Senaste kommentarerna i forumet

Döm dig inte så hårt vännen. En viktig insikt är att alla mår dåligt någon gång i livet. Kriser hör till mänskligheten. Kontakta en psykolog eller ring någon stödlinje. Det gjorde jag. Tänk fina tankar om dig själv och unna dig något som du och din kropp mår bra av och som du redan förstått inte alko.
Kram
P S, Hoppas att du fick lite sömn

...åh vad jag saknar att inte hinna hänga är inne mer. Min son praktiserar och jag är uppe i ottan varje morgon och väcker samt kör honom tidigt till sin praktik. Jag kliver upp tidigt, går med hunden, jobbar, äter, tränar och lägger mig vid 20.30 på kvällarna. Men som ni förstår finns det även något positivt i detta och det är ju att det är ju inte tu tal om att dricka vin någon kväll och känna att man inte kan köra bil tidigt. Det finns ALLTID en positiv sida när man känner sig orkeslös.

I fredags skrev jag ett långt långt inlägg men så blev jag störd och lyckades sen schabbla bort det. Var så nöjd med all text jag skrivit, en bra summering av tankar och livet. Gick sen inte och kikade om något läst eller kommenterat? Putsväck! Borta! Blev så besviken och deppig.

Har varit ute på sjön i helgen, en sista helg. Åkte till favoritholmen där det var städdag. Väldigt lite båtar i hamnen men vi städade och grillade korv. Min heltnyktre vän med familj var där och frun pimplade på i vanlig ordning medan han drack sin 0 noll öl. Det vilar något ledsamt över honom, vet inte vad. Ju mer hon dricker desto mer pratar hon och jag tycker det blir tröttsamt.

Jag själv då? Jo jag tog lite vin till korven men sippade på glaset i timmar, bröllopsdag för mig och min man på kvällen och då blev det lite rött vin. Vi gick över till den nyktra båten och satt där en stund men frun babblade och babblade så övriga i sällskapet fick inte en syl i vädret. Min man och jag gick hem och la oss kl 23, jätteskönt men på morgonen vaknar jag med sån hjärtklappning och ångest. Jösses! Min kropp tål verkligen inte vin längre!

Idag, tisdag, vaknar jag så pigg! Utvilad till tusen känns det som! Tangenterna glöder för att jag ska hinna skriva så mycket som möjligt men nu måste jag lägga locket på datorn. Ingen alkohol i kroppen. Jag tar med mig den känslan.

Jo just det! Hittat en ny Kombucha. Captains Kombucha, alltså sååå god! Det är nog den Kissekatten dricker!

Ha en underbar dag! Ni är grymma som kämpar! Kram

Morgon och ska snart fixa iordning mig för en heldag som jag hoppas inte helt tar musten ur mig.

Har ingen lust nu i skrivande stund, men måste bara göra det. Och det blir säkert intressant, fast just i dag behöver jag inte intressant. Jag behöver struktur

Väljer att inte dricka i dag, istället håller jag andan och inväntar morgondagen

Du fixar det där middagarna galant! Kram

Låg igår och funderade på mitt behov av bekräftelse.
Fick tankar igår om att jag har säkert överdrivit angående min alkoholism...och att typ ingen kommer att ta det på allvar när jag säger att jag är det.
Vet inte riktigt var dessa tankar kom ifrån...det var nästan en desperat vädjan om att folk runt omkring mig måste ta mig på allvar när jag säger att jag är det, skulle nästan vilja ha ett läkarutlåtande som säger att jag är alkoholist på riktigt...
Väldigt konstigt iaf...vet inte riktigt varför jag känner behovet av att få bevisa...kanske handlar om att det börjar vakna tvivel inom mig...
Som tur är så vet jag ju iaf själv hur jag har varit...och det är en plats som jag aldrig vill tillbaka till.

Klockan är snart halv ett och jag kan inte sova. Ångesten river i mig. Det gör fysiskt ont. Måste upp redan kl 6 för att jobba. Hur ska jag orka? Ligger och tänker på allt dumt jag gjort på fyllan. Alla år. Alla kollegor jag ringt. Alla sms. Alla bråk. Slagsmål. Spyor. Alla vänner som fått gå emellan, hålla mitt hår, stå ut med fyllesnack. Min mamma som jag ringt hundra ggr. Minns inte vad jag sagt. Skäms som en hund gör jag. All ångest dagen efter. När man inte ens vågar kolla igenom sin telefon. Ignorerar. Det har aldrig hänt. Alla gånger man måste be om ursäkt. Alla söndagssamtal. Alla bröllop jag blivit för full på. Barnen som sett mig full. Alla som jag svikit. Fy fan. Fy fan för mig just nu.

Hej!
Jag föreslår terapi för att ta reda på varför du dricker och få hjälp att tänka rätt och använda metoder för att komma över de otäcka känslorna som dyker upp då och då. Tänk snälla tankar <3

Det är tufft att leva med en periodare också.
Lång tid då allt är upp och ner och inget fungerar tills soeiren är slut eller perioden.
Sen växla lver till nykter period då det är surt och allmänt otrevligt
Och jobbigast är nog att då ska allt återgå till det normala igen och fortsätta som om inget har hänt.
Min man dricker helt okontrollerat i en helg, veckor eller månader i sträck sen plötsligt orkar han inte längre och då är det nyktert en tid.
Det är tufft att hänga med och att orka stå kvar med alla dåliga minnen från sprit-perioden och spela glad och bara gå vidare igen.
Kämpa på ?Kram Azalea

Mic, din dag som du beskriver här i min tråd är magisk även om den innehåller en del slit! Så mycket du fick gjort och sedan en milrunda i höstsolen ovanpå det!
Visst blir jag stimulerad av prestation och att få saker o ting gjorda och då ännu bättre om de blir rejält och bra utförda.
Lätt efter en sådan dag att belöna sig med alkohol. Men inte just nu.
Jag hade en riktigt svår söndag fast inte på grund av sug eller längtan efter A. Kanske bara en konsekvens av att jag slutat?
Mer en jävlig rastlöshet, oinspirerad, meningslöshet, ångest och känslor av att vara vilse och helt fel placerad på jordens yta.
Då börjar det mala i min skalle och jag tycker precis allt jag gör måste vara fel! Raskt skall jag ut och resa, vandra, dyka, springa bergslopp i alperna, som jag egentligen är allt för otränad för. Flytta till okänt land, upptäcka, säga upp mitt arbete......rastlös och fullständigt makalöst svårt att samla tankarna.
Var så nere under stora delar av söndagen men tack och lov är mina hjärnspöken ganska ombytliga för det svajar fram och tillbaka väldigt snabbt och ofta. Otroligt jobbigt att ena stunden tycka något är svinjobbigt, menlöst och med brutal avsaknad av motivation (läs resa iväg med jobbet måndag morgon) för att sedan när jag väl kommit fram till destinationen känna att min inställning sakta börjar ändras till att tycka annorlunda, det finns mycket spännande att ta tag i och att finna motivation runt.
Så jobbig jag är!
Vet inte om allt detta med så tvära kast i mitt hjärnkaos har med ADHD eller Bipolär anknytning att göra? Hur ska jag veta när jag efter alla dessa år nu KANSKE ska få en utredning.
Sitter just nu på hotellrummet och går igenom alla frågor i ett ADHD formulär jag fått med mig. Det är verkligen inte lätt att besvara rätt och riktigt när jag ena dagen skulle kunna svara JA på alla frågor för att nästa dag undra hur i h-e jag kunnat svara så här knepigt. Det stämmer väl ändå inte?
Nå, just nu betydligt lugnare än vanligt och ser faktiskt fram emot att åka till jobbet i morgon här i sydvästra Europa.
Hoppas få besked om omorganisation, strukturella förändringar, uppsägningar, nya vägar och mål.
Så blir det ju inte, men lite spänning och förändring kan man alltid hoppas på?
En observation jag gjort hos mig själv sedan länge är att jag går igång kraftigt på förändringar i mitt arbete. Jag gillar när det kommer nyheter om indragningar, kriser, uppsägningar eller att ekonomin är dålig. Tror allt handlar om min längtan efter spänning och förändring, med svårigheter får man utmana sig själv, nya möjligheter dyker upp, lämna ekorrhjulet och få famla i mörker en stund.
Är ingen trygghetsnarkoman direkt, ovisshet och utmaning får mig att gå igång en stund. Sedan blir allt snabbt som vanligt igen.
Tur är väl kanske det, måste försöka se meningen i det jag skapar och inte alltid ifrågasätta allt jag, vi människor sysslar med.
För ofta är väl livet och de ting vi gör ganska banala och förutsägbara?
Nej, jag har inte tagit vare sig droger eller druckit.
Jag är bara lite mycket just nu och oroar mig lite längst in om det kommer koka över snart?
Tankar runt det, någon?
Sköt om er därute.
Kram GP

Ville förtydliga att det är 1 1/2 när vi hade köpt hus som det brakade lös. Vi har varit tillsammans i 3,5 men jag misstänkte inget innan.... Vi har tack och lov inga gemensamma barn. Så det var inget som smög på oss utan, det förändrades som över en natt. Jag Tänkte det var en livskris, depression över att flyttat långt... Men antagligen tidernas fint. Men helt klart, första dan på länge utan ångest när beslutet är taget att få andas lite. Tack för att ni tar er tid ❤

Mitt förhållande med min stora kärlek tog slut för typ tre veckor sedan efter nästan tre år ihop o sen nästan direkt där efter gick jag tillbaka till min största kärlek A. Jag har aldrig känt mig såhär ensam förr o det är sorgligt o sjukt frustrerande. Men ja det har blivit väldigt mkt A senaste veckan, kanske nästan lite obehagligt mkt. Men det är som det är. Jag gick på antabus o höll mig nykter 60 dagar, men 2 dagar innan min 2 månaders dag så vann beroendet o ensamheten. Idag ligger min medalj oöppnad i en låda, men tyvärr vann A denna gång! Nu går vi hand i hand varje dag tillsammans tills dagen jag kanske finner meningen till nykterhet.

Uppe före tuppen igen och skjutsade dottern till jobbet. Har duschat/tvättat håret idag för första gången på en vecka. Bara det!
Skönt att känna sig normal igen. Ångesten har dragit sig tillbaka till någon mörk vrå. Där vilar den och gör sig redo att attackera på nytt ifall jag ger den tillfälle.
Att räkna dagar känns ganska oviktigt den här gången. Visserligen håller appen koll och imorgon har det gått en vecka men det är inget jag jublar över. Känslan av eufori förra gången kommer nog inte tillbaka förrän jag överstiger mitt eget rekord på nytt. Det gör inget. Jag vet att jag kan. ?

Hej!
Jag har ganska nyligen (i våras) kommit till insikt med mitt problem och känner igen mig i era berättelser. Oerhört tacksam att jag hittade AH. Samtidigt blir jag rädd för hur lång denna kamp kommer att bli. Har själv druckit mer eller mindre sedan jag var 15 år. Min pappas bortgång för sexton år sedan tog skruv. Min frus otrohet satte bollen i ännu större rullning. Hon och jag drack en del tillsammans och vi pratade om det men ingen av oss tog tag i det och nu för en och en halv månad sedan tog det trippel skruv. Hon lämnade mig med minst ett års bearbetande i bagaget. Vad gjorde jag de första två dagarna? Jo, drack rätt hårt och avbokade alla jobb. En sådan chock. Jag fick panikångest för första gången och trodde att jag skulle hamna på gatan inom kort och dö. Dagen efter sa jag, nej tack lilla flaskan. Mig lurar du inte. Höll i tre veckor. Sen brörjade det så smått igen. Nu har jag varit på semester helt ensam och det började väl halvdant för att sedan bli helvitt. Nu ska jag fanimej hålla det. Två knytnävsslag hittills och 6 vita i bagaget.
Inte handla taxfree och sånt skit.
Kämpa på alla. Vi är bäst!

Fan va grym du är!

Jag har också hängt här och gjort programmet, 10 månader och kör vidare jag med ;-)

Dee

Check! ?

Jag tror att du kan det för att du är en fin människa själv. Du tolkar in hur du skulle betett dig i hans situation. Därför går du på samma nit igen - för att du själv inte skulle ljuga och svika och manipulera så.
?

"Varför kan inte jag vara som andra för?"

Spelar det någon roll? Lek med tanken att alla har exakt samma problematik. Förändrar det något?

Då var det en hel vecka avklarat! Dagen var väldigt svår under en viss tid - det var min dotters 10:e födelsedag och det var mycket på gång hela dagen. Vi började tidigt med tårta och sång, sen behövde jag gå till jobbet. Där var det väldigt jäktigt också, men jag slutade lite tidigare för att komma hem och fira henne lite mer. På kvällen gick vi till vår favoritrestaurang. Där blev det svårt! De har otroligt god mat och jag brukar alltid ta ett (eller fler) glas vin med maten. Och när jag tittade runt på alla andra borden, så hade ju precis ALLA andra vuxna personer antingen öl, vin eller nån rolig vodka-saft blandning med paraply framför sig. Så jag hade en väldigt svag stund där - det skulle väl vara okej om jag bara hade ett glas vin där och sen aldrig igen...
Men när servitrisen kom och frågade vad vi vill dricka, så sa jag ändå Cola light. Jag var väldigt stolt över mig efter restaurangbesöket.

Så även det klarade jag. Väldigt stolt över mig!!

Tror det är svårt att förstå om man inte varit där. Innan jag fick problem med ångest kunde jag inte förstå alls varför andra tyckte det var så jobbigt.

Jag har inga hobbys eller vänner kvar heller. Bara en person. Resten har försvunnit längst vägen eller så har jag betett mig illa på fyllan och så isolerar man sig för man känner att man inte kan bete sig. Enklare att sitta hemma och bli lullig än att socialisera sig på helgen.

Jag tänkte jag skulle försöka hitta en ny hobby. Funderar på målarkurs eller nått. Kan inte måla och avskyr sånt med kruser och är nervös. Men det kanske är bra. Att ge sig in i något nytt med människor man inte känner.

I helgen tänkte jag leta svamp, jag gillar inte ens svamp men kan ge bort till någon. Jag tänkte göra det ensam. Eller gå ut och springa eller gå på bio. Bara jag inte sitter i soffan på fredag EM utan planer för då kommer jag dricka.

Du kanske kan göra något liknande? :)

Tack Ensam för dina ord ❤️

Ja, jag mår inte bra alls. Känner skam och ånger. Skam för att jag blev påkommen (fast helt ärligt har nog de flesta vetat länge). Ånger för att jag gör dumheter på fyllan. Jag känner också en ilska. Varför kan inte jag dricka som andra? Varför slutar det med att jag dricker upp allt som finns hemma bara för att jag vill ta ett glas. Varför är jag den som alltid ska dricka mest. Varför kan inte jag vara som andra för?

Min man sitter i detta nu med en öl,det gör mig inget, öl är inte min grej. Dricker bara vin. Enbart och mycket. Vin kan han inte ta hem det vet han. Jag blir arg för att vissa klarar att ta en öl eller ett glas vin och jag inte. Det är ju inte så att jag dricker ofta om man jämför, en till två ggr i veckan max. Men ändå går det åt helvete.

Vill också kunna det. Men vet att det inte kommer att gå. Känner ångest för att jag inte känner igen mig själv eller mitt beteende. Jag har ångestpeoblematik sen innan och den blir tusen ggr värre när jag dricker. Det vet jag. Men kan endå inte låta bli.

Ska prata med en vän som jag känt sen 20 år tillbaka i veckan och berätta allt.
Denna andra dag känns värdelös. Men jag hoppas på en bättre morgondag.

Tack ännu en gång! Det känns bättre att veta att man inte är ensam ❤️

Jag var också rädd för framtiden. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta dricka, eller klara av att vara nykter.
Jag stod inte ut med tanken på att vara nykter i någon form av socialt sammanhang, inte ens med mig själv tillslut. Det var fruktansvärt.
Saker som jag förut njöt utav att göra, blev saker jag inte alls klarade av att göra nykter.
Så jag förstår din rädsla.
För mig blev botten mycket värre än rädslan till sist, och det var först då jag kunde övervinna den, när jag slagit i botten. En supersvår grej att beskriva. Man bara vet att man är där.
Jag minns att jag tänkte: "Nu är jag verkligen nere i skiten och harvar, jag kommer fan inte längre ner, jag skulle kunna komma men då blir jag bostadslös och uteliggare. Jag dör hellre än att bli det, jag måste upp nu!"

Har du någon gång funderat på kemisk ångest?
Googla det, om du inte har funderat på det redan. För mig var det likadant som för dig. Jag hade ångest, jag vet att jag hade ångest pga att jag visste att jag hade ett missbruk, men jag hade även ångest som var utlöst utav att jag drack alkohol. En kemisk reaktion i hjärnan.
Ångesten jag hade efter att jag tog mig ur mitt missbruk klingade av sakta men säkert och idag har jag ångest, precis som alla normala människor har, den enda skillnaden är att den inte växer och växer från ett litet frö inombords, den kan komma, jag kan hantera den och framförallt så spär jag inte på den genom att tro att jag kan dricka bort skiten.

Det där med beroendepersonlighet har jag läst mycket om. Kanske jag har en släng av det själv.
Det är lätt, har jag märkt, att man ursäktar sitt felaktiga beteende med att tänka och säga att man är en beroendeperson. Ett beroende är bara ett symptom på att något grundläggande i ditt psykiska mående och välbefinnande är fel. För min egen del så har jag varit lyckligt lottad med att kunna se vad som är fel i min självbild och vad jag försökt dämpa med hjälp av alkohol, och det är beskrivet i ett av många inlägg i min tråd.

Jag känner precis igen mig exakt i det du skriver med vinet vid sängen och allt vad det beteendet medförde. Jag hade alltid med mig en petflaska med "loka crush päron" där jag hade mitt vita vin - det ser typ lika dant ut i färgen, som jag hade med mig vart jag än gick eller gjorde.
Jag kunde till exempel vara vaken upp till 20-22 timmar på dygnet bara för att om jag gick och la mig skulle jag inte få dricka vin och då, när jag slutade för att vila/sova, så visste jag att jag mådde 10 resor sämre än under pågående fylla. Det blev min ursäkt till att inte sova till exempel.

Hur känner du inför att din syster blev besviken på dig?
Har hon lyft vad hon såg/upplevde under resan med dig?
Är där andra personer i din närhet som sagt någonting?
Har du erkänt för någon?

Kanske det är bra att du börjar skriva hur mycket som helst om din bubbla. Få ner det på papper.

Kram,
Dee

Bror duktig, Mrx, slutade ta fluoxetine den 6/8-2019. Han mådde så jäkla bra varför dessa lyckopiller var helt onödiga. Mrx har vägrat inse att han inte mår bra utan kämpat på som vanligt. Idag har samma gubbe ändrat sig och börjat käka lyckopiller igen. Detta efter videosamtal med doktor kry. Jag har varit en idiot som inte lyssnade på min husläkare och trappade ned stegvis. Alkoholen och jag har fortfarande tagit paus från varandra, vilket är bra. En dag i taget ?

Min mamma dricker sig full varje kväll och ska putta ibland slå andra och skrika springa runt och he sönder massor av saker behöver hjälp för den ända jag kan prata med är min låtsas pappa som jobbar 6 till 5 på dagarna bara för att få komma hem och få massor av skit! Har en pappa men kan sällan vara där om inte han är ledig!

Jag har hängt här.

16 months and counting

Ta en dag i taget vännen, jag känner din panik just nu. Det gör ont.

Jättebra att du ska träffa läkaren, tror det är viktigt att du talar om att detta har skett. För detta är som ett akut stresspåslag för dig. Du känner dig påkommen och att de finaste runt omkring dig ställer krav på dig är jobbigt, det förstår jag. För mig blir krav lätt till något man går emot och sedan känner sig mindre och mindre när man misslyckas. Jag tror det är viktigt att din familj inser att för alla så går det inte att sluta tvärt, att det krävs mer än att bara vara fast besluten. Man behöver stöttning och framförallt få ut allt på någon annan plats, ex. här, vården, samtalsterapeut, AA, en utomstående icke dömande vän eller liknande.

Att komma underfund varför man dricker (vilka känslor som spelar in) är jätteviktigt, men det tar tid och vissa behöver samtala om det.

Kan det vara så att du sörjer att det inte blir någon mer A? För det gjorde jag. Eller är det känslorna av att ha blivit påkommen och avslöjad som tynger mest? Fundera, och det kan vara båda. Allt är ångestfyllt, men det går att ta sig igenom. Jag har gjort det, även om jag inte är helt bestämd, inte vet allt, blir osäker så vet ajg MYCKET mer än för 97 dagar sedan.

Kram och välkommen förresten, till himlen på jorden (detta forum - för det räddade mig)