Senaste kommentarerna i forumet

att trycka gilla här men du resonerar så klokt och jag blir så imponerad ! Det är bra av dig att häva ur dig här och känna att du verkligen betyder något för din egen skull ! Det är ju din egen självkänsla som verkligen betyder något och det har du byggt upp nu !!

Styrkekram !

Hoppas du hittar en lösning hur som helst!
Jag har själv problem med en ganska storvuxen ”alfahanne” på jobbet (jag är inte liten heller men han är större och jag är inte alfatypen). Han är inte speciellt smart men har lagt sig till med att dunka, klappa, klämma, krama och massera (för hårt) fpå män som han vill dominera. Tror han känner sig utspelad och måste försöka sig på fysisk dominans för att känna sig större. Jag stör mig på det men har inte tagit upp det eftersom jag alltid tänker att ”han kanske bara är sån” och ”jag kanske har fel”. Själv rör jag sällan folk i yrkessammanhang alls. Och jag uppskattar inte att bli tagen på speciellt ofta. Men jag kanske borde ha ett samtal jag också i veckan.

Du har vårt stöd hur som helst! Skriv gärna och berätta hur det gått. Om inte annat för att få ut det någonstans.

Bra att du har börjat skriva här och sätta ord på det som händer i ditt liv. Du har säkert läst runt här och som du förstår så är du inte ensam om dina upplevelser. En del av oss har valt att lämna och en del kämpar fortfarande. Känner igen mig jättemycket i det du skriver att du vill ha tillbaka allt du gett. Så kände jag med. Man kände sig rånad på sin energi och hela person. Har haft nytta av att gå lite utanför mig själv och tänka att min bästa vän berättar att hon upplever samma sak. Vad skulle du tycka då? Vad skulle du ge henne för råd. En sak är säker: det är inte hälsosamt att leva med en missbrukare. Jag började lämna för två och ett halvt år sedan. Det tog tid att ta sig ur. Jättesvårt att ge upp hoppet men det var det bästa jag kunde göra. Mitt ex super fortfarande. Jag är glad att jag inte lade ytterligare år på det förhållandet. Vet inte hur det hade gått för mig då. Fortsätt skriv och sätt ord på dina upplevelser. Mig har det hjälpt mycket. Och så får man så mycket pepp och stöd från andra. Kram

Du var ju som skjuten ur en kanon, hade inte en chans att ta rygg på dig!
Vi är så starka!
Och jag är så glad att jag har dig!

Stor kram,
Din vän Dee

Bra val att börja skriva här. Här kan du få mycket stöd och råd. Förstår precis vad du går igenom då jag nu lämnat ett förhållande där vi varit ett par i 20 år. Han kunde inte välja ett nyktert liv med mig. Det har varit så jobbigt, men det har gått. Vilket jag inte trodde.
Det är ju ganska vanligt att vi som står bredvid får skulden för både det ena och det andra.
Ta inte på dig någon skuld. Låt din sambo ta hand om det själv. Och han kan inte bli frisk om han inte vill det själv, hur mycket kärlek vi än ger.
Fortsätt att skriv så får du flera goda råd.

Då vet du det nu iaf. Det första glaset leder till mer. Fint att du kom igen så snabbt ändå efter din nosknäpp.

Då vet du det nu iaf. Det första glaset leder till mer. Fint att du kom igen så snabbt ändå efter din nosknäpp.

Ja, det kanske är lite svårt IronWill då du är man och det inte går att sätta ihop i rätt sammanhang, men din strategi har jag redan kört varje dag i två veckors tid, den medför allt besvärigare stämning. Jag trodde verkligen att det skulle gå över.
Jag försöker vända ut och in på mig själv i hopp om att komma ur situationen och förstå varför han beter sig som han gör.
Jag ska försöka att ta honom åt sidan om jag orkar imorgon och höra mig för.

Ha en fin vecka du med,
Dee

Förstår att det är svårt att jämföra då jag är man. Men ingen ska behöva bli mobbad på jobbet av en ”tyst terrorist”. När någon gör det på mig så hälsar jag lite högre än normalt och väldigt glatt på personen. Om du pallar, så se till att ha rejäl ögonkontakt också. Det medför oftast efter några gånger att de inte har nått val än att hälsa eller säga hej då. Jag tror de uppfattar det som att man ser vad de håller på med men skiter i det. Jag tror att det är viktigt för dem att man spelar med. Duckar ner när de inte hälsar och ignorerar en. Men jag låter dem inte ignorera mig. Och man riskerar inte så mycket heller eftersom att hälsa är det normalaste som finns. Svårare om personen inte hjälper dig när du behöver hjälp. Men som du redan är inne på så kanske det är läge att ta upp det med denne.
Hoppas veckan blir bra för dig!

Jag har blivit exkluderad utav en enda person på min arbetsplats sedan jag kom tillbaka från semestern, vilket är fruktansvärt.
En jävligt märklig situation bara. Jag går igenom i mitt huvud om och om igen vad det är jag kan tänkas ha gjort men kommer verkligen inte på någon anledning, annat än att jag inte visat intresse på hans tjat och inviter, hans ibland alldeles för närgångna sätt att förhålla sig till mig och min kropp.
I mitt huvud borde det nu vara så att han provar en helt annan typ av härskarteknik på mig. En teknik som får mig att må superdåligt!
Det river upp oläkta sår från högstadiets fysiska och psykiska mobbning som jag egentligen kämpar med att glömma och förtränga dagligdags. Egentligen i varje rum där jag behöver interagera med en grupp människor på ett eller annat vis.
Jag har tänkt i flera dagar att jag borde posta ett inlägg om varför jag mår dåligt på min arbetsplats men på något sätt dragit mig för det, för blotta tanken på att behöva vidröra hur situationen är och gegga runt i gamla minnen och försöka förklara orsaken till att jag blir så illa berörd, känns som att bestiga något som i teorin kan bli bestiget men som i praktiken innebär en jävla massa lidande för att slutligen nå till toppen som jag ska sätta upp min flagga på för att visa att jag klarade det.

Att inte hälsa på mig när jag kommer till min arbetsplats, utan vända ryggen till mig och fortsätta prata och skratta med vår gemensamma nya kollega, att inte hjälpa mig i situationer där jag behöver hjälp, att inte säga hej då till mig men till de två övriga kollegorna samt att kasta hatiska blickar mot mig så fort jag berättar något om hur min helg kanske varit eller om något annat personligt, gör att jag mår svindåligt.
Hela kroppen reagerar, både fysiskt och psykiskt på vad det är som händer och jag har bland annat slutat äta, haft panikångest och vanlig ångest, inte fått sova på nästa två veckor och inte orkat umgås med mina vänner efter jobbet. Saker som jag varit säker på att utföra på min arbetsplats blir helt plötsligt svåra att utföra, jag får inte längre ihop sammanhanget och pressen på att prestera blir enorm eftersom jag tänker att detta i alla fall inte ska vara något han ska kunna komma åt mig i. Jag ska fortsätta vara duktig på det jobb jag utför. Till och med duktigare.

Det är en helt fruktansvärd situation jag befinner mig i, och i två veckors tid har jag sökt mina andra kollegor för att få stöd och någon form av bekräftelse indirekt, typ bara för att försäkra mig om att det inte är jag som blivit kokko, inte dom som blivit kokko utan han som är kokko.
Jag har inte vågat/velat säga något, eller tagit upp det, och detta kan kanske vara svårt att förstå för en person som inte kan relatera till mobbning, men så i fredags mitt under arbetspasset kom äntligen en av de andra kollegorna och sa helt apropå ingenting: Jag ser vad han gör, och hur han behandlar dig - vad är det som har hänt?!
Han sa vidare att jag behandlas fruktansvärt av denna person och att det inte bara kan liknas vid mobbning utan ÄR mobbning.
Jag har verkligen ingen aning om varför denna person helt plötsligt börjat bete sig såhär, jag har inte gjort någonting och senaste gången vi sågs så var allt "som vanligt", dvs han var som vanligt på mig, gick över gränsen utan att jag sa ifrån riktigt och utöver detta sa, precis som att jag skulle bry mig, att han skulle flytta ifrån sin tjej i höst och att han hade fått en lägenhet i närheten av mig och att vi kunde börja dejta när han flyttat dit. Från detta till att efter semestern komma tillbaka och försöka psyka ut mig, det är som att han provar en ny härskarteknik liksom. Det funkade inte att få omkull mig på det andra sättet, det känns nästan som att han nu försöker mentalt kväva mig som plan B liksom.

Jag tror han är jävligt missnöjd med sitt liv bara. Och han är en jävligt osäker snubbe liksom.
Tyvärr tryckte han på rätt knapp, men jag håller på att samla mod här hemma inför stundande arbetsvecka, där jag ska försöka prata med honom och vara den vuxna i rummet. Jag fick mod och styrka av att kollegan uppmärksammat situationen, för under dessa två veckor har jag nästan lagt mig platt, den största rädslan jag har är att det ska bildas ett gemensamt lag mot mig där hela gruppen fryser ut mig.

Mitt i allt detta står jag jävligt stark i min nykterhet nu, vilket jag väljer att rikta enorm tacksamhet för.
Det är liksom inte självklart att vara nykter när det kommer till att orka hantera flashbacks från skoltiden.
Jag känner mig dock dunderstark i mig själv, vilket jag behöver kunna få känna i alla rum jag kliver in i, inte bara hos mig själv.

Min erfarenhet är att det fortsätter så fram tills att du valt väg och 100% engagerar dig i den väg du valt. Sluta helt eller dra ner.
Jag snackar här lite i nattmössan för jag har aldrig klarat att dra ner men jag tänker mig att ett starkt engagemang kan leda till att du i alla fall får färre taskiga fyllor och kanske kan leva med det. Men oavsett så krävs det mycket av dig. Förr eller senare så kommer känslan av att ”jag fixar det här” eller ”äh nu skiter jag i det här skååååål” (”fuck it” brukar jag kalla det.)
Och då gäller det att ha strategier för det, annars är det bara runt, runt igen. The best predictor of future behaviour is past behaviour. Så det måste kämpas för att förändra. En knepig grej med att dra ner är ju att man måste ändra sitt beteende medan man är full. Dvs för att ha kontroll måste du kapa efter vaddå, 3 glas? Men efter 3 glas är ditt beslutsfattande klart påverkat och ”fuck it” känns bättre och bättre. Man måste se problemet när alkoholen tvättat bort alla problem.
Men din analys är nog korrekt. Oavsett vilken väg du väljer så krävs det tyvärr evig vaksamhet. Det går inte att sticka under stol. Men fan vad bra det blir. Ingen eller mindre ångest, ånger, kontrollförlust och annat elände. Höjer livskvalitén med 10 poäng bara det.
Kämpa på!

För lite mer än ett år sedan träffade jag mannen med stort M. Han var min person. Jag älskade honom direkt!
Snabbt fick jag veta att han har stora problem med alkohol, droger och tabletter.
Stunderna vi hade och fick tillsammans var antingen i påverkat tillstånd eller avtändande tillstånd vilket såklart blev tvunget att lösas med något som dämpade ångesten som komma skall.
Jag är är uppvuxen med alla möjliga olika missbruk och min mamma gick bort för 14 år sedan pga av detta. Så att leva med en människa med hens problematik var ingenting jag ville. Jag var öppen redan från början att om han inte gjorde något åt sin situation så kunde han räkna bort mig.
Självklart ville han det och kampen var igång med mycket tårar och ångest från hans sida, den blev dock inte långvarig... Han satte upp sina egna regler och gränser. Jag sade ifrån och han förstod! Han lovade dyrt och heligt att om han fick försöka på sitt vis så skulle han OM det inte gick söka hjälp (som han vägrat).
I dag sitter jag i hans lägenhet, har anpassat hela min tillvaro på hans villkor. Har fått höra de mest elaka orden jag aldrig varit med om. Hans kärleksfulla ord och önskan om ett nyktert och rent liv är som bortblåst. Jag är den som kväver honom. Allt vi ville, önskade tillsammans har han tagit bort från mig/oss.
Om det bara gick att ta tillbaka allt jag gett till han, om han bara inte hade sin son (varannan helg) som jag nu också älskar. Jag vill slå honom. Få honom att förstå. Han har problem som han vägrar se. Han missar så mycket av livet. Jag vill bara lämna och glömma allt men det gör för ont! Jag är som fast i betong. Det gör för ont!!!

Tack för fina ord! Inspiration är viktigt, det är så många här som inspirerat mig bara genom att skriva ett par ord, oavsett vad det gäller, bra eller dåligt..
Jag har läst så många trådar att jag förstår att det knappast är lugnt efter 4 fyra veckor... Men det är ingen orsak till att inte glädjas NU ?
Tiden har ändrat form efter alkostoppet. Den har fått ett innehåll den inte haft förut, varje dag räknas helt plötsligt ?. Jag vet inte om det har tagit lång tid eller gått fort, både och kanske?

Jag har så länge kämpat för att må bra, på alla möjliga sätt och vis.. och tänka sig! Det var visst alkoholen som var den största boven ? och alla dessa "må bra-strategier" FUNKAR ju nu när jag håller boven borta. Jag har nog längtat efter det här längre än vad jag kan förstå..

Lite råd igen..Du har klarat av att sluta dricka, du har orkat bo med någon som sviker dig, du har orkat hålla humöret uppe för barnen...Osv..Tänk vad mycket du fixat själv, lim..När det känns tungt ta kraft från vad du förändrat tidigare i livet..Styrkekram❤️

Man ångrar aldrig en nykter kväll, sägs det. Efter att ha vaknat pigg och utsövd medan resesällskapet led av bakfylla i varierande grader, är jag böjd att hålla med :) En sista föreställning gjorde vi under förmiddagen, innan vi packade oss iväg hemåt igen. Det svåraste igår var att tacka nej till de där busiga ”smygsuparna” vårt gäng ägnar sig åt. Någon fiskar upp en vinare ur handväskan mellan nummer, som vi fnissande inhalerar. Alla strålar samman i någons hotellrum för att dela några flaskor vin innan restaurangmiddagen. Sånt. Det var faktiskt riktigt jobbigt att tacka nej. Men jag hade inte gett mig själv något val. Berättade redan innan vi åkte för några i gänget att jag tar Saroten nu, och det får man ju faktiskt inte dricka på. De hade reagerat om jag drack ändå sedan. Hade jag inte grundat på det viset tror jag faktiskt inte att jag hade klarat av att tacka nej till de där busiga smygsuparna. Ute på samkväm med andra entertainers var det inte särskilt svårt att tacka nej faktiskt. Det dracks mycket vin. Jag tyckte det luktade illa och kändes sunkigt när berusningsgraden i sällskapet steg stadigt. Då ville jag faktiskt inte ha något vin. Nu mår jag toppen. Har släppt alla jobbrelaterade irritationsmoment. Allt det där jag tillåter mig att uppröras av är faktiskt chefens ansvar och huvudvärk. Min tid att axla andras bördor är över.

Ska jag vara ärlig så vet jag inte vad han tycker om mig längre...
Sov i en timme lite drygt och känner mig helt ihålig.
Kanske det vore bättre om jag ljugit.
Om mitt mående.

Han är i garaget nu och pysslar om sin bil.

Tänk om han lämnar mig nu när jag lagt fram allt?
Får den känslan.

Tänk om?

Vad har jag då?

Still going strong :) Trist med tömt energibatteri. Jag känner ungefär lika. Nacken säger mig att jag måste stressa ner. Och jag blir påmind om löftet jag gav mig själv när jag bytte arbetsplats. Min tid att axla andras bördor är över. En uslare än uslast vikarie är chefens problem. Säkerhetsaspekterna som kan leda till katastrof är chefens problem. Dementa snigelns försök att projicera sin oduglighet på mig är chefens problem. Det är ett jobb. Jag går dit och gör det jag har betalt för. Inte mer. Inte mindre. Det ingår inte i mina arbetsuppgifter att hålla snigeln under armarna i hens roll. Riktigt känner hur stressen rinner av när jag iskallt håller mig ”matter of fact”. Hmmm nu tog jag över din tråd här... Undrar vad det var för point jag ville komma fram till... Jo just. Du sneglade mot systemet och insåg att du faktiskt inte ville ha något vin. Otroligt skön känsla. Jag insåg det samma igår kväll under ett restaurangbesök. Alla runt omkring hällde i sig glas efter glas med vin. Kyparna kom regelbundet och frågade. Mitt i allt insåg jag att vin luktar äckligt och hur sunkigt det skulle kännas att dricka sig berusad. Plötsligt ville jag verkligen inte ha. Det kändes så befriande :)

Tror att det är en av nycklarna till att kunna gå vidare är att bryta vanor. Vanans makt enorm och jag triggar på alkoholfritt vin så det ör ingen lösning för mig.
Men inte riktigt hittat någon bra grej till fredagsmyset, men det kommer väl. Iallafall så är livet så jäkla mycket bättre.
Kram Strulan

Snart en månad, en evighetslång tid för mig som ligger en bit efter, samtidigt som det väl objektivt sett måste vara en relativt kort period.
Ändå skriver du att du redan börjat ändra mönster och redan är mindre ensam samt kan planera och vara spontan.
Vad härligt att det kan gå så snabbt! Även om jag naturligtvis förstår att de stunder du verkligen kämpat varit lååånga.
Du inspirerar mig!

Håller nästan på att blåsa bort, bokstaqvligen! Tack för att du frågar Fibblan, blir så glad:-) Jag mår ganska bra, inte helt hundra, känner mig lite misslyckad när jag gång på gång gör mina försök till att vara helt helt kritvit och det inte riktigt går. Jag är ju inte ute och rumlar runt på barrundor och kommer hem sent. Det får väl vara så nu, tror det blir lite enklare när jag kommer igång på riktigt med mina träningspass och får flyt i vardagen. Ganska jobbigt med yngsta sonen också, han har bestämt sig för att inte äta sina antideppresiva tabletter vilket gick bra till en början när vi var ledig men nu när han går i skolan har han blivit mer deppig.

Så det blir min lägesrapport! Återkommer ikväll! Kram till alla!

Känner mig inte alls pigg, helt slutkörd i kroppen och allmänt slö....så idag blir det bara vila.
När jag drack som mest var jag livrädd för att bli sjuk för då kunde jag ju inte dricka...helt sinnesrubbat vad a ställer till med.
Kom också på att det är säg 29 idag...den här helgen har jag faktiskt inte tänkt på a så mycket alls....den här friheten och friden i själen jag får av att vara nykter är verkligen helt underbar.
Börjar se den där personen som jag har gömt bakom alkoholen så länge, och jag börjar också inse att man kan leva nykter och ändå ha roligt...
Men nu får det bli att vila och ta det lugnt så att man blir frisk från förkylningen också...hoppas ni andra har en fin söndag också☺

En trevlig person dyker upp och peppar mig i min tråd! Självklart undrar jag då hur det går för dig Fenix!

/Magnus

Tack Soffi för att du delar med dig av din styrka. Blir stärkt över att läsa din tråd. Du ligger lite före mig i nykterheten men härligt att läsa när det går bra! Imponerad av att du nekade vinet din särbo erbjöd dig. Tror inte jag hade fixat det! Så starkt!

Kram!
/Magnus

Era kommentarer är så otroligt värdefulla. Än härdar jag ut! Bestämde mig för att göra något meningsfullt med denna dag. Gillar ironi, så bestämde mig för att städa ut alla gamla ölflak ur garaget! Inser att jag sedan sista rensningen kunde köpt mig en bättre begagnad bil för vad jag betalat för dessa flak! Man måste ju vara totalt dysfunktionell! Fet, fattig och riskerar hälsan. Ändå dricker man! Hur sjukt är det inte?
Tror värsta söndagskrisen är över. TACK!
Kram på er!
/Magnus

Veckor har gått sen jag skrev senast, och vad ska jag säga.. jag har tappat de flera gånger. Vardagsdrickande och även en festkväll som spårade ut. Men vad gick fel?
Jo jag slutade engagera mig! Jag kände att jag har nog kontrollen och det är okej. Men gradvis ökade intagen, inte mycket (förrutom festkvällen) men ändå så pass mycket att jag förlorade kontrollen. Jag va tillbaka i dom gamla spåren.

Men nu är jag här igen, och skriver. Redo att göra nya spår som jag ska följa! Nyktra vardagar!
Dom få gångerna jag "festar" ska jag ha kontrollen.
Men jag måste fortsätta skriva, fortsätta analysera mitt beteenden. För jag lovar mig själv att aldrig tappa de helt! Men jag måste jobba för de, de vet jag nu. Jag måste ha kontrollen och den behåller jag genom skrivandet och vetskapen om att jag inte kan ta den för givet. För så fort jag släpper engsgemanget så tappat jag även kontrollen.
Lite rörigt skrivet kanske, men nån kanske kan känna igen sig i detta..
En dag i taget med kontrollen i behåll, aldrig sänka garden. Och fortsätt skriva!