Senaste kommentarerna i forumet

Att lova sig själv saker som är extremt svåra är ofta att sätta upp nya misslyckanden på sin lista och se sig som en ännu sämre människa i spegeln. Sätt upp små mål som du kan nå. Bygg på din självkänsla steg för steg. Lova inte att du ska klara allt direkt. Jag själv ser mig som en myra just nu. Kämpar på men med små steg. Men med mycket jobb så kan det bli bra resultat på sikt.

Det du skriver skulle kunna vara jag för ett antal år sen ifall vi bara byter ut miljön. Jag har testat att enbart dricka vin, enbart med kompisar, enbart 3.5%, sen enbart 2.8%. Det slutar förr eller senare som det brukade. Efter det blev det dygnsfyllor. Allt utvecklades nedåt oavsett vad jag försökte. Som tur är innehåller livet annat som gör det värt att leva.

Om du klarar att dricka måttligt får framtiden utvisa - eller så chansar du inte. Det viktiga jag vill tillägga är att om du nu håller året ut så ha inte detta som ett datum som enbart rättfärdigar att du ju kan klara det bra och sen ska testa igen. Då är svaret att det kommer gå bra några gånger, kanske ett par månader sen slår det till igen. Du kan vara ett unikum men jag menar att din inställning är i så fall redan nu att du tänker testa då. Ska du hålla upp till årsskiftet så ska det vara att du genuint tar ett nytt beslut då. har du mått bra utan att dricka. Vad har du fått för fördelar? Var det extremt jobbigt? Vill du sen ta dag för dag? Eller sätta upp nya mål?

Varför jag skriver det är för att jag hållit upp i så många perioder att de inte går att räkna på fingrarna. Allt enbart för att äntligen få dricka igen och fira hur duktig man varit. Pang bom och tillbaka till ruta ett. Men uppehåll är bra om de just är för att utvärdera och ta nya beslut. Jag hade alltid tagit beslutet redan innan!

Min far var periodare och jag är också en periodare. Nu hoppas och tror jag att jag slutat för sista gången. Tar dock en dag i taget nu. Jag tror det skiljer mycket. Min far tog aldrig upp något efter sina fylleperioder. Jag gjorde det inte heller som barn. Allt var ju bra och kärleksfullt mellan perioderna. Skammen hos min far var nog stor. Han hade nog stora problem inom sig som han aldrig löste. Jag vet inte om han försökte få bukt med sina alkoholproblem "på riktigt". Det är möjligt att han kämpade men att misslyckas och det finns de man älskar runt en som lider gör lidandet hos alkoholisten än värre.

Jag har alltid varit öppen om mitt drickande för alla. Dock har jag ingen partner eller barn som blir drabbad nära mig. Vänner etc kan till viss del bli drabbade men oftast stänger jag bara in mig och super i min ensamhet.

Jag tror dock att det måste lyftas förr eller senare om det ska kunna bli en förändring. Det måste vara något man kan prata om. Dock får du inte skuldbelägga ifall du vill nå framgång. Men är personen inte redo att sluta så kommer det inte hjälpa med att ni samtalar tror jag. Vad är han redo att göra egentligen? Jag t ex är helt mot antabus då det inte är en lösning på ett problem. Då kan de lika gärna bura in mig. Problemen som gör att man dricker är de man måste lösa. Självföraktet blir oftast större för varje gång man dricker dessutom.

Utåt är det alla andras fel. Du är säkert en dålig hustru, ni bor fel, hans vänner är korkade. För att kunna sluta på riktigt måste man gräva i sig själv och se sina egna brister och vara villig att jobba på dessa.

Att gå på vita knogar är bättre än att inte gå alls. Ni kan väl tillsammans gå på ett öppet AA-möte, dit alla är välkomna. Men alla är olika, jag är öppen för det mesta medan många ska lösa det på exakt en väg - sådan har jag till viss del också varit även om jag alltid varit öppen med problematiken. Alkoholen är en jävel då man alltid tror att man kan dricka bättre framöver.

Han måste hitta sin väg till ett nyktert liv där han trivs med sig själv. Be honom inte sluta för gott, eller för att sluta en viss tid. Han borde vilja sluta helt, men att det inte finns några absoluta förbud för all framtid. Nya beslut kan tas i framtiden. Ofta går det åt helvete den dagen man tar ett beslut att dricka igen. Vissa klarar det dock. Jag verkar inte vara en av dessa!

Viktigaste frågan... ja alla kan komma ur ett sådant beroende. Vilja och rätt väg! Men saknas viljan är det ett jävla kämpande. Har han ingen som han kan se upp till som slutat?

Uppdaterar och avslutar nog den här tråden med detta meddelande och fokuserar på en eller två andra som jag har.

Jag vandrade ju i 16 dagar och tog mig en bra bit. Det var utvecklande. Extremt jobbigt. Jag grät och ville avbryta men jag kämpade. Till sist insåg jag att jag inte var en vandrare som skulle klara hela sträckan. Sjukt stolt över mig själv ändå.

Därefter så skulle jag se om Europa kunde ge mig något. Jag utsatte mig för prövningar och testade massa nya saker nykter som har känts helt omöjliga tidigare. Till sist föll jag! Jag satt där med en öl. Efter tre veckor - just så länge jag sagt att inom den tiden ska jag absolut inte dricka något. har försökt hitta en förklaring för det blev alkohol fem veckor i rad där jag inte mådde speciellt bra. Kanske var allt bara en flykt från början - även om jag ville tro det kunde vara utvecklande. Tagit med mig det positiva. Försökt tänka på det negativa.

Väl hemma slutade jag dricka - för att börja igen och med det två återfall varav det senaste rätt dåligt. Jag har börjat om. Ingen kan ta alla de dagar jag kämpat ifrån mig. Innan såg jag det som misslyckande. Nu försöker jag se det som en del av en process. Kanske var detta min väg för att bli nykter. Kanske faller jag igen. Jag ska kämpa och försöka ta rätt beslut varje gång.

Svårt acceptera allt men det jag inte kan påverka behöver jag inte lägga någon större energi på. Jag försöker fokusera på de bättre sakerna.

Hoppas alla andra också kämpar på och jag försöker ge min syn på mitt liv samt ge lite "råd" på olika sätt.

Men den här tråden avslutas på ett värdigt sätt åtminstone med en enklare sammanfattning. Detaljer utelämnas här men för den som vill veta så är det bara att fråga.

Det kan ofta kännas som att det kommer en massa nya hinder (och indirekt) anledningar till att dricka - när man kämpar som bäst med att undvika det. jag försöker se det som livets prövningar men att jag ska besegra dessa. Skulle man snubbla så är det upp igen. Jag trodde inte jag skulle snubbla, men jag släppte garden helt och tänkte att problemen var över.

Ta ny sats. Fokusera inte så mycket på när sömnen är bra igen etc. Acceptera att det bara är som det är nu. Fokusera på vad du aktivt kan göra för att förbättra både hälsa och liknande. Nu är ryggen lite (?) kass - acceptera det. Vad kan du göra för bra saker trots en lite sämre rygg? Välj fokus. Antingen på det negativa eller positiva. Enkelt? Nej, men det finns inga val egentligen...

Nu blev jag så himla glad ? Du är på rätt spår igen och har hittat glöden som väcker hoppets låga. Viljan till förändring. Riktning och fokus. Käpphästarna som du stöder dg på. Nu. Din tid är nu. Kram

Jag skickades ju hem i fredags och drog på kvällen iväg på två stycken AA-möten. jag måste verkligen göra allt nu för att inte rasera mer av det jag byggt upp under så lång tid. Även om jag mår dåligt och har andra bekymmer ska det inte vara någon anledning att dricka. En vecka dock som inte gick riktigt som jag tänkt men det mesta har löst sig exakt som jag hoppades. Försäkringskassan hade bara ett systemfel (om de nu inte ljög), så det har löst sig.

På beroendecentrum blev det mycket väntan mellan måltiderna men jag hade snabbt aptit. Brukar aldrig ha problem med den och det har både sina för- och nackdelar ;) Fick en del stesolid och hanterade den värsta ångesten hyfsat med hjälp av den.

När de skickade hem mig tyckte de på fullaste allvar att jag skulle komma tillbaka lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag samt torsdag för att hämta mer stesolid och annat "skit" att käka. Ifrågasatte det hela och sa att jag känner min kropp rätt bra och jag tror inte ens jag kommer tillbaka dagen efter för mer. Jag mådde tillräckligt bra och jag äter inte piller i onödan. Läkaren tyckte inte det lät bra men förklaringen var att de gick efter ett schema "som gällde alla". När slutade individuella bedömningar här i samhället? Jaja, jag ska inte vara arg på det för jag gick inte dit om lördagen - även om tanken slog mig att jag skulle hämta allt jag kunde och ev ge till någon som behövde det men det hade tagit för mycket tid :)

Var några dagar där jag var trött och återhämtade mig hemma - även om jag var iväg på möten även om lördagen. I går stannade jag dock hemma men idag var jag iväg på möte igen. Imorgon hade jag tänkt det men då är det stavfinal i VM så jag vet inte. Träffar ju en alkoholterapeut om dagen så det får väl räcka.

Funderat mycket på att känslan inte var lika dan nu som när jag slutade för två år sen. Men idag fick jag en jävla känsla att jag ska fan sluta med den här skiten. Oavsett om det är en genuin vilja inifrån eller inte. För jag vill inte dricka faktiskt. Jag kanske vill ibland (för känslan ska jag inte tro den är försvunnen). Men det här miserabla livet ska jag inte tillbaka in i - även om det överlag inte raserats så mycket. Mest hemska nätter och dagar och abstinens och spyor under kortare tid.

Jag försöker ta riktning och hoppas att veckan blir så bra som jag tror den kan bli med mina möten. Energin åker upp och ner. Ena sekunden tänker jag starta en blogg/pod medan jag nästa enbart vill ligga i sängen och glo på serier. Jag måste ta det lugnt och ta små steg oavsett vart jag landar i framtiden. Men en vilja som är stark har infunnit sig och det är tack vare att mycket omkring blivit bra - t ex det ekonomiska etc.

Märker även att jag försöker hjälpa mig själv genom att hjälpa andra. Det känns som jag blir mer levande då.

DetGårBättre och Ensam ❤️ Det värmer längst in i hjärtat att få så barmhärtigt stöd när man fördömer sig själv så hårt. Jag har hämtat mig nu från vurpan. Självförtroendet har nog fått sig en liten buckla, som jag hoppas hamras ut med tiden. Men ångesten är borta. Får ångestrysningar bara när jag tänker på vin. Litet orolig för att den där märkliga sinnesstämningen ska komma tillbaks. Den då man är helt bombsäker på att man ska bli galen på riktigt om man inte får det där vinet. Jag har nog aldrig känt så förut och var inte beredd på det... Kram på er fina ❤️

Kämpa så länge du har motivationen och känner äkta lust och liknande. Håll dock garden högt vill jag råda till - utan att låta negativ. Jag släppte min gard efter 20 månader. Jag hade ett jävla driv i början. Och det tror jag är bra. Elda medans du kan! Kör hårt.

...har varit o firat födelsedag i släkten. Både jag o min man drack alkoholfria öl. Alla andra drack lite vin. Kändes fint. Blir hans andra dag i dag o han deklarerade att han tänkte hålla upp ivf 3 månader vilket inte ens jag gjort utåt sett än ?Dagarna rullar på. Kommit fram till att det ör mest förväntningarna innan alkohol som är jobbiga alltså som idag, när vi körde dit tänkte jag åh va trevligt det vore med ett glas rött. När jag väl satt där ledning alkoholfria öl spelade det verkligen ingen roll. Och på vägen hem var det skönt att vara nykter o inte vin-dåsig ? god natt!

Det hela handlar inte om att det känns rätt bra eller dåligt när du är nykter. Det hela är en del av livet. Vi föddes inte för att uppleva evig lycka - här på jorden åtminstone. Det är kämpigt ibland, enklare ibland. Svårt att lära sig acceptera men ett måste. Sen kan vi styra skutan mot den sidan där det känns lite mer drägligt.

Du är antagligen van att det ska kännas som när du fuskar med alkoholen. Det kommer kännas så även som nykter men oftast ännu bättre - speciellt är det en känsla du verkligen kan närvara i. Men fokusera inte så mycket på hur du mår pga nykterheten utan fokusera på att det här en del av livet och du kan ta en riktning mot vart du vill!

Heja dig!!

Kämpa på! Det är många friidrottare under VM som tagit lite snedsteg och snubblat på någon häck men en sak har de alla haft gemensamt, de har fortsatt springa mot målet!

Det här är fortfarande första dagen i resten av mitt liv men nu har jag nått dag fem som nynykter. Jag trodde och hoppades att jag skulle skriva här varje dag men jag får vara glad att jag skriver här igen åtminstone. Måendet från senaste återfallet har återhämtat sig rätt hyfsat. Har börjat fokusera på vad jag inte kan förändra och acceptera hur läget är. Sen försöker jag fokusera på de bra bitarna av mitt liv. För ifall jag inte förändrar något i omgivningen så finns det ju två saker att fokusera på. Just nu väljer jag det positiva även om de senaste dagarna haft mycket negativa tankar. Lyckligtvis har jag kunnat spy ut allt på några AA-möten.

Kommer fortsätta nöta möten nu - för det är en sån kärlek i gruppen där jag mest går. Man är accepterad oavsett om man är uppåt eller nedåt i humöret. Utöver dessa möten blir det även jobb inom öppenvården med en alkoholterapeut. Förhoppningsvis kan jag även få tillgång till en psykolog också för att jobba med de grundläggande sakerna. Glad att det går åt rätt håll.

Har lånat två böcker på biblioteket (dock inte öppnat de ännu). Dels "Upptäck kärlekens språk - för singlar" av Gary Chapman, men även "12 livsregler - ett motgift mot kaos" av Jordan B Peterson. Dessa två tror jag kan hjälpa mig att få insikt på lite olika delar framåt i mitt liv.

Imorgon hade jag firat två år ifall jag inte fått den så "briljanta" idén att ta ett långt återfall i somras. Sen efter det blev det några efterskalv. Nu ska det ha slutat med dessa. Jag har tagit ny sats och ny riktning igen. Först och främst bort från alkoholen och mot möten och annan hjälp. Inom kort hoppas jag även hitta lite längre riktningar att ta sats mot.

Jag ska berömma mig själv. Vara snäll mot mig själv. Försöka älska mig själv.

Nu ska jag "bara" lägga om kosten, sluta med godiset och åter börja träna kondition. På sikt gå ner i vikt men det får ta några månader om det nu ska ta det. Myrsteg. Jag klarar inte detta på två veckor som jag någonstans i huvudet vill.

FORTSÄTT KÄMPA!

Tänkte ge dig en metafor som jag älskar att göra. Du hade tusentals byggstenar när du var ungdom och började att bygga upp en hel del byggnader. Kanske inte alla blev perfekta men du byggde och kände dig säkert nöjd över många. Efter det började du använda alkohol som vi kan i långa loppet kan se som bomber, eller släggor. Efter många års användande av detta så har alla de där fantastiska (eller åtminstone halvdana) byggnader raserats när du viftat runt i ett luftslott.

Nu har du gett dig ut ur det där luftslottet och ser nu vad som finns kvar av ruiner och rivningsplatser. Du förväntar dig att allt ska vara som det var förut och att du har massa nya byggstenar som du kan bygga palats av. Sanningen är ju att nu börjar ett tufft arbete genom att bygga upp de viktigaste byggnaderna i ditt liv. Kanske får du t o m laga de små byggstenarna först. Efter ett tag kommer du se att du kommer trivas med dina nya (eller nygamla) byggnader. Skulle du sen ta ett återfall så är det som att du åter börjar riva och allt handlar om hur länge (eller många) de där där återfallen blir. Förhoppningsvis står du fast vid din bana nu och fortsätter ta steg efter steg på din nya resa.

Din inre resa har nämligen precis börjat. Värdesätt dig själv. Börja med att hitta alla små positiva sakerna du gör. Ge dig en klapp på axeln för varje bra beslut.

Sen ibland får du bara göra och inte vänta till rätt känsla infinner sig. Ibland gör den aldrig det men resultatet blir likväl detsamma även om du inte väntar på att rätt känsla ska infinna sig.

Så skönt att det går framåt för dig. Roligt att höra hur det går för dig. Du har verkligen lyckas hålla fokus på det som är viktigt för dig.
Dom tuffa stunderna kommer ju naturligtvis men så skönt att det inte är så ofta.

Tack Soffi för kommentaren och att du delar med dig av dina erfarenheter...hoppas sova lite bättre inatt.
Var ute o sprang förut o knäckte till i ryggen så nu skit ont, världens bästa anledning att trösta sig med vin men nej det gjorde jag inte men hoppas det går över för behöver min träning mot ångest o rastlöshet

Dagen har flutit på bra. Lite stressigt bara så nu är jag tvärtrött. Somnar nykter ?

Tack fina Jempa123 och Soffi ❤

Så här 4 månader efter att skilsmässan blev klar i domstol så börjar allt landa.
Jag har fått alla pengar för huset (han köpte ut mig) och med det så är bodelningen helt klar.
Sen har jag bytt tillbaka till mitt eget namn och det känns jätteskönt. Som att jag tar tillbaka mitt liv och min egen person.

Visst är det tuffa stunder i bland, men inte hela dagar längre - jag mår bra för det mesta.
Sen har jag bytt tjänst på jobbet och det kommer bli riktigt bra. Så jag gör förändringar på alla plan nu!

Wohoo! Sextio dagar! Inte så tokigt ju. Haha! Känns superbra faktiskt. I övermorgon två månader... Och så enkelt det har gått! Fantastiskt.
Tyvärr blir det inte något firande alls i dag, för jag hade helt glömt bort vilken dag det var fram tills jag gick in hit. Och nu ska jag sätta mig och jobba ikapp lite innan jag får gå och lägga mig. Men jag firar i alla fall inombords, med en jättehärlig, stolt och glad känsla.
Tack FinaLisa för grattis!
??

Jag vet. Jag sa att känslorna försvunnit lika fort som de kom men det var inte sant. Det var ingen lögn heller. Det var bara en innerlig förhoppning. Jag förstår verkligen inte på mig själv. Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket eftersom vi slutat sms:a varandra och jag typ förlorat min "bästa vän". Jag vill gärna tro att Gud har någon plan med allt detta också men det är svårt att lita på den när jag saknar min vän så ofantligt mycket... Jag kan tänka att kärlek, välvilja och omtänksamhet, är en gåva från Gud. Det är inte ofta i livet vi får uppleva det. Det borde vara förbjudet att tacka nej till det. Det måste finnas någon mening med allt detta för jag vägrar att tro att allt bara varit min inbillning. Jag förstår det inte själv men jag vet att detta är inget man upplever ofta i livet. Inte jag iaf. Knappast han heller. Men, är man van vid något som fungerar, inte vare sig dåligt eller bra, så vänjer man sig vid det och uppskattar det hellre än total ensamhet. Jag fattar det.
Men det jag kan tänka är att vi alla lever bara en gång här på jorden. Vi kanske har några år på nacken och ingen av oss lever för evigt. När vi plötsligt står inför oförväntad kärlek, glädje, välvilja och omtanke så kanske vi borde ta till vara på den, omfamna den och uppskatta den. Det betyder inte att vi ska bedra vår partner. Tvärtom, kan kanske känslan göra att vi ånyo uppskattar vår partner! Det måste finnas någon mening med allt detta i mitt liv. Det vore elakt utav Gud att utsätta mig för denna prövning i onödan. Jag saknar min vän så enormt mycket. Jag skäms att erkänna det. Det känns som om jag missuppfattat hela vår relation trots att jag vet att det inte är sant. Kanske har han vissa fysiska hinder som han skäms för som påverkar hans prestationsförmåga på vissa områden t ex. Vad vet jag? Det kan vara extremt svårt att ta emot kärlek ifall man inte är van vid det. Men, att tacka nej till lycka vid livets höst, vad gagnar oss då? Vi lever nu. Varför måste allt vara så komplicerat? Kan vi inte bara glädja oss åt varandra och livet? Jag måhända har blivit helt jävla knäpp på sistone men jag vet iaf att för en kort stund så sjöng mitt hjärta som det inte gjort på senaste 25 åren. Jag kände en lätthet som en ung flicka i mina steg. För detta är jag, trots allt, evigt tacksam. ?

Jag vet. Jag sa att känslorna försvunnit lika fort som de kom men det var inte sant. Det var ingen lögn heller. Det var bara en innerlig förhoppning. Jag förstår verkligen inte på mig själv. Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket eftersom vi slutat sms:a varandra och jag typ förlorat min "bästa vän". Jag vill gärna tro att Gud har någon plan med allt detta också men det är svårt att lita på den när jag saknar min vän så ofantligt mycket... Jag kan tänka att kärlek, välvilja och omtänksamhet, är en gåva från Gud. Det är inte ofta i livet vi får uppleva det. Det borde vara förbjudet att tacka nej till det. Det måste finnas någon mening med allt detta för jag vägrar att tro att allt bara varit min inbillning. Jag förstår det inte själv men jag vet att detta är inget man upplever ofta i livet. Inte jag iaf. Knappast han heller. Men, är man van vid något som fungerar, inte vare sig dåligt eller bra, så vänjer man sig vid det och uppskattar det hellre än total ensamhet. Jag fattar det.
Men det jag kan tänka är att vi alla lever bara en gång här på jorden. Vi kanske har några år på nacken och ingen av oss lever för evigt. När vi plötsligt står inför oförväntad kärlek, glädje, välvilja och omtanke så kanske vi borde ta till vara på den, omfamna den och uppskatta den. Det betyder inte att vi ska bedra vår partner. Tvärtom, kan kanske känslan göra att vi ånyo uppskattar vår partner! Det måste finnas någon mening med allt detta i mitt liv. Det vore elakt utav Gud att utsätta mig för denna prövning i onödan. Jag saknar min vän så enormt mycket. Jag skäms att erkänna det. Det känns som om jag missuppfattat hela vår relation trots att jag vet att det inte är sant. Kanske har han vissa fysiska hinder som han skäms för som påverkar hans prestationsförmåga på vissa områden t ex. Vad vet jag? Det kan vara extremt svårt att ta emot kärlek ifall man inte är van vid det. Men, att tacka nej till lycka vid livets höst, vad gagnar oss då? Vi lever nu. Varför måste allt vara så komplicerat? Kan vi inte bara glädja oss åt varandra och livet? Jag måhända har blivit helt jävla knäpp på sistone men jag vet iaf att för en kort stund så sjöng mitt hjärta som det inte gjort på senaste 25 åren. Jag kände en lätthet som en ung flicka i mina steg. För detta är jag, trots allt, evigt tacksam. ?

Jag var några dagar på landet när X:et hade flyttat in alla sina saker i somras och jag ännu inte hade flyttat mina saker till lägenheten. Det var rätt tungt att se hur rörigt det var, men också skönt att det inte längre kändes trivsamt där.

Det blir skönt för dig att lämna för sista gången och satsa helt på din nya lägenhet. SÅ fantastiskt att få ta hänsyn vara till sig själv!
En dag i taget mot ett bättre liv!

Fixar i min lägenhet. Så mycket att göra. Det är kul, spännande och tröttande.
När jag kommer till huset så känner jag mig ledsen. Det börjar bli tomt. Ingen mysig känsla längre. Det är dax att gå vidare. Börja ett nytt kapitel i livet. Och lämna det gamla bakom sig.
En dag i taget...........