Senaste kommentarerna i forumet

Så rätt det hör till god ton att tala om att man inte kommer även om man är beroende, har psykiska problem, skoskav eller vad det kan vara.

Som utomstående kan jag bli så arg när jag läser om din mamma och hur hon utnyttjar dig, så ser jag det. Så skönt du har hittat ett bra förhålliningssätt och det har väl inte varit smärtfritt kan jag tänka. Det man bär med sig, det som finns allra längst in är ju ens mamma så tror jag tror för att få ro, för att kunna gå vidare, acceptera sig själv så måste man förlåta och för att förlåta måste man kanske förstå?

Nej det stämmer jag kan inte påverka om min son väljer att inte leva. Det handlar inte om mig, men det är så fruktansvärt smärtsamt attacceptera att det ser ut så, att inte kunna påverka.
Kram och tack ❤

Jag ställde en fråga här om dagen.
"Kan du berätta hur du känner?"
Jag läste ditt svar strax innan jag la mig på soffan och slöt ögonen och lät luften fylla mina lungor innan jag andades ut.
Jag ämnade att visa min medmänsklighet, men utan att du vet det, så ledde dina rader mig direkt in i självklarheten.
Jag andas in igen.
Jag är här och nu. Jag är precis här. I min kropp.
Känns jättekonstigt.
Overkligt.
Ett lugn sprider sig inombords. Ett lugn som är ganska obekant, faktum är att jag bara har haft en såndär här och nu känsla som jag kan relatera till tidigare i mitt vuxna liv. En enda.
Är det typ inte lite sorgligt liksom?
Jag kan tänka många gånger om dagen att jag är genuint tacksam att jag är nykter och att alkohol inte hindrar mig från att leva längre. Att illusionen om att alkoholen va min bästa vän och att jag i alla fall inte var ensam när jag hade mitt vin hemma, är den sjukaste lögnen jag någonsin dragit för mig själv. Jag kan tänka att jag är tacksam för att jag är snäll mot min kropp och att jag har blivit stark av den här resan. Men jag kan nog inte genuint känna det så ofta.
Förra gången känslan kom, följde jag med den där varma känslan som sprider sig i kroppen och jag bara får helt tyst på allt planerande, kontrollerande och tänkande och bara är i ungefär 10 minuter innan ordet relatera plötsligt ploppade upp i mitt huvud på det där AA-mötet jag spontant besökte. Jag tänkte att jag borde kunna relatera till vad som personen berättade minns jag att jag tänkte och känslan var spårlöst borta.
Idag kom den igen, stannade inte lika länge, men en stund, kanske 5 minuter, innan jag tänkte på att jag borde skriva om det här. Det var efter att jag läste om hur mörka tankarna kan bli tillsammans med den där falska vännen och om hur man döljer sitt missbruk i högpresterande på sitt jobb.

Jag vill kunna köpa den, på nätet i en liten burk, eller på plattan från en skummis. Få den på recept av en doktor.
Jag skulle verkligen vilja kunna knarka på den känslan. Den är 200 gånger bättre än en perfekt dagsfylla, men jag tror jag har listat ut vad jag behöver göra för att få fatt på den.
Jag behöver sluta söka den. Sluta jaga.
Jag önskar så att någon bara kunde ge mig manualen till hur man gör det.

Det är snart 16 år sedan jag lämnade min man, som var alkoholist. Precis som de flesta andra partners så var jag i valet och kvalet under många år om jag skulle gå eller fortsätta hoppas på en förändring.
Först när jag hade läst flera böcker om alkoholism trillade polletten ner hos mig.
Jag började förstå att det är sjukdomsförloppet som är det viktiga att ta fasta på. Sjukdomen följer sitt eget förlopp oavsett om man heter A-sson eller B-sson. Det är en kemisk process som pågår inom varje individ. Personen har liksom ingenting att säga till om för hjärnan är "kapad" av alkoholen.
Där och då kunde jag sluta fokusera på min man och såg bara sjukdomen som det jag hade att kämpa emot. Den striden, insåg jag efter alla böcker jag läst, skulle jag garanterat förlora, så jag valde att gå.
2 av de böckerna var:
1) Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken
2) Varulvsvalsen av Lars Söderling
Under några års tid efter skilsmässan fortsatte jag att reflektera kring alkoholism och mitt eget agerande och jag kom fram till att jag tänkt och gjort många saker fel. Om någon skulle fråga mig idag hur man bör agera skulle jag tveklöst svara:
1) Lämna alkoholisten
2) Kräv nykterhet
3) Eventuell återförening alternativt livsvarig separation.
Vet inte om du tycker det var så klokt, men det kanske kan ge dig lite nya tankar så du kommer loss åt något håll. Önskar dig all styrka och lycka till!

Tror det är bra att släppa fram sina känslor. Att skälla på honom kanske inte ger så mycket, gå ut i skogen och skrik ut din ilska. Och sen kan du lugnt säga ifrån till din son. Berätta att det är helt okej att inte komma på ditt kalas men att det banne mig hör till god ton att tala om det. Förstår din oro för ett nytt självmordsförsök. Var JÄMNT orolig för min mamma tidigare. Inte längre, tänker faktiskt inte alls mycket på det längre. Inte för att jag inte bryr mig, för det gör jag utan för att jag inte kan påverka det. Det är riktigt skönt. Försök hitta ett sätt att vara lugn med att du inte vet om han kommer välja att leva eller inte. Jag kanske låter kall men jag känner mig inte alls det. Utan har släppt kontrollen. Du har all rätt till dina känslor. Dom kan man inte kväva. Då blir dom ångest istället och det är riktigt hemskt. Jag har slutat tassa på tå för min mamma. Idag ringde mamma och "var konstig". Jag hade äntligen hittat den arbetsro som jag så väl behöver. Så jag bröt av direkt och sa att jag inte hinner prata och sa att hon får ringa någon annan eller prata med sig själv.
GRATTIS på födelsedagen ?

Stort, stort grattis! Jag upplever dig så himla stark och övertygad. Det kommer att gå jättebra för dig och din familj.
Charlie

Det är sant. Sluta skylla på allt möjligt för att dricka. Det är väl en del av sjukdomen, att hitta ursäkter. Men i tillfrisknandet hör ärligheten.
Jag längtar också efter vår. Sol. Blommor. Livet utomhus.
???

Mitt tips: häng kvar här!
??‍♀️

Har inte varit här inne på länge vilket är oerhört synd, jag har försökt kämpa alldeles själv! Jag är helt slut nu, orkar inte mer! Det värsta är att jag ställt till det för mig när det gället pengar, har en massa skulder som gör att jag hamnat i ännu mer beroende ställning till missbrukaren jag är gift med, än så länge jobbar han och tjänar trippelt så mycket pengar som jag gör och just nu behöver jag honom. Men jag hatar verkligen den människa som just nu sover i soffan, tidigare idag så bråkade vi om närhet och sex, ja vem vill ha närhet med ett fyllo!? Att lämna någon som man egentligen älskar är sååå svårt! Men jag börjar inse att det är det jag måste göra men hur ska jag klara mig själv ekonomiskt?!

Japp lite så faktiskt.
Även om de där 2h är nice när man börjar dricka ölen och komma ner i varv för att sen blir suddig så förstör det verkligen heeeela dagen efter!

Imorgon ska jag försöka få på löparskorna tidigt!

Tvivlar inte på att mindfulness är bra, men tycker nog att ilskan är befogad i vissa sammanhang. Jag har alla möjligheter att kolla upp det här med mindfulness. En av mina gäster är sjukgymnast och mindfulnessinstruktör, men även hon är både sur och arg ibland. Förstår vad du menar och min son mediterar mycket. Hans sätt att bearbeta plågsamma känslor. Tack för att du påminner om att det finns ett annat sätt att hantera jobbiga känslor.

Själv är jag på dag 7, och min första nyktra helg på evigheters evigheter. Härinne finns en massa klokskap och stora hjärtan ❤️

Läs andras trådar och kommentera, och skriv, skriv, skriv i din egen tråd. Att skriva blir en form av självterapi, man tvingas sätta ord på vad man tycker, tänker och känner.

Go girl!

Jag vill börja med att gratulera dig på födelsedagen!
Det låter som du hade en bra plan och det är hemskt att du inte får tag i din son. Hoppas att du fått kontakt eller får det inom kort.
Alla vi människor har en kropp och själ och det betyder att alla har ett psyke. Vem är frisk och vem är sjuk, egentligen? Jag kan tycka att det är bra med diagnoser för att förstå, behandla och förhoppningsvis lindra. Tyvärr är det samhället som är sjukt och de människor som får diagnoser blir på ett sätt placerade i ett fack, som ännu är stigmatiserat till stor del.
Jag tänker två tankar när jag läser detta. Ja, du får såklart bli arg på en människa med psykiska problem, men att bli arg kanske inte leder till något bra, varken för dig eller för honom.
Den andra tanken är att det går också att hantera känslor genom mindfulness, att se på tankarna och notera dem och låta dem vara som de är. Nu ser jag hur tydligt MBKT, mindfulnessbaserad kognitiv terapi skulle kunna vara hjälpsamt i detta läge. Jag arbetar så med mig själv och jag blir nästan aldrig arg längre. Kanske värt att kolla upp?
En stor kram till dig!

Så imponerad av dig! Vilket jäkla go det är i dig. Vad skönt att vara så nöjd med sig själv, så mycket bättre känsla än att vara bakfull och skämmas!

Jag går också och lägger mig innan 00 på helgerna nuförtiden minus några gånger när jag varit ute senaste gångerna. Annars går jag aldrig ut längre i princip.

Njut av känslan och håll i den!

Stor kram

Bra val att hitta hit ! Det hjälper ( har jag upplevt ) att skriva av sig. Skriv på och läs runt här , det ger mig styrka när det känns motigt.

till och med i orkanvindar... huuu. Det kan vara otroligt viktig träning att stanna upp och vara ’i sig själv’. Så mycket en kan springa undan och svettas ut! Mitt allra varmaste Lycka till? till dig och ambitionen att ge din fru en glad födelsedag❣️ / Allt gott.... Du håller just på med att bevisa det som blev mitt mantra: det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

att du har lördagsfrid? Vila i den!
Kram / mt

Att komma hit är en jättebra början, jag är inne på mitt 17e nyktra dygn nu och tar en dag (ibland en timme) i taget.
Forumet här har varit till stor hjälp för mig och jag har också påbörjat programmet man kan sök här på alkoholhjälpen. Kämpa på!

Efter mycket om och men så har jag hittat hit. Efter en sån djävulskt baksmälla igår, det är inte första gången. Jag kan inte bara ta några glas vin, det ballar alltid ur. Och det är varje vecka, flera gånger. Men nu måste det sluta! Nu ska jag klara det, med er hjälp??

Hej,
Jag är så trött och uppgiven och jag känner att mina tankar bara snurrar runt, runt. Min man har druckit för mycket under många år, gjort dumheter, ljugit, bett om ursäkt, lovat saker som han inte har hållit och så har det fortsatt. Förra året hittade jag gömda flaskor för första gången och ställde ultimatum om att han ska söka hjälp eller så väljer jag att flytta. Han sökte hjälp och var till soc några gånger vilket han tyckte var bra. Han bestämde sig för att vara nykter under många månader men har nu (öppet) börjat dricka då och då. Hans terapeut, jag och de som vet historien avrådde starkt för att vi inte tror att han klarar av det. Han svarar hela tiden att man inte kan ha alkoholproblem om man kan göra ett uppehåll i sitt drickande, dvs alkoholteraputerna har fel, jag har fel osv.
När jag hittade flaskorna förra gången förknekade han att han har druckit från dem och därefter sa han att det bara har hänt några gånger och att det beror på att han trodde att jag ”luktade på honom” ?! Dvs det var inte mitt fel men det berodde på något jag gjort, sa han.
Idag har jag återigen hittat flaskor. Den här gången säger han att han inte har druckit ur den öppna flaskan och att han har flyttat en påse med alkohol runt i garaget för att han blev sur för att jag inte litar på honom(?!). Han ville ”visa mig” att jag inte litar på honom. Jag sa tydligt förra gången och även nu när han har börjat dricka då och då att jag inte litar på honom eftersom han har ljugit, lovat osv i 10 år tidigare. Jag har sagt att om han börjar smygdricka igen och ljuga så får han ingen mer chans.
Jag vill inte flytta ifrån honom för vi (jag i alla fall) har haft det så fint när han har varit nykter under många månader, men nu vill han att jag ska tro på att påsen bara har flyttat runt. Han går går in i garaget många gånger under dagen. Han hämtar ut 300-400 kr varje lördag i bankomaten (ja, jag har kollat hans konto under många månader),
Är jag en helt oresonlig person som inte ger honom en till chans? Eller är det enda vettiga att lämna honom?
Jag förstår att det är mitt val men jag ber om lite kloka tankar.

Är inte det ett ganska osmakligt uttryck? Som att man inte tar tillvara tiden i nuet utan hellre fördriver den.

Idag hade jag gärna tagit ett glas vin...eller fler. Men nu ska jag iaf fördriva tiden med något sundare nämligen träna och gå på bio. Fast nu i skrivande stund händer något väldigt besynnerligt nämligen att jag
faktiskt känner lust att göra precis det; att träna och gå på bio. Och egentligen hade det där glaset vin mer med tidsfördriv att göra. Eller A som ville försöka sig på ett feltänk och förväxlingsdrama.

Ha en fin lördag allesammans!

Ska fira en stor födelsedagen och eftersom jag lever själv är det jag som ordnar det hela. Inga bekymmer med det. Vi äter på ett trevligt ställe på landet och är sedan hemma tillsammans med några vänner sedan lång tid tillbaka. Känns lugnt och avslappnat och lagom stort. Ser fram emot det. Det är ju så att när jag inte mår bra, vilket jag inte gjort under lång tid, är ju denna välkända berg o dalbana och då är det väldigt svårt att planera, men gjorde det ändå och det är jag nöjd med.

Sedan är det min son som ville följa med och äta och som jag skulle hämta idag. Nu är han inte hemma och går inte att nå på mobilen. Katastroftankar, har han ställt sig på spåret igen, är han intagen på psykiatrin, försvunnen osv. Sa till honom att det är helt okej om han känner att det blir jobbigt med alla människor att han inte följer med. Vi ksn äta tillsammans någon annan gång t.o.m. åka till drive in på Mc Donalds om han fördrar det. Men han går inte att nå och jag känner mig så besviken och ledsen. Han kunde väl i alla fall sagt om han kom eller inte.

Som anhörig till en son med missbruk och psykiska problem känns det som att jag alltid ska var förstående och det känns inte rätt, speciellt inte en sån här dag. Känner egentligen ilska. Vem avgör vem som har psykiska problem. Som några heliga kor som man ska tassa på tår för. Förringar inte psykiska problem, men vi har väl alla en del av den varan. Även om man har psykiska problem kan man väl för faen tala om ifall man ska följa med ut och äta eller inte, eller har jag totalt missuppfattat vad det handlar om. FÅR MAN BLI ARG PÅ NÅGON MED PSYKISKA PROBLEM och hur uttrycker man i så fall detta. Så här känner jag med eller utan psykiska problem. Så tacksam för att ni alla finns som ett stöd. Många kramar till er alla, även ni med psykiska problem. ❤

Så jag rastade hojjen en runda, ca 9 km på 50 min. Det var också pulshöjande och svettigt - och det är ju hela grejen med min träning. Rundan är dessutom upplyst så jag kan cykla en-två gånger under arbetsveckan också.

Annars försöker jag ju löpträna, med målsättningen att springa 3 x 30 min/vecka, men den senaste tiden har jag fått så ont i hälsenorna efteråt att jag nog måste pausa löpningen helt ett tag.

Cyklingen kommer förhoppningsvis att stärka vader och fötter/vrister så att det gynnar löpningen också framöver.

Nu ligger jag i badet och känner mig riktigt nöjd med mig själv. Otroligt härlig känsla ?

Har jag varit nykter idag, är otroligt glad, stolt och tacksam för allt som nykterheten har fört med sig.
Det är inte alltid lättsamt och roligt, men jag har börjat att se fram emot att leva igen....och min familj är så mycket gladare och mer harmonisk.
Så till alla er som kämpar mot alkoholen så säger jag...håll ut, det är värt det....Du är värd det, att få leva ett helt magiskt liv där du kan känna dig stark och stolt över dina beslut...man behöver inte döva alla känslor med alkohol.
Tack också till alkoholhjälpen och alla här...jag har lärt mig och fortsätter lära mig så otroligt mycket?

Hej, jag tänker en del på det du beskriver så bra. För inte bara ska vi ansvara för något så tufft som vår egen nykterhet. Ett projekt typ bygga eget hus. Men vi ska också- ta hand om och parera andras känslor och i viss mån ångest (tror jag). Detta är inte omöjligt ett personlighetsdrag, som förenar några av oss.
Hoppas du känner att ditt viktiga beslut är prio ett, och kräver sin fokuserade person. Din väninnas besvikelse och andra känslor är inte ditt att ta hans om!
Kram och ha en fin kväll.

En kompis till mig frågade en gång att”har du berättat för killen du dejtar att du är alkoholist?” Jag tyckte det lät dåligt och destruktivt..Nä, sa jag, har berättat att jag inte dricker alkohol, och att jag slutat dricka för att det förstör så mycket..Varför ens använda ordet alkoholist??Jag tycker det är bättre att använda ordet beroende..Just för att vi är det..Ett beroende försvinner inte, men om inte substansen tillförs hjärnan, så får inte beroendet näring..För mig var det JÄTTE viktigt att förstå skillnaden, hur JAG tycker att orden låter......Alkoholist=En som verkligen är på botten och har mycket svårt att ta sig upp ur sitt träsk..Person med kroniskt alkoholberoende=En som aldrig mer kan dricka alkohol, men som utan alkohol kan fungera perfekt..????✨