Senaste kommentarerna i forumet

Ska inte ropa hej ännu förståss! Har inte druckit sedan i torsdags o tänker inte dricka en droppe förrän fredag förrätt. Om ens då. Det har jag faktiskt inte bestämt ännu.

Jag bestämde mig för att inte dricka en vecka till att börja med och det har gått! Suget o tankar har funnits där men jag har haft med mig att jag tagit steget här på forumet; att jag faktiskt vill förändra mina vanor o därför tänker avstå. Känner också att jag blivit piggare o fått mer aptit. Har boostat kroppen med bra mat o dryck istället för vin eller socker.

Nu ska jag åka till min särbo i några dagar. Där dricks inget under veckorna men på fredag o lördag blir det gott vin. Tänker mycket på att jag vill njuta av de stunderna med maten o goda ostar, musik, samtal o skratt. Har jagats av självförakt de här kvällarna under några månader tillbaka, då jag ju redan konsumerat alltför mycket vin för mig själv under veckan innan. Nu vill jag vara klar i knopp o kropp; vill åter njuta middagarna som jag gjort tidigare o inte bara häva i mig vin för att få min buzz...

Min särbo o jag njuter av varandra också nyktra; vi äter o njuter god mat också utan alkohol. Och jo, kärleken o åtrån är stark både utan o med vinet...

Men sant är att som särbos är det lätt att falla in i helgen o ledighetens magiska värld, där vardagen inte finns utan allt är ett drömtöcken toppat med vin o god mat. Nu har vi haft ynnesten att dela en slags vardag med varandra också då jag har arbetsfria dagar. Då får tvätt, svampplockning, promenader, soppåsetömning och enkla middagar vara lägerelden vi samlas vid i tystnad eller babbel.

Återigen; är glad att jag tog klivet hit! Förstår att jag är i en slags smekmånadsfas. Tänker dock att jag nu vet att jag KAN låta bli att dricka om jag vill. Så snubblar jag tänker jag ställa mig upp igen utan att ligga o rulla runt i självföraktets klet.

❤️

Miss Hyde, det är nog just det som är dilemmat. Självklart skulle jag överleva men att vara nykter på en tillställning där andra dricker, i detta fallet inte vilka andra som helst utan mina närmaste vänner som kommit för att fira denna dagen med oss. Det blir som att stå vid sidan om och bara granska allt underligt som händer när de andra dricker. Förmodligen som du säger störa sig på den ökade berusningen, ointelligensen och de meningslösa diskussionerna som kommer med den. Jag vill inte ha det så då. Jag vill vara där i mitten, lika för stunden korkad och lättroad som alla andra.. Jag är inte där än, så stark att jag kan gå in i mitten nykter och dansa som om ingen ser mig. Där och då är jag för intelligent för det.
Om jag fick önska mig en värld så skulle alla vara nyktra på mitt bröllop, men det kan jag inte.

Kvällarna har varit jobbiga ett par dagar. Jag har börjat släppa på min attityd "skiter i allt tillsvidare". Jag vill ha ordning nu, på mig själv och min omgivning, mat och rutiner. Varit på gymmet efter jobbet idag igen, typ det enda jag ser fram emot på fritiden nu och det är av erfarenhet farligt. Jag vet vad som händer med mig då. Jag vill "satsa" på hälsan igen och tankar på att äta nyttigt och få i mig tillräckligt med protein osv tar över. Kraven sticker iväg och jag får dåligt samvete om jag äter fel eller går för långt mellan träningen. Det är precis de här kraven som till en början ger kickar och snabba resultat men sen kör mig i väggen.
Jag behöver bromsa igen, mitt löfte till mig själv är att sänka kraven. Det är mitt framgångskoncept hittills. Jag behöver hitta tillbaka till min ro igen, den har varit borta ett par dagar. Det är därför kvällarna är jobbiga igen.

Onödiga inköp av livets extra kuriosa... Precis så muntrar jag upp mig när det känns litet grått och trist med ”unneriet” :) Jag skulle nog säga att dina drömmar om vin (både i vaket och ovaket tillstånd) är helt normalt. Just tanken ”får inte” gör att man känner sig som ett maktlöst offer. Maktlösa offer gör uppror förr eller senare. Det finns en klok vän här på forumet som har poängterat att nykterheten handlar om val. Istället för att tänka att vi inte får dricka, kan vi tänka att vi väljer att vara nyktra. Måhända att vi väljer det av anledningar vi önskar att vi inte hade, men vi väljer trots allt. Vi är vuxna människor. Vi får dricka. Även om det förstör våra relationer, vår ekonomi, vår hälsa... Faktiskt. Vi väljer att låta bli. Jag tycker det ger själsro att göra en sån tankemässig frivolt :)

Känner jag också nu. Som tur var startade min man inte sin "karriär" förren barnen flyttat hemifrån så de slspp leva och växa upp i det.
Men däremot har de haft en massa oro över hur jag mår och har det och även över sin pappa så det har slitit på dem.
Jag tröttnade helt i somras som han söp bort helt och hållet med en massa kaos som följd och då skaffade jag en lägenhet som jag fick tillträde den 1 oktober. Då blir han nykter så bör jag kvar och lever med en konstant skuldkänsla över lägenheten som han inte vet om. Vet inte om jag har mod elker klara att ta steget fullt ut nu.
Usch att allt ska vara då svårt.
Kram till dig Triste och vi får hålla varandra i handen?Azalea

Ja, det är oerhört tufft att leva jämte i denna berg och dalbana.
Jag har gjort det nu in det 10 år och det har hänt värre och värre saker genom åren och jag känner mig oerhört trött.
Har fått väldigt svårt för att glömma och lägga alla elakheter, hotfullheter och jobbiga tillfällen bakom mig. Kan inte glömma längre och är då rädd för att bli en bitter och sur kärring.
Skickar dig en kram?

Till nykterheten, jättebra jobbat, och tack så mycket för tipset.
Jag har läst hela din tråd och det var intressant så lika ni är. Det är inte lätt för er heller att kastas från helnyktert till vansinnesdrickande.
Att läsa tråden gav mig mycket mer förståelse för det men det jag lider mest av i mitt fall är att det nu, under hans nyktra period som är c:a 2 månader, ska sopas helt under mattan.
Vi kan inte prata om det och han blur förbannad om jag försöker säga hur det kändes för mig när ytterligare en hel sommar bara försvann i tomma intet.
Jag fick flytta hemifrån och sov runt på luftmadrass i 2,5 månader för så länge håller han på mär det är som värst.
Att sen jag bara ska acceptera och vara glad o nöjd fast jag är arg,ledsen och besviken för nu är det ju " inget problem" och " va fan ska du dra upp det för för" gör ju att det känns som vi stampar på samma ställe hela tiden.
Till saken hör att han vill inte ta npgon hjälp utan ska klara det själv genom att ignorera problemet.
Tack än en gång för ditt svar och jobba vidare för ner här kommer du att klara fint
Kram Azalea?

Ännu en gång blev middagen inställd/uppskjuten! Herregud vad svårt det kan vara att få till att ses mitt i vardagens alla grejer.
Men det betyder i alla fall att jag slapp fundera över alkohol en av gångerna den här veckan. Nu är det "bara" affärsmiddagen kvar. Men jag ska fixa det.
Ikväll blev det i alla fall Ramlösa till middagen. Festligt, bubbligt och gott.

Så bra att du pratar med barnen och att de känner sig så trygga med dig att de vågar vara ärliga. Det är aldrig lätt att kritisera en förälder när man är liten, hur illa det än är. Att de ändå ser och uttrycker det de känner och att de tycker att ni ska flytta isär, det är ju ett kvitto på att du har rätt i din egen känsla.
Det är kanske inte så konstigt att allt känns fram och tillbaka ändå. En skilsmässa är ju en av de mest uppslitande sakerna man kan gå igenom. Plötsligt är ens egen verklighet och vardag på spel och allt ska förändras. Det "enkla" är ju på sätt och vis att stanna kvar och hoppas att allt blir bättre. Att inte ta ett beslut som är svårt att ta tillbaka. Och har man barn ihop och en historia tillsammans är det klart att det kan finnas varma känslor någonstans därinne. Och sorg över att allt det man hade trott, planerat och hoppats på nu inte blev så. Det är väl en process, tänker jag? Men bra att du försöker att se nyktert (höhö, pun intended) på situationen och är mån om att göra på rätt sätt och sända tydliga signaler och inte ge falska förhoppningar - trots att det svajar ordentligt inombords.
Kloka Lim! Allt kommer att bli bra.
?

Lim och Miss Lyckad.
Massa varma kärlekskramar

Du ska inte behöva ha denna oron som du har.
Hur skulle det kännas om han verkligen flyttade ut direkt?
Skulle han kunna flytta ut direkt?

På så sätt skulle du få distans och tänka klart. Kunna få känna
efter - barnen får känna efter. Han får en chans att tänka till över
sitt beteende. Är det en så dum ide, egentligen?

Dessa 6 månader som man får som betänketid kanske borde förlöpa
när man faktiskt inte bor ihop. Hur ska man annars kunna göra en
bedömning av vad man vill och känner? Man behöver få distans
och få ha sin egna tankar i lugn och ro.

Det ÄR svårt att leva ihop när det är en separation på gång.
Det är extremt infekterat.

Du är absolut inte i okontroll - dina reaktioner är ju helt normala.

Tänker att www.sorg.se kunde vara av intresse för dig, såväl som för mig. ?

Kommer ihåg när du stöttade mig när jag skulle separera..Man blir väldigt virrig och kluven tankemässigt vid en separation..Men när det handlar om att få ett gott liv för sig och barnen så gör man oftast det man måste..Ta fram styrkan som du hade när du själv slutade dricka, när du gjort andra svåra saker..Sov och vila när du kan..Försök se saken från olika håll..Mina barn blev betydligt mer påverkade av vårt supande, än jag någonsin förstod när jag var i förhållandet..Stor varm kram till dig???

Tack, Miss Hyde! ?

Ikväll var jag på möte. Rekordmånga deltagare. Jag berättade att jag varit nykter en vecka. Min f d "vän" var där. Vi hälsade och inget mer. Jag måste ju varit totalt sinnesförvirrad tidigare. Det enda jag såg nu var samla gamla gubbe som jag såg i början. Jag kände absolut ingenting. Skönt. ?

8 hela dagar avklarade utan större problem. Suget var ganska statt de senaste 2 dagarna, men jag visste ju att det kommer och att det också går över, så det var bara att vänta ut det. Nu, dag 9, började det som jag är mest rädd för: skulden och sorgen börjar komma tillbaka och huggar i mitt hjärta (och mitt huvud) när jag minst anar det. Vid middagen så pratade vi om någon bok eller film, och helt plötsligt kom jag ihåg hur min man en gång kastade ut alla sina böcker eftersom jag föreslog att de kanske kan ligga i förrådet eller nånstans, för att han aldrig läser dem ändå (och han hade verkligen MASSOR av böcker - de fyllde flera bokhyllor och vi hade bara en pytteliten lägenhet och två barn i den också). Precis varför han kastade ut dem vet jag fortfarande inte - han sa att han höll med och istället för att spara dem i nåt förråd där de samlar damm, så slänger han dem bara, men jag undrar om min kommentar kanske gjorde han ledsen. Det här var mest bok serier som han har köpt och samlat över flera år...
Så helt plötsligt så kom den tanken i mitt huvud medans vi åt och jag kände sån vansinnig stor skuld. Jag borde ha varit snällare mot han, varför är jag alltid så självisk och elak? Och nu så finns han inte längre och jag kommer aldrig ha chansen att vara snäll igen.
Som tur så var det bara den enda tanken som kom upp och det gick över efter ett tag, men jag vet från mina tidigare försök att stanna nykter att det bara blir svårare nu och varje dag kommer det fler tankar. Det är därför jag brukar avbryta nånstans runt dag 12-17.

Jag vågar tyvärr inte råda om avgiftning hemma... Någon annan här med erfarenhet?
Men all styrka till dig! Skriv gärna av dig igen. Här finns medmänniskor som förstår och stöttar!
?

Förresten är det dag 3 för mig idag som nykter och som en person som *förhoppningsvis* inte ska dricka i helgen heller. Snart är det dag 7. Då ska jag fira med.. Att köpa nått helt onödigt som jag vill ha. Ett nytt läppglans eller ett doftljus kanske :)

Hämta inte ut den! Du kommer dricka upp hela och sen må dåligt efter. Jag förstår precis hur du känner.. Drömde till och med om vin inatt.. Hade mer än gärna tagit ett eller fem glas jag med nu..

Men tänkt på allt du skrev i ditt första inlägg. Läs det igen.
Låt det i alla fall bli en vecka som vi sa så kan man se hur det blir sen.. Vad tror du om det?

Du får nog ta bort sms grejerna från bolaget, finns väl en sån där stopp svar längst ner. Det hade triggat mig enormt med ett sånt medelande så du ska vara stolt över dig själv att du inte plockade ut den direkt ?❤️

Du klarar detta! En dag i taget! Vi har ju samma dagar så hade varit kul om vi båda kunde kolla in här på söndag och säga att vi klarade 7 ?

Hör av dig till vännen och fika. Även om hon sett dig onykter innan så spelar det nog ingen roll. Hade du själv brytt dig om det? Jag tror inte det :)

Tack Halvdan och Mirabelle ❤️

Ja, jag har nog hamnat i en livskris samtidigt. Jag har ett enormt stöd från hela min familj. Nästan så det blir lite jobbigt eftersom de ringer och kommer förbi varje dag för att kolla till mig. Fast jag bor med sambo och barn. Men de är ju bara oroliga jag förstår det. ❤️

Jag fick inte gjort allt jag skulle idag. Men jag får ta igen det i morgon helt enkelt. Min ångest är fortfarande hög, normalt sett borde den klingat av nu. Fast denna gången blev jag ju "påkommen" också så den stannar vackert kvar.

Sover hela tiden. Vill bara gå och lägga mig för alltid. Bort från alla måsten och allt just nu. Försöker tillåta mig själv att vila i tiden eller hur jag ska förklara. Det får bli enkel mat hemma, köpa färdigt, dra ner på jobb och måsten. Lägger över mycket på min man. Fast jag inte vill.

Idag kom jag hem helt vansinnig från jobbet. Kände att allt var skit och tog ut det på honom. Som om han inte varit med om tillräckligt när det gäller mig...

Ska försöka gå och lägga mig tidigt idag. Även om jag inte somnar så vilar jag i alla fall. Måste klara av mitt jobb.

Just nu är ångesten ganska låg. Men så fort jag är ensam så kommer den. Tillslut får jag panik. Klarar inte att vara själv med mina tankar just nu.

Sen har jag en undran. Jag har som ni sett inte druckit så "ofta". Men mycket om mer. Nu när jag inte "får" dricka så tänker jag på vin väldigt ofta! Tänker på hur gott det hade varit på fredag.. Drömde till och med om att jag tog ett glas vin! Är det normalt?? Jag har aldrig drömt om det så innan eller tänkt så mycket på det. Jag är sugen.. Riktigt sugen. Är det för att jag inte får.. Eller har det legat där innan men då har jag liksom hållt mig tills fredagen och druckit mig onykter..

Många tankar just nu.
Vill också bara tacka alla er som kommenterar och är här för mig ❤️ Det känns helt magiskt att ha er här fast jag inte känner er ❤️ All kärlek!

Jag grubblar ikväll. Känner mig låg och grubblar.
Hela min arbetssituation börjar kännas ohållbar. Tyvärr fungerar jag så sedan tidigare att jag inte riktigt är en människa som kan släta över saker och gå vidare om jag känner att jag har blivit sårad, oavsiktligt eller med avsikt.
Det kanske är en bra egenskap förresten, men jag hade önskat att jag föddes med lite mer diplomati och lättvindigt sinne.
Just nu är det en massa undersökningar på min arbetsplats som skapar en ganska stor konflikt i mitt huvud.
Frågor som man ska svara på där man ska vara "anonym" som det så fint sägs, vilket man inte alls är, i alla fall om man ska lyssna till sin inre skeptiker.
Jag har börjat fylla i enkäten och stötte på min inre konflikt ganska omgående i frågor som berör sexuella trakasserier och mobbning.
Min stolthet tvingar mig att fylla i det sanningsenligt, men min skeptiker säger att jag måste akta mig.
Vi är bara en handfull personer och majoriteten av de jag arbetar med är av det andra könet. Vilket troligtvis reducerar det till spårbart.
Frågor om chefen finns också med.
Jag klickar inte med min chef. Chefen har väl inte hanterat vissa saker korrekt och är mest intresserad av att resultaten skall vara goda siffermässigt. På papper.

Jag hör på min kropp att jag är ganska stressad för närvarande. Jag kommer ofta hem med kramper i magen vilket är spårbart till stress, min psoriasis har blommat ut igen efter att ha varit rätt lugn och det är fan i mej aldrig tyst i skallen. Och jag känner mig för närvarande rätt låg och omotiverad när det kommer till alla tankar kring arbetsveckor och arbetssituationen.
Jag är ändå glad att jag är så bra på att felsöka oroskänslorna i kroppen sen jag slutade dricka alkohol, istället för att dricka på känslan och spä på oron till ångest som spårar ur så småningom. Jag finner en tacksamhet och ro i mitt normala agerande och att jag fortfarande försöker sätta mig själv och mitt egna välbefinnande i centrum.
Jag har felsökt och när jag hittade felet (som ändå är väldigt tydligt) så började jag problemlösa. Jag ser egentligen ingen annan utväg än att frenetiskt söka nya jobb. Mycket pga att det som har hänt har hänt och jag tydligen är en långsint (?) jävel, men också för att jag känner mig klar och nöjd med det jag utforskat på min nuvarande arbetsplats.

Vill avrunda min dag med att fokusera på tacksamhet.
- Idag är jag tacksam för att jag ser och fokuserar på friheten i nykterheten.
- Idag är jag tacksam för att jag tagit mig i kragen och problemlöst, dvs sökt några nya jobb.
- Idag är jag tacksam för att jag kan hantera känslorna på ett adekvat sätt i min nykterhet.

Varit nykter i långa perioder. Har inte velat dricka. Att inte orka träna att göra saker spontant. Helgen som var blev det pannkaka fre- söndag. Dö packad. Fick utskällning av min man. Nu är det antabus som gäller 2-3 v framåt. Så jag kommer in i ett positivt flow. Jag har A hemma som jag tar själv vid behov. När jag väljer att vara nykter så har mitt liv blivit rikare. Men har en man som smådricker och det är jobbigt. Känns just nu som att jag vill vara själv. Göra det jag mår bra av. Just nu är ångesten jobbig. Men jag väljer att göra det jag mår brs av. Jinyoga träna. Samla energi. Detta ska jaf fixa. Men visst suger det. MEN VARFÖR

Fick idag sms av Systembolaget att flaskan prosecco jag beställt nu finns att hämta.
Kan ärligt säga att jag redan nu sitter och försöker komma på ursäkter för att hämta den.
Är bara tisdag än och jag har flera dagar på mig att komma på ursäkter för att hämta ut den innan helgen, trots att jag vet att jag inte vill. Men en del av mig vill ju!?
Ska jag skjuta upp allt en vecka eller två? Tankarna är så många.
Mår riktigt dåligt för tillfället och tanken på hur mycket bättre det skulle kännas för stunden om jag drack ett glas vin (eller 4) gnager i bakhuvudet..

Välkommen hit! Du verkar ha hamnat i någon slags akut emotionell kris, till följd av familjens konfrontation och din egen konfrontation med dig själv och ditt tidigare beteende. Försvarsmurarna rämnar och allt bara forsar fram. Som den berömda droppen som fick bägaren att rinna över... Bra att du tar läkarkontakt. Man måste göra upp med sig själv och ”äga sitt problem”, men det är samtidigt väldigt ohälsosamt att fastna i ältande, abnorma skam och skuldkänslor. Vi som redan lider av ångestproblematik är extra sårbara där. Yes, vi, It takes one to know one... Håll ut. Det blir bättre. Kram

Tack knaskatten för fina ord ♥️♥️

Idag har jag tänkt så det känns som att jag hört min egen hjärna knaka.

Min man frågade mig igår "vill du att jag flyttar imorgon? Du verkar så obekväm med mig". Jag förklarade lite senare när barnen inte var i närheten (de är så rädda för att vi ska bråka igen) att jag beter mig obekvämt för att jag är sårad!! Sårad sedan i lördagsmorse när han skrämde barnen och höll oss vakna igen.

Vi hade ett bra samtal på kvällen sedan.

Idag är det jobbigt. Jag vet nu att han på riktigt tror att vi skulle kunna lösa våra problem genom saker som inte har med drickande att göra. Jag inser att när han letar lösningar så är de fokuserade på det HAN saknar här. Att jag vill skiljas pga alkoholen går inte in i hans huvud hur ofta jag än säger det.

Han sa att han väckte mig sist full för att han tyckte det var jobbigt att vi inte pratar. Jag försökte IGEN förklara att han måste prata på dagen. Nykter.

Han jobbar borta inatt och det känns skönt. Just nu är vi vänner men jag är också rädd att skicka fel signaler. Vill inte vara för kall men inte för varm heller. Det är en ansträngande balansgång.

Igår gick jag och barnen en promenad. De öppnade sig massor. Och jag inser att för deras skull måste jag genomföra detta. Jag har gett honom många år att ändra sig men det händer aldrig. Och skulle han lyckas sluta dricka några månader så kommer han börja igen ändå. Så har det varit alla år. De gånger han slutat dricka men sedan börjat igen har det skett som från en klar himmel och utan ånger. Trots att jag varit förkrossad så har han bara ryckt på axlarna och sagt att han kan sluta sedan igen om han vill (men han har inte viljat).

Uhh. Jag har svårt att uttrycka mig i skrift ikväll. Tankarna spretar åt så många håll.

Jag tänker kring barnen. 1. Det är tufft att tänka de ska vara själva med sin pappa men han måste lova att vara nykter om de ska vara där 2. De kommer i alla fall att ha ett hem hos mig som garanterat är helt tryggt och alkoholfritt och där allt handlar om att de ska ha det bra. Aldrig bråk eller otrygga nätter.

Skulle de få det svårt hos sin pappa ska jag lösa det så att de slipper vara där.

Nu har de ett hem där jag visserligen alltid finns till hands men jag kan tyvärr inte lova trygghet som det är nu när deras pappa dricker. Jag själv känner mig inte ens trygg. Barnen pratar mkt med mig och skulle de sova hos pappa och han dricker så kommer de berätta för mig. Och skulle han störa deras sömn kommer de att berätta det. Jag måste våga tro det. För just nu lever de med stor oro och de uttrycker faktiskt starkt till mig att de vill att vi ska flytta isär. Jag har lovat att inte säga detta till min man dock. Men jag vet och det ger mig kraft att orka vidare.

Barnen kan säga till mig "lova att ni inte ska bråka ikväll" och det smärtar mig så mkt att jag inte kan lova sånt. Vill min man bråka när han druckit så gör han det oavsett. Så jag kan inte lova.

Om några dagar ska min man vara ledig ett tag. Känner mig nervös. Kommer han dricka hela den tiden eller inte? Eller kommer han anstränga sig att inte göra det? Ska vi uppleva fler bråk?? En del av mig tänker att det är inte möjligt att han gör så igen. En annan sjuk del vill nästan att det ska hända. Som om jag hela tiden behöver bevis på att jag gör rätt som skiljer mig. Fastän jag inte behöver mer anledningar!! Och jag orkar inte mer bråk. Vad gör jag om det händer igen
?? Mina barn tar sån skada.

Att jag ens tänker dessa tankar är anledning nog. Denna ständiga osäkerhet. Som finns här året runt.

Det jobbiga nu är att jag blandar dessa hemska känslor men en känsla av att jag saknar honom. Hans goda sidor alltså. Det är en krock i själ och hjärta...