Senaste kommentarerna i forumet

Hej vinäger o jag är samma Ultra.
Ja vi var ett gott gäng som peppade varandra men tyvärr rullade min vardag på lite för fort så trillade dit igen, hamnade i samma onda spiral dvs jobb ångest o vin och så om igen o igen..?
Hur konstigt det än låter så har jag skött jobbet, skött träningen men inte varit den bästa mannen att leva med...
Men haft några vita perioder, korta men ändå...så hittade jag tillbaks hit vilket känns bra, finns mycket stöttning i detta forum, så bara att kämpa på igen.
Sen är jag ju nyfiken på hur det går för dig ???
Ha det gött så länge

Häftigt och inspirerande att se din förvandling Nordäng76!!!

Bara instämma. Visst är man mer rastlös och tänker vad ska jag nu göra när man brukade sitta och dricka vin och bli som i en annan bubbla. Det tror jag de allra flesta känner. Svårare att göra sig av med energin men det kommer väl tänker jag! Den där glädjen är svår att ta in. Jag tänker i alla fall. Är jag verkligen så här glad?. Kan jag va det? Får jag va det? Konstigt att man ställer dessa frågor till sig själv. KLART man får tänker jag just i skrivande stund! Det är vi definitivt värda trots allas våra små tillkortakommanden. Kram på er?

:e dagen idag! Känns bra än så länge. Tidigt att säga men kaffet smakar återigen sååå gott. Igår när jag kom hem som jag skrev så var jag lugn och glad men efter den älsdstas 3:e spydiga kommentar (lilla tonåren) för dennes mobil inte fungerade som den skulle så var jag inte så glad längre. Tänkte att nu hade jag absolut tagit några glas vin o blivit gladare. Men det gick över, vi sa förlåt till varandra och kramades. Kändes bra. Vinet var som bortblåst. Så där ser man att dessa små "stressmoment " kan vara triggers trots att det är en helt vanlig dag för de allra flesta! Igår kväll när jag skulle släcka lampan var jag lite rastlös i kroppen men jag somnade ganska snabbt o sov hela natten? Tjohoo. Ta hand om er och tänk efter mer än en gång när man utsätts för dessa vardagliga små stressmoment att det går över och morgondagen är sååå värd det. KRAM ???

Igår fick jag ett dödsbesked igen. Ingen anhörig dock men en flyktig bekant.
Hon bara ramlade ihop och dog, förmodligen av en hjärnblödning.
I såna lägen tänker jag så här:
"Varför ska man hålla på att kämpa när livet kan ta slut på en sekund? Varför inte bara leva och ta dagen som den kommer?"
Så typiskt mig att hitta anledningar att få dricka. Att 'få" dricka. Jag hör själv hur dumt det låter och hur korkat det även ser ut i skrift.
Jag får ju dricka när jag vill och om jag vill, inget hindrar mig egentligen.

Men jag mår ju dåligt av det, det är därför jag vill sluta med att dricka.
Så jag fattar inte att den dumma hjärnan vill ha vin bara för att något hemskt och tragiskt har hänt någon annan.
Kanske det har med min ångest att göra, är ju sjukt rädd för att dö och lämna min sambo ensam. Han sitter i rullstol och är i behov av assistans till stor del av dagen.
Men just därför borde jag ju vara mer rädd om mig själv och bespara min kropp detta gift som alkoholen egentligen är.

Men jag lär mig hela tiden, igår när tanken dök upp så var min vilja att inte dricka mycket starkare än tvärtom.
Och hade det inte varit för er, Vinäger, Fibblan, Knaskatten, Pellis, Lennis, miss lyckad, Jasmine, Rosa-vina, Strulan, Mirabelle, Santorini och många fler, hade jag aldrig kommit så här långt.

1000 tack ????? för all hjälp och stöd jag fått sedan jag började skriva här på forumet. ??
Ni är helt underbara❣️❣️❣️❣️❣️

Kramar
???

Lagom är bäst. Använder det uttrycket ofta. Gillar ordet lagom, sägs ju att det är ett unikt ord i svenskan och jag är svensk sedan massor av generationer.
Men, jag kan tydligen inte vara lagom, inte alls!
Förut drack jag långt ifrån lagom, klarade då iofs att träna lagom 3-4 ggr/vecka och kunde ta en kopp te emellanåt.
Sedan skruvade jag på korken på flaskan - och började träna. Varje dag. Ibland 2 ggr på en dag. Blev ju naturligtvis för mycket och nu har jag så ont att jag inte kan träna alls :-(.
Igår när jag kom hem skulle jag "bara vara". Gjorde en kanna te och satte på alkispodden. Slutade med att jag druckit två fulla kannor te för att jag "fastnade" i alkispodden närmare fyra timmar... (Behöver jag säga att jag varit uppe många gånger i natt?)

Jag har lyssnat mycket på alkispodden nu under mina första nyktra veckor, tycker den är bra och tänkvärd (även om jag uppfattar den lite som propaganda för 12-stegsprogram).
Köper det där med alkoholism som en tredelad sjukdom. Kemisk allergi, Manisk besatthet och Andlig tomhet. Jo, jag har nog alla tre delar.
Ju mer jag funderar så är det den där tomheten som gör att jag inte kan vara lagom.
Borde jag ta hjälp av AA?
Nja, måste nog erkänna att jag är inte där än, är inte framme vid den totala kapitulationen. Är också rädd att jag kommer att se mig som "inte lika illa däran" som andra som har historier av totalt urspårat drickande. Att dricka en flaska själv hemma i soffan där det inte rör någon annan är väl inte urspårat…? (Jo, men inte lika...) Dessutom har jag ju inte haft några jätteproblem med att avstå alkoholen nu, ingen abstinens, inget okontrollerbart eller långvarigt sug osv.
Likväl inser jag med full kraft att jag måste ta tag i den där tomheten som alltid har funnits där, minns den redan från då jag var barn och har fyllt den med div saker genom livet utan att hitta konstruktiva och hållbara lösningar. Att alkoholen varit den "bästa" lösningen säger väl en del. Jobbar jag inte med det så kommer drickandet troligen att spåra, om inte imorgon så om ett antal månader/år.

Ja, att dricka två liter te en kväll är ju väldigt harmlöst, men knappast normalt och lagom.
Var hittar man hjälp mot den där tomheten om man inte är framme vid AA?

Du har ett så bra nick!
Man har så mycket att vinna på att vara just bestämd, tänker jag. Du skriver att suget går över ganska fort för att du vet att dricka inte är något alternativ, dvs du säger ett tydligt nej till det.
Våra hjärnor fungerar väl som precis som alla andras (i det här fallet ;-)), erbjuder man någon något och får ett tveksamt "njaäe" till svar så tolkar man ju nästan det som ett ja och frågar igen. Men ett tydligt nej är just ett nej. Ingen mening att truga.

Vi får nog bara acceptera att oron finns periodvis just nu och hitta strategier att hantera den. Då är ju träning och en avkopplande kopp te efter perfekt!

Jag blir också glad av att läsa om din glädje, tänk att få så mycket positiv energi.
Sedan att det finns en rastlöshet någonstans i botten också, tycker inte det låter konstigt, så mycket energi och så mycket tid helt plötsligt. Klart att det tar lite tid att anpassa sig till allt nytt.

Inlägg i min tråd! Hjälp, känner mig helt främmande inför mitt sätt att uttrycka mig. Jag var verkligen en drama-queen på den tiden. Hundra procent känslostyrd. Var inte hjärnan och förnuftet med alls? Skäms faktiskt lite när jag läser det (fast jag vet att jag inte behöver) Så överdramatiskt och så verklighetsfrämmande på nåt sätt! Och under en lång tid efter att jag hade lämnat så hade jag väldigt mycket fokus på "vad HAN sa, vad HAN skrev, om HAN drack, vad HAN gjorde mm mm". Jag hade typ samma liv och samma fokus under året efter att jag hade lämnat som före. Sen började det mer och mer att handla om mig själv. Bra att skriva och se svart på vitt hur jag förändras. Sakta men ganska säkert i en annan riktning.

Fast jag blir glad av att läsa om din glädje så fortsätt gärna med det :)

Är också rastlös, flänger omkring som en dåre hela tiden. Vet inte om jag försöker springa ifrån något? Undrar bara vad..hm

Ja, det är verkligen ok att känna så. En dag i taget, inga stora beslut. Bara inte just idag. Tycker att det fungerar bäst, i alla fall för mig, att tänka så.
Låter härligt med träning och sedan te. Tror jag ska börja dricka mer te! ? Har ju gått all in på kaffe i den här nykterheten och dricker alldeles för många koppar. Haha, verkligen beroendepersonlighet här ?

Idag har varit en stressig dag, en sån där dag när man har för mycket att göra och samtidigt spiller kaffe över hela sig eller slår i stortån. Jag fick ju ett visst sug idag men också tillfälle att reflektera över suget. Det går ändå över relativt fort, nu när jag vet att dricka inte är ett alternativ. Förr när jsg drack aktivt kände jag suget och sä kunde jag ägna en hel dag åt att resonera med mig själv -gå till systemet eller inte. Så himla utmattande. När systemet sen stängde försvann också ofta suget eftersom möjligheten inte fanns. Ofta förlorade jag dock den kampen och fick lov att komma på någon bra ursäkt för att det skulle vara en bra ide att dricka: något att fira, deprimerad, pms, guldkant. Tänker så himla mycket på min älskade partner i detta. En person som dricker normalt men som jag ändå fått med mig i mitt drickande rätt ofta. För honom är det absolut ingen grej att inte dricka nu. Han har också svårt att erkänna att jag faktiskt har problem. Tror att det är dels för att han inte orkar se det men också för att han förknippar alkisar med utstötta människor som inte klarar vardag och jobb. Kan nog vara svårt att förlika sig med att den ändå ganska fräscha sambon som sitter i ett rent hem efter en arbetsdag och dricker vin i soffan och inte gör något större väsen av sig eller verkar speciellt berusad faktiskt är alkoholist.

Så, det var vad jag tänkte på ikväll. Nu ska jag sova. Nykter så klart.

Peel off mask minsann. De hade ju kunnat tala om på förpackningen att det var yttersta skinnlagret som skulle skalas av... Seriöst. Aoch oj oj aj aj. Var tvungen att kolla i spegeln att jag inte blitt hudlös. Tro fan den proceduren var renande. Men nu gick min kreativa själ igång. Ni vet såna dära hemma-vaxnings-kit, som bara är kladdigt obehagligt och inte funkar... Den här ansiktsmasken vore säkert en effektiv ersättare...

går till ända nu. Har varit en bra dag på det stora hela. Tränade på kvällen o drack te. På eftermiddagen kände jag mig dock orolig i kroppen o dom kom tankarna direkt kring att jag inte vill sluta dricka för alltid. Jag försökte tänka att det är ok att det känns såhär nu, idag ska jag inte dricka osv. Ska sova tidigt idag o så väntar två kvällars jobb...

Mitt i all kamp mot A-djävulen är jag oerhört glad över att mitt beroende inte eskalerade förrän alla mina barn hann bli vuxna, om än den yngsta men minimal marginal. Visst har de sett mig berusad på någon fest, men aldrig behövt vara oroliga i vardagen.

Nu när jag vet hur starkt beroendet kan vara är jag mera ödmjuk inför att vissa väljer A, trots små barn. Samtidigt som jag självklart tycker att det är hemskt. Att söka hjälp blir förstås ännu mer viktigt när små oskyldiga barn går med en klump i magen än när ens drickande enbart skadar en själv.

Tack Adde för att du uppdaterar angående det nyktra livet, men också problematiserar drickandet då och då.

Kram

Tack snälla fina ni!
Ja, det känns faktiskt så otroligt skönt att vara tillfreds med beslutet och inte hålla på att hatta fram och tillbaka. Inget är så mycket lättare än lagom, speciellt när man har att göra med något som är beroendeframkallande och kroppen tror att den bara vill ha mer och mer av. Den enda lösningen är att bryta helt och sedan hålla fast vid det.
Det som verkligen gjorde skillnaden för mig den här gången var att jag gick in för att hjärntvätta tillbaka mig själv. Jag läste This naked mind och verkligen gick in för den. Och så The unexpected joy of being sober. De hjälpte mig som tusan, så hoppas att någon annan kan få hjälp av dem också. (Om ni inte vill köpa/låna/skylta med boken: läs dem som ljudbok!)
???

Tack Vinäger ? för fina ord och lite uppskattning i mina tankar!

Varit ledig två dagar och orkar knappt skriva nåt här för jag blir bara trött på min nästan äckligt överpräktiga glädje jag bär på just nu. Jag är så glad över att jag är glad ?. Får massor gjort, rensat ut lite hemma och piffat till med lite färger. Njuter av att sparka löv på promenad. Larv, liksom... ?
Sen är jag iofs lite uttråkad också. Lättirriterad och trött. Har kommit på att jag inte är så förtjust i att titta på tv längre.

Är lite störd av att AA inte riktigt funkar i min lilla stad. Tror jag kommer behöva mer stöd framöver för att kunna hålla i nykterheten. Får klura på hur...

Bra och nykter dag. Imorgon är det FULLT upp! Kul ?

Hur mycket mitt supande har kostat i pengar..Men runt 40 000/år när det var som värst..Drack så i ca 3-4 år..Innan dess var det något mindre..Alltså 3-4000/månaden..Då ska man inte säga till sina barn att det är för dyrt med semesterresor?Den före detta mannen drack något mer..

Jag är så fruktansvärt trött. Hoppas jag kan sova. Funderar på att ta kudden och gå ner till min man som ligger i soffan i vardagsrummet. Vi har en hörnsoffa och jag får nästan plats på kortsidan. Jag orkar inte känna mig såhär ensam. ?

Dagen började i stressens tecken pga att min mobil fick tuppjuck och inte larmade. Zzzzznark... Vaknade med ett ryck kl 07:19. Låste ytterdörren bakom mig kl 07:20. Körde som en biltjuv och nådde fram till jobbet just på sekunden. Sedan har jag sprungit på i samma takt hela dagen. Man sätter liksom ett tempo i början av dagen och sen är det det tempot man håller. Men nu varvar jag ner och njuter av en välsignat tråkig tisdagskväll. Ungarna sköter aktivitets-logistiken själva just denna veckodag. Jag slängde just in den ultimata latmask-middagen i ugnen - ihophöftad ugnspannkaka. Jag växlar mellan att feppla med larviga inredningsspel på mobilen och att fånstirra rakt fram på ingenting. Ansiktet börjar stelna i en peel off ansiktsmask som ska vara renande. Strax går jag och fyller bubbelbadkaret med aromaterapeutiska oljor. Det blir kalas det här :)

Det är i stunder som denna som prövningen kan blir extra utmanande..krasslig, man kan inte göra det man brukar för att må bra. Tristess kan verkligen vara en trigger i sig. Men du lyckas få undan måsten och ser ändå till att komma ut på en promenad i sakta mak.
Det är bra gjort ✨!
Fortsätt på din kurs och krya på dig?!
Kram
/Fibblan ?

Var förbi och tittade till pappas grav ikväll efter mötet....drabbades av enorm sorg och saknad.
Det är lite mer än ett år sen han dog nu...och jag har väl egentligen inte bearbetat sorgen så mycket...jag valde ju att dricka så fort känslorna blev för övermäktiga.
Jag saknar att få prata med honom...sista åren blev det i så mycket pratande eftersom han oftast var onykter och jag var så otroligt arg på båda mina föräldrar som valde alkohol framför mig och mina barn...nu förstår jag ju att dom var maktlösa inför sjukdomen.
Jag känner ett sånt hat mot alkoholism....som sliter sönder familjer, sårar, bedrar och lockar.
Jag hade gärna haft några nyktra åt med pappa innan han försvann...men nu ska jag försöka lära mig att plocka fram som fina minnena.
Och tack Cinna för fina ord...känns alltid bra att man kan inspirera någon☺

Vad glad jag blir att läsa dina trådar. Du är otroligt modig och stark. Stunderna när du får panik, att ha så många bollar i luften - lägg dig ner och andas. Känn hur skönt det är och kommer fortsätta vara utan a. Du inspirerar.

Jag har varit rätt tålig, försökt att alltid vara den som lyssnat av hur du mått och på senaste tiden även förstått en hel del om att det pendlar från dag till dag i hur du mår.
Jag förstår det. Men samtidigt så knyter jag handen i fickan och mumlar för mig själv att jag ibland tycker det är fucking jävla själviskt.
Jag förstår ingenting av vad du vill, vad du inte vill, hur du ser på mig, hur du ser på vår relation, om du hoppas eller om du inte gör det.
Om du lika gärna kan vara utan mig.

Det sårar mig att det är av och på, fram och tillbaka, hit och dit, långa ömsinta kramar som blir förbytta till avsked andra dagar där du bara reser på dig och inte ens tittar på mig utan bara går din väg.
Det i kombination av att du kan stå och hålla om mig länge när vi skiljs åt och förmedla en känsla i kramen, gör att jag inte förstår någonting.

Nu har jag varit hemma bland snorpapper och netflix ett par dagar och min saknad och längtan efter Mr J har blivit större. Jag bestämde mig för att bjuda över honom på en kaffe i snorpapperspalatset senare i veckan när jag förhoppningsvis är lite mer på fötterna än idag. Det har ändå trots allt känts ganska bra, vi har setts upp till 3 gånger i veckan och druckit en kaffe på jobbet. Under tiden vi setts dessa veckor har jag kommit något på spåret som jag noterat angående hans PTSD vilket har tryggat mig avsevärt i att det måste få ta tid att vinna tillbaka honom. Och att jag inte ska bli sårad, jag kan inte göra så mycket mer än det jag redan gör, bara vara jag.

Meddelande.
- Hej! Hur har du det? Hur mår du?
- Bra.
- ... okej :)

Det var allt jag fick ur min konversation med honom idag. Jag blev så förbaskat irriterad.
BRY DIG! Bry dig tillbaka!
Trampa inte på mig.
Det blir en sån jävla kontrast från att ha legat hemma i några dagar i sängen och grubblat och funderat på hur jag ska berätta för honom att jag har en beroendesjukdom och att det var den som ställde till det för mig i min relation med honom i vintras, och att jag vill få det sagt, att jag är kär i honom, till att inte ens få en fråga tillbaka om hur jag mår.

Han vinner inte direkt mark hos mig såhär. Jag vet inte, jag kan nog inte slå så mycket mer knut på mig själv, jag försöker verkligen..