Senaste kommentarerna i forumet

...om din mamma. Tycker du är otroligt duktig som håller i nykterheten när du har såna känslostormar inombords. Det där ständiga dåliga samvetet kan ju göra en så ledsen och hopplös! Kram på dig och ha en fin dag!

Jag har full förståelse för att du inte orkar peppa andra som inte kör helt vitt men vet du vad? Jag blir peppad bara av att läsa i din tråd och i en sån här situation måste man vara egoistisk och vara sig själv närmast. Så är det bara. Inget konstigt med det!

Tycker du är helt grym och som sagt sluta inte att rapportera även om det inte finns något nytt på himlen att rapportera! När jag skriver på datorn kommer det inga små härliga emoijs men sänder många varma hjärtan och kramar! Ha en fin dag! Kraaam

Du är bara superklok och sund på all sätt! Hade tänkt likadant! Klart du ska köra på och bara ignorera allt som a-? skulle vilja kila in som lite ifrågasättande..
Du är bäst och gör helt rätt??!
På återhörelse ?
Stor kram!
/Fibblan ?

Nu får det vara nog.
Är det verkligen värt att dricka sig till sjukdomar? För det är väl dit jag är på väg.
Nu får det banner mig vara nog. Nu ska skiten rensas ut från kroppen. Har fått Campral utskriven men det sitter ju i hjärnan. Tips mottages tacksamt hur ni gjort för att klara resan

Slängde ut honom nyss
Han fick nåt konstigt beteende av alkoholen. Jag vart rädd
Han skrev att hör inte av dig mer.

Jag är ledsen men ändå förstår jag vad som hänt, hur det eskalera

Har pratat med en vän som känner oss båda väl.... han sa att ja gör rätt. Jag veeeet jag gjorde rätt men de va inte planerat att den här kvällen skulle sluta i separation.

Ligger hemma nu själv. Tänker på hur de skulle blivit. Vet hur dumt det är att tänka så pga att det blir bara värre men får acceptera att tankarna slår åt det hållet just nu.

Vi skulle skedat nu, vi skulle hållt om varandra, men nu är vi isär

Så tungt det är just nu för dig, Lim. Det är så klart jättetufft! Men tror precis som miss lyckad att du kommer tänka tillbaka på det här och inte känna ånger utan stolthet. För att du prioriterar ditt eget väl och ve. Att behöva vara rädd för sin sovrumsdörr som öppnas... Nej, så ska ingen behöva ha det. En partner ska ju vara ens största STÖD, någon att luta sig emot. Inte någon som framkallar hemska känslor och rädsla.
Men livet är inte svart eller vitt. Sjävklart finns det också varma känslor kvar, säkert både ifrån honom och dig. Ni har en gång i livet valt varandra, ni har barn ihop och ni har levt ihop länge. Det är inte så lätt.
Men du gör det så bra. Du får gråta. Du får känna. Du får tveka. Men du får inte tvivla på om det är rätt, för det krävs bara att man läser lite i din tråd (som du själv säger inte innehåller mer än en bråkdel av allt) för att inse att saker inte är som de ska.
Du gör rätt. Men det är svårt. Det kommer att vara det i en tid framöver, men sedan kommer det att vända. Och bli SÅ mycket bättre. Frihet. Trygghet. Ditt eget. Tänk vad skönt. Det är skillnad på att vara SJÄLV med sig själv och att vara ensam när man är två. Skulle välja det första alla dagar i veckan.
Stor kram till dig. ❤️❤️❤️

VA! Katten har missat en dag! Det var det värsta. Inte för att jag har något spännande att uppdatera: inte en droppe alkohol har lapats upp. Så klart. Jag pysslar inte med sånt längre.
Har däremot haft en fullspäckad helg med en massa jobb och sånt och inte något kul direkt. Här sitter jag nu och jobbar och kom på att jag har missat att gå in här både lördag och söndag (det är ju tekniskt sett måndag nu).
Ville bara titta in och säga HÄR FINNS INGET SPÄNNANDE ATT SE.
Fibblan - bra att du vet vad du håller på med ändå. Jag är lite självisk och känner att jag liksom inte orkar gå in och läsa så mycket i andra trådar när det börjar förhandlas om olika regler eller att tumma på nykterheten. Inte för att jag dömer någon annan (förstås!), men för att jag känner att jag är så ny i min egen nykterhet att jag inte vill rubba min egen hjärna med en massa "ifs and butts". Jag har bestämt mig för att köra helvitt, och så är det bara. Tänker inte förhandla med min lilla alkoholröst, utan bara kväva den jäveln. Så därför är jag inte så aktiv med att gå in och läsa och kommentera och peppa. Sorry för det. Tänker att allas vår prio är att fixa nykterheten, och då får vi ibland vara lite egoistiska för att sen få mer kraft att kunna dela med sig av lite senare. Hoppas du (och alla ni andra) förstår!
?
Jag hoppas att alkoholen visar sig vara precis så värdelös som jag minns den, så att ni snart är tillbaka här och kör nyktert med mig istället.
Kram!

..med bara två ”likes” och inget svar så trodde jag att jag hade gjort mitt på forumet.
Det känns svårt när man bara skriver rakt ut i tomma intet, och intet svarar tillbaka...

Jo jag vet att jag inte är någon speciellt aktiv medlem på forumet, jag svarar inte i andras trådar, kommer inte med goda råd, tröstar sällan utan håller mig i min egna tråd...
Jag har varit där ni alla är och passerat den, minns med obehag hur det kändes när man inte kunde lita på sin egna intention att kunna hålla sig nykter, utan att man nästan alltid trilllade för någon omständighet som gjorde att man föll tillbaka till alkoholen.
Det var alltid andras fel, tyckte man då, alltid lättare att skylla ifrån sig, själv var man alltid oskyldig till allt.
Man tyckte att andra ”tvingade” mig att dricka, eller att omständigheterna gjorde det..
Tills den dagen då jag aktivt var tvungen att gå emot mina principer om att våga sticka ut, att våga säga nej...
Och vara beredd på att möta frågorna, varför?
Vad hade jag för svar utan att erkänna mitt missbruk, att väga svaren på guldvåg utan att erkänna alltihopa, ett uns av verklighet i mjuk förpackning?
Men kunde också bli förvånad över de reaktioner om att jag var ”duktig” som inte drack, och att andra mycket väl hade gått i samma tankar men inte fått arslet ur vagnen..
Kanske det hade varit enklare att säga det rakt ut, jag är en alkis och sedan fått stått ut med allt hyschande och pysslande bakom min rygg.
Men det kanske kom där i alla fall, utan min vetskap, vad vet jag..

Hursomhelst, idag är det en självklarhet, jag är Berra och jag dricker inget med alkohol i, så det så, alla vet som behöver veta det.
Och det finns som oftast alltid ett alternativ för mig, och de som ändå för tillfället inte vill eller kan berusa sig.
I min omgivning har det skett en förändring att det alltid ska finnas ett alternativ, och då inte lättöl, läsk eller vatten.
Jo jag ör nöjd så, och så får det fortskrida, åtminstone för en överskådlig tid framöver.
Jag vet inte om jag för alltid kommer vara nykterist, jag får ta det den dagen då det kommer, OM den kommer..
Just nu känns det inte så, och jag får sitta stilla i båten och acceptera läget, det här är mitt, OCH jag har kontroll över det.
Och har jag kontroll över det så är det bra, det hade jag inte när jag drack, och det vill jag inte under några som helst omständigheter uppleva igen.
Som en liten anekdot kan jag berätta att under helgen tände svärsonen en av mina snuskigt dyra cigarrer tagen ur min humidor vid stugan.
Snurrade på en cognac-kupa med en nästan lika fin lagrad rom, och frågade ....
-Du är inte sugen va?
Jag svalde hårt men svarade utan fördröjning att det vågade jag inte längre.
Jag syftade naturligtvis på garren, men hans fråga kunde lika gärna handlat om alkoholen.
Och det konstiga i situationen hade varit att svaret blivit lika rätt där också.
Nu är man en beroendepersonlighet och det gäller ju faktiskt ALLA former av beroende, rökning likaså.
Att sluta röka är en jobbig sak, men inget man måste göra i samkväm med andra, alkoholen ör djupare rotad än så.
Nu gjorde det ingenting att han röker upp mina garrar, en efter en, han kan klara av situationen utan att få ett beroende.
Bättre att de används medans de är någorlunda fuktiga, blir de torra kan man lika gärna röka björklöv.
Bättre att de går åt medans de har något värde, ingenting man kan briljera med om de ändå inte går att använda.
Ingen blir ju imponerad av en sönderrostad veteranbil, eller hur?

Så, för att återgå till veckans händelser, ja eller två..
Stora grejer har hänt, mitt barnbarn har döpts, i andra landsänden.
Själv ör jag väldigt traditionsbunden och trodde att vårat barnbarn skulle döpas i ”min” kyrka, där generationer ligger begravda.
Men lika envis var barnets pappa, och först blev jag stött, men sedan förstod jag ju att för honom var det lika viktigt som för mig.
Och han är ju ändå barnets pappa, och hur bra blev ändå inte det.
Hela min släkt färdades de dryga femtio milen och kyrkan låg himla fint på en kulle ut över havet, allt blev så bra.
Många såg det som en weekendresa med hotell och grejer och vi fick god tid att umgås allihopa, sånt som man inte får i vanliga fall då alla far hem efter dopfikat, så där fick jag ge mig, och så mycket bättre det blev...
Okey allt blev inte helt bra, lite dramatik innehåller väl ändå en dålig såpa, eller hur?
Grabben och hans tjej gjorde slut precis under den helgen, hon åkte hem på lördagskvällen under gråt och tandagnissel.
Ja alla var ledsna, det bölades både här och där, och hela vägen hem i bilen, mamma med...
Många försökte trösta den rödgråtna lillemannen, och han var helt förkrossad, första kärleken gör alltid ont, vansinnigt ont.
Såg reprisen av mitt egna liv gå upp i ridå, men jag var inte på långa vägar så öppen med det mot andra då.
Tappade femton kilo på några månader och förlorade både bästa kompisen och första flickvännen i samma sväng.
Berättade om min upplevelse för honom och bad honom att sluta älta det som varit, och försöka i den mån det går att se framåt.
Inte lätt, jo jag vet men det tar tid att lappa ihop ett brustet hjärta, ärren gör det svårare att brista framöver men också svårare att dela med sig av, att inte lägga all pålitlighet på ett enda ställe, att spara lite till sig själv är bra att ha så är det lättare att få upp självförtroendet igen.
Så helgen som gick, gick högt och lågt på samma gång.
Tråkigt att förlora en fin kommande svärdotter och hennes familj, men det kommer flera tillfällen och att ha tilltro att ens barn väljer nästkommande med god urskiljning, någon som de ska kanske orka leva resten av livet med, och bilda familj med.
Livets Stig är inte alltid spikrak, och då och då snubblar man på dess rötter, men hade den varit bred som en motorväg och asfalterad så måste den bli jäkligt långtråkig att vandra på, så man får curla lagomt mycket, hur mycket man än älskar dem.

Det finns tusen saker till att berätta om, men om fyra och en halv timme ringer mobilen igen då jag jobbar morgonskiftet om än tillfälligt ett par veckor framöver, föregående två blev det kvällsskiftet och det passade en kvällsmänniska som mig ganska så bra, men blev inget familjeliv alls, och som ni vet, familjen är viktigaste i mitt liv just nu, och har så varit hela tiden, bortsett från den tiden då jag drack...
Då var bara berusningen det viktigaste i mitt liv, och må den tiden aldrig komma tillbaka.

Over n’ out!

Berra

Förstår din saknad! Och det är en otrolig sorg för en mister som du säger en människa. Och att till slut endast leva på det där hoppet är förrädiskt...
Vad som gör mig frustrerad är att allt sköts så snyggt att ingen annan får uppleva den där hemska sidan som jag har fått uppleva. Jag får se all skit medans alla andra i hans omgivning endast får se han som jag föll för och den fina personen han är egentligen vilket också gör förbannat ont. Hur har jag förtjänat det?
Har beställt två böcker som jag ska dyka ner i så fort de kommer, ska kolla upp den du tipsade om. Jag börjar också se det, tyvärr. I början på året hade han sån insikt i att han var missbrukare/beroende och hans största bov var alkoholen men efter en månad i nykterhet och renhet kom han på att han inte har eller har haft några problem någonsin så han kan ju fortsätta (fast lugnare med "kontroll") för han kan ju sluta när han vill...?
Att träffa sonen även fast vi inte är tillsammans kan bli svårt men det är självklart något jag kommer försöka, jag kan alltid vända mig till mamman som aldrig skulle neka mig att få hälsa på och så men blir som sagt en knepig situation.
Tack för orden!

Hej!
Jag är så trött på att mitt liv bara handlar om att dricka (i mitt fall vin). Allt jag tidigare värdesatt och längtat efter har mist sin betydelse glans. Livet känns så himla tomt och trist utan kicken från vinet. Fast jag vill inte ha det så här! Jag vill leva ett kreativt liv. Måla, sy, odla, skriva, sjunga, dansa... jag är så rädd och fattar inte hur jag ska komma vidare....

Nu har jag nog varit inne hos er alla i kvintetten ? och följt upp läget. Går sådär för mig, på ett sätt, eller på flera kanske egentligen..men känns okej ändå. Det blir omtag om en vecka. Och jag vet ju att det egentligen är självbedrägeri deluxe att skjuta upp med 0 alkohol linjen tills dess. Gillar din inställning skarpt ju egentligen ? - sätt fart bara! För det är ju så det funkar egentligen, varje dag varje minut kan vi göra ett nytt val,
Ett friskt val?!
Hursomhelst,
Hoppas din goa och positiva energi hållt i sig helgen igenom ??!
Säger som Lennis - du gör det så fantastiskt bra✨!
Heja dig?!
Stor kram
/Fibblan ?

Det hoppas jag du känner och vet. Och du verkar klok nog också ?, att ge dig själv cred för skillnaderna som finns där, även om det inte är helvitt, som du egentligen vill. Jag kommer också att göra ett omtag. Och vet att detta kommer ske om en vecka. Tills dess gör jag som du, och håller mig till mininivå. Lite mer än mini på avrese- och ankomstdagen dock..?.
Lycka till med allt som hopar sig..?, och hoppas du har människor nära IRL som du kan dela dina bekymmer med och som kan stötta dig❤️!
Och vi finns ju här, förstås??!
Kram
/Fibblan ?

Ni har så rätt båda två?!
Jag kommer inte att gå bananas,
det vet jag??!
Men faktum är att jag ju förstås också har avvikit från det helvita i helgen..
och någonstans visste jag att det skulle bli så när jag kom på/bestämde mig för att jag inte var modig/stark nog att utmana mig och göra flygresan utan alkohol..och det är i sig lite beviset för beroendet i mig tänker jag..att så fort jag börjar förhandla, bara ger den där a-? lite lite utrymme, så kommer han och hugger hela handen..
MEN jag håller i måttligheten i detta nu och så hoppar jag på helvitt nästa måndag igen ???! Det är min plan! Då ska jag också dra igång med att få till mer regelbunden träning också som ett sätt och strategi att kicka igång det friska i mig igen ??! Just nu är jag redan lite förlorad in i annat tänk, samtidigt som jag faktiskt känner mig helt säker på att jag tar mig ut ur de här tillfälliga lösningarna. Här blåser det med som tusan så en flygning idag hade tyvärr krävt mer än två glas vin om jag säger så..?. Hoppas det hinner mojna..?
Hursomhelst, alla är vi bra i vår lilla kvintett?! Det spretar lite nu men precis som du säger FinaLisa så är skillnaderna stora ändå och det räknas också!
Och kanske kan vi ta ett ryck tillsammans om tajmingen finns där..(?)? Vi lär ju märka vart var och en befinner sig..vill inte pressa på dig eller ngn annan. Precis som du säger, var och en vet när det är läge för omstart..?! Det måste vara läge och kännas rätt och möjligt för en själv när man väljer det?!

Stor kram till alla som behöver?!

/Fibblan ?

Du skriver att du saknar den pussiga glada och kramiga mannen du också träffat även om det nu var längesen. Jag känner också denna saknad efter min jättefina son som får omgivningen att bli glada när han är drogfri. Det finns en stor sorg i att mista den positiva människan man älskar och en stor saknad. Detta upprepas hela tiden så det blir en sorg som aldrig tar slut om inte man själv väljer att bryta kontakten vilket inte är lätt. Finns en bra bok om dom här två personerna som det ju handlar om. Missbrukaren och jaget heter den och författare är Craig Nakken. När man läser den så blir det lättare att förstå och därmed att fatta rätt beslut. Tyvärr ser jag inget i din berättelse som tyder på att din sambo är motiverad att förändra sitt liv. Trist att mista kontakten med hans son det förstår jag att du tycker. Finns ingen möjlighet att ni kan träffas även om du väljer att separera från hans pappa?

Usch, det är det värsta att hantera när våra barn har det kämpigt..?.
Och för din egen del är det bra att du gör som du gör och försöker tänka lite snällare tankar om dig själv och att du kan påminna dig om att det är skillnader. Och de räknas! Jag tror som du, det får vara så nu. Och Pellis - det är verkligen gott nog just nu?! Och att när du kommer igång riktigt med träningspassen och får in mer flyt i vardagen så kommer de andra sundare valen också bli enklare. Det hoppas jag på för egen del
också iaf???!
Jag har ju förstås också avvikit från det helvita i helgen..och någonstans visste jag att det skulle bli så när jag kom på/bestämde mig för att jag inte var modig/stark nog att utmana mig och göra flygresan utan alkohol..och det är i sig lite beviset för beroendet i mig tänker jag..att så fort jag börjar förhandla, bara ger den där a-? lite lite utrymme, så kommer han och hugger hela handen.. MEN jag säger som du..det är inte så att ställt till det på något vis (rumlat barrundor etc..) och jag tänker att jag håller denna låga profil fram tills jag är hemma igen. Då ska jag också dra igång med att få till mer regelbunden träning också som ett sätt och strategi att kicka igång det friska igen ??! Just nu är jag redan lite förlorad in i annat tänk, samtidigt som jag är helt säker på att jag tar mig ut ur de här tillfälliga lösningarna. Här blåser det med som tusan så en flygning idag hade tyvärr krävt mer än två glas vin om jag säger så..?.
Hursomhelst, vi är bra iaf - både du och jag??!
Och kanske kan vi ta ett ryck om en vecka tillsammans..? Vi kan väl se vart var och en befinner sig..vill inte pressa på dig. Det måste vara läge och kännas rätt och möjligt för dig om och när du väljer ev helvitt för ett tag?.
Stor kram?!
/Fibblan ?

Berra, har du slutat skriva här på forumet. Jag uppskattar verkligen dina inlägg och saknar dem.
/Mrx

Bor just nu på ett äldreboende trots att hon bara är 65 år...mest pga hon är alkoholdement och kommunen där jag bor i går ingen annastans att placera henne just nu.
Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete när hon ringer och frågar när hon ska få komma hem till mig...vilket jag vet kommer aldrig att hända, men det jag säger till henne är att jag vet inte när det blir.
Jag gör hur besviken och ledsen hon blir...och det gör fruktansvärt ont i mig.
För än hur det är...och än vad hon gjort så är hon fortfarande min mamma.
Jag kan sakna min friska, nyktra mamma ibland så det känns som att jag ska gå i bitar...samtidigt är jag på nåt vis glad att hon inte minns nånting...för hon har ingen aning om att pappa dog ifjol, och det skulle hon inte kunna hantera.
Tidigare skulle jag ha druckit för att slippa känna den här sorgen och hopplösheten...nu väljer jag istället att vara nykter och låta känslorna komma.

Åh vad fint! Så himla starkt. Blir så glad för din skull ?

Dagen har varit full av aktiviteter som jag har orkat med eftersom jag inte drack igår. Jag känner mig lätt och glad i kroppen trots att det borde vara ganska tung pms. Ångesten vill dock tränga sig in ibland. Jag tror att det är för att det trots allt är läskigt med förändringar. Idag har såklart också varit nykter :)

Jag tror på dig!!
Du måste vara bestämd och inte lyfta första glaset!!

Jag är en gammal räv här på forumet och har brottats hårt mot mitt beroende i många år. Har varit frånvarande länge nu och skaffat nytt nickname. Så varför är jag tillbaka?
Helt enkelt för att jag nu står inför ett val om att leva eller dö känns det.
Jag vill leva.
Tänkte skriva en del av min senaste historia i morgon, men skriver lite idag också.
Jag har äntligen fått upp ögonen på allvaret och behovet av att sluta med alkohol då det helt tagit över mitt liv och nästan tagit över alla tankar. Jag kan dricka oavbrutet för att sedan krascha i sängen och bli liggande med svår ångest precis hela dagen efter. Missar arbete, familj, saker som är viktiga, betydligt viktigare än alkohol. Jag har alltid kämpat med min rastlösa själ och en stor portion ångest som jag ständigt bedövar med hård träning eller alkohol. Nu ska jag äntligen få en utredning av läkare om jag har ADHD eller bipolär, eller båda! Det känns ju som en bonus att eventuellt ha båda ? Fast jag tror personligen att om alkoholen försvinner ur mitt liv blir allt annat bättre också, fast att vara så speedad och full av energi som jag blir när jag inte dricker är jobbigt det också. Jag kommer finna en väg som är bra för mig, det måste jag. Min fru och två vuxna barn ger mig stöd och är underbara, de har också insett hur illa jag mår. Problemet är ofta att jag är ute i världen och reser. Då brukar det flöda av alkohol, så även denna resa jag är på nu. Men som sagt, tiden rinner ut och jag vill inte detta mer.
I morgon viktiga möten som bara måste lösas och bli bra. Det fixar jag för min dag två har börjat långt här borta i öst, sömnlös dock och så är det ständigt för mig. Högt presterande, fin fasad utåt, välbetalt fritt arbete, kreativ när jag inte dricker, med värsta alkoholproblemen.
Jag förstår mig inte själv, hjärnan är ju kidnappad och då blir det märkligaste beteendet normalt.
Nä fy fan, nu vänder jag det här en gång för alla.
Kram och hoppas lite på mig nu.
GaragePer

Hej Berra

Hoppas att allt är bra. Saknar dina uppdateringar.

Mvh

Tack för orden! Det känns bra att inte vara ensam men också väldigt sorgligt... Den här sjukdomen är så fruktansvärd, den sårar på tok för många bra människor.

Mina tankar börjar sakta samla sig till att jag ska flytta härifrån. Sen vad det innebär, om vi fortsätter vara tillsammans eller bryter är svårt att säga i dag. Jag kommer inte bara sakna den fina personen han kan vara utan också sonen som jag fått så bra och fin kontakt med. Också känner jag hur han (10 år) har märkt en positiv förändring hos sin pappa sedan vi blev tillsammans, han har uttryckt det till flera i sin familj som kommit fram till mig. Barn förstår mer än vad en del tror. Så hjärtskärande att pappan inte vill mer eller göra bättre ens för sin sons skull. Vad krävs liksom?? Önskar jag hade svaret!

Men det blev en brytpunkt en kväll då han hade inhandlat 2 flaskor vin, en till mig en till honom. Under hela kvällen drack jag lite mindre än halva flaskan medan han greppade "min" flaska och halsade när hans vin var slut. Kvällen var ok och faktiskt mysig till en början men så kom en låt på från min playlist som han tyckte var bedrövligt dålig. Jag var helt jävla dum i huvudet som gillade sån musik och var en jävla fitta!
Va!? Vad hände?! Hur är det ens möjligt att säga så till någon? Pga en låt? Och någon en påstår sig älska mest på denna planet?
Jag blev arg och bad han att aldrig mer säga så till mig men då vaknade 5 åringen i honom och jag skulle sluta ta åt mig, han kan säga så till alla sina vänner (krök och pundarvänner...), jag överdriver, är känslig. Sen fick jag höra att jag var en fitta ca 7-8 gånger till den kvällen, fast på "skämt" så då var det okej. Jag skäms över att skriva detta. Att jag fortfarande vill vara med någon som tycker ner mig såhär. Vill såra mig medvetet och har ingen som helst tanke på hur han får mig eller andra att må genom sina handlingar och all skit han slänger ur sig.
Jag tassar på tå och hoppas att just denna dagen så kommer han, den pussiga, glada och krämiga han komma tillbaka men det är alldeles för länge sedan nu... Nu bestäms dagarna av hans irritation över när och om han får dricka nästa gång.
I morgon är han ledig så jag antar att det kommer vankas vin och hårda ord.

Försöker peppa mig med att sonen kommer nästa helg så jag kan få gosa ner mig!

Låter inte okej alls! Låter ju i allra högsta grad som sexuella trakasserier som övergått i mobbing/utpressning för att du inte spelar med. Kan inte säga annat än att jag håller med Adde ovan. Och all styrka till dig.
Ta hand om dig.

Tack IronWill, det var ibörjan när jag började jobba som allt började, jag var dessutom i en beroendeställning då eftersom jag hade sökt fast tjänst (har vikariat nu) och kände att jag behövde se mellan fingrarna med att få sms skickade till mig om hur ”fin, söt, liten och snygg, läcker” jag var etc, sen blev det mer och mer tjat. När jag fick reda på att jag inte fått den fasta tjänsten kändes det för sent att säga stopp och sen har det bara fortsatt. Mitt fel kanske, men, jag va så fokuserad på att få tjänsten att jag normaliserade beteendet.

Adde - det tar tid för mig att kunna resonera med mig själv klokt. Önskar att det inte behövt gå såhär långt.

Kram,
Dee