Senaste kommentarerna i forumet

Det stämmer nog! Känner mig vaken utan att vara pigg just nu, men är inte orolig att jag inte kommer kunna somna när det väl är dags.

Handlar om psykisk ohälsa och droger, och samsjukligheten är stor:
https://youtu.be/QV2keOY6XDU

Alkohol och droger kan leda till psykisk ohälsa, och vice versa.

Inte byta ut min personlighet.
Jag har inget dramatiskt emot min hjärna som tagit mig genom livet, på helt ok sätt.
Jag önskar tvärtom få behålla min personlighet och förstås utvecklas i livet.
Men jag vill absolut inte bli en annan.
Andra halvlek ska absolut kolla dina förslag och klipp och menar absolut inte att låta otrevlig. Bara lite trött idag ☺️ men nykter.

Tre nyktra veckor, tre nyktra helger, 22 nyktra dagar. Tre sätt att beskriva min bedrift ? Tjoho!

Inte en enda gång under dessa tre veckor har jag upplevt det som en kamp. Det som var svårt att hantera var ångest och sömnstörningar första veckan, men jag tog mig igenom det.

Jag vet ju att det mänskliga psyket är så konstruerat att man glömmer allt jobbigt och plågsamt rätt så snabbt. Det är nog orsaken till att man släpper garden efter ett tag, och då riskerar att ta ett återfall.

Jag vet precis hur det brukar låta, ofta redan på onsdagar efter endast två helnyktra arbetsdagar.

Mitt undermedvetna börjar plötsligt viska, när jag är som tröttast och mest sliten:

”Men du, ärligt talat. Nu när du jobbat så duktigt, och alla andra är idioter och fattar ingenting, utan sätter dig i skiten, så är du faktiskt värd lite vin. Faktiskt. Tycker du inte det själv? Bli lite lugn och skön och nöjd med dig själv. Du är värd det!”

Jag tvekar en millisekund - och pannloben är lite trött efter en hel dags problemlösande - så känslohjärnan tar raskt chansen:

”Ja, jag är faktiskt värd lite vin. Ja, det är jag. Ingen annan ska bestämma om jag ska dricka vin eller inte. Jag bestämmer över mitt eget liv. Jag får minsann dricka hur mycket vin jag vill, när jag vill.”

Nästa gång mitt undermedvetna, som jag brukar kalla alkoholdjävulen, börjar viska så ska jag istället svara:

”Nej, glöm det! Det går bra några glas, kanske några dagar, men sen spårar det ur igen. Det vet jag. Och det vet du. Tänk på när du din vettvilling gjorde det här ...”

Och sen ska jag rabbla min topp 3-lista över fyllesynder på repeat tills mitt undermedvetna ger upp. Och sen ska jag upprepa det varje gång mitt undermedvetna får luft igen, men det kommer att ta allt längre tid mellan gångerna.

Helgen har varit lugn. Cyklat 12 km både lördag och söndag. Läst fyra kapitel i boken ”Tänka klart”, tittat på mello, promenerat med min mamma, handlat mat och lagat lasagne. Gjort en ny sats iste, och en sats ingefära-citronshot.

Helgen känns mycket längre när man slipper vara bakfull hälften av tiden ?

Tack snälla andrahalvlek och vinäger ❤️ så gjorde jag också igår andrahalvlek: lyssnade på musik. Det var fruktansvärt sorgligt men jag kände en lättnad efteråt. Kunde till och med skratta med barnen när jag tillslut lyckades sluta gråta.

Det kanske är det som är viktigt, som ni både säger andrahalvlek och vinäger. Att släppa ut allt jag hållt inne.

För hjälp vad mycket jag har tryckt undan. I åratal!

Idag har mannen hört av sig mindre än vanligt. Och låtit bli att skicka hjärtan. Trots att jag skickat det. Han kanske också börjar komma till det stadie där han måste hitta sig själv i detta nya. Han kanske gör det genom att hålla sig kall. Men jag ska försöka att inte luska i det ens. Jag kan bara bearbeta mina egna känslor. Jag har skickat hjärtan för hans skull och för att han undrade varför jag slutade med det förut... Då började jag igen för att han skulle vara nöjd.

Det känns konstigt att han förmodligen kommit hem från jobbet nu men att jag inte vet det. Eftersom att jag inte bor med honom. Men vet ni... När han bodde här visste jag aldrig när han skulle komma hem heller. Han kunde sluta kl 16 men komma hem kl 21 eller varför inte kl 2 på natten. Bodde han här nu hade jag garanterat suttit med fjärilar i magen av nervositeten kring att inte veta när eller om han kommer hem. Jag vågade inte ringa honom heller pga alla gånger han stört sig på att jag ringt. Jag minns att de få gånger jag ringde honom så bankade mitt hjärta så snabbt. Jag var nervös över att ringa min egen man!!! Mannen jag bodde med och har barn med. Det är ju helt sjukt.

Däremot om jag nångång stannade tjugo minuter efter jobbet för att småprata med en kollega... Då ringde han och undrade vart jag var. Inte för att han oroade sig utan för att han ville sticka ut och jag behövde ju komma hem och vara med barnen.

Tack för att jag kan skriva här varje gång min hjärna håller på att explodera av alla tankar och minnen som maler.

❤️❤️❤️

Varför ska min sjukdom vara så skambelagd för?
Jag vill vidröra vid tanken på att komma ut ur min mörka lilla vrå där jag passivt sitter ihopkurad och trycker hela tiden.
Varje morgon när jag står i badrummet och ser mig själv i spegeln, kan jag möta den där klara, pigga blicken jag är så tacksam för att jag idag får äga. Jag vågar äntligen möta min spegelbild och se på mig själv med mod, styrka och stolthet innan jag stilla tyst för mig själv tänker:
"Idag är en ny dag. Jag har valt mitt liv. Och jag står stark ytterligare en dag. Jag ser möjligheter, jag kan planera för framtiden, men bara om jag väljer att aldrig ta det där första glaset."
Jag går till jobbet. Mitt nya jobb. Med raska steg går jag ganska tidigt till jobbet för att hinna känna av stämningen och läget innan det är dags för mig att kavla upp ärmarna. Tacksamheten dröjer sig kvar när jag promenerar gatan fram, och idag vågar jag möta en främlings blick och ofta får jag ett leende tillbaka och en ögonkontakt som ibland dröjer sig kvar.
Jag undrar, syns det på mig? Syns det att jag valt att leva? Kan en främling se hela min själ?
Det har inte alltid varit så, att jag vågat lyfta blicken och fånga en ögonkontakt, att jag vågat gå utanför dörren nykter - under den värsta perioden innan jag valde livet, var det så illa att jag aldrig gick utanför min dörr utan att ha druckit innan.

Men tacksamhet är lätt utbytbart mot skuld, skam och flyktkänslor.
Och man kan lätt fladdra iväg i tankarna på att man skulle vara som alla andra, för att jag är som alla andra på min arbetsplats, om inte en av de mer drivna och ansvarstagande.
Jag har drivit igenom projekt efter projekt, plöjt och sått de senaste veckorna. Tömt mig på energi, slagits mot suget som kastat sig över mig och nu är jag trött.
Det är tid för en liten återhämtning, och att vila efter att ha rott projekten i hamn. Och jag har lovat mig själv att inte ta mer ansvar under en period nu.
Och just där, i stormens öga, hämtar jag så andan, sluter ögonen och lyssnar på sorlet av mina kollegor och hinner tänka att jag får vara precis lika bra och värdefull som dom är, och att jag bara får vara Dee en stund, utan att i min egna tanke vara Dee, en nykter alkoholist, innan någon plötsligt utbrister:
- Dee, du kan styra upp vår första after work, du kan ju den här stan och alla hippa drinkställen och så är du ju så sjukt bra på att organisera och mobilisera oss! Vi är så sjukt sugna på fest!
Jag sluter ögonen, tänker att jag inte orkar, tänker på hur jag ska formulera mitt svar, tänker på att jag borde ta mig ut ur vrån nu, tänker att det bara är att säga det en gång, tänker att det inte är så jävla farligt, tänker att jag kanske hjälper någon här inne i rummet just nu som kanske kämpar i hemlighet precis som jag gjorde om jag bara säger det.
"SÄG DET!!!" skriker mitt undermedvetna, "SÄG DET NU! SÄG ATT DU ÄR NYKTER ALKOHOLIST"
Jag tar ett djupt andetag och tittar på mina kollegor. Som tända ljus sitter de och plirar mot mig, någon studsar lite lätt i soffan av glädje och jag svarar nått helt annat än va jag egentligen tänkte:
- Visst, Dee fix!

Varför? Varför är det så svårt att stå för den stoltheten jag vältrar mig i inombords?

Såg ett avsnitt på youtube igår om hjärnans olika delar och dess påverkan på oss i kombination med alkohol.

Pannloben är sunt förnuft, konsekvenstänk, planera och strukturera. Har växt klart först i 20-årsåldern. (Hos de allra flesta i alla fall.)

Amygdala är känslohjärnan, sitter liksom mitt i alltihop. Den tar över när vi har druckit några glas, och då kan pannloben gå hem och lägga sig.

Slutligen reptilhjärnan, som tar vid när fyllan blir destruktiv, då börjar man bråka och slåss typ. Påverkar också motoriken negativt, och talet.

Och vissa av oss styrs mycket av känslohjärnan även när vi är nyktra. Vi söker kickar i allt - äventyrssport, spela poker, hitta på kul saker hela tiden. Otroligt rastlösa liksom.

Och har man den tendensen måste man träna pannloben att ta mer plats. Exakt hur man gör det framgick inte av just den filmen jag såg igår. Men jag förstod att det faktiskt går att träna upp pannloben!

Det finns filmer på youtube som handlar om återfallsprevention, och jag tror att de övningarna tränar pannloben, dvs vårt sunda förnuft.

Jag tror att det är lite samma tema i boken ”Tänka klart”, men där pratas det om att det medvetna ska ta kontroll över det omedvetna. Känns lite same-same tycker jag.

Jag är väldigt pannlobsstyrd, förutom när jag dricker ? Så då låter jag bli det! Och du också!

Kram ❤️

Högt och lågt, ytligt och djupt - det är jag det ? Till 98 procent är jag en positiv glad skit, så därför blir jag lika förvånad varje gång jag kommer in i en depression. Vem bytte ut mig själv liksom?

Min senaste läkare gav mig diagnosen ”kronisk depression”, eftersom den kommer i skov. Det gillade jag inte ?

Att sluta dricka alkohol tror jag kommer att påverka min psykiska hälsa oerhört positivt. Sen tar jag dessutom alla chanser att medvetet påverka mig själv i rätt riktning. Med motion, kost, sömn, mindfulness, och med mitt mindset.

Ni här på forumet betyder oerhört mycket för mig. Med er är jag hundra procent ärlig. Med er får jag möjlighet att stöta och blöta mina tankar och idéer.

Och det finns alltid någon som svarar, som ser mig ❤️ Och detsamma försöker jag därför göra för andra, för det betyder så oerhört mycket.

Tillsammans är vi inte ensamma om det här svåra längre.

Kram ❤️

Ibland känns det inte alldeles toppen eller ens kul att gå o träna - men man gör det som en envis gris för man vill hålla fast vid planen man har med träningen o att den ska lyckas o hållas. Ändrar o förändrar lite bland dagarna för att få ut mest känsla av att vara nöjd med mig själv. Brukar ofta låta helgen vara träningsfri men inte idag! Har kört både ett konditions o stretch pass efter. Känner fortfarande en tomhet men ändå nöjd med mig själv..de dagarna när man har mer motivation o känslan finns där o med i passet är ren o skär lycka. Säger som du man vill ha något man gör bra att hålla fast vid! Vi fortsätter jag gick med in i tredje månaden utan flopp med träningen!! Fasiken vad vi gör det bra! Riktiga starka pannben! Fortsätt som du gör!! Du (vi) gör det förbaskat bra!! Heja heja!! ?️‍♂️?️‍♂️??

Tack för allt du delar med dig!
Svårt och lätt, recept och kloka ord och svåra minnen. Du betyder mycket och jag är imponerad av din kamp och dina framsteg. Hoppas att vi får/kan stötta tillbaka ?

Tack för allt du delar med dig!
Svårt och lätt, recept och kloka ord och svåra minnen. Du betyder mycket och jag är imponerad av din kamp och dina framsteg. Hoppas att vi får/kan stötta tillbaka ?

Med att tänka på att jag är trött på att vara duktig, trött på mig själv.
Men ser inte, och önskar inte, och vill inte heller något alternativ.
Dvs jag vill inte dricka.
Men är irriterad på att så mkt i sfären ”roligt” ligger utanför mitt nuvarande nyktra liv.
Mitt nuvarande nyktra liv: bra, skönt, vilsamt, effektivt, tankfullt, klokt, någon gång sprudlande (glad, av tex musik), balanserat och tillfredsställande.
Syster duktig har checkat in på den här resorten som stundtals känns som ständig vardag,
En bra vardag, vad annars kan det bli med så strama tyglar.
Jg vill inte klaga, men jag vill klaga. Lite grann.
Dock; eftersom mitt drickande är av eskalerande slag, så vet jag därmed inte när the botten is nådd, ej heller var mina gränser för framflyttande/normalisering går.
Och just det osäkerhetsmomentet.
Det är för stort och allvarligt. För läskigt och okontrollerbart.
Därför är jag nykter idag. Och ser fram emot kvällen ikväll.
Och imorgon ska jag forska vidare i mitt sinne, kring vad jag kan göra för att hitta vägar för mitt behov av både roligt och gränslöst,
Jag älskar gränslöst, tyvärr.

Hej,
Och grattis till dina fina resultat med träning och a-fritt liv. Jag tror vi (många) delar en viss känsla av tomhet, och den kanske bara får lov att finnas där. Att leva med. Det är fint att läsa ditt inlägg och jag skickar goda tankar!

Hej Virvla. Kul med ett hej och att du minns mig :-) Ja min självinsikt är det nog inget fel på. Kanske både en gåva och ett handikapp. Det är lätt att fastna inne i sig själv och tro att man kan lösa allt genom att bara gräva djupare i sig själv. Ofta så är det tyvärr någon form av handling som krävs.
Ska nog inte börja gå in på mina tankar kring den frågan; vad som är viktigt för mig i livet. Det har jag aldrig hittat. Den jag var förr, som drack till vardags, ville ha ett spännande, äventyrligt liv med mycket människor och socialt.
Nu trivs jag mest själv, tränar, läser, pysslar om hemmet. Men tomheten, den finns där ständigt som en saknad av något större.
Kram!

på dej??/ mt

Går in i årets tredje månad med glädjen att ha lyckats hålla min träningsplan i 2 månader och startat den 3:e. Det betyder väldigt mycket för mig eftersom min träningshistoria bara är en lång rad av misslyckanden och uppgivande. Även om 2 månader fortfarande är en väldigt kort tid så känns det annorlunda denna gången. Jag kan ha hittat min väg och jag har kanske för första gången klarat något! -Jag har precis tagit mig igenom en dipp, en låg period utan att köra av vägen och ge upp! Jag har känt mig svag, motivationslös och nere under ett par veckor. Trött och sötsugen, inte alls samma motståndskraft mot snabba belöningar och frestelser. Släppt efter lite för att stilla ängslan och "skavet". Blivit ett gäng kvällar med smågodisskålen i knät. Dålig energi på träningarna och bakslag i resultaten.
Men jag har hållit i mina rutiner och nu vände det! I onsdags hade jag ett kanon träningspass igen och idag gick det också jätte bra. Helgen har varit aktiv och händelsefull, började känna lite varningssignaler igår förmiddag då dagen var oplanerad och lite ångest och grubblande började varva upp. Men jag lyckades bryta mönstret och gå ut i trädgården.

Så länge träningen fungerar, så fungerar livet. That's my (hi)story!

Önskar alla en fortsatt fin söndag!

Mitt mål är ändå att kunna dricka måttligt. Problemet är att jag nog inte vet vad måttligt är.

Igår hade vi gäster. Jag drack bubbel och vin till maten. Lite berusad men inte full.

Nu är jag nykter i två veckor. Tills jag ska på spa med tjejerna.

Ja vaknavacker, heja oss. Ditt namn är passande, man känner sig underbar när man vaknar utan att va bakis ?

Han har druckit sen jag var nyfödd i princip nu är jag 25 år.
Han kan dricka i veckor för att sen hålla upp ett tag men sen blir det likadant igen. Han blir otrevlig och som en helt annan människa när alkoholen kommer in.
Jag är höggravid dessutom, har bf imorgon och har mycket hormoner i kroppen nu. Jag orkar helt enkelt inte med honom när han dricker som han gör.
Jag får blockera hans nummer varje gång för att jag inte orkar med psykiskt längre. Jag får ångest/svårt att andas så fort jag förstår att han har druckit igen. Då blir det som att allt rasar, blir lika besviken varenda gång.
Nu ska jag också som sagt snart få en liten bebis och måste lägga allt mitt fokus på henne, klarar inte att hantera honom också. Han är ju en vuxen människa och får klara sig själv, har varit jag som varit den vuxna av oss hela tiden. Tagit ett stort ansvar som barn.. orkar helt enkelt inte längre.
Får ta avstånd, någon i samma situation?
Tips på vad jag kan göra för att göra det enklare för mig? Mer än att blockera honom?
Är samtidigt orolig för honom, vilket alla som är anhörig till en alkoholist är.. men vill bara fokusera på mitt eget liv och mitt kommande barns liv nu.

Vad kul! Jag ser fram emot att kunna skicka bilder!
Kram
svagis

Du är så himla klok?
Å du förfinar inte det där jäkla beror det...den där j-a alkoholen...du är så ärlig!!
Ja, idag kommer andra dagen och imorgon den tredje...å vi är tillsammans??

Bamsekram ?

Började faktiskt läsa din tråd precis nu, och jag ska läsa mer ?

Jag tror att barn från dysfunktionella familjer med missbruk som vuxna blir en väldigt hårdhudad sort, och får extra svårt att visa sig sårbara och be om hjälp eller blotta sin oförmåga.

Jag har varit utmattningsdeprimerad två gånger (2007, 2018) och jag har under mina friska perioder pratat öppet om min psykiska ohälsa. På så sätt har jag under mina friska perioder fört de sjukas talan, och bidragit till att bryta stigmat.

Jag hoppas och tror att när jag har blivit stabilare i min nykterhet så kommer jag att prata öppet om det också. Som tillfrisknad kan jag föra de sjukas talan, och bidra till att bryta stigmat.

Men just nu behandlar jag min nykterhet som en nyfödd bebis - prio ett, fullt fokus, blir överlycklig för alla framsteg, ger näring i form av bra kost, motion och sömn.

Och jag behöver befinna mig i min bebisbubbla ett bra tag till tror jag. Det är endast ni på forumet som får titta in och hälsa på ?

Tre veckor utan alkohol. Jag tror på dig. Och ditt "mantra" är ju så sant. Att dricka alkohol gör det bara värre, vad det än handlar om.

Kram

När kommer dag två? undrar du. I dag kommer den. Och i morgon dag tre.

Du är så bra, kämpar och kämpar.

Du vet, det är inte svårt att vara nykter om det inte är en kamp.

Kram till dig

Trots att du har det tufft själv fixar du att lämna några uppmuntrande ord. Tack!

Och du, stort grattis till tio veckor. Fantastiskt.

Kram