Senaste kommentarerna i forumet

Du reflekterar över ditt beteende till alkohol, hur det påverkar dig och din familj. Varför du dricker (drack!) och hur ditt beroende ser ut. Det tror jag är oerhört läkande och givande för att fortsätta nykter.

Väldigt många av oss växte upp med alkoholberoende förälder. Jag förstår skammen och skulden som finns när även vi skapar ett beroende till den drog som vi hatade som barn. Jag kommer ihåg att jag skrev i min dagbok (var kanske 9-10) att jag ALDRIG skulle dricka alkohol. Borde ha lyssnat på mig själv. Men vi får inte glömma att alkohol är extremt beroendeframkallande och alkoholism även finns i våra gener. Det vore konstigare om vi inte hade alkoholism i släkten och vi hamnade här.

Jag är så ledsen för hur din barndom var och ditt syskon som inte klarade sig... vi kämpar tillsammans och bryter mönstret.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Känner precis likadant, igår tog jag steget och hittade hit i alla fall. Det är så otroligt destruktivt med alkoholen att jag bara måste sluta. Vi får peppa varandra ❤️.

Man behöver vara klar över vad man vill säga. För givetvis kommer frågor då man inte dricker längre. Jag valde att säga att jag inte dricker alkohol längre. På följdfrågor säger jag att det blev lite för mycket. Sen finns det tillfällen då man får höra att ett glas kan man väl ta. Då kan man välja att förklara mer eller bara säga nej. Det är faktiskt ens ensak men det kan trigga vissa människor. Dom tillfällen jag träffar vissa vänner ser jag till att ta bilen så slipper jag detta.

Vilken seger för dig! Och så skönt att alla reagerade positivt ? Jag hade inte trott något annat, men jag förstår ändå din oro inför att berätta.

Istället för att tänka 'aldrig mer' vilket blir som ett förbud, ta en dag i taget. I alla fall för mig så får 'aldrig mer' en negativ kontext och blir ett ofantligt stort och omöjligt uppdrag. Nu kanske det hjälper dig, i så fall får jag be om ursäkt. Angående din man så kan han bara göra sin resa för sig själv. Koncentrera dig på din nykterhet och ditt välmående så kan du leda med exempel.
Kram

Funderat mycket på vad jag ska säga till min omgivning om min nykterhet. Hur detaljerad behöver man vara liksom?

Precis så detaljerad som jag känner mig bekväm med just då i det sammanhanget, tror jag. Med tiden kan jag nog berätta mer, om det känns relevant och viktigt i sammanhanget förstås.

Nästa helg ska jag berätta för min äldsta dotter. Hon blir ”först ut” att berätta för IRL.

Jag har nog landat i att jag bara ska säga ”Jag har slutat dricka alkohol”. Sen får vi se vart diskussionen leder vidare till. Hon dricker ju inte alkohol alls själv, och jag vet att mitt drickande har bekymrat henne massor i flera år ?

Min yngsta dotter, som har en utvecklingsstörning, frågade i fredags när vi körde till hennes pappa ”Ska du inte köpa vin?” Hon är så van vid att jag brukar göra det på vägen.

Jag svarade bara ”Nä, inget vin idag.” Jag tänker fortsätta svara henne så varje gång hon frågar, och till slut kommer hon att sluta fråga.

Man kan nog säga att mina två döttrar representerar ytterligheterna för hur detaljerat jag kommer att berätta om min nykterhet, och sen hamnar ”alla andra” på en skala däremellan.

Så bra jobbat JoYo! Angående ditt sista inlägg så har jag märkt precis samma sak, även att det finns så många som inte dricker alls. När man är i alkoholdimman så tror man att alla dricker och det är onormalt att sätta stopp efter ett/två glas eller att vara helt nykter. Men man är ju inte särskilt observant när man bara fokuserar på att få dricka mer hela tiden.

Min syster har också problem med alkoholen, dricker för mycket vin.
Men hon hanterar det bättre, kanske inte var bästa stället för han att bo.
Men han hade blivit vräkt ifrån sin lägenhet och hade ingenstans att bo.

Min syster var hårdare mot honom, konfronterade honom och ställde högre krav.
Men han klarar inte av konfrontationer då han blir våldsam, hos henne gick det så långt så att han lyssnade som en hök och flög ut ur rummet rasande arg om han hörde att hon nämnde något om honom.
Han skrek hemska saker om henne (tryckte ner henne psykiskt), och gick även på fysiskt några gånger.
Kastade en flaska i huvudet på henne en gång så hon fick åka upp till sjukhuset och sy.
Även när hon hade vänner hemma så fick han utbrott.

Det är därför vi är försiktiga med konfrontationer, vill inte hamna i samma situation.
Men blir ju att han styr och ställer, och han känner mer att han kan göra som han vill.

Min syster flydde hem till oss för att få lugn och ro, hon var rädd för att vara själv ensam hemma med honom.
Hon ringde till flera vårdhem och läkare och frågade om råd, men de sa att det inte finns så mycket man kan göra mer än att slänga ut han.

Min syster hade vänner hemma och hon sa att han inte kunde bo där längre, och att hon tänkte kasta ut honom. De började bråka och sedan gick han ut arg, och hon låste dörren.

Vi är ifrån Halmstad, men jag och min sambo har flyttat upp till Stockholm på grund av jobb.
Känner att det inte är lika lätt att slänga ut han här, han känner inga och han har ingenstans att ta vägen.
Hade varit jätte orolig.

Han har haft psykolog kontakt, men han är väldigt manipulativ och säger inte hela sanningen.
Han är dock öppen med sitt drickande och säger att han vill ha hjälp.
Så han fick hjälp men tar inte medicinerna som han får och vill inte ha Antabuse, så han har fått något annat.
Men han missar massa tider, så ramlar han ur systemet.
Sedan ger han upp och säger att det är de som inte skickar nya tider.

Han går arbetslös. Han borde egentligen vara sjukskriven tycker jag, då han inte klarar ett vanligt jobb i längden.
Han brukar klara att jobba 2-3 månader sedan får han gå.
Han fick gå en utbildning, som elevstödjare som han klarade av.
Han fick även jobba timmar innan julen på skolan där han praktiserade.
Var ganska bra när det inte var ett fast jobb och han kunde jobba de dagarna som han mådde bättre.
Barnen tyckte om han, men han skötte inte sin hygien och barnen sa att han luktade illa.
Han har inte fått jobba något efter julen så jag gissar att de inte är intresserade längre, eller att han inte har svarat när de ringer.
Han svarar inte i mobilen när han mår dåligt.

Är ju betydligt bättre när han kommer ut och gör något.
Ser att han mår bättre också, även om han oftast är deppig och låser in sig på sitt rum när han kommer hem.
Men fler dagar som han visar sig.

Han har även problem att lämna in aktivitetsregistreringen till arbetsförmedlingen och försökringskassan och andra blanketter som skall in.
Han missar ofta att lämna in och får då ingen ersättning.
Så har fått försörja han till och från.

Jag ordnade så att han fick hjälp med personligt ombud, men den var inte mycket hjälp han fick därifrån.
De verkar utgå ifrån att man skall göra allt själv och det fungerar inte.
¨
Han har inget förtroende för myndigheter, så är rädd för att göra en orosanmälan.
Han hade förstått att det är vi som har lämnat in den och sedan blivit rasande när han får reda på det.
Han hade sett det som att vi sätter käppar i hjulen, istället för att vi bryr oss.

Han har även en dotter som han inte får träffa annat än när socialen är med, han har inte kunnat träffa henne sedan han flyttade hem till oss.
Avståndet är för långt, då dottern bor med sin mamma i Malmö. Samt att han avbröt kontakten med socialen i Malmö.
Han mår så klart även dåligt för att han inte har fått träffa sin dotter på två år, hon fyller fem år nu.
Han har varit i kontakt med socialen här, men de kan inte hjälpa han så att han får träffa sin dotter.
Han är rädd för en orosanmälan då det minskar chanserna för han att få träffa sin dotter.
Vid nyår sa han att han skall dra ner på drickat och endast dricka på helgerna, så han får större chanser att få träffa sin dotter.
Men det har han inte lyckats med.

Har själv inte varit riktigt snäll när jag blev arg och var trött.
Sa jag dumma saker så att han hörde, att han är helt störd i huvudet och borde ta tag i sitt liv.
Vet att det sänker han mer än hjälper, men blev så när man inte orkar längre och har fått nog.
Han kom ut dagen efter arg och sa att han skulle döda mig, "skall du ha stryk nu eller res dig upp".
Lyckades prata han till rätta, och säga förlåt.
Sedan berättade jag hur jag kände, och ville att han skall städa på sitt rum och att jag inte orkar ha det så här längre.
Han sa bara en gång till och jag dödar dig.

Ja jag känner ansvar, tycker ändå om min bror och vill att inget skall hända honom.
Vill bara att han skall må bra, han är trevlig att umgås med när har inte dricker eller mår dåligt.
Hade själv blivit krossad om han skulle ta sitt liv.

Ja, gör inte samma misstag som jag. Lär dig allt du behöver kunna för att faktiskt klara dig själv ?

Andrahalvlek - Tack! Läste i din tråd att helgen hade gått bra, det gör mig glad.

Igår köpte min man mat till oss och öl till sig själv. Han frågade om det var okej och det är det ju såklart. Jag måste kunna vara runt alkohol för att överleva i denna värld. Lite dramatiskt men ni fattar. Men jag kände fortfarande ett litet sting, eller vad man ska kalla det, när han sa det. Några sekunder av avundsjuka, irritation och sorg. Det försvann ganska fort men ändå, inte så kul. Jag vet ju att jag gör det här för mig själv, ingen annan. Varför ska jag då vara avundsjuk och arg över någonting jag inte vill ha? Jag hoppas att det inte alltid kommer kännas så när folk dricker runt omkring mig. Jag är ju bara 9 dagar in så det är fortfarande så färskt allting. Lite rädd var jag att jag skulle dricka automatiskt också. Att jag var så djupt i beroendet att jag inte kan ha alkohol hemma, men jag KONTROLLERAR mina handlingar. Jag kan bestämma mig för att inte plocka upp ett glas, hålla det till munnen och svälja alkohol. Tankar och känslor är svårare... men det kanske kommer.

Tack för svaret. Du lämnar kloka råd och det känns så skönt att du tar dig tid att skriva svar. Vi har pratat fram och tillbaka hela dagen och jag känner att trots att jag inte vill lämna honom så måste jag det för jag äts upp av alla tankar på det här. Jag litar ännu mindre på honom nu än vad jag har gjort tidigare. Funderar på att flytta till en lägenhet i ett första skede så får vi se om vi senare kan träffas någon gång för att vi vill det, eller om jag vill bryta all kontakt som bara går. Jag har läst flera böcker men jag ska läsa dem du tipsade om också.

Funderat mycket på just det. Till helgen ska jag berätta för min äldsta dotter. Hon blir ”först ut” att berätta för IRL. Jag har nog landat i att jag ska säga ”Jag har slutat dricka alkohol”. Sen får vi se vart diskussionen leder vidare till.

Jag minns nästan ingenting av min barndom och ungdom. Jag brukar skylla på att jag flyttade 30 mil i 20-årsåldern, och byggde upp ett helt nytt liv så jag påminns inte om dåtiden i vardagen.

Lite ligger det nog i det, att jag inte påminns i vardagen om dåtiden. Men jag vet också att den mänskliga hjärnan fungerar så att den ”glömmer” det allra jobbigaste. Och tur är kanske det.

Men för oss alkoholister tror jag att det är viktigt att faktiskt lära oss av vår historia. Så att vi inte blir som våra föräldrar helt enkelt. Vi måste sluta se mellan fingrarna och ”skönmåla” - vi måste se verkligheten som den ser ut.

Utan att döma någon, allra minst oss själva, för det tjänar inget till. Men vi måste se ”hela bilden”, hur ful och hemsk den än är, för att lyckas bryta den negativa spiralen.

En annan sak jag minns är att vi aldrig pratade ut om min pappas fyllesynder. Morgonen därpå låtsades vi i familjen som ingenting. Det mönstret gick igen i allt. Bråkade man, så skulle man låtsas som ingenting nästa morgon osv.

Det mönstret tog jag med mig in i min relation tyvärr. Men tack och lov gjorde inte min ex-sambo likadant, utan han sa morgonen därpå ”Du, vi måste prata om det som hände igår.” Jag blev då galet obekväm, men nu efteråt är jag tacksam.

Jag har tyvärr inte förmågan att göra så själv än, men jag jobbar på det. En sak som jag däremot lärt mig är att säga förlåt, och det är en gåva många gånger. Be om hjälp är det sämre med tyvärr ?

Grattis till sju nyktra veckor!

och grattis till dina vita veckor! Kollar nu på min app och är uppe i 85 dagar utan alkohol. Visst kommer tankar på A men än så länge lätta att vifta bort. Dock har de ökat, och enligt vissa ska det ju vara en period kring 3 månader där man ska se upp extra noga. Jag har ju tack och lov mina besök på vårdcentralen två gånger i veckan för antabusdrinken, så jag är skyddad mot spontana dikeskörningar. Kan nog säga att utan det skyddet vet jag inte hur det gått vid några tillfällen, men det är verkligen en trygghet att inte kunna dricka. Jag vill inte dricka, men också lugnt att jag inte kan. Ha de gott och fortsätt räkna veckor:-)

Jag känner igen det där "inte kunna någonting" för att man inte behöver. Jag är 26 år och flyttade ut och gifte mig med min man när jag var 21. Jag har aldrig behövt ta hand om de saker som du snackar om. Men efter att ha läst ditt inlägg kanske jag borde involvera mig lite mer... det är väl ingen ursäkt men jag bor i USA också så allting var så annorlunda att jag lät honom ta hand om det men nu har jag ju bott här i snart 6 år. Ibland tänker jag på hur lost jag skulle vara om vi någonsin gjorde slut.

Jag ska också rensa, städa och träna idag! Så skönt att göra det utan en bakfylla. Ha en bra söndag!

Blir så glad för din skull, att du mår så bra i ditt nyktra liv. Och det är bara du och ingen annan som har gjort det möjligt ?

Ni lever ju som gång är i ert eget hem vilket måste vara fruktansvärt. Håller med Gros19 att ni borde rådfråga överallt hur ni ska göra. Han behöver hjälp men det behöver även ni.
Orosanmälan tycker jag vore bra att göra då han kanske kan komma under vård och er situation blir uppmärksammad samt att ansvaret hamnar hos socialen istället för hos er.
Man kan anmäla anonymt om man vill det.
Ja och flera av min mans familjemedlemmar har gjort flera stycken innan det hände något drastiskt. Han är nu omhändertagen via LVM och ivägslickad under 6 månader.
Hade vi inte gjort detta hade han kanske inte överlevt och barnen och vi andra hade mått ännu sämre.
Tänker på er?Azalea

Min pappa var som sagt alkoholist, och så kallad ”arbetsnarkoman”. Han var målare, och jobbade jättemycket under min uppväxt.

Han skötte sitt jobb hyfsat i många år, men söp när han var ledig. Varje semester var en mardröm från början till slut. Och värre och värre blev det med åren.

En sak jag verkligen minns är att han aldrig orkade eller ville hitta på något på helgerna. Inte hitta på något kul, och inte heller ta tag i olika projekt hemma. Han svarade bara ”nä, inte idag” hur mycket jag än tjatade.

Jag känner igen det hos mig själv nu. Jobba järnet, hög arbetsmoral, och sen inte orka hitta på någonting på helgen. Varken roliga saker eller olika projekt i hemmet.

Surdegarna växer sig bara större och större. ”Nä, inte idag” tänker jag när jag blir påmind. Och SÅ dåligt mår jag över att jag inte lyckas hitta lite energi och lust inombords.

Idag direkt efter cykelrundan började jag dammsuga, vilket var några veckor sen sist faktiskt. Vattnade mina blommor, som också var ett tag sedan ?

Plötsligt hade jag utan att tänka eller planera börjat tömma och rensa klädkammaren, hatthyllan och byrån med vantar, mössor och halsdukar i hallen.

En full sopsäck med skräp och en halv sopsäck till Röda Korset blev det. Rent och fint blev det dessutom. Och bajspåsarna på hyllan i hallen åkte ner i sopsäcken också. På tiden efter 1,5 år!

Nöjd ?

Inte konstigt att du har sådana tankar, det har jag också emellanåt.
Det var ju inte så hör det var tänkt frpn början när allt var bra men när allt förändras så måste vi på nåt sätt också förändras.
Du har kämpat och gjort allt i din makt men nu är det din tur och livet ligger fram för dig nu.
Du äger din tid och dig själv och framtiden är din?
Massor med kramar skickar jag med vinden till dig// Azalea

Bra där! 50 dagar. Heja dig! ?
Raspberry? Är den god? Dottern tog lite Pepsi Max till lunchen och jag smakade lite. Det var gott så till nästa helg köper jag nog det till mig. Ölen igår var en Heineken. Helt ok i smaken.
Ha en bra söndag??

Jag bestämde mig för att börja vara tydlig med barnen att de inte har någon skuld i att pappa är arg och stundtals obehaglig och hårdhänt. Vi pratade under en bilfärd och barnen frågade bla om pappa får flytta om han fortsätter vara dum och jag sa att ja, då måste han flytta. De frågade varför pappa är dum och jag sa att pappa blir dum när han dricker "pappadricka". Nån timme senare, när jag åkt till jobbet, smsar han ett arg meddelande om att jag sagt till barnen att han är en alkoholist som slår dem och nu ska han flytta ut. Och detta har de nu sagt till mormor och farmor och kommer säga till förskolepersonalen på måndag. Jag ringde honom och han var superarg. Försökte förklara att jag måste förklara för barnen att de inte ha någon skuld i hans beteende osv. Han höll inte med. Jag ljuger. Han har inget problem som går ut över barnen. Det var helt låst, allt är mitt fel. Jag känner mig så skör och det är så lätt att backa i detta läge. Jag VET att det inte är mitt fel och att jag bara försöker göra mitt bästa för att vara en bra förälder, men han är så övertygande när han lägger över skam och skuld på mig. Det är jag som är deprimerad, jag är korkad och vet ingenting om detta.

början av min nyktra karriär fick jag lära mig att inget var viktigare än mitt egna mående och att jag alltså skulle rikta blicken helt och hållet inåt istället för att bry mig om andra. Jag skulle ju ändra hela mitt liv för att få till stånd en varaktig nykterhet och för det måste jag se till mig själv i första hand.

Idag vet jag att om jag inte mår bra så kan jag heller inte hjälpa andra för att det saknas bitar som gör att jag inte blir hundraprocentig i mitt beteende. Och då förstör jag för mig själv. Det finns ju en enkel förklaring till att hålla byxorna på i ett år och att jag inte får ett jobb inom alkisvården med mindre än att jag varit nykter i 3 år.

Jag måste lära mig att tycka om mig själv, helst älska mig själv, och att ta hand om mig som om jag är ett litet barn. Jag är ju den viktigaste personen i mitt liv och tar jag inte hand om mig själv så rasar allt. Det är INTE fråga om att sätta mig själv på en piedestal utan om ren, pur, kärlek till mig som person precis som jag är. Jag är unik och jag är värd att älskas som jag är.

Vi som är alkisar har så lätt för att klanka ner på oss själva och förminska vårt beteende så vår självkänsla ligger ofta på minus. Vi kan ha ett gigantiskt självförtroende medan självkänslan är som ett litet förtorkat russin i magen.
Så var det för mig när jag klev ut i nykterheten, jag var en nolla, en typ utan värde, en alkis som bara klarade av att supa. Att då få rådet att på morgonen stå framför spegeln, naken, och titta på mig själv och säga : Jag duger precis som jag är och är värd att älskas för den jag är !! kändes milt sagt löjligt. Att med hjälp av den affirmationen bygga upp min självkänsla är faktiskt rätt så enkelt och genialiskt och blev grunden för att bygga vidare på.

Visst, självkänslan är en färskvara som måste skötas om och ibland har jag inte varit vaksam utan kört den i botten men jag har med åren lärt mig att fylla på med egna måbragrejer för min egen skull. Jämför med buddismens Karma ! Idag vet jag, och accepterar, att jag har div fel och brister och jag vet också att dessa är en del av mig och som jag inte har nån som helst lust att ändra på. Är det nån annan som lider av dessa mina fel och brister så det helt och hållet deras problem inte mitt.

Jag har gjort mitt nyktra liv lätt att leva genom att se till att jag mår bra, vara ärlig, sätta gränser, inte trassla till saker och ting och att Ta Det Viktigaste Först (dvs JAG !!) !!

En som beskriver detta så bra är min favoritartist (borttagen länk)

Sköt om er !!

Jag har hoppat på en motionsutmaning som går ut på att jag ska motionera tolv gånger per månad. Det är minimum. Vissa veckor kan det bli svårt att hinna med tre motionstillfällen, men då kan man ta igen det veckan innan eller efter.

Vad som räknas som motion bestämmer var och en själv. För mig är det att 1) vara ombytt, 2) få pulshöjning och flåsa lite, 3) svettas, 4) hålla på i minst 30 min.

Ambitionen var ju att jag skulle löpträna tre gånger per vecka, men mina hälsenor har tills vidare satt stopp för det. Så nu tänker jag cykla istället, och en dag per vecka lunchtränar jag squash med en kollega.

Jag vaknade av mig själv kl 9 i morse, och gick upp direkt. Det regnade inte. Åt frukost. Då började det regna.

Men jag cyklade ändå. 10 km på 43 min. Längre och snabbare än igår (9 km på 50 min). Mest nöjd var jag nog med att jag lyckades pumpa min cykel ? Igår cyklade jag med halvpaffa däck (som givetvis påverkade hastigheten).

Jag levde ihop med barnens pappa i 24 år. Jag var 20 år när vi träffades, och när vi separerade var jag 44 år och hade aldrig haft ett helt eget hushåll tidigare.

Det finns vissa saker som jag aldrig behövde lära mig liksom. Som hur man installerar virusskydd och felsöker på en dator. Hur alla fjärrkontroller fungerar och till vilka apparater de tillhör. Hur man tapetserar, snickrar och målar. Byter vinter/sommardäck på bilen, och pumpar cykelhjul. (Och lite till förstås men det här kom jag på nu på rak arm.)

Jag fick en kanonfin cykelpump i present för några år sedan. Två olika ”hål” att välja på, en ratt av något slag som nog har en avgörande betydelse, och ett rejält pumpstag för att enklast möjligt få luft i däcken. Och jag redde inte ut det. Antingen var det tvärstopp eller så pös luften bredvid.

Så pumpjäveln åkte in i klädkammaren med buller och bång. Som ett tydligt exempel på hur en till synes handlingskraftig och intelligent kvinna mött sin överman ?

Byta däck på bilen gör jag fortfarande inte - det betalar jag en däckfirma för att göra. Skulle jag verkligen behöva lämna in cykeln på cykelverkstad för att få däcken pumpade? Herregud så patetiskt. Och be min ex-sambo om hjälp bär mig verkligen emot, även om jag vet att han skulle hjälpa mig.

Igår kväll pratade jag i telefon med äldsta dottern och jag beklagade mig över pumpdilemmat. Eftersom det är hon som har gett mig cykelpumpen i present så kunde hon förklara hur jag skulle göra med den, mycket pedagogiskt.

Och idag lyckades jag pumpa däcken stenhårda. Tjoho! Tänk att man kan bli så lycklig och glad över en sådan skitsak ?

Och nu i eftermiddag regnar det ännu mer, så jag är så glad och nöjd över att jag kom iväg på cykelrundan på förmiddagen.

PS. Fjärrkontrollerna har jag lärt mig att använda, jag bor i hyreslägenhet och ringer vaktmästare så fort något ska göras, och min ex-sambo har lovat mig livstids datasupport (han är IT-tekniker).

Ibland kommer det över mig. Varför blev det så här? Vi som kunde haft det så bra i vårt lilla hus. Om bara.........
Tycker synd om honom. Mitt medberoende slår in och jag vill ta hand om honom. Trösta. Säga att det kommer lösa sig.
Men det kan jag ju inte. Och jag kan inte lösa hans problem. Det är en väg han måste gå själv.
Och jag måste värna om mitt. Gå min väg. Bli stark själv.
Och när jag tänker efter så vet jag ju hur det var. Vilken kamp. Jag kan aldrig få det förhållande jag längtar efter med honom.
Nej nu får jag släppa alla tankar på det förflutna och tänka framåt. Och sätta mitt mående först.

Kom på en sak. Folk dricker inte fullt så mycket överallt som jag trodde när jag missbrukade. Jag trodde alla alltid var berusade så gott som överallt. För i min hjärna existerade bara alkohol.
?