Senaste kommentarerna i forumet

Hej vännen
Grattis till din visdom. Du har makten över dina beslut. Älskar att läsa din sista textrad ”vara tacksam över att du vill leva” så otroligt vackert beskrivet.
Önskar dig en njutningsfull dag
Kram Sigge

Funderingar över en kopp kaffe när regnet smattrar.
Varför går det denna gången att lägga om livet, för första gången insett att det är mitt ansvar.
Insett att jag kan ta emot hjälp och mitt val om jag dricker och inte drar i en livlina.
Lever ju själv så kan inte säga att någon triggar mig, valen jag gör påverkar min sjukdom. Stressar jag för mycket triggar det, men håller på att lära mig hur jag skall hantera det.
Så sjukdomsinsikt och bemästra lusten att fly när det blir jobbigt är något jag jobbar med.
Känner jag blir bättre på det för varje dag som går och mitt nya jag lär sig tumla och bromsa.
Så mitt råd är ta hjälp och erkänna sin sjukdom så blir resan så mkt lättare.
Så tar min stund över kaffet att ge löftet att vara nykter vad som än händer, vara tacksam för att jag vill leva// kram Strulan ?❤️?

Vilken situation ni hamnat i. Undrar först hur gjorde din syster, låste dörren, men jag tänker hade han inte varit hotfull mot henne? Gick det bra kanske för att du lät honom komma hem till er istället. Han har gjort självmordsförsök och helt klart mår han förfärligt dåligt, även om alkoholen tillfälligt kan döva en del ångest. Någon lösning är det ju inte utan förvärrar hela tiden situationen. Tänker du att det står i din makt att förhindra att han tar livet av sig. Tyvärr så är det inte så . Vill han inte leva så kan du inte förhindra det. Självklart är det oehört sorgligt och jag vet inte om du känner något ansvar att när er mamma inte längre finns får du ta den rollen.

I vilket fall som mår ni förfärligt dåligt alla inblandade och din bror behöver vård och som jag ser det både för sitt missbruk och sin psykiska ohälsa. Finns behandlingshem där man jobbar med båda delarna, men frågan är ju hur får man honom dit. Återkommer till att du inte kan förhindra att han tar livet av sig för att en sådan föreställning gör ofta att man tänker i fel banor. Det blir inte sunda konstruktiva tankar när rädslan styr. Har varit och är kanske fortfarande i en liknande situation.

Du är rädd för att göra en orosanmälan, men det kanske är nödvändigt för din bror söker väl inte hjälp på egen hand. Går det att prata med honom om det eller anser han att han inte har några problem. Situationen är ohållbar för er alla och hans psykiska mående försämras ju hela tiden kan jag tänka mig.

Du är rädd för honom uppfattar jag det som och undrar om du själv känner dig hotad eller är rädd för att han ska skada sig själv. Jag hade kontaktat polisen för att be om råd hur du ska agera. Alltså ingen form av anmälan. Jag hade också kontaktat psykiatrin för rådgivning. Hade rådfrågat alla jag kunde komma på alltid finns det något dom säger som är användbart och det finns fler som lever under liknande situationer.

Sedan är ju socialförvaltningen som du måste anmäla till om han inte samtycker till vård och givetvis även om han vill ha hjälp, men som sagt ett ev. hot får du prata med polisen om. Kan inte se att det finns någon annan lösning än att i så fall som din syster låsa dörren för honom. Bra du har skrivit hör, vi är många och kan förhoppningsvis alla bidra med något som i slutändan kan lösa situationen på bästa sätt. Stor kram till dig som kämpat så.❤

Du måste söka hjälp. Din sjukdom tillsammans med alkoholen är som en tickande bomb. Din man motarbetar dig. Du måste finnas för dina barn. Sök dig till en kvinnojour snälla du. Du måste börja någonstans.
Kram, Charlie!

8 Veckor det är! Så befriande och den här gången känner jag att det är något som är bestående. Vill helt enkelt bara fortsätta njuta av det friska nyktra livet. Grattis till er båda.

Önskar er en trevlig söndag.

Härligt att läsa att du kämpar på Charlie70 ❤
Jag har kommit i gång m träningen igen och upptäckt yoga . Har haft svårt för det tidigare och bara tränat explosivt och styrka men nu känns yogan mer som jag. Försöker hitta meditation och har hittat en app som verkligen funkar när jag känner stress , huvudvärk eller bara har svårt att landa i mig själv. Det är också strategier så en har en hel del men det hjälper att sätta ord på allt. Det hjälper också att gå tillbaka och läsa här och läsa andras inlägg. Löste mitt inlägg när jag hade varit full sist och ångesten ramlade över mig. Det ska jag läsa igen nästa gång jag känner ett sug !

Vilket härligt firande av din mamma! Känslan av lycka när man förnimmer den där segerkänslan över alkoholen är oslagbar! Vi firar 8 veckor i dag svagis. Det kanske är fler här på forumet?

Kram!

Har nu läst klart "This Naked Mind" av Annie Grace (Finns även på svenska "Tänka Klart"). Jag var aningen skeptisk från början, men den fungerar verkligen för mig. Boken har skiftat mina tankar, både de medvetna och undermedvetna tankesystemen har fått lära sig nya sätt att se världen.

Idén med boken är att gå igenom olika upplevda sanningar kring alkohol dess kultur och vad som vi tar för givet. Hur vi under år av intryck, observationer, iakttagande och erfarenheter har gjort antaganden och till slut dragit slutsatser och skapat oss värdering kring vad A betyder för oss i vårt liv. När hon i boken går igenom just hur våra värderingar har blivit förvridna av felaktiga observationer, antaganden och slutsatser som vi har dragit av dessa observationer så skapas en grund för att just ändra vårt undermedvetna och medvetna. Detta är en befrielse att komma till ro med att inte bara sluta dricka A, utan faktiskt inte ens längta till det någonsin mer.

Jag kommer aldrig kalla mig nykter alkoholist på grund av det ger ett felaktigt ett intryck att det är normalt att kunna dricka alkohol på ett friskt sätt. Jag dricker bara inte A för att jag inte vill det. Det finns inte något friskt sätt att dricka alkohol, punkt. Med andra ord alla som dricker regelbundet är alkoholister med mer eller mindre problem, det finns inget normalt drickande, det är en drog och det är inte normalt för människan att droga sig utan konsekvenser. För de som känner att de tycker om det, längtar till det, känner ro eller behöver det för glädjen är i ett beroende till A och det är inte friskt att vara beroende till en substans som får dig att i längden må skit. Det är för mig helt tydligt och det finns de som kommer känna sig kränkta för det, men tyvärr så fattas det bara fakta och förståelse för att de har blivit lurade till att tro att A är något som går att konsumera "normalt". Mitt tips till er som läser detta och känner att det jag skriver är främmande, läs boken och bilda er egen uppfattning. ?

Tror jag det!
Tänker själv alltid på baksmällan när jag får sug på att dricka. Morgonkaffet smakar så gott när man vaknar utan att vara bakis?

God morgon.

Det blev en tidig morgon här idag igen. För tidigt.

Har inte gjort så mycket än men tänker snart dra igång. Men förkylningen sitter i andningen på nåt sätt så jag blir lätt utmattad.

Var i mannens hus igår igen. Även barnens kompis hängde på. Och barnen har berättat glatt för sina kompisar att deras pappa fått sitt hus nu. Snart vet hela grannskapet och det känns okej.

Tycker att mannen verkar rätt så glad mitt i detta förvirrade. Han fixar och grejar och skojar och skickar hjärtan på sms. Känner han kanske också en lättnad trots allt? Att han och jag från och med nu kan ha en mindre skadlig relation med mindre irritation. Jag mmsar till och med honom mina nya möbler osv... Trodde verkligen inte att det skulle bli så att vi samarbetar så bra med flytten. Vi har nästan roligt emellanåt. Eller inte bara nästan. Vi har det jättetrevligt?

5 månader av att bo ihop i en skilsmässoprocess har varit jobbig för oss båda antar jag. Nu får vi andrum. Och vi gör detta tillsammans nu. Värnar om att det ska bli bra för varandra. Är generösa mot varandra när vi delar upp sakerna. Inga sura miner.

Tyvärr blir det ju kaos där jag ska bo eftersom att det är här saker rycks bort och rotas runt. Skräp från möbelkartonger, gamla saker vi knappt visste vi hade som står lite här och där och måste kastas. Dammråttor som letar sig fram.

Nu är jag i valet och kvalet kring hur jag ska börja min vecka. Jag är förkyld och utmattad och mitt i den absoluta separationen. Men jag är också i extra behov av en bra lön. Ska jag sjukskriva mig två dagar eller ska jag försöka orka med arbete parallellt med detta samt förkylningen. Jag vet inte riktigt vad som är smart i längden. Vad blir hållbart...?

Förresten måste jag bara skriva som en påminnelse till mig själv att mannen drack i torsdagskväll som jag misstänkte. Hörde honom börja öppna öl i vardagsrummet. Han höll sig rätt så tyst men varje burk hördes. Dagen efter när han och hans kompisar började bära ut möbler så stod det 6 starkölsburkar på golvet. Från och med nu behöver jag inte se sånt igen. Det är ju faktiskt helt underbart.

Ha en härlig söndag där ute. En nykter söndag är den bästa söndagen ❤️?? I nykterheten finns din andra chans ?kom ihåg det! ❤️

Min lillebror flyttade hem till mig och min sambo för 2 år sedan.
Han bodde tidigare hos vår storasyster, men hon orkade inte med han när han blev allt mer och mer våldsam.
Så hon slängde ut han och låste dörren.
Han ringde senare till sitt ex och sa att han skulle ta livet av sig, han har gjort tre försök tidigare så jag blev orolig och åkte och letade.
Hittade han vid en sjö som vi brukar åka till där det finns några väderskydd.
Så han fick då flytta hem till oss.

Han har druckit mycket alkohol sedan flera år tillbaka efter vår mamma gick bort i cancer.
Han har även psykiska problem och han säger att han dricker för att slippa ångesten.

Första 6 månaderna gick det ganska bra, men sedan stängde han in sig på sitt rum och kommer inte ut mer än en gång i veckan.
Han passar på att laga mat när vi inte är hemma, eller på natten när vi sover och äter sedan på rummet.
Han har glömt kastrullen på spisen så det börjat att brinna två gånger, och glömt att stänga av spisen några gånger.
Han låter maten/disken vara kvar på rummet, så det börjar att lukta och blir flugor.
Han sköter inte sin hygien, kan ta tre månader innan han duschar. Tvättar lika sällan sina kläder.
Så det stinker i hela vårt hus, min sambo har desperat gått runt och sprutat luftreningsspray.
Efter ett tag upptäckte vi att han även gör sina behov på rummet, kissar i ölburkarna som han sedan låter stå på fönsterbrädan, var även en gryta under sängen som han hade kissat i.
Så vi har fått köpa nytt köksset som vi låser in.
Ölburkarna tömmer han på toaletten när vi inte är hemma eller sover. Sedan läggar han dem i en stor svart sopsäck på rummet, som han inte slänger förrän den är full. Stinker urin om sopsäcken.
Är även rädd att kläderna skall dofta på jobbet, vi har säkert blivit immuna mot det värsta av doften.

Det går oftast inte att konfrontera han, då blir han arg och hotar.
Blänger och säger "är du rädd?"
När han mår bättre, så går det ibland men då kommer han med undanflykter.
Han säger att han kissar på rummet för att han är rädd för att det är blod i urinen, då han går på blodförtunnande efter blodproppar. Lovar sedan att sluta med det men sen fortsätter det likadant.
Samma när vi ber han att städa rummet.
Han skiter i allt och bryr sig inte.

Han har gått hos läkare för alkoholproblem, men tar inte medicinen som han får.
Och har missat flera tider för tester.
Läkarna verkar ha gett upp då han inte kommer på utsatt tid.

Han säger själv att han inte dricker så ofta längre.
Men vi hör varje gång han öppnar en ölburk, vilket är typ flera gånger dagligen.
Han måste även dricka när han skall vara social, när vi skall åka någonstans tillsammans så har han alltid ölen med sig i bilen.
Skall vi se på tv tillsammans så dricker han tills han svamlar osammanhängande och bara stirrar rakt upp i taket.

Har flera gånger funderat på att göra en orosanmälan, men vågar inte.

Jag och min sambo känner oss som fångar i vårt egna hem.
Min sambo har gett upp och åker iväg till sin pappa ibland för att få frid.
Och åker ut på dagen för att slippa vara hemma.
Vi orkar inte städa längre, för när han har varit ute så ser det likadant ut igen.
Vill inte ens laga mat för det känns ohygieniskt i köket.

Har gett upp, känns hopplöst.

en sallad. Ska ha lunch med barn och barnbarn idag i en speciell och trevlig situation. Fick en så stark tanke att jag måste skriva några rader; är så innerligt tacksam över att jag och mannen orkat ta oss igenom de svåra timmarna, ibland dagarna, även efter att han valde nykterhet. Först med de vita knogarnas kamp och sedan hans eget val. Även åren med eget val har inrymt svåra tider och stunder. Längs vägen har jag alltmer hittat mig själv och styrkan att göra mina egna val - och stå för dem. Jag har förstått mitt vuxna barn. Jag har insett att jag genom livet lugnat och tröstat mig med mat och ändrat mina matvanor. Nu har vi allt oftare en djup och nära gemenskap och däremellan ’respektfulla strider’ var och en för sitt.
Så innerligt tacksam är jag för detta forum! Min första ingång till ett annat liv (i slutet av 2010). Lika tacksam att jag hittade tolvstegsprogrammet som gett mig livsviktiga verktyg att hantera vardagen. Tacksam att jag hittat nya vänner, mänskor jag kan dela gemenskap med på vars och ens egna villkor.
Idag vill jag bara tacka❤️?❤️ och om jag kan förmedla hopp till någon är det bra.
Jag slutar med det som blev mitt mantra: Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Jag är en av dem som vet det. Från insidan. / mt

Om jag kunde skulle jag hålla om dig och viska i ditt öra att allt kommer att bli bra. Det är en sådan sorg när livet inte blir som man tänkt sig och maktlösheten rider en. Jag har inga råd att ge men jag hör dig och din förtvivlan.

Jag säger som mulletant, du har "rest dig" tidigare och hittat tillbaka. Jag är säker på att alla vi som läser din tråd sänder helande kraft till dig. Jag bär med dig i mina tankaroch böner idag.

och känner igen en del. En hel del faktiskt... från förr. Nu är mycket annorlunda och grunden till det är nog att mannen min är nykter - men det började å andra sidan med mig. Att jag gick - rakt ut bara till en vän. Men jag hade tryggheten med arbete och egen försörjning så jag förstår och har respekt för att den ekonomiska sidan kan vara ett stort dilemma.
Du har ’rest dig’ och hittat (nån slags) menig och ro flera gånger - det vet vi som följer dig här. Jag önskar dig den kraften också idag! Det är så att vi aldrig vet vad som väntar efter nästa krök. Det har jag fått erfara många gånger. Jag ska hålla dig nära mitt hjärta idag och önskar dig Sinnesro? / mt

Så här sent brukar jag inte få vara uppe för Syster Anna i vanliga fall :-D
Men jag har varit med mina barn och firat min mamma som fyllde 80 år idag! Jättemysigt med trerätters på en herrgård utanför stan där mamma bor. Jag höll ett litet tack-tal till mamma och vi skålade (jag och de två chaufförerna i a-fritt mousserande, undrar om det kan ha varit Rikard Juhlins för det var gott!)
Sen missade vi näst sista tåget precis och fick vänta en stund på sista tåget och då satt jag och tänkte på hur lycklig och stolt jag är över mitt liv, min familj och mig själv :) Noll sug idag - har vant mig såå vid att vara nykter och tillräknelig och jag älskar det!

Nu ska jag krypa ner i sängen och sova gott - sovmorgon imorrn <3
Kram
svagis

SHL. Jag och ena barnet var ej hemma. Kommer hem. Då är redan öl nr 3 avverkad (1700) råkar påpeka det o får mothugg. Ifrågasätter varför det andra barnet spelat tvspel sen vi åkte? Men visst, han har ju lagat mat (för en gångs skull) o ska ha duktighetspoäng.. Matcherna avlöper varandra o efter jag o barnen undvikit hans numer då snarkande i tvsoffan, smyger vi in med popcornskålen för att få titta på Mellot. Svajande sätter han sig upp. Jag som vid detta laget håller en rimlig konsumtion sen december har hällt upp rött vin i ett vinglas som jag ställer framför mig. Vi ser Mellot. Han svär o klagar sluddrigt. Jag ser hur barnen märker. Han går ut i köket o häller upp rödvin i ett dricksglas som sen gör röda märken på bordet. Mellot är slut o jag frågar om vi ska se en film ihop? Barnen går o lägger sig för det är träning imorgon. Träning som han oxå är ansvarig tränare för. Han somnar.
Ledsen.

Hur går det nu?

Här igen, vart mycket med att vi dlyttat till ny stad. Skolbyte osv med barnwn. Gått bra rent praktiskt men jsg gick rakt in i väggen efter ett par månader så vart sjukskriven. Nu håller jag mig till "normala" mängder alkohol men då är det min jävla sambo som istället spårar!!! Är besviken o "städar upp" efter honom konstant istället. Suck!

... till mig alldeles nyss? Att varför har jag (i princip) stått ut/godtagit hans beteende i alla år?

Vad ska jag svara på det? Att jag (när barnen var små och jag fortfarande inte förstod att han blivit alkoholist)

Att jag var kär och trodde på vår familj och på oss och på framtiden...? Att jag ville hjälpa honom och att jag trodde på oss?

Vad hände sen? Jag svek mig själv och mina barn. Jag drack A med min man och blundade för vårt gemensamma svek mot barnen för att kortsiktigt få känna gemenskap med min man. Mitt i allt detta med min mobbande chef och min obotliga diagnos, CADASIL.

Just nu hatar jag honom! Han utmanar mig! Han erkänner att han utmanar mig för att slippa! Han vill inte ta hand om mig mig när jag blir sjuk (CADASIL). Istället provocerar han mig (att bete sig illa och egoistiskt) så jag ska "göra slut" med honom.

Jag vet inte vad jag ska säga mer.
Hela familjen mår dåligt. Vi alla är sjuka. Han hjälper inte till, ens för barnens skull. Jag vet inte hur jag ska göra?

Han har ju rätt? Varför har jag stannat kvar i äktenskapet/relationen i alla dessa ca 12 år sedan hans alkoholism blev tydlig? För att jag varit blind, en idiot, feg, inte tagit ansvar, trott på en förändring? För att jag inte hade nåt jävla manus???

Är det dags för mig att skiljas? När barnen är vuxna? När jag är arbetslös och inte kan få ens en hyresbostad? När jag är totalt dränera på energi? När jag inte ens tror på mig själv? Gud, snälla Gud, hjälp mig! ?

Ja visst är det svårt att lämna någon man älskar. Men kärlek handlar om så mycket mer än att bara gå och vänta på dom stunderna mannen är nykter. Vi har ju bara ett liv, och då behöver vi väl leva det?
Lämnade min man för 9 månader sedan. Det har varit kämpigt, och är fortfarande ibland. Men jag känner mer glädje nu när jag bor själv. Jag är gladare. Mitt hjärta slår inte på högvarv på kvällarna och jag sover gott om natten, utan att vakta eller bli väckt av en man som är full.
Nu vet ju inte jag om dina skulder, men om du vill lämna kan du kanske hyra en etta. Blir ju billigare. Eller kan du få hjälp av någon släkting? Kontakta socialen?
Jag tänker att man får ta till alla medel.
Och du har helt rätt. Att ens fundera på sex, är inget man vill med en full och ölluktande man. Men det brukar dom inte förstå, att det är alkoholen det beror på. Konstigt.

Så glad att få input från dig, mulletant. En av de som varit med på forumet länge och som lyckats. Det är så inspirerande och ger mig kraft att fortsätta.....

Nu till sängs med min spännande bok.
God natt på er alla/Tjalle

att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. ?

Säg inte förlåt - ut med det bara! Förstår så väl din irritation och vanmakt och hopplöshetskänsla.

Har inga råd att ge dig tyvärr ? Vill bara att du ska veta att jag läser det du skriver, och att du har all rätt i världen att vara pissförbannad!

Men ingenting blir bättre för att du dricker. Tvärtom. Då blir din ångest bara ännu värre ?

Kramar i massor ❤️

Jag vet inte hur man ska räkna? Sön, mån, tis, ons, tor, fre, lör blir 7 dagar. Och 7 dagar är en vecka, men först imorgon söndag har jag varit nykter en vecka.

Jag är värdelös på matte ? Skitsamma, det viktigaste är att jag är nykter!

Fyra alkoholfria öl festade jag till det med ikväll. Och ölkorv och mögelost. På något sätt känns det viktigt att fre-lör känns fortsatt lite festliga, för att skilja vardag från helg.

Förutom cykelrunda och besök hos min mamma har jag inte gjort så mycket nytta här hemma. Jo, ljusslingan från balkongräcket tog jag ned. På tiden.

Den ekonomiska redovisningen till överförmyndarnämnden är inte gjord, men alla papper och datorn ligger här bredvid mig i tv-soffan. Imorgon kanske.

Jag hoppas också att det ska vara uppehåll från regn åtminstone en kort stund imorgon så att jag kan cykla en runda igen. Det kändes verkligen härligt idag ?

Historiskt har jag cyklat jättemycket, från tidiga tonår. Inte tävlingscyklat eller så, men som motion. Ett tag hade jag som målsättning att träna till Tjejvättern, som är tio mil.

I september 2014 vurpade jag med cykeln, eller rättare sagt jag flög över styret när jag ”råkade” låsa framhjulet med handbromsen. Jag landade på huvudet och höger arm, och resten av kroppen kom efter som en fällkniv. Jag trodde att jag hade brutit ryggen.

Jag hade hjälm - tack och lov ?? Annars hade jag dött eller fått svåra hjärnskador. Jag klarade mig undan med skrapsår i ansikte och panna och på höger underarm, där jag tog hela smällen. Inga frakturer. Jag cyklade hem 5 km efter vurpan. Så jävla chockad.

Efter det blev jag rädd för att cykla. Minsta grop eller sten i vägbanan gav mig hicka av rädsla. Sen skaffade jag hund, som inte ville springa bredvid cykeln, så cykeln åkte in i förrådet.

Först i höstas, fem år senare, plockade jag fram den igen och cyklade några gånger. Väldigt försiktigt.

Idag kände jag mig inte rädd alls, men jag tar det väldigt lugnt nerför, och jag bromsar aldrig mer med frambromsen. Och jag har alltid hjälm på mig.

Det känns otroligt skönt att övervinna rädslan och hitta tillbaka till cyklingen, som jag alltid har tyckt så mycket om ?

Hej alla!
Någon som har ett konkret tips som hjälper?

Finnes: Desperat medelålders kvinna utan hopp. Arbetslös. Om vi skiljer oss finns inte pengar kvar nog för att köpa två nya boenden. Även om pengar finns går det inte att få hyreslägenheter utan fast inkomst.

Hur gör kvinnor som lever i misshandel/våldtäkt beroende? Jag bara undrar? När jag som "bara" lever i medberoende/alkoholism inte ser någon utväg?

Det här man läser om att fysiskt misshandlade kvinnor ska "gå vid första slaget"? Vad är det för jävla dumheter? Det finns INGEN som gör! Därför att vi lever i förnekelse, förhoppningar och blir totalt jävla paralyserade!

Jag är bara så ledsen och uppgiven... Orkar inte ens förklara för er... Ser ingen utväg... Vet inte ens vart jag ska vända mig för att få hjälp...

Allt är inte en fråga om tro på Gud och gemenskap. Många saker är mycket mer jordnära än så. T ex pengar, jobb, fast anställning, bostad...

Ibland hatar jag min man... Trots att jag älskar honom. Han förstör och har förstört "allt" i så många år... Svårt att förklara. Alla gånger, som bara ikväll, hans humör förstör för oss alla! Han är för full för att laga mat men för full att tåla minsta kritik! Han är alltså skitfull redan klockan 16.30 när jag kommer hem efter retreaten med min mamma för att vi ska äta middag och se Mello tillsammans!

Det lustiga är att jag får kritik även utav min mamma om jag uttrycker minsta missnöje över min man (när han är ute och röker). Man kunde ju tycka att hon borde fatta VEM det är som framkallar min irritation! Jag får skit från alla håll!

Igår hämtade jag dottern kl 20 från jobbet. Vi hade en konversation när jag fick höra att hon "hatade" sin balklänning från åk 9. Hatade! Den som var så vacker i gammelrosa rosor... Som gav mig huvudvärk i flera veckor och skulle lämnas in till skräddare för att sys om...

Jag orkar inte... Jag får skit från min mamma och från min dotter... Jag har väl gjort mitt bästa efter omständigheterna, även om det inte varit tillräckligt...

Gud, hjälp mig! Jag kämpar nästan dagligen med varför jag ska leva vidare. Ingen förstår vilken ångest jag bråttas med. Ingen ser. Jag gör allt jag förmår för att dölja det. För vad händer annars?
Förlåt. ?