Senaste kommentarerna i forumet

Exhale, jag gillar verkligen såna stora komplexa frågor. Sånt man kan grubbla ner sig i några timmar.. Kan man det? Sänka livets förväntningar. Varför har man de förväntningar man har i dag. Dom stora och visa, de säger ju att allt bottnar i våra grundläggande behov. Denna rädsla och skamkänsla av att vara ensam och utanför måste väl också vara nån form av överlevnadsinstinkt? Det mest felaktiga ordspråket som skapats måste väl vara "ensam är stark"? Att komma utanför flocken har förmodligen lett till ditt öde genom historien tänker jag.
Kanske är det ändå väldigt vettigt att se sig själv i spegeln ibland så gott det går och fundera på om man är en trevlig prick att umgås med. Det sorgligaste som finns måste väl vara människor som är blinda för deras egna fel och brister.
När jag var liten hade jag tre småbröder omkring mig och jag kunde säga vad jag ville till dem och de gjorde vad jag ville för jag var störst och de såg upp till mig. Idag fungerar det inte så och saker och ting blir inte som jag vill för jag säger så, jag måste förtjäna det. Min bror kom inte på vårt kalas för han kände att något annat var viktigare. Nu kanske jag inte ska grotta ner mig mer i det för beroende på vilket stadie man är i livet så kan nog aldrig ett barnkalas hur man än gör bli mer intressant än några öl i solen med vänner beroende på vem man frågar. Sen kan jag nog anse att det handlar om en form av mognad och att visa engagemang för sina nära.. Men nog ältat om det.
Det är ju precis som du beskriver det Femina, förmodligen betyder mina syskon, eller vissa av dem mer för mig än jag gör för dem just nu och det är smärtsamt. Allt som inte dödar det härdar! Funderar på om det ordspråket är sant eller bara en klyscha, vad tycker ni?

För första gången ör jag orolig och rädd, tänk om jag inte kommer att klara detta, att sluta dricka. Tänk om mitt missbruk är värre än vad jag trott. Jag har ju försökt sluta innan men misslyckats. Någonstans har jag ändå kännt eller lurat mig själv att jag haft kontroll. Men tänk om jag inte har kontroll. Jag vill verkligen inte vara en alkoholist.
Som jag känner nu så kommer jag aldrig att dricka igen, inte med ångesten som jag har nu, men jag vet ju att jag kommer att må bättre snart, vad händer då? Kommer jag klara det eller trillar jag dit igen och det blir ännu värre då. Utan insikten som jag har just nu, vad händer då?
Vart hittar man styrkan att kämpa varje dag och inte trilla dit igen?

Hej igen,

Jag har googlat lite på hur abstinens kan uttrycka sig. Jag mår bra, fortfarande lite seg efter bakfyllan men i övrigt inget konstigt tror jag. Jag läste lite om delirium tremens och jag är ju väldigt rädd för att det ska inträffa såklart. Jag har i regel legat på max 14 enheter(öl)/vecka under ett år, en del veckor inget alls, en del veckor mindre. Det är de senaste veckorna jag legat över. Finns det någon uttalad risk att jag kommer drabbas av det?

I övrigt är jag väldigt stolt över att jag inte rört ölen idag :)

10000 bitar utan kanter. Perfekt metafor för hur jag har det i huvudet, den stjäl jag rakt av! Själv funderar jag på att skriva ner eländet, bit för bit, för att se om det blir nåt mönster och för att kanske hitta de där kanterna. Har alltid drömt om att skriva en bok men tror väl knappast att den skulle bli läsbar, intressant eller att någon skulle vilja läsa den. Fast det är nog där jag tänkt fel. Inte skriva för att nån skall vilja läsa, för då kommer självcensuren och sabbar kreativiteten. Skriva utan mål eller mening, och bara för mig. Då kanske det kan bli nåt av det. Kanske ett riktigt fint pussel.

Det att våga fokusera på sig själv, våga titta på sig själv med ärliga och öppna ögon. Jag hade andras problem som någon slags täckmantel för att slippa ta tag i mina egna tror jag. Att överhuvudtaget erkänna att man faktiskt är sjuk var en hissnande känsla. Att våga erkänna att man njöt av att det var synd om en, hemskt och smutsigt kändes det. För man hade ju alltid varit "den stackars duktiga människan" som fått kämpa med andras problem, stöttat andra, tagit ansvar mm. Och det hade man gjort oavsett om dom ville det eller ej. När man slutade kämpa med dessa människor märkte man hur skrämmande lite dom egentligen behövde min "superkraft"! Samtliga mina "patienter" lever fortfarande om än inte på det sättet jag ville. Exet super fortfarande och det hade han nog gjort även om jag hade kämpat på i några år till. Hade nog gjort varken från eller till för honom. Men för mig däremot hade det varit en fortsatt spiral neråt. Bra att du funderar Softjessi, det föder insikt om dig själv. Bra att du verkar fundera mer över varför du själv stannar än över hans supande. Då har du fokus på dig själv.

Mmm det är så jäkla ruttet att sitta fast i alla ”måsten” och bara ha spillkvartar att lägga på sånt man vet att man mår bra av och blir glad av... Jag har en tjurig dag idag, och semestern är inte ens slut än ?

Mirabelle G-S, jag vet att jag har kommit en bit i min kamp men det är tyvärr numera en del av problemet, eftersom jag aldrig börjar från min botten så är det svårt att minnas hur jävligt man kan må.
Faktum är att varje gång jag dricker så blir jag besviken på känslan, det är aldrig så fantastiskt som alkoholdemonen försöker få mig att tro, och efteråt så känner jag bara att det där var ju jävligt onödigt.
Semestern blev inte helt nykter men det blev min nyktraste på säkert 20 år.
I fredags och lördags drack jag vin så det är alltså dag 2 för mig igen, och idag har jag tränat ordentligt, det gör underverk för återhämtningen både fysiskt och psykiskt.
Ni vet den där tröttheten och molande huvudvärken som man kan få när man har varit nykter ett tag, så var det för mig under förra veckan och det var en av orsakerna som gjorde att jag åkte till bolaget. Det märkliga var att på vägen hem så kännde jag att både huvudvärken och tröttheten var borta, jag behövde alltså inte ens dricka vinet alkoholdemonen var nöjd så fort den visste att den skulle få alkohol och det fick den ju tyvärr också.
Men jag är iallafall ännu en erfarenhet rikare!
Kämpa på alla forum vänner så går vi tillsammans mot ett nyktrare liv!
Mvh Flyktsoda

Tack så mycket tackohej för svar...
var är du nu i din relation till alkoholen?
Jag har aldrig känt mig sugen på alkohol till exempel ”dagen efter”. Inte heller ofta att jag längtar efter det på vardagarna, eller ja om jag har en dålig period i livet över lag, jag känner mig nere etc så kan jag nog känna lite längtan efter nåt glas i min ensamhet, antar som nån slags bedövning. Men när jag befinner mig i en bättre period så har jag absolut ingen längtan.
För kanske 3-4 år sedan ansåg jag att vardagsdrickare var riktiga ”alkisar” och kunde aldrig tro att jag skulle kunna göra det så. Men så började jobbiga saker hända i livet, separation familjeproblem etc. i början av singellivet tyckte jag att drack ”bara för jag kunde” lite revolt på nåt vis och jag gillade att gå ut med vänner. Men det behovet har avtagit mycket. Nu är det nåt annat som sagt. Bla bla bla lång kommentar...
tack så mycket för ditt svar som sagt :)

Många vill göra "allt" på en gång. Man inser hur lång tid man slösat på dåliga saker och får bråttom att göra allting rätt istället. Det orkar man inte och vips är man tillbaka på ruta ett igen.

Låt din förändring få ta sin tid. Ha inte bråttom. Ta små steg i början och belöna din framgång. ?

Helvetes jävla skit. Sov mig genom 4 alarm på mobilen, jag måste gå hemifrån om 45 minuter.
När jag reser på mig från liggande position känns det som att mitt huvud ska sprängas.
"Fan va äcklig du är Dee!"
Smaken av gammalt vin i käften.
Jag tar mig ut i köket. Vinflaskor på diskbänken och fest hos bananflugefamiljen. Det vart sent igår, men jag hade trevligt. Tror jag?
"Vad pratade jag egentligen om halva kvällen?"
Såg smset från min väninna, det verkade vara en bra kväll, men hon va också bakis.
"Tur att hon typ drack lika mycket som mig, då är det ju inte så farligt. Det är typ en normal grej att sänka 4 flaskor vin under en middag.
Fy fan, jag är fortfarande full! Shit va dåligt jag mår!"

-

Jag ser hur Dee tittar på vinflaskan som har mer än hälften av innehållet kvar. Jag vill idag skrika STOPP och trycka på den röda knappen. Stoppa det som kommer att hända och backa bandet. För med mitt manus i handen nu, var det den här händelsen som kommer att utspela sig nedan, som blev fallgropen till en lång och mycket ångestfylld karriär som fullblodad alkoholist. Detta skär i mitt hjärta. Jag vill bara stoppa filmen. Filmen om mitt liv.

-

Jag ser vinflaskan som ännu bara är urdrucken med ett glas. Jag stannar till mitt i steget att ta mig ut från köket och in i badrummet.
"Återställare naturligtvis! Jag ska ta en återställare - jag har hört att det hjälper! Varför har jag inte tänkt på det tidigare för?!"
Jag ställer mig raskt vid diskbänken och tar fram ett dricksglas ur skåpet. Häller upp det vita vinet i det. Doften får mig att äcklas.
Jag tar en klunk av det vita vinet samtidigt som jag tänker att det va en jävla röta att det var vitt vin och inte rött vin, det skulle synas på min tunga om jag drack rödvin nu. Jag tar en klunk till. Och en till.
"Åh fy fan, jag måste spy, shit va äckligt!"
Står vid diskbänken och sväljer och sväljer, försöker behärska och kontrollera kroppens högst sunda reaktion på att giftet återigen kommer ner i magen på mig, men det går inte. Spyr ner i diskhon. Vinet kommer upp både ur min mun och när jag inte kan parera även genom min näsa.
Jag hulkar och försöker få ett andetag av luft att gå ner i lungorna.
Jag tänker medans jag spyr att detta är så jävla ovärdigt. O-v-ä-r-d-i-g-t.
När jag spytt klart mår jag om möjligt lite bättre men jag är fortfarande full, eller bakfull eller va man nu kallar det. Jag häller upp ett dricksglas med vin igen, tänker att skam den som ger sig, skiten ska ner, och dricker ur det, går ut på toan för att tvätta av mig och sminka mig, hinner dricka ett dricksglas till innan det är dags att gå hemifrån.
"Fan va gött, det funkar ju! Jag är så jävla fucking queen of this." Tänker jag medans jag staplar ut från porten och ner på gatan.

Nyss hemkommen från mötet. Var väldigt tveksam, in i det sista, ifall jag skulle orka åka iväg. Men, man ångrar ju aldrig ett möte! Nu känns det lite bättre. ?

Har haft ett intensivt förhållande med en man i 7 månader, vi är tokkära!
1 gång per månad dricker han lite för mycket o blir Dr Jekyll o Mr Hyde. Hittills har det ”bara” varit elaka ord o ursäkter efteråt.
Förra veckan blev han väldigt aggressiv o jag blev nästan rädd. Han slängde saker i golvet o ville inte att jag skulle gå.
Går detta att göra nåt åt eller måste jag lämna?? :(

Nu känns det genast bättre ?Kram på dig

för att göra dig en aning avundsjuk så kan jag meddela att pensionärslivet är att inte följa rutiner, slarva med maten, göra vad jag vill på dagen, resa (nästan) var jag vill :-))) Städa ? Boooring !!!
Annars gäller : Det viktigaste först !
Kram !!

/ mt

Nu ska jag duscha, kolla Netflixfilm och gå och lägga mig i tid.

Just nu käns det som att jag går och väntar på en förändring, ja en större försändring eller en blixt från klar himmel för att ta nästa steg i att förändra min livssituation. Cigaretterna är borta sedan 1 år, A är borta sedan snart 4 veckor. Det jag har kvar förutom skallen är att jag måste börja äta bättre och motionera. Vill göra det, men har inte orken, och jag vet att vara A-fri är det viktigaste nu, men vill bara att det ska gå 1,2,3 månader som A-fri så jag vågar ta tag i det där andra. Jag känner mig stark nog men om jag får bakslag eller att något händer så är jag rädd att allt raseras och att jag går bakåt.

Vad trött jag blir på min tankar, eller icke-tankar ibland. I dag har jag inte gjort något förutom att försöka försvinna in i tv-seriernas värld, för att inte behöva tänka. Blev sugen på att dricka A, men kom på att jag ska ju flytta i morgon, så det går inte. Och det spelade inte någon roll, går inte, ska inte vill inte.

Ibland känns tankarna som en 10000-bitarspussel, men det finns inga ytterkanter, så jag vet inte var jag ska börja. Ledsamt. Tragiskt. Medvetet.

Idag är jag så trött på mig själv och min personlighet. Om inte allt funkar enligt rutinerna så blir det jobbigt och min beroendepersonlighet vaknar, hon ör en fjortis. Skriker bara detta är skittråkigt och börja göra något kul istället för att var så äckligt redig.
Skall resten av livet vara så här håll dig i fyrkanten, följ dina rutiner, slarva inte med mat och motion.
Vet var felet är för mycket jobb, inte kunnat träna och då ballar jag ur.
Men hur sjutton skall man kunna följa det som är bäst när allt annat också måste funka.
Jag är så imponerad av de som gör och gjort denna resan, för det är så jäkla svårt vissa dagar.
Men väljer idag att vara nykter vad som än händer, hoppas ni andra har det lättare idag. Kram Strulan

Tänk så många du hjälpt och hjälper?❤️Kram Strulan

Låter som att du har rasat färdigt nu. Fint så. Du behöver minnas hur det var för att inte trilla tillbaka, men försök lämna skammen bakom dig. Nu är du en sån som inte dricker. Var stolt över ditt beslut! Sträck på dig och håll huvudet högt. Andas och ta en stund i taget, en dag i taget. Allt det jävliga går över. Snart kommer bättre tider.

Kämpa, jag tog precis samma beslut idag. Vi får kämpa tillsammans.

Vad roligt att ni får möjlighet att träffas! ?

Välkommen hit till forumet! Här behöver vi inte skämmas någon utav oss för vi har alla vår ryggsäck att bära. Gårdagen kan du inte ändra men idag kan du göra nya bättre val i ditt liv. ?

Jag har druckit varje dag i fyra veckor nu. Hela semestern. Givetvis dricker jag inte mycket de veckorna barnen är där, då tar jag några öl i smyg... Bara för att varva ner... Allt eskalerade när jag och min sambo separerade. Jag drack för att gråta, för att glömma, för att fly. Och det gjorde jag med råge. När jag drack förr så spelade jag också bort stora summor på nätcasinon. Det har jag som väl är slutat med... Det är precis som med spriten... Sökte kicken. Det är ungefär 2,5 år sedan vi skiljdes. Jag ville att vi skulle försöka en gång till men hon hade bestämt sig...vi är för olika. Vi var tillsammans i 18 år och har två barn. Får sån ångest också när jag druckit mycket. Även om jag suttit själv och inte träffat någon. Men nu jävlar. Jag är i usel form och barrundan i lördags var riktigt hård...var helt slut i söndags och svettades hela natten till måndagen... Sov knappt en blund. Började jobba idag och det var riktigt kämpigt. Helt svag och darrig. Jag vet... Mitt eget fel....drack inget igår, inget ska drickas mer förutom vatten och vitaminjuice. Kylen är fylld. Måste fan ta tag i mitt liv. Vilken förlorare man är. Fy fan vad jag skäms över mitt leverne.

skrev jag om i en annan tråd nyss.

Tillit kan också betyda glädje, sann och äkta glädje !

Jag har kontakt med en kvinna som också var med här på forumet i tidernas begynnelse och satt fast i ett svårt medberoende. Hon tog sig ur det och hade några riktigt bra år innan hon blev sjuk igen, också i medberoende men inte alkohol/droger denna gången. Hon hamnade djupare ner än första gången och blev helt apatisk för egen del.

Jag kunde hjälpa lite ifrån den absoluta början för många år sen och hon kunde hjälpa mig när jag rasade ihop pga skilsmässan. Man kan nog säga att vi byggde upp en tillit till varandra som jag ser det. Nu har jag försökt puffa henne lite uppåt framåt men jag har ju ingen egen erfarenhet av just denna typen av sjukdom så det blir ju en aning tafatt.

Jag har åkt och hälsat på några gånger och det har funkat bra och nu till den stora glädjen !!! Vi kommer att träffas i Stockholm under Prideparaden och ta en fika tillsammans !! Ett gigantisk framsteg för henne för det har varit helt omöjligt för henne att åka bort från hemstaden på en del år !!

För mig är det ren och skär lycka att få se henne igen och få uppleva att hon är på bättringsvägen !!

Jag behöver verkligen känna att det går bra för folk så jag har nog inte blivit helt avtrubbad !!!