Senaste kommentarerna i forumet

Var på Yoga. Istället för att dricka vin.
Är rädd för detta sug. Tankar på att dricka vin i helgen. Jag vill hellre träna den här helgen. Ta hand om mig själv, kroppsligen och själsligen.
Det ska vara mitt mål. Jag vill fokusera på hälsan hela helgen! ?

..ena stunden tänker jag att detta går ju bra tralala och sen tänker jag fan ska jag ALDRIG MER få dricka??
Ska köra 90 dagar tänker jag men insåg sen att det blir ju över jul å nyår med vaffan då...fast å andra sidan då spar vi ju både pengar o huvudvärk..

Åh.
Fan

Du har hittat hit till alkoholhjälpens forum, skapar ett konto och tagit modet till dig att skriva ett inlägg. Du har varit nykter långa perioder och nu har du beslutat att inleda en ny nykter period. Du vet att du mår bättre av det och som du skriver får ett positivt Flow. Fint att du är här och börjat skriva och läsa, jag vill passa på i välkomnandet att tipsa om att också starta en egen tråd på det viset kan användare här följa dig om du vill skriva och berätta mer hur det går för dig.
Det är såklart upp till dig hur du vill göra men många kan vara hjälpta av det. En del använder det lite som en dagbok.

Hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Efter 2,5 år med "livet är en fest" inställning har 80% av tiden bestått av dessa dåliga fyllor som sedan blir lucköppningar på morgonen... som sedan blir veckor av ångest...I början gick det "bra" men det blev snabbt fler och fler kvällar som slutade med lucköppning på morgonen. Nu har det gått så långt när jag väl dricker att min inställning efter ett glas är att det inte finns någon morgondag och jag har inställningen att festen är inte slut för ens alkoholen är slut. Så jobbigt att man gör så här mot sig själv, nästa gång går bättre, nästa gång sen nästa gång... Jag ser mig själv kunna sitta och ta något glas med vänner utan att spåra eller vara den som drar iväg på någon fest med "mer drag" men har försökt och det spårar mer än lyckas. Dags att inse att det är inte värt det. /Magge

Även om jag inte önskar att ni ska ha samma frustration känns det ändå skönt att inte vara ensam i sina reaktioner. Ska kolla upp boken.

Monday, miss lyckad, knaskatten och jasmine... Mina tårar rinner. Känner mig så tacksam över att ni och andra skriver till mig. Vet inte vad jag gjort utan att skriva här. Känner att forumet hjälper mig ännu mer i att vara anhörig till någon som dricker än när jag själv drack. Men det är kanske för att då var jag stark och inte rädd. Nu däremot är allt mkt mkt svårare. Det är SÅ fantastiskt med ert stöd. Varenda litet ord värmer mig och håller mig ovanför ytan. Tack snälla fina ni. Ni gör skillnad för mig ska ni veta ♥️

Jag var nyss ute med min lilla hund. Promenerar så mkt med honom och det hjälper till med stressen och oron. Men nyss ville jag gråta när jag gick och det hjälpte så mycket att veta att jag kan skriva av mig här när jag kommer in.

Han kan inte flytta ut direkt. Det kommer ta ett tag innan det går. Annars håller jag med om att det hade varit bra antagligen. Nu är allt bara konstigt. Idag känner jag mig faktiskt ovanligt låg. Riktigt deppig på flera plan. Men så börjar mörkret också komma ute och det ger mig ångest. Känns som att lungorna krymper när utrymmet runt mig krymper med mörkret. Fy alltså.

Min man är ute. Han lovade att inte väcka oss inatt om han är sen. Han gav mig en kram innan han gick. Jag vet ju att han ska dricka. Han fortsätter sitt liv men nu gör han det med vetskapen om att det är detta som jag bett honom sluta med. Kanske därför han gav mig en kram. Han har accepterat det här nu. Han är inte sur (nu iaf). Jag däremot kan fortfarande inte förstå hur han kan välja bort mig till förmån för alkoholen. Fast iof verkar han inte förstå att det är det han gör. Han tror ju inte på att det är orsaken till varför jag vill skiljas.

En fördel med att han har många kompisar är att det kanske kan hjälpa mig att släppa tankarna på att han ska vara ensam.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att gå igenom det här tunga när hösten och vintern kommer. Den tiden är svår ändå för mig alla år. Men å andra sidan kommer förhoppningsvis våren och sommaren bli bättre. Istället för att sommaren förstörs av detta. Men nu alltså. Hjälp. Känns som jag går sönder.

Min man drar ju ut. Skrattar med vänner (även fast han såklart också tycker allt är väldigt jobbigt). Han får chans att ha kul och glömma en stund. Men jag är ju kvar hemma med barnen. Såhär har det alltid varit. Han har ett socialt liv men jag har svårt att hinna med det.

En del av mig skulle vilja flytta också. Byta miljö helt. Men jag ska inte förhasta mig. Vi bor jättebra här och dessutom är det nog bättre att barnen har kvar sin trygga punkt. Får jag bara ordna här på mitt sätt och rensa ur massa saker sedan så blir det ännu bättre.

Om några år kan vi flytta om vi vill. Målar jag om här hemma och köper lite nya möbler så blir det ändå som en fräsch start kanske. Dessutom vore det kanske dumt att byta bort ett radhus nära skogen mot en lägenhet i stan nu när vi har hund också. Men just nu i min ångest får jag lust att fly bara. Men ska hejda mig lite. Kommer nog att sakna min trädgård och sånt om jag flyttar.

Kanske min ångest gör att jag skulle vilja bo i lägenhet mitt i stan där det är liv och rörelse. Och färre barnfamiljer att jämföra sig med...

Hej
Ny på den här sidan, känns bra att man inte är ensam/Magge

Det kan jag göra nu när du säger det.
Det kan vara en idé att göra nåt vid huset eller trädgården t.ex. Det är full fart och Inger annat går stora när han planerat in att göra sin grej.
Likadant så fullföljer han alltid det han startat. Börjar han måla ett rum så är han igång varje ledig minut sent in på natten.
Det har hänt att vi sagt att det rummet som vi ska fixa gör inget om det tar lång tid, vi gör lite då och då.......slutade med att jag gick på hörntänderna....så trött var jag för det blev dom vanligt fullt på.

Tack MM, har aldrig fattat att det kan vara mani det handlar om.
Hoppas du har en fin kväll i höstrusket?

Jag följer er och finns här. Jag läste i en tråd här på forumet att det är den där ljuvliga stunden direkt efter alkoholintag som man njuter av, där vill man ju vara hela tiden, men ganska snart byts det ljuvliga ut mot fylla och vad som följer efter det vet vi allihop. Ångest, bakfylla, dålig sömn med mera, detta påverkar oss i dagar efter fyllan. Frågan är om den där ljuvliga stunden var värt skiten som man får på köpet efteråt? Jag må säga att styrkan och energin jag fått efter dessa 9 dygn är bra mycket ljuvligare än det första å andra glaset. Kämpa på, det gör jag ?

Och du kämpar. Du är min - mentor - jag blir så peppad av ditt skrivande. Även när du dippar. Jag samma tankar och känslor gällande mitt jobb. Känner att vad jag än gör och säger är det ingen som förstår - så har det varit i hela mitt liv. Frustration, tycker chefen inkompeten, kollegor som är tröga, känner mig annorlunda. Du ska veta att det är aldrig tyst i mitt huvud heller, vänder och vrider på det mesta. Jag är en orolig själ, får ofta höra att jag är stressad vilket inte tycker att jag är. Blir så jävla irriterad.

Du är min inspiration här, jag följer dig och dina toppar och dalar. Tacksamhet är fint och vi ska vara tacksamma att vi har tagit vårt liv tillbaka. Du har kommit oerhört långt, jag står bara i startgropen just nu. Hoppas jag kommer i mål och är nöjd, glad och tacksam.

Kram bästa skrivare ???

Hur går det för er Västligvind och Norrbottens tjej? Berätta hur ni mår och hur det går. Jag är inne på dag 9, det går fint. Jag mår bra. Inget sug. Det är bara mitt i veckan och det brukar inte vara några problem för mig. Helgen kommer och just den här helgen fasar jag lite för. Ensam hemma och det finns gott om dricka här hemma. Jag sa till min man vid ett tidigare tillfälle då han kom på mig med att smygsupa, ”ställ undan dina flaskor” han svarade ”det ska inte behövas, ge fan i dom bara” Lätt å säga. Efter jag berättat för honom om mina alkoholproblem och han ska ta sig en whisky kan han säga ”du gumman får bara en liten rackare eftersom du inte ska dricka så mycket sprit” ? Jamen, han har ju inte fattat ett skit, man kan inte säga/göra så mot en alkis liksom. Med detta så känner jag mig ganska ensam om mina problem. Jag har ju berättat för honom om mina problem, men han vill inte inse allvaret. Just nu är det så pass skört för mig, men jag kommer berätta för honom om det här forumet och att det hjälper mig i min kamp, vet ju inte hur det slutar, men just nu är det här forumet viktigt för mig. Jag har ingen plan framåt mer än nykter oktober, jag kanske fortsätter eller misslyckas, vem vet? En dag i taget ✊

Jag pyton, ångerfull och taskig. Hon hörde av sig via sms på söndagen (vi kom hem på torsdagen) då släppte den värsta ångesten.

Hon menar att gjort är gjort, nu går vi vidare. Jag skulle vilja prata, helst göra om semestern utan sprit. Vilket inte kommer hända förstås. Jag har inte pratat med henne.

Vi är halvsystrar, samma pappa, vi skulle lära känna varandra mer på djupet. Och jag totalt flippar ut.

Pappa undrade hur det hade gått, han vet att jag druckit för mycket, men säger inget. Jag har det efter honom. Han har inte druckit på 30 år, kanske någon gång vid speciella tillfällen. Han har sagt många gånger att han är sugen på att köpa hem en flaska whiskey men vågar inte. Rädd för att falla tillbaka.

Min dotter ville ta avstånd från mig för några år sedan, jag var alltid full. Relationen är bra mellan oss men hon hatar att se mig dricka.

Att min sambo fortfarande står vid min sida är en gåta för mig. Jag har bettet mig så illa mot honom, sagt idiotiska saker, allt från att vi ska separera, till att jag ska ta livet av mig.

Inatt sov jag gott och känner att mina krafter är på väg tillbaka. Har varit och tränat idag. Ju piggar jag blir desto mer distans får jag till det som hände - igen. Har inte druckit en droppe alkohol på 6 dagar.

Åh herregud vilken dag... Krishantering och eländes elände, och den jävla dementa snigeln. Kronan på verket - vagnskada på nya bilen. En idiot som stod och blockerade parkeringen när jag skulle åka hem. En unge som ringer hysteriskt och vill ha mamma nuuuu. Jag trängde mig förbi idioten, men var för kort i rocken för att se stenen någon annan idiot hade placerat i vägen. Skrrrraaaaaap. Hela högersidan ? Där tog problemlösningsförmågan stopp. Jag ringde min man och ylade tårdrypande ”Jag har sumpat den jävla helvetes biljäveln!!!” och så någon slags svårbegriplig redogörelse för min olycka, men mest svordomar... Makens respons ”Öh vänta litet, är DU skadad? Mår du bra?” Jag, fortfarande i yl-mode ”NÄÄÄEEE jag mår inte ett dugg bra. Jag är helt jävla KNÄCKT!” Makens respons ”Andas och lyssna. Allt är bra. Strunta i bilen. Det är bara litet plåt som verkstan får fixa. Ingen fara. Det viktiga är att du inte är skadad. Skit i bilen nu. Jag löser det.”

❤️ Ibland minns man varför man gifte sig med karln ❤️ Kanske är det därför det ska gå åt helvete ibland... Universums sätt att påminna om att man inte måste klara allt själv. Det finns en livskamrat att luta sig mot.

Först och främst en anmälan till socialförvaltningen. Din vän utsätter sin hälsa för allvarlig fara och även läkaren kan bekräfta detta. Dåliga levervärden är ju en följd av hennes drickande. Inkommer det en anmälan är det socialförvaltningens ansvar att se till att hon får den hjälp hon behöver. Då kan du släppa det. En anmälan kan göras anonymt om man så vill.

Min son har allvarliga missbruksproblem. Använder samtliga narkotikapreparat och i dagsläget även alkohol i stort sätt dagligen. Lever i misär, en skitig knarkkvart. Ser för djävligt ut helt enkelt. Äter väl någon färdig rätt ibland. Min son har genomgått mängder med behandling så där brister det inte. Han har dessutom allt stöd man kan få. Det handlar helt och hållet om att han själv måste ta ställning till hur han vill leva sitt liv. Det är så fruktansvärt plågsamt att se hur han lever, hur åren går och hur möjligheterna att få ett liv hela tiden minskar som jag ser det.

Känner mig så misslyckad som förälder trots att jag kämpat så otroligt mycket och verkligen gjort allt för att min son ska få ett bra liv. Han har flera diagnoser och har haft problem under hela sin uppväxt. Jag känner skam för mitt misslyckande som förälder. Skäms när jag möter gamla arbetskamrater, människor som vet hur det är, som träffar honom och ser hur dåligt han mår och hur totalt ointreresserad han är av sitt yttre. Jag skäms och det är mycket mycker smärtsamt att höra mina vänners berättelse om sina barn, allt dom gör, hur duktiga dom är, berömmet dom får osv. Jag får aldrig känna att min son gör något som är bra, får inget beröm för min son och jag känner mig alltid i underläge, det är så plågsamt och tillsammans med skammen bär jag på en enorm sorg och en desperat önskan ska det aldrig ta slut. Har jag förtjänat det här? Inte konstigt man isolerar sig. Är kanske självömkan men så här känns det.

Då gör vi sällskap en månad till :-) !
Jag känner mig också nöjd med mitt beslut, även om jag brottas med allt som alkoholen förut dolt, så jag är också inne på att ta en månad till.

Blir så glad när jag läser att du hittat ditt nya liv och att du vill ha det så mycket att du kan stanna efter 1½ glas. Starkt!

Det går helt enkelt inte att sluta dricka så länge man lever med en partner som är helt rabiat. Just nu känner jag mig mentalt så långt nere på botten som det bara går. Jaja, en dag i taget och försöka hitta en väg ut.

Tack Jempa och Bestämd. Ja, jag fick en jättebra start på veckan och ja, allt ok med mig.

Måndag kväll och igår var jag på kurs, det var jätteroligt och nyttigt. Något jag borde göra oftare.
När jag kom hem igår på kvällen var jag nöjd och glad om än helt slut av alla intryck, både av allt som jag försökt att ta till mig av läraren, men också av att relatera till alla andra kursdeltagare. I "vanliga" fall hade jag slappnat av i soffan med en flaska vin efter, utan att egentligen reflektera över varför mer än att jag är värd det.
Nu gjorde jag inte det, för jag dricker ju inte ;-). Jag satt istället och försökte att bara slappna av, men hjärnan gick på högvarv efter dagen.. Lyckades somna när jag la mig iaf och har sovit.
Men, när jag vaknade i morse hade jag ingen känsla alls av att ha sovit, allt matade fortfarande runt i skallen och jag kände mig som bakfull. Innerligt trött och med tryck över panna och tinningar. Har inte lyckats vakna riktigt än fastän det redan är eftermiddag.

Tror jag är ett ytterligare svar på spåret på min fråga om varför jag egentligen började dricka för många år sedan..
Jag kan helt enkelt inte få stopp på skallen utan alkohol när jag har många intryck att bearbeta. Och det gör mig helt slut.

Så ikväll blir det bara te och Alkispodden och sedan tidigt i säng igen, orkar inget mer.
Helt enkelt för tidigt att ge upp och få lugn och ro och sömn med hjälp av alkohol, även om det börjar kännas lockande att få tillbaka energin och välmåendet jag känner efter att jag druckit.
Det här nyktra baksmällorna suger... Ska de aldrig gå över? Dag 35 idag...

Jag läser vad du skriver och oj vad mycket vi har gemensamt. Men det som slår är just denna meningen: "Jag har ständigt dränkt mina drömmar och längtan i alkohol." Jag gör precis likadant, för mina drömmar är inte samma som min fru har och varje gång jag jag har en dröm så blir det nedslagen. Jag stänger istället av hjärnan med alkohol så alla dessa drömmar och ideer slutar poppa upp och jag slipper bli besviken. Min enda väg mot nykterhet, vad jag har kommit fram till efter många många års insikt är att jag måste göra mig fri från min fru. Då kan jag börja följa mina drömmar och slippa dränka dom i alkohol.

dina 2 sista meningar så signalerar du att du redan bestämt dig för ett återfall. Om du, istället för att planera framåt, tar en dag i taget så knallar det på.

Kloka ord Mirabelle! Jag ska försöka tänka så.. För det är det som är lite av problemet nu, varför jag är arg. Alla som ska "hålla koll" på mig. Känns som jag är 4 år. Men du har rätt. Det är mitt val i livet. Om jag vill flytta ut i skogen och sitta på en stubbe och dricka så kan jag det om jag vill. Men jag väljer att inte dricka. Det är mitt eget val.

Tack!

Förresten dag 4 och min ångest är lite lättare. Har börjat lyssna på Alkispodden när jag jobbar. Gillar att de pratar om saker på ett helt vanligt sätt utan dömande. Även om misstag och felaktigheter man gjort som onykter. Den tar mig på rätt spår nu när jag arbetar själv.

Har också börjat tänka mer på mig själv.. Fast på ett bra sätt denna gång. Har på något sätt glömt bort mig själv i barn, familj, fru, hus, karriär och vinandet.

Bävar inför helgen fortfarande. I morgon är det torsdag och jag brukar alltid gå runt hela torsdagen och tänka att... Snart är det fredag och jag får dricka vin.

Kram från mig ❤️

Att den närmaste relationen man har är ju oftast med sin partner,på gott och ont.
Och då sätter de också lite stämpel på en själv.
Som jag beskrev hur det var för mig.
Var han i dett dåligt läge så var jag det också.
Just för att jag lät mig påverkas alldeles för mycket.

Jag ägade mig åt en massa flyktbeteenden för jag ville inget annat än att han skulle förstå,dvs sluta dricka.

Jag såg inte att jag samtidigt grävde ned mig själv och mina egna förmågor.
Kunde inte han,så kunde per automatik inte jag.

Det ideala,att man älskar varandra och ger varandra frihet att leva ett liv utanför relationen där man fyller på energi med vänner,hobbys eller vad det nu kan vara är ju såklart det bästa.

Alla förstår sig på gurus säger är ju att det är dit man ska sträva.
Men i detta strävande så står man kanske lite ensam och frågande,men min partner då?

Dvs om man själv lyckas slita sig loss och rikta sig utåt mot något friskare så känner man sig som en svikare.
Bättre att sitta kvar inne i grottan och må lite halvtjyvens.
Det är säkert alldeles för bra därute,det klarar jag nog inte.

Så tänkte jag på allvar,jag var rädd för allt.
Nu lever jag ett bättre liv,om än med fortsatta svårigheter med mig själv pga mitt medberoende.

Jag behöver höra till,knyta an för att känna mig viktig.
Kanske en narcisissistisk läggning,eller bara osäker.

Så jag menar inte att alla segrar är vunna om du klarar att bryta.

Men om jag förstår det rätt så är du ganska ung.

Satsa på att se vad det bästa av Troja kan ge dig.
Ge honom så lite som möjligt om du inte klarar att bryta.

Sakta men säkert så byggde i alla fall jag på min egen cirkel där jag styrde och bestämde över mig själv.
Skapade mig ett alldeles eget fordon där jag satt bakom ratten.

Så lycka till Troja,du klarar det :-)

I går tog jag ett större kliv i min styrketräning och i dag känns det som om en stor traktor har kört över mig. Det är så skönt att känna att det tagit men det är ändå smärta. Jag har haft smärta i kroppen i många år och smärta är smärta. Jag har svårt hantera träningsvärk men min hjärna jobbar på med att lära sig skilja på de olika smärttillstånden. Smärtan ökar dessutom nu med hösten då kylan kommit för att stanna och nu är det bara att räkna ned tills mars månad är slut. En baggis! ??
Jag har bestämt mig för att lära mig om min egen anatomi. Varför fanns inte det ämnet i skolans grundutbildning? Jag har en del kunskap men saknar mycket. Jag såg programmet med Anders Hansen om träning och hjärnans mående. Intressant program. Ja, en ny höstdag och med nya utmaningar.

Fortfarande svårt ge råd till andra men jag berättar lite om min erfarenhet. Tyvärr valde jag under en tid alkoholen som ett bedövningsmedel. Inte nu längre men jag har gjort det. Jag har aldrig, aldrig någonsin svikit som förälder och jag har dessutom erfarenhet av att min pappa var periodare i att konsumera alkohol och missköta sig som förälder. Jag har även erfarenhet av en frånvarande pappa (utan alkoholproblem) till våra gemensamma barn ända sedan de var små.
Jag värnade om mitt privatliv, utanför strul med alkohol och annat. Alla kontakter jag har haft med familjerätt, advokat eller försäkringskassan har jag bett att få skriftlig underlag från. Dels för att se att vi talat om samma sak, d v s förstått varandra och dels för att ha ett underlag om det blir strul. Jag valde även att ha två telefonnummer. Ett som vart min privata för vänner mm och ett annat nummer som jag kunde stänga av ljudet på och känna ro när jag behövde. Jag har aldrig kapat kontakten och jag har alltid ringt upp om meddelande har lämnats.
När någon har alkoholproblem så får man inget tillbaka, så länge problematiken kvarstår. Alkoholen kommer först, sen alkoholen och någonstans personen själv och sist övriga. I ert fall kommer verkar det ändå som att er gemensamma son är viktig (i olika omfattning) för er båda. När jag reglerade allt, underhåll via Försäkringskassa men även extra vi dom i Tingsrätten och efter Familjerådgivning som inte gav mer till barnen men jag blev mer klar över mina ställningstagande så vart det bättre. Jag vart lugnare. Finns hot med i bilden så är det ännu viktigare tror jag att du får prata med någon och ta reda på hur du ska gå vidare. Familjerådgivningen som jag var på fanns under kommun och de förde ingen journal men jag fick prata av mig. Kanske finns det fortfarande?
Ingen av er kommer att må bra utan att gå vidare med detta och löften måste man ta ställning till. Hur många löften är OK och när är gränsen nådd? Jag kunde inte lita på min pappa och det tog jag tidigt ställning till och så var det med det. Alla är inte så, vissa människor klarar av att ändra på sig men under tiden detta pågår behöver man bli stark själv. Kan du inte ringa runt och hitta någon annan där ni föräldrar tillsammans gör upp ett samarbetsavtal? Att pappan lyssnar och förstår att det inte är ok att bete sig hur som helst och att du då kommer bli tvungen gå vidare med en anmälan. Att han förstår att han har ett val. Familjerådgivning utanför soc eller en annan handläggare på soc? Familjerätten? Koppla in andra som avlastar dig.