Senaste kommentarerna i forumet

är ett riktigt knepigt kapitel. Jag har under min aktiva tid som alkis utvecklat en riktigt usel förmåga att lita på folk. Och det var ju främst för att skydda mitt drickande.

Jag hade en behandlingskompis som jag träffade väldigt frekvent i rätt många år efter behandlingen och som jag hade nån form av tillit till....vi hade ju gått igenom en del tillsammans. Jag kommer ihåg att han sa nåt till mig under behandlingen som jag tyckte lät konstigt men jag hade ju mitt eget att fundera på så det föll i glömska. Tyvärr.
Han är en rätt rörig person så jag förlät nog en hel del intryck jag fick som, med facit i handen, var riktiga varningsrop.

Rätt många år in i (min) nykterhet försvann han och efter en stunds letande fick jag tag i ett av hans barn : Han satt häktad för narkotikabrott ! Tilliten försvann naturligtvis och jag talade om vad jag tyckte och kände att han blåst mig så förbannat. Återigen....med facit i handen så hade jag agerat som en riktig medberoende och ignorerat samtliga uppenbara varningstecken som fanns :-(( Jag blev minst lika förbannad på mig själv !!! Jag borde ju för f-n sett och hört alla varningstecken !!! Men icke !!

Jag har alltid haft svårt att lita på narkomaner, både drogfria och aktiva. Det är som att lögnerna aldrig upphör att fabriceras i deras hjärnor.

Min med möda uppbyggda tillit till andra människor mer eller mindre försvann med honom och det tog tid att börja bygga upp den igen. Då kom nästa smäll med skilsmässan där jag fick klart för mig att jag hade samtliga fel en människa kan ha plus några till......

Nu är min tillit till andra så skadad och jag så rädd för att bli tilltufsad igen att jag inte vågar lita fullt ut på folk igen och håller mig på min kant. Tyvärr. Jag slipper förhoppningsvis bli sårad igen men jag har ju förlorat det som utgör grunden för ett sunt känsloliv, jag lägger inte mitt liv i nån annans hand igen. (Förutom en person som jag ska skriva om i min egna tråd)

Så dina egna tankar och, antar jag, din magkänsla säger att det är nåt galet......tro på det så slipper du bli besviken !

Tråkigt när det plötsligt dippar sådär. Kanske vore det bra för dig att gå på möte ikväll. Om jag hade haft nåt möte hade jag gått. Yes, det är dipp även i min ände. En stor stressfaktor som såg ut att ordna sig efter flera år ordnade sig inte alls. Tillbaka på ruta ett och jävligt TRÖTT på den stressfaktorn. Känns hopplöst. Städar och rensar garderober för att få en känsla av kontroll över tillvaron. Kram från en dippare till en annan. Imorgon är en ny dag...

Två ord som styrde mitt liv.
Jag trodde att det var mannen och hans drickande.
Men i mitt fall så var det bara symtom på att min hjärna hade hakat upp sig på ältarstadiet.
Om jag inte kontrollerar så..
Om jag inte..
Och om jag avstod så kom rädslan.
Åsdå kontrollerade jag.
Efter ett tag förstod jag att kontrollen inte hjälpte ett smack.
Han blev bara bättre på att dölja det.

Men för mig så var kontrollen ett sätt att hålla mina rädslor i schack.
Om jag inte kunde kontrollera hans drickande så behövde jag försöka styra upp något annat.

Bra att du funderar,det brukar finnas många lager att klä av sig innan man kommer in till kärnan.

Jag kan åka till samma möte som jag var på förra måndagen. Jag hade tänkt vara hemma idag men jag borde kanske åka iaf när jag mår såhär. ?

Dessutom ska jag klara av att vara nykter!!! ???

Svettig, trött, håglös och less. Maken slutar tidigt denna vecka och bara jag ser honom vill jag gråta... Jag går undan så han inte ser. Han skulle iaf inte fatta någonting. Nu känns det väldigt jobbigt... Tårarna bara rinner... Meningslöshet. Frustration. Vill inte vara vaken. Extremt låg. Orkar inte förklara alla orsaker här men många bäckar små... Vill skrika och slå på nåt! Mycket påfrestande att hålla inne alla känslor just nu. Snart är barnen hemma och jag måste fixa middag. ??

Eller så skiter du i VC och ringer en privatläkare. ?

Tack, blir helt tårögd av detta. Tack för supporten!

i sista stycket tyder på ovanligt god insikt. Du kommer att fixa detta med den inställningen. Önskar att jag hade tänkt som du för tio år sedan. Grattis till beslutet ollebulle!

Ja, min sambo dricker inget. Men jag dricker ju i smyg för hon tycker också att jag börjat dricka mer öl.

Tack! Ja, det är rätt att sluta nu. Känns som det bara blir värre.

Till saken hör att jag alltid drar mig in i det längsta att kontakta vården, av lite speciella anledningar. Min fru brukar säga att jag nog inte ringer t.ex. vårdcentralen förrän jag är död. Det kan ju inte sköterskan veta, men det kändes inget vidare att berätta om mina alkoholproblem och sedan få självhjälpsråd som min 9-åring kunde ha gett mig. Skit samma, jag tar till mig det Tackohej skriver och tänker att det ger med sig över tid.

Och hoppas att du mår ganska bra ändå ❤️ Kom tillbaka när du känner dig redo. Själv vacklar jag lite fram o tillbaka som jag förstår att du kanske gör ? sommar o sol glada människor...ja det blir svårt! Förstår precis man vill vara som alla andra...styrkekramar till dig ??

Hela vår sjukvård i det här landet har nog anammat "don't call us - we call you". Vem jobbar för vem egentligen? Däremot har landstinget tid/resurser för namnbyte till Region Stockholm.

Anser man sig behöva konsultera en läkare angående något så har man ju rätt att göra det, utan att bli avsnoppad av en sjuksköterska redan vid tidsbokningen. Ska man bli bedömd och godkänd per telefon? ???

Kram ??

Välkommen hit till forumet! Får jag fråga om du oftast dricker hemma ensam? Det är stor skillnad på två öl och elva. Här är du iallafall inte ensam. ?

Fortsätter skriva för att sätta ord på mina känslor och tankar. Svag! Jag har varit svag och aldrig krävt något. Mest varit tacksam när mannen varit nykter. Inte protesterat när han gång på gång valt att avbryta Antabus för att kunna ta ett glas vin.. Varför? Varför har jag inte protesterat och gett honom ett ultimatum en gång för alla? Antabus annars går jag. Försöker fundera ut vad denna svaghet beror på? En tro att det faktiskt ska funka? Vilket det faktiskt kan göra långa perioder innan smällen kommer..
Eller är det en rädsla att faktiskt bli bortvald?
Funderingarna fortsätter

Välkommen hit! Vad klok du är som drar i handbromsen nu. Det blir ju bara svårare ju längre problematiken får pågå.

Har också haft stora problem med sömnen. För mig hände något efter cirka 2 vita månader och sömnen började fungera igen. Ingen aning om det kan vara så för andra. Fick ett tag hjälp med olika sömntabletter men det var först efter lång nykterhet problemen försvann helt.

så är det dag 22 utan alkohol, och det känns för stunden ganska ok. Lite sömn och det kanske blir ännu bättre. Får sluta vräka i mig kaffe mitt i natten?

Nu har jag haft semester i två veckor. Jag har två kvar. Jag har haft det helt underbart. Är utvilad och lugn men gör roliga saker varje dag.

Det är som att när jag gör allt för tredje gången helt nykter som det blir bäst. Jag trodde jag var lika nöjd förra sommaren men jag märker en skillnad. Det är som att minnet av att man kan dricka på semestern har suddats bort nu för det var så länge sedan jag gjorde det. Ingenting jag gör associeras till alkohol över huvud taget. Eller kanske nån gång men inte på ett sätt som handlar om att jag skulle dricka. Snarare som en tanke kring alkohol bara för att jag ska få möjligheten att jämföra livet nu med livet då och känna tacksamheten.

Jag hittade ett badlinne som förut satt väldigt tight på mig men nu sitter det perfekt. Har inte tagit fram det på några år för jag har sett så alkoholplufsig ut (det är inte samma pluffsighet som när man går upp i vikt av andra orsaker tycker jag). Det kändes lite kul att sätta på mig det och direkt se kopplingen till att jag inte dricker under bikibisäsongen längre. (OBS. jag bryr mig INTE om vikt men jag ser en skillnad i min kropp på många sätt där alkohol ger en otrevlig uppblåsthet som alltså inte är samma sak som vanlig viktuppgång. Det syns även i ansiktet när jag tittar på gamla bilder).

Vill inte låta fåfäng men både mitt inre och yttre är ju ljusår från förut.

Kram kram

Jag behöver nog bara berätta det för någon. Jag skäms, jag är ledsen och förstår inte hur detta kan ha hänt. Det senaste året har min alkoholkonsumtion eskalerat, innan dess var det inga problem. Men idag känner jag sug och det skrämmer mig. Det skrämmer mig något så fruktansvärt mycket. Jag har alltid legat inom ramen för vad man max bör dricka som man per vecka och har inte tyckt att det varit något problem. Men den senaste månaden har jag gått över den gränsen. Igår sa jag till mig själv att jag bara skulle ta två öl. Men det slutade på elva. Det där har aldrig hänt mig innan och jag känner ångest för att jag inte lyckades kontrollera det igår.

Jag tröstar mig själv med att jag inte dricker så pass mycket att jag får minnesluckor, att jag aldrig tar återställare, att jag inte dricker så pass att jag är otrevlig. Men den trösten känns ändå som ett sätt att försöka bortförklara att jag inte har alkoholproblem. Men jag har insett det nu och det känns som att jag väljer att sluta i rätt tid.

Ringer för att få hjälp med sömnen. Berättar allt för sköterskan som ber att få återkomma efter att ha konsulterat läkaren. Hon ringer tillbaka och förklarar att: jag skall inte dricka kaffe innan jag skall sova. Ska försöka slappna av. "Ha en bra sovmiljö". Gärna svalt. undvika skärmar sent på kvällen. Osv. Hon tycker också att jag kan googla sömnproblem för fler tips. Nån tid till läkare eller sömntabletter tydligen inte aktuellt. Tack för den hjälpen! Inget av detta visste jag ju innan... Suck ?

För kloka ord och insikter. Jag behöver det nu för att orka vidare, framåt i rätt riktning. I min riktning! Jag funderar mycket på vad det är som gör att jag stannar.. Kanske att min man är periodare och nykter större delen av året? Rädslan att han ska dricka ännu mer om jag lämnar? Rädslan att tappa kontrollen? Vem ska se efter honom om inte jag gör det? Rädslan att mina barns far ska bli en heltidsalkoholist och att dom förlorar honom? Rädslan att jag inte kan släppa kontrollen ens när jag lämnar honom?
Jag vet inte längre.. Vad det är som får mig att stanna. Jag borde ju ha slutat hoppas för längesedan.. Som det är nu påverkar han ju mitt liv även när han är nykter. Rädslan att han ska dricka gör att jag väljer bort saker att göra. Jag kan inte åka iväg hemifrån och koppla av. Tanken finns där hela tiden.. Dricker han? Usch ja vilken jävla röra
Ulla Bulla du har ofta refererat till Århundradets kärlekssaga och jag har letat som en tok efter boken.. I natt hittade jag den som ljudbok och lyssnade. Vilken stark berättelse. Och kanske är det så att det är min likgiltighet som behövs istället för min kärlek? Så fruktansvärt tragiskt!
Kram till er alla!

Nästan 4 veckor nykter, och så lätt och svårt det har varit på samma gång. Om jag kommer klara detta hela livet vet jag inte. I dag bestämmer jag dock mig för att inte dricka. Istället ska jag förbereda inför att ett flyttlass går i morgon.

Är tacksam för alla människor som hjälper mig med flytten, som kikar in och ser hur jag mår och över min beslutsamhet, som jag så många gånger ifrågasätter - jag har faktiskt karaktär, jag måste tro på det mer. Jag fixar detta!