Senaste kommentarerna i forumet

Idag har jag funderat en del över uttrycket ”dry drunk”, som tydligen innebär att man upplever att man ”offrar” något viktigt i livet om man avstår från alkohol. Varje dag blir en kamp mot suget och man uppfylls av känslor av ”orättvisa”. Man känner sig tvingad att vara nykter.

Funderar på hur jag har tänkt och känt angående nykterheten dessa 23 dagar, eftersom jag inte har upplevt det som en kamp.

Jag måste nog säga att nykterheten för min del känns som en befrielse, som om ett tungt ok har lastats av mig.

Det är verkligen jobbigt att tänka på alkohol större delen av det vakna dygnet. Åtminstone inför och efter själva drickandet. Planera inköp, planera in tid för att dricka, lura sig själv att det är okej att dricka en onsdag, osv. Efteråt den fysiska ångesten, skammen över vad man sagt och gjort, dölja spåren av fyllan, och slänga ”liken” innan någon kan avslöja hur mycket man faktiskt dricker.

Under själva drickandet är livet toppen - åtminstone de första timmarna. Men känslan när det går överstyr ”bara ett glas till” är obehaglig eftersom det så tydligt handlar om en kontrollförlust. Till och med mitt i ruset upplevde jag det obehagligt - varför kan jag inte hejda mig? Varför kan jag inte sätta stopp efter tre glas?

Men mest av allt är jag så innerligt tacksam över att den svåra ångest och sömnstörning som jag hade för tre veckor sedan har blivit så mycket bättre. Jag somnar till en ljudbok på ca 30 min, och sover nästan alltid hela natten.

Den fysiska ångesten och den diffusa oron är borta, och jag känner ett större lugn inom mig. Jag gör det jag hinner. Här och nu.

Jag är också tacksam för varje ”möte” och varje ”samtal” - med er härinne, med mina kollegor, med mina vänner och närstående. Ämne är oväsentligt - jag känner en tydligare närvaro helt enkelt. Får en större behållning av ”samtalet”.

Och om man ser alkoholism som en sjukdom, vilket den klassas som, så är det så onödig slöseri med energi att uppleva det som orättvisa, att man ”drabbats”. Skulle vi få en annan sjukdom så vore det knappast lönt att vara avundsjuka på dem som är friska.

Vår yngsta dotter föddes svårt sjuk och handikappad. I början tänkte jag otroligt mycket ”Varför skulle vi drabbas av detta, det är orättvist”. Men rätt snabbt så insåg jag det lönlösa i det tänket. Att tänka så vore som att önska någon annan det jobbiga som vi hade fått i vårt liv.

Enda sättet att ta sig igenom det jobbiga var att acceptera faktum, göra det vi faktiskt kunde göra, anpassa våra liv efter de nya förutsättningarna, och ta en dag i taget och hoppas på det bästa.

Dottern är 20 år idag. Hon har en utvecklingsstörning med svår språkstörning, har gått i särskola, går nu på daglig verksamhet, ska flytta till ett gruppboende så småningom, och jag är god man till henne.

Hennes liv är väldigt annorlunda jämfört med de flesta andras, men hon älskar varenda dag ❤️ Mer levnadsglad person får man leta efter.

Och det är jättemånga år sedan som jag ens tänkte tanken att hennes eller våra liv som föräldrar skulle se ut på något annat sätt. Hon är underbar ❤️

Däremot kommer fortfarande då och då stråk av sorg för att det blev så här. Inte för egen skull, mest för hennes skull. Men hon sörjer ingenting, hon vet inget annat. Hon har fullt ut accepterat att hon är annorlunda, hon identifierar sig med allt och alla som är annorlunda. Jag älskar annorlunda ❤️ Och det gör hon också.

Lite så vill jag tänka med min nykterhet också. Acceptera, anpassa mig och mina rutiner efter de nya förutsättningarna, och fokusera på fördelarna.

God kväll!

Det glädjer mig väldigt att jag kan få dela med mig, och vara till nytta för andra. Tack så mycket för för era inlägg här.
Men ikväll skriver jag för min egen skull, så får vi se om det kan hjälpa mig.

Min fru har en tumör i hjärnan, och jag är väldigt rädd.
Hon är under behandling, och läkaren säger det ser bra ut.
Men trots det är jag rädd.

Jag försöker hantera det på samma sätt som jag hanterar alla känslo stormar, men måste erkänna att jag inte lyckas.
Jag gör allt jag kan, vilket inte är mycket, och försöker släppa resten.
Men för en gångs skull oroar jag mig över något, jag inte har makt att förändra.
Tänkte kanske att om jag sätter ord på min rädsla, kanske jag lyckas bättre.

Mvh Bo

Hej! Det låter inte som abstinens du lider av, snarare en influensa. Om du orkar skulle jag råda dig att ta en lång stillsam promenad i morgon. Helst i en skog. Det rensar tankarna, tiden går och man får en massa frisk luft. Sedan kanske du ska avboka besöket till helgen. Men det känner du själv såklart. För egen del behövde jag vara för mig själv den första veckan. Frugan tog hand om barnen och hade full förståelse för min egentid.

Du fixar detta ska du se!

Bara att ta nya tag ju! ????

....inte Rosa76?
Vi behöver stöd men inte nödvändigtvis från någon professionell. Själv fick jag ett ultimatum av min sambo och jag valde honom istället för vinet.
Jag läser mycket här i forumet, inser att jag inte är ensam med min oro.
18 dagar i nykterhet nu??
Ge inte upp!

Klarade inte dag nummer tre..å jag skäms...så mycket!!!

Jag skulle ju fixa det...allt var så självklart igår...men en gammal vana föll in...jag har inte druckit mycket men jag har druckit....så ikväll gav jag min man både mitt kredit- och kontokort...så att jag inte har några pengar för att köpa alkohol för imorgon.

Jag ska fixa det...imorgon...jobba...antingen gå till Friskis eller ta en promenad...eller jobba länge...ligger minus på flexen...så jag kan jobba tills systemet har stängt...

Fan..att det blev så här.....

kram:)

Sitter i soffan nu, precis ätit middag och strax är det dags för kvällsrutiner.

Jag mår skit, ont i halsen, ont i huvudet, hostar och är varm och fryser. Har svårt att tro att det är abstinens, men jag tänker inte dricka för att testa.

Om det är abstinens så hjälper inte ett glas vin mer än ytters tillfälligt och förvärrar i längden, om jag är sjuk på riktigt så är det ju faktiskt samma sak där!

Nej, vinet lockar nog inte egentligen.. inte än så länge. Men jag är faktiskt livrädd inför helgen. Känner mig så bestämt och ändå sysselsatt med barn och vardag. Men vad händer på fredagkväll? När barnen åkt till sin far och jag sitter ensam i min lägenhet? Om jag är sjuk kan inte min nya komma hit och sova här heller.. Vad ska jag göra då?

nu är det bara omkring 300 dagar kvar till nästa träff?

... läste i en tråd här om sorgen över att aldrig mer ta ett glas vin, öl etc.
Jag minns att den blev överväldigande när jag tänkte aldrig mer. Samtidigt var det skönt att ha det slutgiltiga beslutet så man slapp dividera om mängder.

Men sorgen finns kvar än idag (år 1 avklarat). Kan tyvka att det är verkligen pisstråkigt att inte kunna ta ett avslappnande glas för att lätta upp en dejt tillexempel.

Det blir nästan, nästan ett sting av självömkande bitterhet där i tanken.

Men! Det går snabbt över nu för tiden. Det är lättnaden och fördelen med att tiden går.

Hej Rosa76! Du kan sluta, om du vill. Du måste ha en egen stark vilja, det är tufft i början men det går. Läs mycket här på forumet så ser du att det går. Många faller lite ibland på vägen, men vi kämpar vidare ändå. Viljan försätter berg! På vilket sätt, med eller utan professionell hjälp är olika från person till person.

Jag kan bara tala för mig själv, men jag gjorde det utan "professionell" hjälp, utan mediciner också. Men utan hjälpen jag har fått från att läsa på det här forumet hade det aldrig gått.

Den onda spiralen går att bryta!

Kram

Hade jag aldrig hört talas om, intressant. Jag har ju tänk (till att börja med) tre månaders nykterhet istället för min vanliga vita januari. Jag har haft tankar om att just leva livet som vanligt, och att det är ”enklare” om en håller upp lite längre, än bara en tråkig januari.
Det har gått helt ok, även om jag kanske avstått från något eller annat. Men jag har gjort det mesta som hör mitt 50-liv till, middagar, aws, konsert, landet och brasa, familjefest och kompishäng.
Jag har dock funderat senaste veckan om min känsla av att vara illa till mods hör ihop med det du skriver. Har känt att det får ”räcka” med att sluta dricka, orkar inte gå till botten med allt. (Är vanligtvis en ganska analytisk person.)
Men när jag läser det du skriver går det upp för mig att det nog är ett jobb som måste göras. Men att det kan vara ett spännande jobb.
Så går mina ändå optimistiska tankar idag! Tack för att du delar med dig.

Idag har jag provat meditativ rörelseträning i ett kapell i stan. Det blev en fin utflykt denna soliga vårdag. ☀️

Min pappa dricker också i perioder och jag kan bara konstatera att det är en djävulsdans. Jag har inga bra råd, men du är inte ensam iaf. Jag har också barn och de älskar som morfar. Sin nyktra morfar för de ser ju bara den sidan. Förkrossande att se när det drar igång igen och förklara att morfar inte kommer kommer att fira jul med oss ?

Tack andrahalvlek ?

Jag läser lite på anhörigsidorna. Det är som att läsa om mitt eget liv ibland. Dels hur det varit och dels hur det är nu, beroende på vilken tråd jag läser.

Ibland tror jag ju att jag överdrivit själva alkoholproblemet hos mannen och att jag hittat på att vi skiljer oss pga det. Det finns andra saker i vårt förhållande som egentligen skulle rättfärdiga en skilsmässa förutom alkoholen. Men jag VET ju att alkoholen var det som på allvar gjorde livet ihop omöjligt. ÄNDÅ kan jag tro att det är min fantasi och att jag överdrivit. Varför funkar min hjärna så?? Jag förstår det inte. Är det för att han inte håller med mig kanske?

Ibland skenar ju fantasin iväg och jag föreställer mig att jag nångång skulle ha anledning att säga till nån att jag levt med en man som var alkoholberoende. Då känns det som att det vore att ljuga. Fast det är sant. Men det måste ju vara för att han själv inte ser sitt problem. Det känns då som att jag inte har rätt att sätta en etikett på honom. Men för min egen skull och för att jag ska kunna förstå det jag gått igenom (och fortfarande går igenom) så behöver jag säga till mig själv att "ja, han är alkoholist". Det blir ett sätt för mig att äga min historia. Och eftersom jag levt i det så många år behöver jag få göra det.

Jag bjöd hem honom en sväng igårkväll. För att få träffa barnen och så. Tror han uppskattade det. Och det kändes bra för egen del också. Men jag kände också att jag verkligen uppskattar att ha kvällsrutinerna med barnen själv. Vi har fått det så fint på kvällarna. Det är skönt att bara anpassa mig efter barnen och mig själv helt enkelt.

Skriver nog senare igen...

Har gått,har jobbat väldigt mycket,blev nästan 60 timmar förra veckan...så nu är det fokus på vila och återhämtning.
Det var ett väldigt bra beslut att säga upp mig märker jag,har fått chansen att jobba mycket natt nu...och det är inte alls lika slitsamt,eller det är ju slitsamt på ett annat vis.
Angående min nykterhet så funkar det väldigt bra nu igen..jag har kommit ur min svacka och fortsätter att fokusera framåt.
Har tänkt flera gånger som senaste dagarna att jag är en sån som inte dricker.
Jag njuter av att kunna ta besluten som får mig att må bra.
Förra året mådde jag inte alls bra,allt var bara kaos och skit...men nu ser jag fram emot att möta våren och sommaren nykter,det finns så mycket jag vill göra.
Förut så avskydde jag nykterister..jag tyckte dom var präktiga och fruktansvärt provocerande,jag förstår ju nu att jag bara var avundsjuk...jag ville ha det som hade,men jag visste inte hur jag skulle lyckas med det.
Men här är jag nu...nykter,stark och lycklig:-)

Tack fina Vinäger ? 24 dagar idag, så det börjar närma sig en månad. Det känns väldigt bra.

Har ni hört talas om ”dry drunk”? I kort så betyder det att man har slutat dricka men har inte bearbetat sitt beroende, och inte heller ändrat sitt beteende eller hur man ser på alkohol. Man är arg och ledsen att man inte får dricka, ”alla andra får ju” osv. Undviker alla situationer där alkohol finns och glamoriserar alkoholen. Jag är livrädd för att bli så. Jag tror att man måste jobba med sig själv och gå igenom obehagliga känslor och situationer för att växa i sin nykterhet.

Det är fortfarande tidigt för mig men jag vet att jag inte gör exakt det jag ska. Kanske är det okej just nu, att istället för att gå på den där konserten så stannar jag hemma, eller ligger i soffan istället för att träna. Spelar spel istället för att läsa quit literature (böcker som handlar om beroende och att sluta dricka). Men jag vill inte fastna här. Jag vill ut och leva. Jag är inte avundsjuk på de som dricker men jag saknar att kunna fly från verkligheten några timmar... Saknar ruset. Måste vara ärlig ändå. Något att tänka på.

Men mest är jag glad att jag är nykter, och väldigt nyfiken på hur det kommer bli framöver.

We can do this!

Det är viktigt att försöka få till rutiner och boka in saker som omöjliggör eller försvårar möjligtheten till att dricka. Förut försökte jag tex alltid ta bilen till flygplatsen så att jag aldrig kunde dricka på iallafall hemresan, detta fungerar inte nu då min fru behöver bilen när jag är borta. Boka in träningspass på kvällstid vore också väldigt bra, men har ofta tränat tidigare på dagen och känner mig då så nöjd med att ha tränat att jag kan unna mig alkohol, hål i huvudet jag vet. Sen går det så fort att tappa fotfästet när man får elaka kommentarer kastade i ansiktet på en. Det måste jag jobba på också. Men fokus just nu är att ta en dag i taget och verkligen satsa på att vara nykter, inte komma med dåliga ursäkter. Ikväll måste det bli nyktert, funderar just nu på hur jag kan fylla kalendern ikväll för att hålla mig undan möjligheten att korka upp.

Jag vet att jag måste sluta dricka men jag kan inte....Blir livrädd av bara tanken på att inte få påbörja min hemliga ritual när jag kommer hem. Jag tror eg att det är kört för mig, det finns ingen bot och jag skulle aldrig söka professionell hjälp. Känner mig uppsvälld i magen, jag har säkert redan fått cancer av mina år som alkoholmissbrukare. Det är bara jag som kan sätta stopp och jag vågar inte...Hur kommer man ur en sådan ond spiral?

Råka dubbelposta!

Jag lärde mig otroligt mycket av henne och hennes bok. Hon förklarar på ett sätt man förstår och ger en så mycket hopp om ett liv utan alkohol. Jag har läst den 2 ggr. Kan också rekommendera Alcohol Explained av William Porter. Tror du skulle gilla den om du gillade Tänka Klart. ?

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
Hittade raden i en Tomas Tranströmer-dikt.
Jag tänker på hur mycket jag har önskat mig vilse i livet.
Hur jag längtat efter vilse, och ibland lyckats.
Men oftare vaknat upp till ordningen ändå, nån sorts ordning.
Stökig ordning, men inte vilse.
Jag undrar om det ”vilse” jag sökt.
Om det istället finns något annat vilse,
en annan glänta, på någon helt annan plats, där jag ännu inte letat.
Mitt i dikten läser jag:
”På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare.”
Vilse, ordning, som en fläta. Mysterium att bekanta sig med en måndag.

Ibland är det svårt att se skogen för alla träd. Det enklaste är att börja med en sak. Pulshöjande träning tex, det kommer att hjälpa upp både ditt humör och bättra din sömn. Kost är en annan viktig pusselbit.

Din irritation och ilska kan antingen bero på abstinens eller depression. Ett läkarbesök hade nog varit lämpligt. Du kan behöva SSRI, som gips på ett brutet ben inledningsvis.

Alkoholen gör att serotonin (må-bra-hormon) stiger, men dagen efter störtdyker det. SSRI är en medicin som höjer serotoninet. Har man lågt serotonin är det vanligt att man självmedicinerar med alkohol.

Styrkekramar i massor till dig!

Det finns ju där av en anledning. Att fånga upp och leda upp på vägen igen.
Nu vet du hur det är i diket och behöver inte utforska mer.
Det finns mycket annat som väntar på vägen och ett ombytligt landskap. Ibland är det trist, flera mil. Men plötsligt öppnar sig en glänta och överraskar.
Som du själv så väl vet blir inte livet alltigenom underbar utan alkohol.
Men bättre. Helt säkert,
Kram.

Är det möjligt att abstinensen är värre dag 4?

Det kan vara sömnbrist, sjukdom (ena barnet har haft feber hela helgen så det är långt ifrån omöjligt att jag smittats) eller det faktum att mensen kom idag..

Märker att jag gärna vill förhandla med mig själv, ”kanske jag ska testa ta ett glas vin ikväll, bara för att se om besvären går över?” Osv

Har ont i huvudet, nacken, halsen och känner mig allmänt trött och dåsig. Ingen ångest och egentligen inget sug, bara konstiga tankar som antagligen är mer vana? Har ju använt vin som botemedel mot allt! Svårt att sova? Vin. Trött? Vin. Arg? Vin. Ont någonstans? Vin hjälper!

Fast egentligen hjälper det inte alls. Kanske en tillfällig bedövning som sedan slår tillbaka.

Om en timme ska jag köra bil så idag är det för sent för dagdrickande iallafall, planen är att komma hem tidigast 19, ha fullt sjå med att hjälpa ungarna komma i säng och sedan sova tidigt UTAN alkohol. Detta ska jag klara, och då tror jag det är mitt längsta nyktra rekord sedan.. 2.5 år, minst.

Tack för att du delar med dig Bo, mycket visdom i vad du skriver. Jag har precis tvingats acceptera att jag är alkis och erkännt för mig själv. Vad du skriver om skuld och skam och att om det beror på något jag själv gjort eller inte. Min skuld och skam beror på mitt drickande, det kan jag göra något åt och kommer därför inte dricka mer. Annat som får mig att må dåligt som faktist inte beror på mig och något jag inte kan göra något åt måste jag släppa.

Tack igen.