Senaste kommentarerna i forumet

Pratade med min terapeut om just den rädslan att jobbet kommer att få mig att falla.Pratade,pratade och berättade om hur kaos och att alltid vara glad och dra med sig de andra.
Han tittade på mig och sa bara du sjukskriver dig innan, ring mig så hjälper jag dig.
Jobbar fortfarande och är nykter, men just vetskapen om att jag kan ringa honom räcker för mig.
Många kramar och styrka till dig//Strulan??❤️

Hej Carro89
Jag är i samma situation, första gången jag skriver här.
Jag vet att det inte är hållbart som jag har det idag men ändå harvar jag mig fram. Känner mig dock trött och undrar om livet inte har mer att ge.
Min sambo dricker ca 6-10 flaskor vin per vecka. Han blir aldrig våldsam. Det som sker är att han somnar, är ständigt trött, oengagerad och energilös, överviktig, arg, irriterad och dåligt tålamod.
När vi ska ha roligt blir han alltid för full.
Jag dricker inte alls eller väldig lite, tycker inte längre om att dricka...
Han är annars en pappa som vill umgås med sina barn och är engagerad i hemmet.

Mina tankar snurrar mest runt:
1 Hur kommer barnen ha det när jag inte är där? Vilka situationer kan/kommer att uppstå, när jag inte är där...
2 Hur ska jag klara mig utan att se barnen varje dag...
3 Hur blir det ekonomiskt.
4 Hur kommer vi kunna samarbeta runt barnen vid en separation (funkar ok idag, men vem vet)
Det finns tusen frågor till som snurrar förstås...

Igår kväll hade jag druckit om jag haft vin hemma. Som tur är hade jag inte det.
Imorse analyserade jag känslorna. Impulsivitet. Något triggas igång. Automatiserade känslor som jag vill fly från. Idag stannade jag i känslorna. I stormen. Blev nyfiken. Varför i hela världen blir jag så arg. Orättvisa och misshandel från barndomen, övergivenhet. Dessa känslor triggas igång (ofta av min mans nonchalanta beteende tex) Känslan av maktlöshet föder ilska. Det var skönt att hitta den riktiga känslan där djupt under ilskna känslostormen. Poff! Stormen stillade. Jag återtog makten. Jag behöver inte känna kaoset mer. Kaoset från ursprungsfamiljen. Rädslan. Maktlösheten. Paniken. Jag kan vara lugn i mitt inre jag. Jag har makt över mitt eget liv.

(ibland låter jag orden rinna ut här, flummigt men läkande:)

?

Härligt att läsa att du mår så bra just nu och att du skippar alkoholen. Självklart överlever du både svensexa och bröllopsfest utan alkohol! Det händer så mycket kul då ändå, det behöver du inte döva bort. Själv var jag gravid när jag skulle gifta mig så för mig fanns inget alternativ. Det enda tråkiga med att vara nykter på sådana tillställningar är att bevittna den stigande fyllan och eländet den skapar (dumma kommentarer, otrohet etc). Jag har ju aldrig varit någon torrboll och dömer ingen, men det hade faktiskt varit mycket skönare om min man varit nykter på vårt bröllop också. Det är så normaliserat att vi ska dricka i tid och otid. När vi har som roligast är vi ju som barn - och de är aldrig fulla av alkohol, bara fulla av liv. Kram!

Hej Ensam1984! Det händer väldigt mycket i ditt liv just nu. Strongt att du håller dig ifrån alkoholen. Jag kan tipsa dig om appen Headspace (den med en orange cirkel på), ger återhämtning och vila för huvudet på 5-10 minuter om du lyckas avvara det. Själv använder jag bara gratisversionen, den funkar, men om man vill gå vidare finns det mer att hämta. Allt gott och var rädd om dig!

Så himla skönt att läsa att du känner dig "normal" igen - och att du vet att du kan hålla dig ifrån den lömska alkoholen. Jag läste i kapp lite i din tråd, insåg att du verkar allt annat än nöjd med relationen till din man. Han har ju riktigt stora alkoholproblem. Måste stundtals vara ett helvete att leva vid hans sida, med tanke på bördan du själv bär på. Hoppas att du får samtalsstöd och hittar gemenskaper som får dig att växa ännu mer, få ännu mer ro i själen. Känner igen mig väl i det du skrev om att det är svårt att bara vara vän med män. Den enda manlige vän jag känner mig helt trygg med är homosexuell. Alla andra manliga bekantskaper verkar ha en dold agenda, inte minst med tanke på att jag är nyseparerad. Blickar, beröringar, kommentarer... Jag har svårt att falla för någon. Gör jag det (högst sällan) så gör jag det rejält - oftast för "fel" person.
Tack för att du delar med dig så ärligt om alla dina känslor och prövningar.
Stor kram!

Fick en sekund över nu på heldagen. Jag är så stressad och ur min comfort-zon att det bara snurrar i skallen och känner mig socialt handlingsförlamad, glömmer namn och vill helst bara stänga in mig på mitt arbetsrum och trycka på den röda knappen.

Ska ju försöka mig på detta med mindfullness, har fått det som uppgift av min terapeut, tror det skulle behövas just nu, men ännu ett måste stressar mig bara än mer. Kan inte dagen bara ta slut snart...

Hej,

Jag är ny på detta forum och ber om ursäkt om min fråga avhandlats 598 ggr innan...

Omfattningen av min fars alkoholism har tidigare inte vara klar för mig. Den blev tydlig när han berättade att han till och med dricker när han kör bil..

Jag vet inte hur många turer som jag varit med om sviterna av hans drickande. Den mänskliga hjärnan är fantastisk när det gäller förmågan att kunna förtränga och glömma bort. Det är också otroligt hur länge min pappa lyckats på sitt otroliga vältaliga och manipulerande sätt kunnat förklara sitt drickande så det låter..normalt. Han är den där alkoholisten som utåt klarar sig och rentav ter sig problemfri. Han har eget företag som går bra. Han har snygga fina kläder. Välklippt hår, vårdat yttre liksom. Han kan dricka normalt när vi är på bar, middag eller fest. Dessutom är han välutbildad och har forskat kring alkoholism till sin uppsatsskrivning (slutet 70 tal). Han vet minsann skillnaden på alkoholmissbruk och medicinsk alkoholism (som ju är en sjukdom!). Och att HAN skulle vara alkoholist är ju helt skrattretande. Han kan erkänna på sin höjd att han tidvis missbrukar alkohol. Men du vet ju hur det är - nu har ju farmor dött, nu går bolaget dåligt, nu är det jobbigt med partnern bla bla bla. Alltid ursäkter.

Nu har dock något hänt (tror jag?). Jag vet inte varför - det började med att han frågade mig om tips för att kunna gå ner i vikt - han har fått en ganska imponerande buk osv. Jag säger ju att sponken är det som gjort det. Han håller med. Sen börjar han protestera när han inte i denna diet får dricka vin till maten. Efter 1,5 h samtal igår så var vi överens om att han är alkoholist. Notera dock att han då druckit upp sig under tiden. Då berättade han allt det där jag tidigare inte vetat - att han öppnar 6.9a i bilen och tar "fyllestigarna" (han bor på landet) för att inte bli upptäckt. Han vill inte ta leverprover för han är livrädd för resultatet så han kommer på ursäkter för läkarna hela tiden. Han lägger ner mer pengar på systemet än på mat. Han sa att han vill sluta dricka (sa detta full) - vill ändra sitt liv.

Talade med honom imorse och vi snackade i en halvtimme. Att han vill ändra sitt liv. Jag sa att jag inte ställer upp framöver om inte han är totalt ärlig (han har ju uppenbarligen ljugit för mig förut gällande drickandet). Han lovade att vara totalt ärlig.
Sen kom jag fram till jobbet och skulle ringa upp honom en halvtimme senare. Då hade han kollat i skåpen för att "rensa" och hittat en halv flaska whiskey. När jag då ringde upp sa han att han ville vara ärlig och att han druckit (no shit - han sluddrade ju värre än ett spädbarn) och att han gjort det för att "det ska ut ur mitt hus!!" - "detta är sista gången".

Och mitt hjärta brister. Jag har hört det förut.

Vad ska jag göra? Hur ska jag gå till väga? Ska jag ta hem honom till mig och vakta honom? Hur ska jag hantera ångesten och oron i mitt bröst?

Tacksam för någon input..
Mvh
Brådmogen

Tack, själv, för att DU finns! ??

Maktlöshet föder ilska. Tror anledningen till att man inte går är individuell, precis som motivationen att sluta för en missbrukare. Det handlar ju inte om förnuft utan känslor, men jag tror att acceptera som du ju ändå gör, ofta blir ett hinder för att den missbrukande personen att ta tag i sina problem. Självklart är det inte alltid så. Vänd blickarna inåt och leta hos dig själv för att komma fram till varför du stannar eftersom du skriver att omtänksamheten och kärleken har tagit slut. Ta eventuellt kontakt med kurator eller något anhörigprogram. Alanon finns ju också och det hittar du på nätet. Socialförvaltningen ska erbjuda stöd för personer som lever under de omständigheter du beskriver.

Du skriver så bra om hur det är att sitta fast i alkoholberoendet. Luttrad är du. De där vita perioderna, som man gärna gör upp som ett kontrakt på livstid, är så lätta att bryta...
Jag tycker att du är värd all världens guldstjärnor & kramar som jobbar så hårt för andras väl och ve, samtidigt som du slåss mot alkoholbegäret. Det är verkligen en dubbel börda att bära - i all hemlighet! Ta till dig av all sorts uppskattning du får, ge dig själv en klapp på axeln.
En dag i taget, som du skriver. Ett aktivt val att göra, varje morgon. Det är nog enda vägen att överleva detta bedrövliga vi lider av.
Ta hand om dig, bästa Vinäger.

Jag har just läst din tråd och måste bara utbrista i ett Wow! Vilket spännande liv du lever, med alltifrån långresor till mardrömmar. Du är ingen grå Medelsvensson som nöjer dig med halvmesyrer, inte. Det är både på gott och ont. Du känner så mycket starkare, svänger snabbare och gillar när adrenalinet går på högvarv, right? Är ingen läkare, men tror inte att du har någon diagnos. Vi får se vad sjukvården kommer fram till. Du ska verkligen ta vara på allt det kreativa, kloka, ifrågasättande och äventyrliga inom dig. Vi lever för fasen bara en gång - den tiden ska vi inte supa bort. Den ska vi förvalta på bästa sätt. Vad du behöver, utifrån mitt lekmannaperspektiv, är tydlighet. Du ska vara tydlig i din nykterhet, öppen med den. Visa dig sårbar. Det gör dig bara starkare i längden. Då frigör du en massa energi till allt annat du vill göra. Så, hoppas att du struntar i första glaset på den där resan du är iväg på just nu. Gör vad du vill med mina råd, jag önskar att jag kunde följa dem själv. Men de är skrivna i all välmening, iaf. Allt gott! / Miss Hyde

Alltså intellektuellt kan jag först det mesta men blev så himla rädd. Fick fysiska problem bara av att läsa det. Ringde 1177 här från flygplatsen. Kändes tryggt. Jag är klar i knoppen och gick igenom tax-free utan problem. Är inte alls sugen när jag mår såhär. Har lite vallningar men det får jag även när exet skickar sms. Jag vet inte vad som är vad. Depressionen i sorgearbetet eller abstinens. Känns ju ungefär likadant. Abstinens efter det liv man hade och trodde att man skulle få. Nu gick hon vidare och ville bli en ny människa. Det är även min plan.
Tack för ditt svar <3

Bestämd, jag skulle aldrig någonsin kunna lämna ett vinglas halvfullt/halvtomt på en middag. Av gammal (o)vana skulle jag säkert ha svept hela glaset också, innan någon "vänlig" själ frågat (eller jag bett) om påfyllning...
Peppande att höra att ditt nyktra jag är en mer levande person. Du verkar vara på rätt spår, helt klart. Insett hur läget är, accepterat det.
Lycka till framöver!

Vi ska ju inte ge varandra medicinska råd här, men jag tror att vi oftast själva känner om det verkligen är en fara. Det verkar skilja en hel del också mellan olika individer. Det finns även en risk att det är A-hjärnan som försöker hävda att vi behöver dricka lite. Svårt att veta vad som är vad. Så ditt fysiska mående är avgörande.

Lycka till! /Kram

Det är självklart du som bestämmer hur du vill göra, men en tanke är att räkna 34 (-1) dagar. Speciellt med tanke på att det inte ens blev en fylla.

Om man väljer att räkna så får det dock inte bli en vana att ta bort en dag då och då. Precis som du själv är inne på blir det lätt att A-hjärnan pockar på extra uppmärksamhet efter att den matats. Sedan kan det gå fort utför...

Vad skönt att det enda du kom fram till var att du inte vill ha. Reality-check?

Grattis till nya insikter. /Kram

Du iallafall kan göra. Det är att säga tydligt att antidepressiva tar tid att verka. Under instättning mår man sämre. De finns där och kan kanske ge resultat långsiktigt. Känns som läkare säger. Ta detta. Det hjälper på två månader. Men så är det verkligen inte. Tog mig två år att börja tillfriskna. Två dessutom nyktra år. Med alkohol. Försämras effekten.

I övrigt Backen. Ta hand om dig först. Han blir inte av med sina problem för att du lider med honom. Finns egentligen ingen anledning till att du ska städa. Så lätt att säga. Så svårt att göra. Läs och skriv här. Läs och skriv. Det tar lång tid att tillfriskna från medberoendet också. Var generös mot dig själv under den tiden. Om du kan.

Tänker att insikten och medvetenheten är själva grunden. Och du har ju båda. Lägg till intelligens och strategiskt tänkande. Vi är många här som funderar och analyserar lite (!) mer än vad som är nödvändigt.

Däremot är det inte lätt att veta vad man ska göra med alla tankar och känslor. Surret i huvudet. Det är till viss del därför vi dricker, för att få tyst och lite lugn och ro.

Ler lite igenkännande åt alla aktiviteter och förändringar du ska göra i ditt liv. När hjärnan får fritt spelrum tar den i så den nästan spricker. Det är ingen hejd på allt vi kan göra.

Du bad om tankar kring detta. Jag tror att vi på allvar måste hitta ett hållbart substitut till alkoholen. Inte ersätta den med något annat att dricka. Mera att göra något som ger oss mening. En hobby, kanske. Dock en realistisk sådan. Skriva in i kalendern när den ska utföras. Prova sig fram tills man hittar det som känns kul och meningsfull.

Vi pratar om att bryta vanor och det ligger nog mycket i det.

Äsch, känner mest att jag upprepar det som sägs här varje dag. Självklarheter som är så svåra att följa.

Håller med Halvdan, jag ser också ljusglimtar i dina inlägg. Hoppas och tror att du är på väg. Gott så.

Kram

Hej igen forumet! Har haft en hektisk helg med människor runt omkring hela tiden. Det var ju den där festen i lördags. Drack faktiskt ett och ett halvt glas vin, så jag antar att jag börjar om nu. Det var så dumt egentligen, det var liksom inte för att jag var så sugen eller egentligen ville, bara slentrian. Fick ett vinglas i handen och ett till middagen. Det till middagen lämnade jag dock halvfullt. För vet ni? Det enda jag kom på av upplevelsen är att jag inte vill ha. Jag vill uppleva på riktigt, inte vara det minsta grumlig, inte ens lite. Jag vill leva nyktert! Visst finns det fortfarande tankar på mysigt fredagsvin men insatsen är liksom för stor. Jag får så ofantligt mycket mer av livet av att inte dricka. Det känns som om jag lever igen. Och vi ska inte glömma: Trots att jag inte drack mycket och inte blev full så fanns alkoholdjävulen med mig lite extra kommande dagar. Ville att jag skulle öppna en flaska och varva ned, men det gjorde jag inte. Lever alltså inte längre i villfarelsen om att jag är en sån som kan dricka ibland. Förr eller senare kommer det att braka då. Känner mig lite putt över att nykterherslinjen är bruten (34 dagar blev det), men tänker fortsätta med den nu. Är inte helt besviken över att jag testade heller. Det gav mig klarhet. Nu vet jag! Visste ni förresten att man blir bakis av 1 1/2 glas vin efter 34 dagars nykterhet? ?

.

Ja, då var det över för den här gången.

Det är lite läskigt, jag vaknar och bara vet det. Tyvärr vet jag aldrig hur lång den vita perioden blir, men känner mig förstås säker på att den blir för alltid.

Det måste den ju bli. Den vita perioden. För alltid. Den här gången. Undrar hur många gånger jag ärligt har trott det. Det är nästan värre nu, när jag väntar med magont på att anfallet ska komma nästa gång.

Känner att jag måste ta tag i grundproblemet - vilket det nu är. Orkar inte leva så här.

Berättade inte för M den här gången heller. Vet inte om det är skammen som gör att jag håller tyst. Känns mest som att jag vill skydda honom. Eller mig själv. Eller oss båda.

Ingen vet alltså hur mycket jag kämpar. Känns lite orättvist om jag tänker barnsligt egoistiskt.

Ett exempel: Vi har det supertufft på jobbet just nu. Min uppgift är bland annat att hålla upp alla andra. (Känns det igen?) Jag är ganska trött och alla är så förstående och undrar hur jag orkar. Då känner jag: "Om ni bara visste".

Att hålla ihop utan A är svårt, att hålla ihop med alkoholproblem är nästan omänskligt. Jag får ju kämpa mycket mycket mera. Och ingen vet!

Känslan av orättvisa är förstås orättvis. Med det menar jag att ingen som inte vet kan förstå eller hjälpa mig. Det är bara jag som kan fixa att bli nykter. Det är upp till mig nu. Igen.

Om någon orkar läsa orden jag upprepat så många gånger blir jag tacksam. Skivan som hakat upp sig, låten på repeat, ekot som aldrig klingar av...

Men jag vill inte ge upp. Aldrig! Jag måste tro på att jag fixar detta.

En dag i taget!

? Just i dag är jag stark... ?

Kram på er och tack för att ni finns.

Men tusan vad svårt det är. Så lättsamt jag kliver på dem. Så enkelt att behaga. Så svårt att inte göra.

Gjorde det igen. Letade ursäkter. Kan inte ngt douchigt, bara vara douchigt? Oavsett bakomliggande orsak. Jo det kan det faktiskt. Inte mer med det. Behöver inte värderas. Behöver inte ens analyseras. Kanske bara konstateras.

Nu blev jag jäkligt skraj när jag läste om dille! Ska jag ändå dricka lite grann?

Ja jag är otroligt duktig på att bete mig illa på fyllan. Känns nästan som att man är dr Jekyll och Mr Hyde ibland.
Har funderat på att höra av mig till en vän och höra om hon vill ses och dricka kaffe eller något enkelt. Men jag drar mig för att göra det då jag har träffat henne ett par gånger när jag varit full och hon varit nykter och jag vet inte riktigt vad jag egentligen har sagt och gjort då. Tror jag skött mig ganska bra men vem vet..

Ja men varför inte bara testa gå en gång på någon kurs?
Plocka svamp, baka eller göra annat som man kan ge bort är faktiskt en bra idé, så kan man känna sig lite stolt som gjort något snällt och positivt för någon annan istället för att dricka bort allt och göra sig själv och andra illa.

Jag hoppas bara att jag lyckas undvika att handla alkohol innan helgen. Går jag nära den butiken när helgen närmar sig så kommer jag säkert göra det och då är det kört.

Ja, hur dumma kan vi bli. Tro att det går att fira lycka med alkohol. Har läst din tråd och känner igen mig i mycket. Minns all energi och nyikenhet som fanns innan bedövningsdrickandet.
Fy för den djävulen. Jag ser ljusglimtar i dina texter.