Senaste kommentarerna i forumet

Pga av sjukdom måste jag idag in och jobba, på min lediga dag?det brukade göra mig märkbart irriterad...rent av förbannad faktiskt av helt egoistiska skäl! Jag förlorade ju en hel dag som jag inte kunde dricka ostört på?

Sen kom jag på att jag inte dricker längre? så det känns helt okej att åka in och jobba??
Helt fantastiskt! Skönt att slippa den gnagande känslan...
Visst behöver jag återhämta mig efter att ha jobbat helg men jag kan ta det lugnt på förmiddagen, träna, laga mat och gå ut med valpen. Sen får jycken hänga med till jobbet och när vi kommer hem på kvällen så kommer det vara ångestfritt, ingen sambo som är sur över att jag druckit?bara en lugn och skön kväll tillsammans ?
WOW! Ser framemot den här dagen??
Ha en fin dag kära vänner!
På torsdag ”firar” jag fyra hela veckor utan A⭐️

När du pratar med din son så är det viktigt att du eller ni utgår från er själv s.k. jag budskap. Berätta vad som bekymrar er inte hur han ska bete sig och inte heller eventuella konsekvenser av missbruket. Dom vet han och att konfrontera honom med detta väcker ofta motstånd. Viktigt att det inte blir en kamp om vem som har rätt. Var noga med att inte förmedla skuld och var inte rädd för att fråga om vad som din son upplever är positivt med att röka cannabis.

Sedan är ju frågan om din son ser missbruket som ett bekymmer. Ofta är det tyvärr inte så och det är ju avgörande för hur fortsättningen blir. Du säger att han självmedicinerar och ofta är det ju så. Har han kontakt med psykiatrin och kan han få hjälp därifrån.

Det är så mycket jobbiga känslor man som anhörig får bära, skam, skuld, sorg, ilska och inte minst maktlösheten som kanske är det värsta. Bra om du själv kan få stöd . Anhöriggrupp kanske eller alanon.

En devis jag hade förut, när jag drack...
När ingenting hade hänt, så var det bra.
Ibland funderade jag på om jag skulle stänga in mig i ett rum och hålla mig inlåst så ingenting kunde hända på fyllan.
Också då suget kom på tal, inget sug, ingen fylla, ingenting dumt som kunde hända just på fyllan.
Att sätta handbojor på alkoholen, någon form av fysisk begränsning.
Då, då jag tänkte att bara jag höll mig nykter en helg, en enda helg så kunde jag överbevisa för mig själv att jag hade kontrollen, att jag var stark och stod över mina egna okontrollerbara impulser.
Men det var alltid någonting som hände, det passade inte just den helgen, vi var bortbjudna på middag, eller en fest.
Ingen bra tid för en tröstlös förändring, det kändes som det var ett dött lopp redan för början, allt var emot mig.
Tills en dag då längtan var större än besväret, ja det tilltänkte besväret, eller blev det något besvär?
Försöker tränga in i minnesbanken, men kommer inte ihåg, tror att den första inte var så svår.
Jag hade klarat av första krönet, var jag fri?
Men inte, när man tror att man har övertaget, det är då man förlorar taget.
Med tiden har jag lärt mig, tro aldrig att du har klarat av det, en gång alkis, för alltid alkis, ja eller beroendepersonlighet som det heter.
Det är inte drogen i sig självt som är problemet, det är viljan att vilja droga sig, som är akilleshälen.
Och i dess spår, vad är det som får mig att vilja förlora mig i dimman, då är man orsaken på spåret.
Vad är det jag försöker fly ifrån, varför vill jag inte vara kvar i verkligheten?
En verklighet som är skapad av just alkoholen, kanske, eller förvärrad av den...
Och precis som Adde skrev i sin tråd, återfallsrisken är så förknippad med siffran tre.
Tre minuter, tre dagar, tre veckor, tre månader, tre år, har det något att göra med tresprit?

Jag funderar fortfarande mycket på vad mitt drickande innehöll, inte så mycket av det roliga, det har jag förträngt.
Jag glorifierar inte drickande längre, jag försöker se på fakta, vad händer när man dricker alkoholen.
Varför förändras sinnesläget, vad händer i kroppen, varför gör man som man gör, varför blir olika personer påverkade på olika sätt, vissa glada, andra aggressiva osv.
Fortfarande betraktar jag alkoholen, och vad den gör med andra människor, jag ser med en nyfikenhet.
Jag hatar den inte längre, kan inte hata den längre för det tar för mycket energi av mig, för den kommer att finnas runt mig i vilket fall, hatad eller ohatad, så varför låta den fortsätta ta energi ifrån mig, låt den vara på något sätt.
Finns passiv bredvid den, men betraktar den på nära men helst på ett tryggt avstånd, mer än en armlängds avstånd.
Ja jag stoppar fortfarande ner grogglasen i diskmaskinen på helgmornar, tömmer av gamla trasiga citronskivor i slasken, känner klibbigt groggvirke på utsidan av glasen men är glad över att de inte medför någon hemsk minnesbild över gårdagen, inte mina, och inte andras heller, de har druckits med goda ordalag och samkväm.
Inte i lönndom eller ånger, utan på sätt som det nog var tänkt, positivt och avslappnande.
Fortfarande inte min kopp of tea, andra kan dricka den, men inte jag, en avsevärd skillnad, jag har en allergi.
Kan man vara allergisk mot alkoholen, ja jag tror det.
Så, det var veckans tankar angående alkoholen.
Jo förresten var på bolaget i lördags förmiddag, slog följe med svärsonen som ville tanka upp lite inför mellon.
Jag hittade en alkoholfri rom, var tvungen att testa den, luktar nästan lite alkohol, smakar absolut ingenting, men har en fantastisk hetta i eftersmaken som faktiskt lutar åt en äkta vara, blev förvånad, och det finns mycket att utveckla på den, men den har potential, absolut, tänk om de kunde göra det med andra sorter också.
Ett litet tips bara, om ni känner er ensamma med något som inte alls passar med i sammanhanget.

Så tillbaka till min veckobrev, vad händer?
Tänkte lite på vad Dee skrev såg i sin tråd i fredags, att hon kände en sådan press av att ständigt prestera.
En duktig flicka symptom.
Jag har själv lagt mina prestationsångestar lite granna på hyllan, jag har nått min peak med hjälp av åldern, har passerat bäst före datum på arbetsmarknaden och håller krampaktigt kvar i samma gamla jobb, som jag egentligen hatar, men ändå älskar på samma gång, älskar arbetsuppgifterna men hatar de jag tvingas styras av.
Jo jag är lite egensinnig, det har jag varit hela livet, när folk klampar in på mitt privata område där de inte hör hemma börjar jag morra, jag släpper bara in de som klarat av inträdesprovet, de som ger lika mycket som de tar.
Så egentligen gillar jag inte att prata om mitt arbetsliv, det förtar mitt privatliv, fem dagar i veckan.

Helgen bjöd som den brukar, ett intensivt umgänge med dottern och hennes familj, desto mindre med sonen som håller sig borta alldeles för mycket, han tycker kompisarna är viktigare än familjen, och de är de nog i den åldern.
Jag frågade sonen i veckan om han var sugen på lite far-son umgänge i helgen och gå på båtmässan.
Men nejdå, han hade så mycket han skulle göra, men kom inte på exakt vad som var så viktigt.
Svärsonen som satt i samma soffa, jag följer gärna med dig, och genast kände jag mig lite taskig som helt hade förringat hans närvaro och inte frågat honom i samma veva.
Ja jag har en omtänksam svärson, den allra bästa som gärna släpar runt på sin gamla svärfar bland båtarna.
Jag blev så glad så jag bjöd honom på en heldagsupplevelse, inträde, korv, öl, osv.
Och visst gick vi runt och dräglade och drömde oss bort, ganska beskedliga båtar som kostar lika mycket som huset vi bor i, inte en chans att vi har råd med dylika, men drömma kostar inget, trots säljarnas övertygande snack.
Inte ens bland tillbehören hade vi råd att kosera, utan kom hem med en meter ölkorv, och ett halvkilo parmesanhjärta alldeles färskt uppskuren ur en tjugokilosjätte, så vi kom inte hem helt lottlösa.
Vi bestämde oss för en riktigt fin familjemiddag så jag fick stå vid grillen i mörkret med pannlampa för att få en fin grillyta, blev kissnödig och gick på toaletten i all hast.
Stängde inte dörren, och eftersom jag redan hade lyse i pannan så tände jag inte heller taklampan.
Medans jag stod där och kissade tog grabben en bild på mig bakifrån med mobilen som han skickade runt till sina polare och berättade att han har en puckad farsa som pinkar med pannlampa på en mörk toalett med öppen dörr.
Behövde jag säga att han fick många likes.
Ja jag var noga med att tvätta händerna efteråt, det räcker med lite Corona bakterier i dessa tider som lite extra krydda.

Min favoritgrupp vann mellon precis som vi hade tippat här hemma, underbara kurviga damer på scenen som bara gjorde mig alldeles varm i bröstet när de spred en sådan glädje, hoppas de sopar rent i Rotterdam.

Söndagen tillbringade vi med att städa och tvätta av lite snabbt efter en lat och lång frukost med alla familjemedlemmar, vi gick på vår ena gudsons innebandymatch och hejade fram dem, men de torskade.
När vi skulle gå hem alla tio personer så stod vi bara femtio meter från min mammas balkong, och hon fick ett impulsivt kaffegäng efter det jag hade varit och köpt kaffebröd på ett intilliggande konditori.
Hon blev överraskad och glad att bli invanderad så där bara plötsligt i sitt ganska så vardagliga pensionärsliv.

Väl hemma så lagade vi mat för två dagar, tills ikväll och för morgondagen, då vi har det lite tajt med tid.
För jag och frugan har gjort något helt galet, vi har gått med i en kör efter påtryckningar av några kompisar.
Nejdå, ingen kyrkokör, vi är lite för mycket ateister för att lovsjunga Gud och grabbarna, utan en ”vanlig” kör.
Och vi har världens mest underbara körledare som bara sprider en sådan glädje så man kan gå dit enbart för hennes entuasiasm, jo hon säger att vi sjunger helt felfritt också, och det är ju ingen nackdel.
Det händer mycket i mitt liv, att våga vara lite mer våghalsig när man inte har alkoholen kvar, men bra mycket lugnare än vad som kunde förorsakas av en fylla....
Men det är roligt att trampa upp nya stigar, spännande och intressant, istället för att sitta hemma på kammaren och skämmas över sådant som man ställde till med under helgen.

Livet leker, lugnt och stillsamt, eller?
Knappast, jag har fullt upp med att hänga med, jag har satt ribban lågt och prestationsångesten finns inte på samma sätt, jag är rätt nöjd med livet ”när ingenting har hänt ”, men samtidigt massor av saker som händer.
Bara det inte hela tiden är samma grejer som händer, ja om det nu inte är de bra grejerna som exempel.
Min familj är mitt tempel, de jag delar glädje och sorg ihop med, och mest kärlek.

Berra

Måste säga tack till allihop som skrivit i tråden, era råd och ert stöd har faktiskt hjälpt. Framför allt har jag det hjälp mig på vägen till att acceptera det hela. Har förnekat att det är ett problem och inte normalt så länge att det tar sin tid att acceptera hur det ligger till. Men jag jobbar på det. När jag berättade för den första personen så kände jag mig som en förrädare, som om jag berättade något som inte fick komma ut. Som tur är börjar den känslan lägga sig nu. Det värsta är väl att min lillebror fortfarande tror att det är fullkomligt normalt för föräldrar att dricka så, precis som jag brukade göra. Men efter att ha läst allas svar känner jag ändå något slags hopp, det kommer bli bra till slut. Kanske kan jag en dag ha mod nog att berätta för farmor, något säger mig att hon skulle förstå (min farfar var ju alkoholist), dessutom tror jag faktiskt att även hon anser att mina föräldrar dricker för mycket. Men det läskigaste är ändå det där med sociala arvet. Jag vill verkligen inte bli som resten av släkten, men ibland kan jag redan nu känna en "dragning" till alkohol, hur blir det då när jag blir äldre? Kommer helt klart satsa på att vara så gott som nykterist. Men framför allt är jag tacksam för alla kommentarer jag fått <3

Du fixade helgen, starkt jobbat!? Hoppas det löser sig med hälsoproblemen också.

Kram

Tack! Det känns väldigt bra :)

Nu har jag avklarat min andra nyktra helg. Känns skönt, klarat en helg med barn och en helg utan. Har i övrigt levt ganska som vanligt med undantag för att jag nu är sjuk.

Imorgon är det en ny vecka och då väntar fler läkarbesök och andra utmaningar.

Jag förstår din oro, ännu värre när det är ens barn! Jag är ju jätteorolig för min dotter som lever med en alkoholistpappa. Inte för att det är samma sak men oron är alltid närvarande mer eller mindre. Jag ska också läsa Craig en till gång, håller med om den skrämmande läsningen. Maken som också var nykter ett år och ersatte alkoholen med läsk, godis och mat och helt klart skenade upp 20 kg i vikt. Men han förstår inte själv varför.

Vi samtalade imorse om helgen och jag berättade hur jag kände, kändes som att lite gick fram. Jag gör detta för att förhala konfrontationen, inte för att jag tror på honom. Som du säger orden har ingen betydelse enbart handlingen.

Jag tänker också mycket nu. Tänker framförallt att om jag blir ensam så ska jag välja glädje. Försöka skärma av mannen som valde alkoholen och inte sin familj! Jag tror som du skriver det kommer att gå upp och ner med en hel del. Göra bra saker för mig.

Jag hoppas du kommer ur din svacka när du är redo. Se till att göra bra saker för dig. Går det att välja glädje, vad är glädje för dig? Hitta ro i livet, bejaka sorgen och bearbeta den. Komma framåt, sånt tar tid. Att leva med någon länge och sen sörja mannen och det livet som man så gärna ville ha. Styrkekram till dig?

Här ska du skriva mycket - i med- och motgång. Och grattis till 12 nyktra dagar!

Otroligt ledsamt att din man inte vill stötta dig i detta beslut. Men det är ju ditt beslut, och inte hans beslut förstås.

Dina svårigheter beror nog på att du har en kamp i din hjärna. Du vill låta bli att dricka, men samtidigt känner du begär efter det. Två viljor som drar åt olika håll.

Glad och förväntansfull bådar verkligen gott ?

Viktigast först - vara nykter!

Allt annat får lösa sig.

Kram ❤️

Tack alla ni som finns med mig?
Jag finns med er??
Nöjd över att ha simmat 1000 m idag. Det var skönt och det gick bra?? Nu ligger jag i sängen och snart ska jag släcka lampan och sova. Tror att jag kommer sova skönt och inte vakna av ångest och hjärtklappning som inatt...känner mig lugn....ingen alkohol i min kropp??

??‍♀️

Det är ett jättestort jobb du har gjort..Glöm inte det..Om du ser tillbaka på ditt liv om ett år, så tror jag du är nöjd med vad du åstadkommit..Även för barnen som slipper allt en full förälder ställer till med..Det är svårast i början med separationen..Kommer att bli lättare och skönare med tiden..Jag lovar..???✨???

Hej! Glädjekalkyl igen, det är nionde helgen ??. Jag borde ju inte bry mig, men jag läser ju alla dina inlägg här i din tråd för jag tycker du skriver så bra och tänkvärt. Och så vet jag ju att vi är på samma dagar/helger, så då måste gå in och dubbelkolla i almanackan.?

Ha en bra vecka!

Kram

Tack för din kommentar i min tråd. Tror på oss att du och jag kan hämta oss från våra snedsteg. Det är inte de som definierar oss utan vår beslutsamhet att fortsätta framåt i rätt riktning!

Massor av kramar till dig.

Jag fortsätter kämpa. För mig. Allt går i svackor. Ibland känner jag mig så stark. Ibland undrar jag hur jag ska orka.
Det har snart gått 11 månader sedan vi inte levt ihop. Vi har undan för undan dragit oss ifrån varandra. Jag mer ihärdigt än mannen. Han tycker vi kan fortsätta träffas och hjälpa varandra. Men jag märker att han mer och mer drar sig undan. På helgerna har han sin ”älskarinna” alkoholen. Så då hör han oftast inte av sig. Skönt att inte höras när han är påverkad.
Vet inte längre om det är mannen jag saknar eller bara det som inte blev.
Tänk att det tar sådan tid att gå vidare. Förstår att allt inte är mannens fel, även om det var en bidragande orsak, så måste jag lära mig bli självständig och lära mig älska mig. Sätta mina behov och önskningar först. Veta vad jag vill.
Det är mycket att jobba med och det är lätt att bara skylla på honom.
Men jag ska ta mig igenom detta och bli stark. Och kanske jag kan träffa en man igen, men då ska jag veta vad jag vill.
Läser här på forumet, så många som kämpar. Alkoholen ställer till det för många familjer.

Jag hinner inte med att skriv just nu. Men tack för att ni stöttar mig här.

Fina Lisa - Jag tror på att vi kan hämta oss igen. Vi kan det här även fast det blir jobbigt en stund, inte minst av att vänta på besked från sjukhuset, hoppas att det går bra för dig. Tror på dig att du fixar det här med att avstå, upp igen på rätt spår och välja det som är bra för oss. eller hur?

Se Klart - Du stärker mig i att vi kan lära oss från våra misstag. Jag är bestämd i mitt beslut. Angående julen är jag faktiskt lite stolt, hade glömt det men du påminde mig. Det finns en skön känsla i att ha en nykter jul i min CV.

Haft en nykter helg och börjat hämta mig från mitt återfall. Nu blir det en ny arbetsvecka som väntar. Ser fram emot den.

Kram på er.

Undrar om det var du som svarade på mitt allra första inlägg på min tråd?..Tiden har flutit på..Minns att den första nyktra tiden ändå fanns funderingar, om jag verkligen skulle vilja välja nykterheten för gott..Nu tänker jag precis tvärtom..Min tid här på jorden är dyrbar..Vill ha en frisk kropp och själ så länge det går..Vill vara lycklig och glad så ofta det går..Därför väljer jag inga rusmedel eller gift i min hjärna och kropp..God nyttig mat,(lite onyttigare ibland också), fina människor, trevligt jobb, roliga resor och nöjen..Mycket skratt och humor, men ändå ett djup i livet jag gillar..Gött att du har antabus som stöd, Fenix..Kram??✨

Då ligger vi ju lika i tid! Grattis till dig?
Känns så gott vi traskar uppåt på nykterhetens trappa tillsammans.

Ja tankar mognar när man är här och skriver o läser!
Tror vissa av oss tar till oss av det som hänt när vi var barn och vi formas till att känna oss mindre värda och kanske blir tillbakadragna vad det gäller att visa våra behov. Så är det med mig.
Kanske så med dig också?
Vi får inte glömma att vi är värdefulla, det behöver vi människor påminna varandra om.

Sov så gott! Tack för du delar dina tankar?

Hej vännen, jag läste denna tråd tidigare och blev så berörd av din situation. Ville fundera på vad kan jag säga. Du har fått fint stöd här. Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade, men jag levde med en alkoholist länge och därför skaffade jag inte barn med honom. Jag vet inte hur det är att vara ett barn och uppleva ett medberoende, men jag vet vad ett medberoende är. Du är inte ansvarig för din bror, men det är fullt förståeligt att du tänker på hur det ska gå för honom om du flyttar på deltid för gymnasiet. Genom att du skriver här så vill du få det bättre. Du har redan börjat genom att prata med dina vänner. Bra gjort. Liksom att skriva här. Att säga det högt och skriva det hjälper. Du är modig och stark. Det är bra att du tar ansvar för ditt eget liv när dina föräldrar missar en stor del av vad det innebär att vara en förälder. Du är tyvärr långt ifrån att vara ensam i din situation och jag är säker på att du kommer att se till att du får den hjälp du behöver. Du gör så rätt och ta all hjälp du behöver!

Då är vi på samma dag du och jag, kul ?

Om man under lång tid inte har haft kontakt med sina känslor, för att man bara kört på, eller dränkt dem med alkohol, så kan det nog ta tid innan de vågar komma fram.

När jag var utmattad hade jag lagt som en tung våt filt över alla känslor. Kände bara apati och tomhet. Kunde inte ens gråta.

Den första känsla som kom tillbaka med full kraft var ilska faktiskt.

Du får leta vidare efter sorgen, någonstans har den gömt sig!

Pianisten, det tuffare på här hos mig. Jag kan som tur är både köra spinning och cykla utan problem från diskbråcket. Promenera funkar inte alls pga ishias värk. Käkar starka piller så jag kan jobba. Blir trött och seg av medicinen. Känner mig låg och sliten. Alkoholen bestämmer jag själv över nuförtiden. Inte alls som tidigare då A-hjärnan gick på autopilot. Valde att dricka förra onsdagen så jag skulle slippa värken en stund. Jobbade hemma på torsdag med super ångest för att jag valde att dricka. Jag följer din tråd och tycker det är intressant att läsa om dina tankar och känslor. Känner ofta igen mig hur jag själv tänker och funderar. En dag i taget ?

Igår var vi hos vänner och kollade på mello. Det serverades såklart vin. Jag drack väl 3 glas under kvällen. Ok ändå även om jag planerat att vara nykter. Målet att dricka måttligt fungerar hittills. Men det har ju bara gått två veckor. Så än kan jag inte slappna av.

13/15 dagar alkoholfri.

Om jag räknar rätt är det tionde helgen, och jag tycker det går bättre nu än för några veckor sedan. Tror att jag ibland blivit sur och nästan grinig för att jag inte får vara som alla andra.
Nu använder jag rådet som jag brukar ge mina vuxna barn. Att du är du och alldeles perfekt på det, och det finns inget så meningslöst som att lägga kraft på att jämföra sig med andra eller önska sig någon annans liv.
Så jag har mer och mer börjat acceptera att detta (nyktra) livet kan vara här för att stanna.
Jag kan nog ännu inte, som tex Santorini så klokt skrev i någons tråd- acceptera fullt ut att jag aldrig mer kan dricka men jag går åt det hållet. En del har därmed förändrats sedan jag började skriva här, tankarna har klarnat, dimman lättat kring mitt liv, mitt drickande. Mer räls än trassel.
Jag klurar på sorg, och var den håller hus. Jag känner den inte, och det är inte en alltigenom god känsla. Jag brukar ha koll på den, ungefär som på ett lite skyggt husdjur. Jag behöver leta. Jag tror det hänger tätt ihop med det jag funderat på, bland annat i helgen, varför andra får vara; sjuka, ledsna, trötta. Att det är djupt mänskligt. Det som gör oss till de vackra varelser vi är.Men inte för mig. Så då blir ju följdfrågan; vad är jag, om jag inte är en människa.
En lite dyster fråga, men inga tankar är iaf så farliga längre att jag behöver dricka för att de ska hålla tyst.
Tack för att ni finns som en bank av just mänsklighet, klokskap och lite dårskap. Kram!