Senaste kommentarerna i forumet

Ja jag tror att det kommer bli så. Upp och nergångar. Och sedan blir uppgångarna fler. Vi kämpar vidare, Spinoza. Och vi finns här för varandra. När jag känner att nu vet jag inte vad jag känner eller tycker. Då skriver jag här. Så skönt att få åsikter från dom som förstår hur det är.
Du kämpar på bra Spinoza. En dag i taget?

Har ju trott så många gånger att jag bara kan ta en men det slutar alltid med flera
Så för mig finns bara en väg att kriga fölr bli nyckter Alkolist och med er alla här så känns det skönt och hoppfultt och när det känns tungt finns ju ni här att komma in till å dela glädje,sorg,abstinens, m.m

Har levt sunt sedan jag kom till insikt. Sjukskriven för utmattning /depression sedan årsskiftet. Blodprov visade då på hög alkoholkonsumtion dessutom. Fick mig att sluta “självmedicinera" vilket jag svart på vitt fick acceptera. Ta tag i och rannsaka. Vilket jag gjorde (gör). Kämpar på!
Har ägnat hela sommaren åt att läka. Dels från utmattning och alkoholkonsumtion men även från en aggressiv infektion.
Så plötsligt sitter jag här med mina (som jag inser) största triggers. Vinet finns i boxen på köksbänken.
Min kropp säger nej!
NEJ NEJ NEJ!!
Lyssnar på kroppen! ?
Analyserar varför övervägandet av att dricka ens finns kvar!!??
Inser att mina triggers finns närmre än vad jag tidigare trott.
Det gör väldigt ont att inse/se vissa bitar i livet.
Har blundat länge nog. Nykterheten har fått mig att se verkligheten. Men det gör ont. Så jävla ont!
Hellre ont än dövad dock.
? Styrka till alla er som kämpar därute!! ❤️

Mötet blev jättelyckat. Fler deltagare än normalt och mycket skratt och värme.
Jag kom rätt sent med flit. Min vän satt på ena kortsidan och jag längs ena långsidan, en bra bit från varandra. Efter mötet gick jag förbi honom och vi bara delade några ord. Ingen kram idag. Han önskade mig trevlig semester.

Just nu känns det rätt ok. Han är en bra man med sina svagheter och styrkor som alla andra. Han är ju inte "rätt" för mig. Det säger jag inte i försvar utan för att mina rosa glasögon fallit av nu och jag ser nyktert igen. Ett visst vemod känner jag. Det blev genast ett tomrum efter vår korta, intensiva vänskap. Men jag inser också hur otroligt mycket jag längtar efter gemenskap, glädje, dela förtroende, fysisk närhet osv. Det är inget mer än grundläggande behov hos oss alla. Utan detta så är det enkelt att fylla sitt inre med en massa bedövande substanser. Sorgligt.
Jag tackar Gud för att kvällen gick såpass bra. Jag har fått uppleva något som väckte min inre längtan och fick mig att känna mig levande igen, på gott och ont. Men det var meningslöst att fortsätta leva i ett icke-förhållande som aldrig skulle leda till något. Det var lite roligt i början men sen trasslade jag in mig rejält i mina känslor. Allt detta ingår i Guds vilja av orsaker som ännu är dolda för mig. Men för första gången på årtionden kände jag mig levande som en ung flicka igen. Jag känner inget agg mot min vän. ?

Dina ord är mina exakta tankar. Att den där dualiteten att inse att A har förstört allt och samtidigt vilja dricka ibland, det klickar inte för mig. Det låter omöjligt. Och ärligt så tror jag att om man är där själv så är man inte redo, man har inte nått sin botten, man vill inte sluta. SEN är återfall och att man dricker igen en helt annan sak. Men att gå in med inställningen, dualiteten... det tror jag bara är att lura sig själv.

Känns bra att vara här!
Ja det är ju så Pellis, vanan sitter i. Dagar mellan fyllan har mest vart en transportsträcka i livet.

Dag 3
Har gått bra som igår, känner mig positiv och glad. Enda skillnaden egentligen är att jag har ett start behov av att öppna upp mig för någon, som inte är min sambo (vill vänta med det, för mycket brutna löften).
Var nära flertalet gånger idag, men blev inget ”bra” läge. Känns som att jag går runt med en hemlighet som bara jag (och ni) vet om.
Om jag håller det hemligt en längre tid så tror jag att det kommer bli en för tung börda att bära själv. Hjärnan kommer säga att då ändå ingen vet så spelar det ingen roll, o supandet återgår.
Har bestämt mig för att prata med en kompis om det imorgon som Steg 2. Vilket är stort och nytt.
Steg 3 kommer bli att prata med min VD, och kolla om jag kan aktivera sjukvårdsförsäkringen.

Kommer göra det på riktigt den här gången, med hjälp. Öppna upp mig och erkänna min alkoholism.

Du var ju katalysatorn till förändringen, hade inte du tagit upp det hade kanske inte förändringen skett.

Visst är det sjukt hur olika vi kan tänka utifrån sinnesstämning, stress, tristess osv. Det är lätt att vara hård mot sig själv.

Vi borde vara väldigt snälla mot oss själva - för vi är ju såna som inte dricker. Så tänker jag ❤️

Clara jag förstår vad du menar
Jag skulle lika gärna sagt det åt mig själv. Dina ord finns i mina tankar och funnits där länge. Men som skrållan menar
Jag måste bestämma mig, och jag har inte det än.. jag tror som tidigare jag nämt att relationen till honom tagits bort stegvis. Det gjorde ont att rent av få han flytta, det gjorde ont att ta av sig ringen, ställa in bröllopet. Nu är jag här nu bor jag ensam, ingen ring och ogift. Jag är inte ledsen över det längre och känner att det var rätt beslut. Men vi ses ff. En blandning av vänskap och mer intimt. Jag har inte kommit fram till nästa steg än.

Tack för era svar ?

Vilken insikt, vad skönt för dig ❤️

Men varför kan man inte dricka alkoholfritt?

Självklart är allt detta valfritt, jag tänker mer högt nu ?

Tror ni som skriver ärligt att någon förändring kommer att ske om ni inte slutar helt? Innerst inne. Varför skulle du fixa det när ingen annan tycks göra det!?

Utifrån alla trådar jag läst och alla som skriver här och har varit med några vänder så är det - allt eller inget, mellanlägen funkar inte för en som är beroende.

Tänk samma med alla beroenden, tror ni man inte kommer äta godis själv om man bara tillåter sig att äta det i sällskap, eller dra en lina eller röka. Nej, det funkar ett tag men till slut är man där.

Ni väljer era liv, men fundera verkligen på varför ni måste ha de där 2-3 glasen, varför? Att vilja är inte ett tillräckligt bra svar. Är det för att man är rädd att inte passa in, för att slappna av osv... då är jag med. Men tror dock ändå att det är dags att ta tag i det problemet och skita i att dricka.

Sorry för långt inlägg, vill inte vara en sån, men jag är frälst av att inte dricka, inte på ett guds-sett men det är det bästa som finns-sett. ?

Hoppas ingen tog illa upp, men fundera verkligen på om det är värt det och varför.

Ett trevligt erbjudande, Fenix, som jag kanske nappar på, på lite sikt. Men min första dag på ett par år här på forumet så det känns lite för tidigt. Trevligt om vi kan följas åt här, men i övrigt har jag mina egna demoner att hantera nu, tillsammans med familj och min sambo.
Hoppas verkligen att du inte tar illa upp!
Hälsningar
/M

Jag håller tummarna för att du slipper få ditt värsta scenario bekräftat. Samtidigt vore väl den sista knuffen ut. Att lämna skulle bli ofrånkomligt. Bra att du har en ”flyktplan”. Som sagt, att du enns behöver tänka i de banorna är svar nog på frågan om huruvida du bör stanna eller gå...

Mirabelle och knaskatten, tack!! ♥️

Ja mirabelle. Dr Phil har ju helt rätt där. Tack för att du skrev den meningen till mig. Det är så klockrent. Visst kan människor förändras men när det är samma visa om och om igen... Not so much.

Jag har varit expert på att släta över och förtränga. Obehagligt bra på det ärligt talat.

Vi har hållt mkt bra sams än så länge. Det är inte dålig stämning om än lite märklig.... Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till varandra än.

Han begav sig nyss iväg till sin kompis. Det är alltså helt vanligt. Han är ledig imorgon. Det hör till rutinen mer eller mindre att han är borta då efter jobbet. Det kändes som en vinst att inte gå fram till honom och ge en hejdåpuss som vanligt. För det gör jag alltid. Och håller ensamheten dold. Så jävla ensamt att så ofta lämnas. Har blivit lämnad så mycket att jag senaste året knappt uppskattat när han är hemma heller. Jag är ständigt ensam i hjärtat liksom. Och känner att jag alltid är hans andrahandsval (eller femtehandsval kanske).

Han hade med sig en ryggsäck ut nu. Parfym på. Hade han öl i väskan? Ja det är klart. Vad släpar man annars med sig? På ett sätt vill jag att det ska vara öl för det är liksom spiken i kistan. Och på ett annat sätt blir jag rädd för vilket tillstånd han ska komma hem i. Han har ju hållt sig så lugn och snäll de sista dagarna. Gissar han samlar allt inombords och det kommer ut som en explosion om han dricker?

Försöker knuffa undan vemodet och sorgen som väller över mig då och då. Tvingar mig själv att gräva fram allt dåligt. Alla dåliga minnen. Det räcker egentligen att tänka på sommaren som var. Hur han struntande i barnen. Hur han inte ens kunde följa med och bada en enda gång. Jag levde som fullkomlig ensamstående mamma. Som alla år näst intill.

Vad konstigt det är att vilja nåt så mycket (skiljas) men samtidigt bara vilja dö av sorg och krypa upp i hans famn!

Jag måste hålla i de dåliga tankarna.

Hatar att jag tänker på honom och oroar mig för att han är ledsen eller ensam. Det är så ovant för mig att inte prioritera hans mående. Ovant för mig att se honom så lågmäld. Jag har knappt tittat på honom de senaste dagarna. Han ser så fin ut och det orkar jag inte. Jag måste komma ihåg hur han ser ut när han är full. Det är den fulla människan jag behöver komma bort från.

Usch vad det är jobbigt.

Jag skulle vilja vara en fluga på väggen hos hans kompis nu. Höra vad de säger och vad de gör. Kompisens fru och barn är där. Så jag förmodar de går ut på krogen efteråt? Eller så är kompisens fru i samma läge jag var i för några år sedan när vårt hem var feststället för min man och hans vänner. Hon kanske inte vågar säga ifrån.

Håll tummarna för mig att det inte blir bråk inatt. Om det blir det packar jag ihop mig och barnen i en taxi hem till min mamma tror jag. Men måtte det bara vara mina katastroftankar som överdriver nu. Men de gör ju också att man fattar hur viktigt det är att vi separerar. Att jag ens behöver oroa mig för en natt av bråk säger en del även om han kanske kommer hem helt nykter.

Kram till er alla.

Halva veckan avklarad. Märkligt nog tänker jag oerhört mycket på alkohol sedan jag tog beslutet att flytta min tråd till ”Det vidare livet”. Tankar som ifrågasätter meningen med nykterheten smyger sig på, och tankar som trivialiserar min fula ovana att självmedicinera livets kurvbollar med vin nästlar sig in i mitt medvetande titt som tätt. Jag försvarar mig med att jag har bestämt mig för att vara ”en sån som inte dricker” och då är det det som gäller. Jag tänker att det just därför är viktigt att hänga kvar här på forumet och skriva några rader då och då. Jag dricker inte. Jag är nykter. Men motivationen måste återuppväckas med jämna mellanrum, och hållas vid liv. Varför motivationen är så låg just nu vet jag inte. Visst, livet är en jäkla cirkus, med alla kontakter som ska hållas runt ungarna, och kraven från skolans håll. Som diagnosförälder blir man ju självlärd och obetald speciallärare. Iaf om man vill att ungarna ska ta sig igenom skolsystemet utan att ha bränt alla sina broar och tappat både självförtroende och självkänsla helt. Och så nytt krävande jobb på det. Men jag känner mig inte så speciellt stressad, eller deppig, eller ångestfull. Känslan är mer Yup this is my circus and those are my monkeys. Lets just do our best and fuck the rest. Det är en inställning jag inte är van vid att anamma.Good enough.

Kort fakta:
Min svärmor har druckit under hela sambons uppväxt. Pappan har funnits med i bilden men har arbetat borta väldigt mycket och dessutom var de särbos. Svärmor får stöd på Alkohol- och narkotikagruppen sedan många år tillbaka, där hon pratat med samma person hela tiden.

När jag väntade sambons första barn så sa han till sin mamma att hon måste sluta dricka, annars kommer hon inte få träffa bebisen. Hon fortsatte dricka, men vi tänkte att om hon får umgås lite med nytillskottet så kanske hon tar tag i det ordentligt. Så fel vi hade!

Nu är det ca två månader sedan sambon sa ifrån ordentligt och förbjöd henne att komma hit och speciellt inte träffa hennes enda barnbarn. Hon skriver ständigt till min sambo att han är en elak människa som bara vill henne ont. Att det är han som förstör hennes relation med hennes barnbarn. Att han ska söka hjälp hos en psykolog för sitt förakt mot sin mamma.

Idag ringer svärfar och halvt skäller ut min sambo för att han fortfarande envisas med att vara sur på sin mamma. Han sa att sambon måste sluta fred och låta svärmor träffa bebisen, att hon aldrig blir bättre om vi straffar henne. Han tycker att vi bara ska gilla läget, ignorera hennes samtal och sms, blockera henne när hon är onykter. Han sa även att en person som druckit hela livet inte slutar bara så där.

Jag kokar! Jag tycker så otroligt synd om min sambo så jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag blir så arg som jag aldrig trodde att jag kunde bli. Men jag har hållt mig från att kontakta svärmor själv, för då kommer bara jag få skulden för att sambon har sagt upp kontakten med henne.

Sambon har ALLTID sagt och skrivit att den dagen hon slutar dricka så kommer hon få oss i hennes liv och att det är allt vi vill. Men ändå är det sambons fel. Men nu när svärfar ringde så vet jag inte vad jag ska göra, värre för sambon. Han är förtvivlad. Vad ska han göra när både mamma och pappa är sur på honom när det egentligen inte är hans fel?

Ska vi stå fast vid att hon inte får ha kontakt med oss så länge hon dricker eller ska vi vika oss som sambon fått göra hela sin uppväxt, genom att endast ha kontakt med henne när hon är nykter? Visst, man kan låta bli att svara på hennes samtal. Men smsen som hon skriver har man redan hunnit läsa och det är inga roliga sms hon skriver.

Du har helt rätt. Jag skulle också vilja ta ett par glas till maten i sällskap men vågar inte riktigt än., då jag klarat 18 dagar. Fick nobba en Afterwork på fredag, är rädd att suget kommer tillbaka. Känns bra utan A för tillfället saknar det inte.
Ha de bra

Du har rätt Ensam, varför ta det första glaset?
Men, det är ändå mitt mål, liksom Jempas, att kunna ta ett par glas till en middag i sällskap. Det är gott och känns socialt.
Har jag sällskap dricker jag i princip aldrig mer (undantag midsommar) så jag tror jag kan klara det. Det jag måste skippa helt är ensamdrickande som lätt blir fem glas per dag, varje dag :-(.
Kanske är jag helt tokigt ute och måste ändra målet till noll, men det tar jag då..

Bifogar länk https://poddtoppen.se/podcast/1394259254/alkispodden
Bra podd, mycket både nytta och nöje! / mt

Du berättar om din mamma som har alkoholproblem, hon vill själv göra en förändring och det går bra en tid men faller sedan tillbaka beskriver du. Hon har nu ringt dig, du lyssnar och försöker komma på något som kan bli hjälpsamt för henne.

Du har fått en hel del bra tips här bland annat, kommunen, socialen, AA-möten mm. Hon skulle även som ett steg kunna skriva här eller ringa till Alkohollinjen 020 -84 44 48. Frågan är vad vill hon själv, i slutändan är det vad hon vill som oftast blir bäst. Hon har tidigare klarat av perioder av förändring, vad hjälpte henne då?

Det är tufft att ha en nära person som har problem med alkoholen och många gånger behöver man fylla på sin egen energi och kanske söka stöd på egen hand, hur ser det ut för dig? Bra att du tagit steget att skriva här!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har startat igång en förändring och tar stora kliv framåt, du sätter fint ord på hur det är för dig och vad det är som hjälper dig i olika situationer. Det blir nästan som en liten dagbok här i din nyskapade tråd ser det ut som. Klokt att vända dig utåt för stöd och hoppas verkligen att detta kommer bli hjälpsamt för dig.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det hörs att din sambo har det tuff och haft det tufft. Vad omtänksamt av dig att skriva här och söka kontakt för hans del. Det bästa är oftast om han själv vänder sig dit där han kan få stöd, samtidigt känner ju du honom och det var fint av dig med detta försök.

Hur ser stödet ut för din egen del?

Precis som mulletant uppmärksammade dig om så vill vi be om att inte dela kontakt/personuppgifter då detta forum är anonymt. Många kommer just av den anledningen, hoppas det ändå känns ok.

Kanske känner du/ni redan till Al-anon? www.al-anon.se Det är möten för anhöriga, en systerorganisation till AA och det är kostnadsfritt, anonymt och där man får just träffas och dela erfarenheter.

Ett ytterligare alternativ är ACA, självhjälp, anonymt, kostnadsfritt även det i grupper men inriktning:"Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer"
https://aca-sverige.org/

Det finns även en nationell stödtelefon som erbjuder samtal till anhöriga, Alkohollinjen 020-84 44 48.

Det finns såklart mer möjligheter och du/ni vet ju bäst vad som passar er, hoppas även att detta forum blir hjälpsamt, fortsätt gärna skriva och läsa här!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nä du har absolut rätt. Men av nån anledning så vill jag hellre va den som kan dricka några glas o va nöjd där...varför vet jag inte...? För att det är gott? Socialt? Avslappnande?

Vill bara informera dig om att man ska vara anonym här. Inte lämna ut personliga kontaktuppgifter. Hoppas ni hittar kontakter via andra vägar, troligen tar admin bort adressen. I bästa välmening / mt

För det mesta går det rätt bra, men sen kommer det en svacka när jag känner mig rätt eländigt ensam som idag. Så tack för att du frågade, det känns skönt att det finns medsystrar där ute!
Men det får väl vara så ibland tänker jag och så kommer det bättre dagar igen.
Kram!

Hejsan! Jag har en sambo på 27 år som växte upp med två gravt alkoholiserade föräldrar. I vuxen ålder har han fått kämpa med PTSD, depression, social fobi, ångest och självmordstankar. Just nu är det panikångesten som tagit över hans liv.

Han letar efter andra vuxna som varit i samma situation som honom, är du ett maskrosbarn eller känner någon som är det? Skriv då gärna här eller till min sambos mejl: ##redigerat av admin##

Vi bor i Malmö men det funkar ju också att skriva/ringa varandra.

Tack på förhand! :)