Senaste kommentarerna i forumet

Har bestämt mig för att ta hjälp av beroendeenheten - igen. Men tanken på att sluta helt känns skrämmande. Mitt mål är att kunna dricka måttligt men de tidigare gångerna som jag gått på behandling, främst KBT, har jag fallit tillbaka så fort behandlingen är avslutad. Så, nu tänker jag testa medicinsk behandling - tror jag.

Fast så slår det mig, vad gör jag då på fredagskvällen när maken och jag brukar dela på en flaska vin och sitter och pratar?
Alkoholfritt, visst men magen tar stryk.
Läsk, för sött
Vatten, för skvalpigt och tråkigt

Tidigare när jag slutat, eller snarare hållit upp, har det varit just det, saknaden av fredagskvällen. Jag vill inte sitta kvar vid bordet och prata med maken medan han dricker vin. Jag har inte hjärta att be honom låta bli, tycker heller inte det är rätt, det här är ngt som är mitt problem.

Alla vita dagar räknas??Och håller med dig. Hellre noll glas vin och ångestfri ju än några glas vin och ångest på det. Vet inte hur det är med dig men det räcker med typ två glas så mår jag dåligt dagen därpå. Inte värt det?

Då åker vi vidare tillsammans! Ha en bra dag, kram?

Några glas vin i fredes. Alltså alla hjärtans dag. Vi hade en trevlig middag och det slank ner 3 glas. Mitt problem är ju min ångest( som tycks komma nästan bara efter tanken på vin) som jag kämpat med från o till i ett par år. Sen det första året då det hände otroligt mycket och jag fick kämpa med att försöka hålla mig ovanför vattenytan. Visst att dricka ibland 1 gång i veckan är inte något att prata om för många men när man i grunden inte mår 100 så är det just det man bör undvika oavsett. Så känns lite som jag börjar om men har otroligt många nyktra dagar detta året så det klappar jag mig på axeln för. Läser och läser här varje dag. Längtar till morgonkaffet och läsa. Kram på er?? Nu är jag på tåget igen?

Första gången jag skriver här och detta är intressant läsning - tack för fin tråd.
Stark igenkänning. Själv har jag åtta nyktra dagar bakom mig och en ambition att hålla upp i tre månader (och en vetskap om att jag har alkoholproblem och behöver sluta dricka helt. Tre månader är mest för att slippa "köpslå" för mkt så här i starten).
Har ett krävande jobb med mkt ansvar..två vuxna barn och många vänner. Började dricka problematiskt relativt sent...när tippade det? Svårt att säga men jag minns när jag för första gången drack en hel flaska vin ensam...det var i London och jag lånade min brors hus. Då var jag 50 år och i dag är jag 58 och de vardagskvällar (!) då jag druckit en hel flaska har blivit många. Så småningom var det nästan en vardag att dricka en flaska (ensam) och sedan gå upp och gå till jobbet och "leverera"...hålla i möten, skriva (så länge jag klarar det kan det väl inte vara så farligt?..typ). Jag har inte druckit varje dag och jag har jobbat på, bytt jobb, flyttat, rest och levt ett aktivt liv.....men med en insida som blivit allt mer upplöst och perforerad...av alkohol och ett sätt att dricka som liksom blivit mitt hemliga skamliga liv.
Om jag försöker tänka på vad alkoholen ger/gett min så har den - förutom eufori och glädje...för visst har den gett även det och jag är en människa som verkligen kan njuta av samtal och skratt med andra människor....så är det nog en stunds absolution. Att få en stund då min inre kritiker tystnar...då ngn sorts kravlöshet i kombination med en inre värme och i alla fall i stunden - en glädje - sprider sig i kroppen. Att få "kliva ur" , kliva av.... En stund av värme ...efter en dag med arbete, beslut ...ofta svåra sådana som involverar många människor och motstridiga viljor.
Och efter den där stunden av värme och glädje och vin .......dålig sömn, svettningar, vakna med känslan av aska i munnen, darrig kropp, huvudvärk, stress......Och så upp, kaffe och Ipren och mera arbete..
Det är egentligen ofattbart vad kroppen tål och samtidigt är det så tydligt att den inte tål det!
Men förfallet är långsamt ...och det går (tror man i alla fall) att dölja. Jag tror helt uppriktigt att ingen på mitt arbete anar det minsta. Har precis som ni lyssnat på Alkispodden och de beskriver ju samma skeende...och även hur lite omgivningen (förutom de riktigt nära) ser...
Nu vill jag inte mer! Jag inser att detta är en strid på liv i död ( nåja ...i korta klara stunder inser jag det). Jag brukar också ibland föreställa min ett kommande barnbarn (som jag ändå hoppas på:-) och då känner jag så oerhört starkt vilken enorm sorg och förlust det vore att inte kunna vara med och ta hand och hen... Och jag känner - precis som flera av er skriver - en panik inför vad alkoholen gör med kropp och hälsa. Har hållit mig i ganska god form (tvingat mig att gå minst 10.000 steg varje dag oavsett hur mkt jag druckit) men sista året har det inte lyckats...och jag har gått upp tio kilo i vikt. Det är urtrist...och fåfängt att beklagar sig just över det kanske....men tänker att även fåfängan kan vara en frände i denna kamp....kanske.
Tack för fin tråd i alla fall. Kanske borde jag starta en egen men jag har haft så god hjälp av att läsa era att det räcker långt. Funderar även på att gå till AA (inte minst efter att ha lyssnat på Alkispodden). På ett plan har jag kommit så pass långt (ner?) att jag inte är rädd för det längre... jag längtar efter att krackelera den där ytan som ska visa(bevisa) att allt är bra. Att lyfta/yppa detta på jobbet känns dock som en omöjlighet och jag tänker att jag ska ta mig ur detta utan att det märks...just där. För att jag fortfarande kan det... än så länge har jag ju inte ett kemiskt beroende som ger svår fysisk abstinens.
Jag sover dåligt.....har ju bara åtta dagars nykterhet och tänker att det tar ett tag innan sömnen kickar in. Jag tror också att jag kommer att gå in i en stor trötthet...när jag ger kroppen en chans att vila.
Kommer att hänga här och läsa era inlägg. Ni skriver så fint och klokt och tänk vad det är starkt att få känna igen sig i en annan människa. Särskilt när man levt så pass länge med många hemliga rum....

Läste din beskrivning av den känslan i Joyos tråd. Det gör nästan ont att läsa. Jag vet inte så mkt om dig men kan åtminstone utläsa att du känner dig arg på dig själv,
Om du var min kompis irl skulle jag noga påminna dig om vad du har att hantera i form av just denna stress- ångest-katastroftankar, och hur det utifrån det tycks logiskt att hantera- på något vis,
Jag löser mycket här om ilska, främst mot sig själv. Mer ilska mot den man är och har blivit, än mot beroendet, och själva alkoholen.
Jag brukar själv förespråka nån sorts holistisk bild, dvs ”allt jag är jag”. Men det betyder ju i mitt fall att känna ömhet och omsorg kring de delar där man inte förmår vara så duktig.
Det var bara en reflektion utifrån det du beskriver, Du har säkert pratat m terapeut eller läkare om dina tankar,
Skickar snälla tankar här!

Jag följer dig (enda stället en inte betraktas som stalker...) och tänker att utifrån hur du beskrev din dag så är det mer framgång än bakslag,
Lite så, övar jag mig att tänka.
Något som överraskat mig denna vecka är just att suget och rastlösheten varit mindre, tycks gå lite i vågor och jag har lokaliserat några helg-plågor (tidigare njutning) som jag försöker parera genom att hitta nya grejer att göra.
Det känns trist- pga att njuta av mat och prat verkligen är förknippat med min självbild och lite tråkigt att inse att jag kanske aldrig mer blir en sån människa. Å andra sidan är det ännu tråkigare att vakna bakis och den ekvationen kan t om jag räkna på,
Allt detta är logiskt och ”enkelt”, vilket ett beroende inte är. Passar därför på att samla och lagra insikter, som att fylla förråden inför vintern. Något jag lärt mig här är att en aldrig riktigt vet när stormar kan slå till. Det skrämmer mig, men gör mig också mer försiktig.
Inte heller världens roligaste egenskap men vet som sagt annat som är tråkigare.
Kram Rolf och alka ni andra,

Den där jagande känslan inombords som du skrev om för ett tag sedan, den har jag också nästan hela tiden. Förutom när jag ”dämpar den” med annan stress från tex jobb. En ångest och oro som jag flyttar till olika områden - det finns alltid något man kan ha gjort, någon kommande katastrof jag orsakat genom en eller annan händelse eller oförmåga att leverera på topp, någons dåliga (inbillade) tankar om mig, något som kommer hända bara för att jag inte ältat oron kring det tillräckligt. Samt en stress kring att jag borde vara annorlunda, känna annorlunda, tänka annorlunda, orka ta tag i mer saker, vara lycklig eller åtminstone vara lite lugn någon jäkla gång och bara kunna vara i nuet. Mina tankar går på högvarv precis konstant men leder ingen vart. Jag känner igen mig i mycket du skriver. Och jag är glad för din skull. Det ger mig hopp.

Även om vägen är slingrig så kommer vi fram till slut ?Azalea

Ja, jag tänker inte sätta upp mål jag inte kan hålla. Just nu vill jag bara dricka på en sån nivå att jag slipper ångest o minnesluckor. Sen vill jag ha längre perioder av nykterhet än 1 vecka som nu!

Blir så glad över att läsa hur bra födelsedagen blev.
Kram Azalea ?

Vill bara säga det att

FinaLisa nu är jag anmäld t Billströmska och frigörande dans ?????

Välkommen hit Emil , läs runt här och sen kan du starta en egen tråd .. Lycka Till ?

Full rulle på jobbet, men jag hann med en lunchpromenad på 30 min. Vill gärna komma ut en sväng i dagsljus varje dag, och idag var det nästan blå himmel ?

Varit på rehabmöte hos Företagshälsovården med en utmattningsdeprimerad kollega. Alltid lika plågsamt, igenkänningen är så stor eftersom jag själv har varit sjukskriven med samma diagnos två gånger (2007, 2018).

Samtidigt representerade jag idag arbetsgivaren och jag är alltid tydlig med att jag inte kan lova en stressfri arbetsplats. Det finns inga stressfri arbetsplatser.

Var och en måste lära sig att förhålla sig till stressen, sätta gränser för sig själv och andra, prestera good enough, planera in tid för återhämtning varje dag osv.

Den resan och ”hemläxan” måste varje individ göra själv - och min egen resa har pågått ständigt sen jag blev sjuk första gången våren 2007.

Jag blir aldrig lika tålig som jag var innan jag blev sjuk första gången. Jag kommer alltid att vara lite stressöverkänslig.

Vi hade i alla fall ett bra möte med samsyn från alla parter. Men jag vet också att FK vill att hen ska jobba 100% redan från juni, och det tror jag blir svårt.

FK har de senaste två åren blivit väldigt rigorösa med sina 90- respektive 180-dagarsgränser. Men det är faktiskt en enorm skillnad på tex att bryta ett ben och att bryta ihop psykiskt. Det tar längre tid för hjärnan att läka.

En cykelrunda, 10 km på 45 min, blev det ikväll direkt efter jobbet. Nu ett varmt bad och sen sängen ?

Har provat just den alkoholfria ipa:n. Helt ok, mycket smak ja! Heineken har noll alkohol och den är skapligt god... men godast är Staropramen, den är 0.5%:ig.
Hoppas du har en bra kväll?

Det mest effektiva motmedel som finns mot ångest och nedstämdhet är att GÖRA saker! Sysselsätta sig med något annat, helst röra på sig och få pulshöjning.

SÅ viktiga ord, både att säga/skriva men framför allt att känna.

Jag var lite rädd för att tappa kontrollen men efter det så känner jag mig starkare. Jag bestämmer om jag ska dricka eller inte och det ska jag inte - det vill jag inte. Det kommer alltid vara alkohol runt omkring så jag får leva med det. Det kan vara lite obekvämt men det är okej. Min man dricker inte så mycket eller ofta.

Kram ?

Och ett bak, inga segrar i förväg (vet bara att jag är nykter idag) men njuter av innevarande och nyktra dag! Kram.

"Extremt mkt på jobbet som kräver hundra av mig och är så glad att jag klarar det med pigg hjärna." Just detta är något som jag har längtat till och just det här kände jag idag, fast jag tänkte tyvärr på längtan till A när jag kom hem. Som sagt glad för din skull. Good work!

Kram!

Det är så många viljor och så mycket åsikter på min arbetsplats. Och vi är alla förbannat slitna efter dessa intensiva veckor. Och jag har så mycket på min måste ordna-lista så att allt funkar, men jag har också så lite tid.
Jag är fan färdig att ge upp. Min stegräknare visar mellan 7-9 km bara på ett arbetspass beroende på hur mycket det är att göra och jag ligger lite på bristningsgränsen.
Och jag blir så jävla ledsen på mig själv för att jag inte känner att jag är som när jag var oförstörd och ännu brann. Jag blir så leds på att det känns som att jag stegar runt i någon Si-Fi films gigantiska slemhög från en superstor snigel från en annan galax som bara gör att jag antingen halkar runt i det eller har svårt att ta mig fram.
Min tinnitus har blir kraftigt försämrad sedan uppdraget startade och började rulla på och jag har fått tillbaka den där hjärntröttheten som jag försöker dölja genom att tänka att jag måste skärpa till mig och jag har svårt att ta mig ur sängen. Försämringen har skett på bara två veckor och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig pga att det var den här känslan av stress i kroppen som fick mig att börja mitt drickande, att jag hade svårt att slappna av, jag hade värk i kroppen när jag stannade upp och la mig ner eller satt mig ner, svårt att somna pga tankar som snurrade och den där irriterande pipet i öronen som aldrig tog slut.

Jag hade sug idag. Jag glömde bort för säkert 10--15 ihållande minuter att jag är nykter sedan 438 dagar tillbaka.
Åh fy fan i hela jävla helvete vad jag ville ha alkohol.
Jag ville ha min belöning för att jag slitit så hårt idag.
Det som var mest obehagligt var att jag tänkte att om jag går från jobbet nu så hinner jag till systemet innan dom stänger.
Sen blev jag rädd. Jag blev rädd för att jag inte hade en chans till kontroll över min sinnestämning eller mitt sug. Jag blev så rädd idag att jag inte förmådde mig att ens våga välkomna suget och säga att det var okej, för idag var det verkligen inte okej.
Och om jag hade gjort min självskattning med om jag hade kunnat hålla mitt mål att vara nykter på obegränsad tid just där och då, så hade jag skrivit "jag tror absolut inte att jag kommer klara mitt mål med att vara nykter".
Tillslut befallde jag mer eller mindre hela mig själv och mitt sug att "Nu räcker det!" och efter det blev det lite bättre.

Det finns en tomhet i kroppen, som jag antar kommer ifrån att jag inte givits tillräckligt med återhämtning, jag känner igen den från tiden innan jag blev sjukskriven, och det finns en stor sorg i mitt hjärta just nu eftersom jag känner att min kamp för mina nyktra dagar hade kunnat raserats på 0,5 sekunder om jag agerat rationellt och det finns en oro inför vad detta kan komma att leda till.

Jag tror jag ska testa att hitta någon form av enkel guidning till meditation ikväll på nätet så jag kan komma till ro i mig själv, för det är där min nykterhet är rotad.

Den öl du beskriver, A ship full of IPA, är en av de bästa jag testat. Även Heineken har en öl med 0 procent som är helt ok.

Det låter som att du har goda förutsättningar att klara en nykter vecka?? Och sömnen är väldigt viktig för att klara nykterheten.

Grattis till 10 dagar som nykter??

Vilken generös och omtänksam kollega du är.Tänk om fler vågade göra det du gjort.Sånt kan inte köpas för pengar/Pilla

Vilken generös och omtänksam kollega du är.Tänk om fler vågade göra det du gjort.Sånt kan inte köpas för pengar/Pilla

Tack för ditt svar Ensammenintestark!

Mådde ganska bra igår men drack ändå alkohol..vet egentligen inte varför?? Var ju inte sugen...det var liksom en dum vana...men idag har jag köpt/druckit alkohol igen...inte mycket och jag är klar i knoppen...men varför?? Idag har jag känt mig lite ledsen..pga att jag drack alkohol igår, att jag inte klarade två dagar i följd, känt mig ensam trots min man, känt mig ledsen för att ingen vän hör av sig..MEN jag har faktiskt simmat med min dotter tack vare att jag frågade henne igår kväll! Å jag sviker aldrig henne eftersom hon stöttar mig med träning för att hon är orolig för min hälsa...så imorgon...blir det en ny dag och en ny möjlighet:)

Kram:)