Senaste kommentarerna i forumet

Och häll ut vinet, ge det till dig själv i present ?
Kom hem och hittade en halv vinbox som mannen tagit hem från landet, och lämnat på diskbänken innan han gick och tränade.
Sånt vill jag inte ha omkring mig. Så nu står den i en låda i bilen och får åka tillbaka till landet, där vin förvaras utom synhåll.
Önskar dig en fin vecka!

Starkt och bra av dig,
Då blir det extra skönt med måndag, min nya favoritdag.
Heja!

Jag är världens mest romantiserande person så jag kände mig alltid tom och mådde dåligt och hörde av mig för att det inte bara skulle vara så och då mådde jag ännu sämre.. som tur är har jag slutat med sånt sen rätt länge iallafall. Tyvärr har det ju blivit att jag hört av mig för mycket till han som jag inte får höra av mig till. Men inte gjort det nu, så det är något bra iallafall. Men ja, mycket man gör. Min kompis sa att med mig är det nog att jag känner så mycket hela tiden. Att det är därför man blir så full.

Ja jag älskar att vara hemma med mig själv också. Väldigt viktigt. Sen när jag var ute i helgen och sen nu när jag var på gymmet och sprang idag kände jag att jag var gladare på gymmet än på klubben. Så än finns det hopp för oss! ? Speciellt för dig som klarat hela fyra långa veckor!

För varje gång det hände, och jag trodde ju att jag ville, så kändes det som jag själv stampade lite på mitt hjärta ?

Jag hänger inte på dejtingsajter längre - jag hänger här!

Och en kaktus är ju levande i alla fall så jag är nog snäppet värre om jag får en stenvägg att tala ?

Men om man är så social och pratsam så är det nog viktigt att ha fredade zoner - tid som man får vila munnen och hjärnan från att kommunicera.

Eller så kan man skriva här istället för att prata - då får munnen vila i alla fall ?

Tänk att vi kan få lära nytt trots denna seniora ålder :)
Att vara nybörjare är bland det värsta som finns (tycker jag) men i detta nynyktra liv är det ju det som krävs. Stå ut med att inte ha erfarenheten, som att gå på lina.
Att inte ha svaren? Ännu läskigare.
Tack för dina inlägg som jag känner igen mig i- men som också bidrar med mkt bra tankar kring vägen framåt. Det känns då mindre ensamt. Tack, och önskar dig en fin vecka.

Vilken prestation! Hurra för dig ?

Mycket tankar. Nyttigt och bra att fundera över sig själv. Jag skrattade till lite ibland för att jag känner igen mig så otroligt mycket i hur du är. Jag brukar säga till folk att jag skulle kunna prata med en kaktus. Lite kul att vi använt samma sägelse nästan ?

Det är skönt att kunna acceptera sig själv och lära känna sig själv. När jag fyllde 31 kände jag så, jag är såhär. Folk får ta det. Men! Hur jag beter mig på fyllan och som du åkt hem till killar när jag egentligen inte känner dom eller ens vill ha något tillfälligt, det är ett jävla minus för ens självkänsla.

Du är grym! Jag hejar på.

Kram ❤️

Det där med återfall, ja vad kan det bero på? Inbillar man sej att man är botad? Efter 28 år tror man kanske att man är det. Eller efter sju. Det är väldigt viktigt att man accepterar att man aldrig kan dricka alkohol igen om man druckit sej till ett beroende. En dag i taget men inse att det måste bli varje dag framöver. Man kan aldrig börja förhandla med sej själv om det.

Hej Varafrisk! Du peppade mig - tack!
Nu får jag göra detsamma för dig?
Vi tar en dag i taget allihopa, ser framåt och kämpar ihop.
Tillsammans är vi starka och vi ska bara fixa detta till det bättre. Eventuella misslyckanden får bli erfarenheter bara. Som man lär sig av?
Kram till dig❤️

Blir glad när jag läser! Att få vara ensam kan vara en ynnest. För oss som är i arbetslivet åtminstone så har vi tillräckligt runt oss ändå dagarna i ända. Jag tänker på det mycket nu när jag är sjukskriven. Jag njuter av ensamhet och kan längta efter min glotid. Någonting jag inte haft en sekund till de senaste 15 åren. Skönt att få tänka egna tankar och göra sina egna planer. Till exempel om hur balkongen ska fixas det här året :-). Men svagis, du måste vara försiktig med stressen! Den är en riktig nykterhetsförstörare. Var rädd om dig med det!
Kram!

Andra veckan gick inte lika lätt. Den gick faktiskt inte alls som jag planerat. Inga stora mängder men jag hade ju bestämt mig för att avstå helt. Jag försöker analysera vad som hände men blir mest ledsen och besviken på mig själv. Jag har visserligen känt mig stressad på jobbet men inte på långa vägar så farligt stressad som jag klarat av att hantera förut. Jag har prioriterat träning och haft med mig lunchlådor så check på mina strategier men det räckte inte. Jag kan se att det kommer att bli väldigt svårt för mig att stå emot när maken dricker vin. Om jag fått bestämma så skulle vi såklart inte haft någon alkohol hemma men det snacket har vi haft och så kommer det inte att bli så jag måste klara detta ändå. Nu ska jag gå och träna och försöka fokusera på att ta en dag i taget och inte ge upp.

Vi är med dig i med- och motgång Varafrisk! Beroendehjärnan är så fruktansvärt stark. Den låter sig inte övertygas av några dåliga provsvar. Inte i första taget i alla fall. Att ta en dag i taget räcker gott och väl.
Kram!

Idag började jag fundera över min personlighet och beteenden, som nykter och onykter.

Tankarna kom bara till mig under cykelturen, och det var knappt att jag kunde koncentrera mig på min ljudbok.

Det här är inte lätt. Faktiskt väldigt svårt. Jag är medveten om att jag äger rätten till min sanning, även sanningen om mig själv. Jag kan tänka och tycka att jag är på ett visst sätt, men jag kan förstås upplevas helt annorlunda.

Just därför är det nog viktigt att man stöter och blöter det här med någon som känner en väldigt väl. Vem det skulle vara har jag ingen aning om. Men det kommer nog till mig som en uppenbarelse så småningom det också.

Först min personlighet och beteenden som nykter.

Jag är väldigt extrovert, men har också stort behov av ”egentid”. Jag är väldigt social och kan småprata med allt och alla. Ibland brukar jag skämta om att jag skulle kunna få en stenvägg att prata om jag bara ville det ?

Jag brukar få höra att jag har ett manligt sätt att kommunicera. I det ligger nog att jag i jobbfrågor är väldigt rakt på sak - skippa kallpratet. Möten utan en tydlig agenda och konkret resultat/handlingsplan gör mig väldigt irriterad.

Jag tar gärna kommandot, bara för att det ska bli något gjort. Helst nu. Här har jag dock blivit duktigare på att sansa mig. ”Vem äger problemet?” Jag tar inte lika självklart över havererade projekt längre, jag har inte lust att städa efter andra, om jag inte måste för att min chef kräver det.

I projekt och på möten som jag själv leder är jag noga med att alla ska komma till tals. Säger de inget spontant frågar jag rakt ut: ”Vad tycker du?” Många blir besvärade då, men hostar ur sig något till slut.

Man ska prata och bollplanka i de forum som finns för ändamålet, tycker jag. Jag kan ha ”förtänkt”, och jag har ofta ett halvfärdigt förslag att presentera. Men det är i dialog med andra som magi sker.

Jag har verkligen inga problem med att ändra uppfattning om någon annan kommer med kloka inpass, vilket är en enorm fördel i förhandlingar bland annat. För mig har verksamhetens bästa alltid huvudfokus.

Jag är noga med att ge credd till dem som kommit med kloka inpass, för då vet jag att de kommer att göra samma sak vid ett senare tillfälle.

Socialt är jag en riktig pratkvarn, jag pratar snabbt och mycket, jag avbryter dessutom folk vilket är otroligt dåligt gjort. Men de som känner mig tar aldrig illa upp, de vet att det beror på engemang.

I mer officiella sammanhang skulle jag nog inte platsa. Dels skulle jag inte kunna hålla tyst, och dels har jag svårt för den typen av ”showande”.

Gubbar som representerar ”mycket snack och liten verkstad” har noll respekt hos mig. Jag har dessutom noll respekt för auktoriteter, och jag förväntar mig att folk under mig har noll respekt för mig.

Eller rättare sagt, jag vill att de ska respektera mig för mina åsikter och mitt bemötande - inte för att jag är chef. På samma sätt respekterar jag varje medarbetare.

Man behöver inte vara överens, men allas åsikt ska få höras, och sen tas det bästa beslutet utifrån förutsättningarna, och det beslutet måste respekteras av alla.

På fikastunder och lunch hänger jag mest med personer från helt andra avdelningar än min egen. Där och då får jag vara privat istället för chef, och att prata och skratta ger jobbdagen viktiga pauser.

Jag är väldigt transparent och kan prata om mig själv, min familj, min erfarenhet av utmattningsdepression med mera. En dag kanske jag även kan prata om mitt problemdrickande.

En sak som jag är medveten om och som jag verkligen försöker förhålla mig till är att jag är otroligt lösningsorienterad. Jag är van vid att lösa problem, det är det mitt jobb består av till största delen.

Detta gör att jag nästan helt hoppar över problemen och går direkt på lösningen. Jag har inget behov av att älta problemen, det är slöseri med energi. Jag lägger min energi på att lösa problemen istället.

Jag kan tillåta mig en ljudlig suck och några timmars nedstämdhet, men sen vill jag fokusera framåt. Men jag har förstått, och respekterar, att andra har större behov av att älta problemet en längre stund. Och jag låter dem hållas, utan att ta aktiv del i det.

Ibland, när något verkligen strider mot mina egna värderingar och folk verkligen far illa, kan jag dock bli riktigt knäckt. Det finns ingen lösning, jag kan inte trolla.

Samtidigt är min empati enorm, så enorm att den nästan kväver mig. Har jag själv en mental svacka, med sömnstörningar och ångest, kan en sådan ”incident” få riktigt svåra följder även för min del.

Jag hade en sådan svacka med påföljande incident efter jul. Jag var SÅ knäckt över hela situationen, och jag kunde inte göra något åt den.

Det kunde ha slutat med sjukskrivning. Igen. Men efter en vecka lyckades jag vända tankarna rätt igen, och efter det gick det stadigt uppåt.

Det är också en stor orsak till att vara nykter. Den ångest och de sömnproblem som alkoholen ger mig kan bidra till att jag tippar över, i kombo med annat.

Hur blir jag då som onykter?

Jag blir om möjligt ännu mer pratglad ? Pratar typ oavbrutet. Slutar lyssna på folk, de får vara väldigt högljudda för att jag ska höra dem. Personer i periferin blir helt osynliga för mig.

Jag är gärna festens mittpunkt, och mitt ego blir så stort att jag dessutom tror att jag blir det. Prata, sjunga, dansa, och flirta massor ?

Jag levde med barnens pappa i 24 år och jag var aldrig otrogen. Men flirtade gjorde jag massor. Onykter blir jag en uppmärksamhetsjunkie ?

Innan honom, och efter honom, har flirtandet lett till mer. Mycket mer. Dejtingsajter är oerhört destruktivt för oss som är just uppmärksamhetsjunkie ?

Jag har de senaste sex åren tagit galet stora risker. Bjudit hem killar, lämnat ut mitt nummer, besökt killar hemma hos dem.

Men det är mest mitt hjärta som tagit stryk ? Jag har inte råkat ut för varken våld eller bedrägeri.

När jag kommit till en viss gräns i mitt drickande borde jag somna ? Men då blir jag grälsjuk och lättkränkt, tjafsar mer än jag borde för mitt eget bästa.

I höstas ute på lokal tjafsade jag med en kille som var uppenbart påtänd. Både mina vänner och hans vänner fick gå emellan, annars hade han nitat mig. Och där och då ger jag mig INTE.

Jag insåg precis att jag nu har börjat jobba på punkt 4 i min egen handlingsplan (se nedan). Jag kommer garanterat på ännu mer framöver ?

Ur mitt inlägg ”Min handlingsplan” #203:
”4) Jag har gjort en grundlig och orädd moralisk inventering av mig själv, med hjälp av input från andra som känner mig.”

En sak som slår mig är att beteenden som jag upplever som positiva, de kan för andra upplevas negativa.

Ligger tolkningen i betraktarens öga? Ja, kanske. Å andra sidan innebär ju acceptans att man gillar läget - This Is Me liksom.

Vissa saker kan man jobba på, men grundpersonligheten är man nog född med. Kanske. Eller inte, allt man övar på blir man ju bättre på.

Usch, vad filosofiskt det blev ?

...i nykterhet ??
Fast mentalt hade jag en liten dipp idag men den botade jag med ett tungt gympass ??‍♀️ Så nu känns det bättre?

Spårade ur ännu mer idag, hon lyckas köra terror på båda ungarna och ingen av dem förstår vad hon håller på med. Tog med dom ut hela eftermiddagen för att låta dem ha kul, de berättar att de tycker det är tråkigt att deras mamma aldrig gör någut kul med dom utan bara pressar dom med läxor och allt annat de behöver göra. Slutar med att det blir bråk när det är dags för mat och allt är mitt fel osv, vet inte hur det kan vara mitt fel att hon ber båda döttrarna att dra någonstans. Tydligen är huset enbart hennes och om någon ska flytta är det jag, dock säger båda döttrarna att om vi flyttar isär vill dom bo med mig. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Tänker oxå att dina fyra månader har stor betydelse, FinaLisa??

Tänk att du har haft den styrkan att klara fyra månader...det är stort? Låt den tanken finnas med dig och bära dig vidare??

Vi kämpar vidare tillsammans??
Ha en fin söndagskväll?

Det värmer OCH hjälper faktiskt!
Man känner sig ju ganska ensam i det här. Det är ju inte precis så att jag sagt till nån hur det ligger till...
Undrar egentligen om nån i närheten fattat hur illa det är, eller förhoppningsvis varit. Mina barn, tyvärr, har nog fattat även om de inte bor hemma längre.
Min sambo oxå men han dricker för mycket och ofta med. Fast dessa nyktra kvällar inser jag att han blir ju inte långt när så påverkad som jag blir!
Jag minns oftast inte hur jag kommer i säng eller när. Jag har ramlat och slagit mig flera gånger men minns knappt hur eller var nånstans.
Alltså! Hur kunde det bli såhär??
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här. Jag skäms ihjäl.
Till sist kändes det som om min kropp slutade fungera. Jag har nog alla kroppsliga symtom som går att få och jag är livrädd att mina organ är slut!
Jag tänker heller inte kolla upp detta förrän det gått ett par månader minst.
Det törs jag inte.

Men nog om detta för nu! Jag kommer säkert att gnälla mer framöver?
MEN! Herregud vad härligt det är att vakna utan att ha druckit kvällen innan!
Och igårkväll! Tog bilen till affären vid nio på kvällen!! Och när hände det sist??? Och en lördagkväll dessutom?
Då snackar vi nog decennier?
SÅ jäkla bra jag är ändå! Och den känslan ska jag behålla!???

Tack för pepp för det behöver vi nog alla!
Kram till er❤️

Du startade en egen tråd, härligt! För egen del känner jag mig duktigare och duktigare
för varje nykter dag jag klarar av. Tror inte det finns någon bortre gräns.

Jag hoppas och tror att du kommer att klara detta! ??

Kram

Idag drog grubbelmaskinen igång igen. Jag hittar lite nya ord på känslorna som alla är gamla och välbekanta känslor och en grund av de problem man dras med. Känslan av att inte bli nöjd. Känslan av att vänta på något. Känslan av att vilja fly från allt. Känslan av en kofta som killar och sticks.
Vanligtvis brukar dessa känslor kunna hejdas genom att vara aktiv och träna men som jag skrev i förra inlägget, har träningen börjar bli mer vana och mindre utmattande. Samtidigt är det fortfarande en balansgång att inte göra den tuffare, långsiktigheten är enda rätta vägen och jag vet att släpper jag mig lös så pressar jag mig i väggen innan någon hinner skrika skål! Trots att jag lovat mig en spärr på att hålla två hårda träningspass i veckan så har jag redan smygadderat två pass till i veckan med Paddle-tennis på måndagar "det är ju bara roligt" och cykeltur efter jobbet på fredagar, blev 2 mil i fredags.. Så efter cykelturen i fredags, storstädning på förskolan lördag morgon, börjat installera robotgräsklippare i trädgården på eftermiddagen, gymmet 1,5h i morse sedan göra klart installationen i trädgården i eftermiddags så kan jag knappast göra något åt denna grubbelmaskinen med mer aktivitet nu.
Sitter just nu i hög mysfaktor med tänd kamin, regnsmatter på rutan och min nya bok i soffan och försöker koppla av men tankarna avbryter mig mer eller mindre mellan varje mening.

Denna känslan av väntan/saknad/längtan är så jobbig. Det är som att hela livet man lever nu känns som "bara sålänge, innan..." Innan vadå? Känslorna får en att tvivla på alla delar i ens liv. Relation, jobb, osv. Ännu värre är känslan att inte kunna lita på sina känslor. Någon som är trygg i sig själv och sin självkänsla hade kanske lyssnat på dem för länge sedan och gjort någon förändring. Jag däremot litar inte på dem, jag är rädd att jag aldrig kommer bli nöjd, att det är mina känslor det är fel på, mitt huvud som är överaktivt och letar upp problem som inte finns. Men så finns den där obehagliga känslan också där, - tänk om, jag är på helt fel plats i världen, med helt fel människor omkring mig. Min rätta öde finns där ute någonstans.
Priset på att sätta dessa känslor på prov är bara så högt att det nästan inte finns.

Strongt med 12 dagar??
Heja dig?? Det var länge sedan jag inte hade mer än två dagar i sträck...men jag kämpar på! Å nu kan vi kämpa tillsammans??

??

Idag har jag varit på högmässa och direkt därefter halvdagsretreat med fokus på meditation enligt za-zen. ?‍♀️

Idag får vi kvinnor ge varandra lite extra uppskattning. ?

Firar tre nyktra veckor idag! ?

Skriver några rader i min egen tråd. Det är söndag kväll - internationella kvinnodagen - och jag samlar ihop mig inför veckan.
’Gör det enkelt’ ....tror jag är ett mantra i AA. Och ’det viktiga först’.
Jag är ju fortfarande nynykter.
Jag försöker navigera i det dagliga livet och för mig är det en utmaning att - i denna ålder - öppna upp för ngt jag inte är så bra på. Att ta hjälp.
Jag är ju annars senior....vad gäller kompetens och erfarenhet - inom många områden.
Men här måste jag släppa det. Här är jag oerfaren. Att ’kapitulera’ betyder för mig att sluta tro att jag har alla svar inom mig.
Det utmanar min självbild en hel del ....det skaver och värker.
Men jag känner mig ändå glad och förväntansfull.

Åh Ullabulla, exakt så har sista tiden varit för mig. Kan känna mig så himla lättad framförallt för att lite senare vara jätteledsen.

Känner inte direkt lycka förutom microsekunder när jag inser att jag lyckats ta steget bort från ett liv jag vantrivdes med.

Tyvärr finns det alltid saker i livet som bekymrar och oroar. Men nu är i alla fall hemmiljön för mig och mina barn fri från konflikter (Såklart det finns konflikter... Mellan syskon och ibland mellan mig och barnen, så som det är i livet. Men det är inte vuxna som bråkar).

För några dagar sedan kom mannen över en sväng till mig. På något sätt kom vi in på ämnet "systembolaget". Han skojade om att han och en annan person träffades där och att båda de hade krossade hjärtan. Då svarade jag att de har krossat sina egna hjärtan. Då sa han att inget allvarligt har hänt mellan oss och att man inte kan skiljas för vad som helst. Men han stoppade sig själv innan det blev en diskussion och sa "så länge du är nöjd är jag nöjd". Det verkar verkligen aldrig gå in i hans huvud hur hans drickande har förstört vårt liv. Han kan inte tro på det. Han sa åter igen att han ibland undrar om jag träffat nån annan och att det bara är därför jag vill skiljas. Är inte det en form av gaslighting så säg? Han vänder allt så att jag måste stå och försvara mig från en helt absurd anklagelse. En anklagelse han redan VET absolut inte är sann. Han tror det inte ens en enda procent men han säger det ändå för att det ska bli jag som måste försöka prata mig ur något. Direkt tas fokus från drickandet till en påhittad anklagelse mot mig. Det sköna nu är att jag inte bor med honom så risken för att behöva ha såna här idiotiska samtal är väldigt låg. Och en kvart efter vi ens hamnade i diskussion så var han på väg hem till sig och vi skiljdes åt som vänner.

Jag är rätt säker på att han är bakis idag. Det känns väldigt skönt att han inte ligger här i soffan och ropar efter vatten. Så skönt att han inte ligger däckad hela dagen för att sedan börja röja och laga mat i köket när det börjar bli läggdags. Så skönt att jag inte kommer vakna till ett kök fullt med disk från hans matlagning imorgonbitti.

Men trots detta. En sorg. Över allt som inte blev och över allt som varit. Det gör ont och det känns ensamt. Ensamt eftersom ingen annan är jag. Ingen annan känner ju exakt det jag känner nu. Jag måste vara stark och tålmodig i mig själv. Jag antar jag växer även av detta. Men ibland är det nästan obehagligt att tänka på allt man hinner vara med om genom åren. Obehagligt att jag är så vuxen att jag har två skolbarn, varit gift i många år, att jag har skilt mig och nu provar på livet som ensamstående på allvar. All livserfarenhet är nästan läskig att ha. Jag var ju nyss bara ett barn.

Helgerna verkar vara till för att jag ska ha lite tid att livskrisa. Jag har haft en jättefin helg rakt igenom ända till nu när jag hann reflektera lite igen. Och nu var det som att ett mörkt moln drog över mig.

Men det måste väl få komma...

Kram till er alla ♥️

Hej Kompis. Ledsen jag är dålig på att svara och peppa på dig. Lider med dig och den tuffa situationen nu att kriga i underläge med ett diskbråck. Jag själv håller ju bara samman genom träningen så det hade förmodligen varit ödesdigert i mitt fall. Kämpa på och var snäll mot dig så är du snart tillbaka med kraft!

Lyd rådet och häll ut/ge bort vinet så himla lätt att falla// kram Strulan ?❤️?

Klokt att du tänker och bromsa, för vanans makt är så stor.
Så håll ut, du vet ju att det blir lättare// kram Strulan ❤️?