva. Sen, när dottern flyttat, fick jag en lägenhet så även jag flyttade från vårt hus som vi hade bott i i 18 år. Jag älskade vårt hus och alla mina minnen från våra barn fanns ju där. Men att bo kvar där med honom bara för att få ha kvar huset var det inte värt tyvärr! Mitt förhållande med den andra mannen hade tagit slut innan jag flyttade till min egna lägenhet också, så var helt ensam att börja om och kanske bli vuxen för första gången i mitt liv?!
Så i princip kan man säga att han söp bort både sina barn och familj och hus! Men det var det tydligen värt för han träffade snart en annan kvinna som även hon var glad i drickat så de festade på tillsammans. Det gick 1,5-2 år sen var det kört mellan dem. Då började han komma över till mig för att "övernatta" då de hade bråkat när de supit. Denna övernattning blev till en månad. Sen blev de sams igen å då flyttade han tillbaka till henne. Efter ungefär nån månad till, så blev det samma sak igen; han ringde och hörde om han fick låna soffan. Ytterligare en månad i mitt hem blev det, sen blev de återigen sams och samma visa EN GÅNG TILL! Detta slet ännu mer på mig när jag var mitt uppe i min utbildning samt redan hade en depression och inget blev precis bättre med denna behandling så jag gick helt in i väggen och kunde inte slutföra min sista kurs i utbildningen! Nattsvart blev det!
Visst, jag tillät det ju. Men detta för att jag trots allt hade/har känslor kvar för honom som han är när han är nykter tyvärr. Han visade heller inga tendenser till det där drickandet medan han bodde hos mig. Tvärtom - han var väldigt återhållsam då, så jag trodde att han kanske hade reflekterat över vilka tragedier alkoholen åstadkommer/åstadkommit! Men det visade sig senare att det enbart var ett spel för galleriet! När han för TREDJE gången flyttat ifrån henne, den andre, så var det till sist tydligen helt slut. Men då var jag helt nere i mörkret och helt tillintetgjord och hade helt gett upp ALLT. Så jag hade inte mycket val än att flytta till honom för jag hade ingen ekonomi alls. Jag sålde ALLT av värde som jag hade för att kunna slutbetala min hyra på min lägenhet å sen flyttade jag då in till honom där han hade bott med den andra kvinnan som då hade fått ut sina grejer. Mellan dem var det en giftig stämning och hon skickade fruktansvärda SMS till mig. Dem skulle jag "skita i" enligt honom för "hon var inte klok". Men nu i efterhand undrar jag om det inte är HAN som inte är klok egentligen???? Och så fort jag hade kommit över hans trösklar så började helvetet IGEN! Han började återigen dricka som ett svin och allt blev som det var innan vi gick isär från vårt hus. Själv var jag så förstörd vid detta laget så även jag själv började dricka alltför mycket. Detta för att överhuvudtaget överleva tror jag. Detta fortsatte ca 2 år tills min dotter blev gravid och jag blev mormor. Då tog jag mig i kragen och slutade med supandet och försökte få någon normalitet i tillvaron. Men jag sitter än idag fast hos honom eftersom jag inte har något jobb eller fick utbildningen färdig. Han är "jättesnäll" och betalar min studieskuld varje månad. Men fan - det kan han gott göra så mycket ont han har gjort mig och barnen!! Men samtidigt sitter jag i en rävsax för han är väl medveten om att jag ÄR beroende av honom, så han kan gott supa på som vanligt här. Nu har det gått 8 år sen han och jag började om igen och jag känner att detta nog blir min DÖD tror jag! Inget jobb, åren har gått (jag är nu 53 år), ingen utbildning klar. Så jag ser ingen utväg ur detta helvete! Ska jag ta livet av mig kanske? Men samtidigt finns det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig och jag vill se mitt barnbarn växa upp. Hon är mitt allt numera i detta sjuka liv och hon har nu hunnit bli 6 år.
HJÄLP! VAD SKA JAG GÖRA????????????????????????

Hej Mt!
Det var länge sedan. Hur går det för din vän?
Ja som du säger så verkar det vara väldigt svårt att ta sic ur om man inte får ordentlig vård och vill själv..
Kram?

Jag är lite äldre och kan garantera att bakfyllorna blir värre och värre med åldern. Angående att göra bort sig så blir allt, med få undantag en rolig historia, bara det får gå lite tid eller mycket tid. Det är i alla fall min erfarenhet.

Gör dig själv en tjänst och sluta dricka.

Mvh

Åhh .. Lim .. Blir orolig för dig .. Ja , du har stannat alldeles för länge ,det är lätt att vara efterklok .. Men du gjorde det för att du trodde att det var det bästa .. Snart snart har du ditt eget .. Stor stor kram ❤️