Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner igen känslan.
Nu ska jag bli nykter och allt ska bli bra.
Alkt som har hänt ska glömmas och helst inte nämnas. Jag klarade det i 5-6 år med känner att min ryggsäck är full och svämmar över. Jag klarar inte att glömma längre.
Det är klart att man vill att de ska bli nyktra men jag tycker att det är mycket att begära att vi ska stå i givakt och heja på varje gång. Orken blir mindre för varje gång och sorgen större vid när det inte går lyckats denna gång heller.
Jag hoppas att du inte glömmer dig själv i denna resan han har startat nu och givetvis att han klarar det. Det vore ju underbart.
Men det är inte bara han som ska läka och bli frisk.
Du är den mest betydelsefulla i ditt liv så ta hand om dig ???

Idag har jag varit nykter i 7 dagar. Jag är så lycklig och stolt över det. Jag har försökt ta mig igenom de där första dagarna flera gånger de senaste månaderna utan att lyckas. Suget på kvällarna har varit öronbedövande och manipulerande. Men de senaste två kvällarna har det mattats av. Och idag har jag känt lättnad och glädje. Jag är lättad över att komma ihåg senaste samtalet med min bästa vän. Jag är glad över att orka umgås med min familj och ge mitt barn den uppmärksamhet, tålmodighet och kärlek han behöver. Jag blir nästan euforisk när jag tänker att jag kan att ta mig ur det här mörka fängelset. Att jag kan att få vara med och uppleva världen tillsammans med mitt barn. Vara en del av allt. Jag har en Lalehsång på hjärnan. Idag har varit en bra dag. Jag behöver samla på dessa dagar och hålla fast vid dem när det är tungt.
Detta får bli min tråd. Välkomna!

Lägenheten är min fast jag har inte skrivit på än. Blir inte ledig förrens september.
Kändes lite konstigt eftersom han skulle in på behandling 6 månader plus eventuellt längre och jag ändå skulle ha en lägenhet att betala för utan att bo där under tiden.
Fast nu vet jag ju inte om han kommer hem redan imorgon och då känns det skönt att den finns.
Allt vänds upp och ner hela tiden och jag har sååå svårt att hänga med både mentalt och fysiskt i detta.
Fast imorgon har jag en tid bokad för att gå och prata med psykolog så det känns skönt i varje fall.
Kram ? Tack söta för att du tänker på mig? Hoppas du får en fin dag

Det har varit många turer nu. Inte en lugn stund.
3 dagar efter han kom hem hämtades han in igen av ambulans och polis. Vägrade såklart och fick handbojor, som tur var så var jag bortrest.
Inlagd på piva och givetvis inte nykter.
Dagen efter under ett av våra samtal var han helt klar över att han behöver behandlong för att överleva. Lät väldigt bra alltihop men resten av gångerna var det samma visa om att han inte skulle det.
Bil till stället bokades och han åkte iväg imorse. Pust, det var faktiskt rätt jobbigt.
Jag pratar med soc och detta kommer att gälla i 6 månader så jag kände att då hinner jag varva ner och landa samt ordna allt praktiskt för flytt mm.
2 timmar senare ringer han mig från hemmet superlångt hemifrån ( samma dag han åkt dit )
- jaha, så här kunde dom inte göra utan de har släppt mig nu så imirhon kommer jag hem!!!!?????!!!!
Jag blir helt paff och känner bara att allt är helt snurrigt. En dag var han borta och samma visa som för typ 1 vecka sedan så ligger jag och kör 10 mil totalt för att lämna upp väskor med kläder och lik förbannad kommer han hem dagen efter.
JAG LÄGGER NER NU!!!
Gör vad tusan du vill, strunta i att få hjälp när du nöstan dog av alkoholförgiftning, tro på att det är alla andras fel och du är taskigt behandlad av alla, familj, polis, arbetsplats, sov.
Från och med nu kommer jag strunta blanka f...n i om du super.
Jag kör aldrig omkring med väskor mer.
Fixa hit och fixa dit...jag säger upp mig från det.
Är så himla trött på att kastas hit och dit av både honom och samhället.
Få se imorgon om han dyker upp eller om det bara var struntprat.
Är minsann rätt less på allr nu.

Kram till er allihop??????

Det här forumet är toppen när man vill sluta dricka. Välkommen in i värmen! Kram Miss Hyde

Tack för påminnelsen Skrållan att en dag i taget är nog!

Framför allt betvivlar jag att min man än nått botten och verkligen vill sluta dricka. Och det finns inget jag kan göra åt det. Samtidigt som han behöver min tillit för att kunna fortsätta vara nykter, har jag svårt att uppoffra det för min tillit inte ska missbrukas och brytas än en gång när han trillar dit. Vill inte stå där igen och känna mig grundlurad när han med nästa fylla igen hånar allt jag är och står för. Hatar dethär spelet vi hamnat i och vet ärligt inte om vi har den tid det tar att bygga tillbaka det som förbrukats och försvunnit eller dolts i vårt förhållande efter alla fylle galenskaper i många år. Kan man eller behöver man ens förlåta är den stora frågan?

Till dig Ensam1984! Fyra veckor är början på en evighet. Snart där?

Följ Dees råd så fixar du detta, BliStarkIgen.
Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Var själv i din sits för kanske tio år sedan. Jag mådde otroligt dåligt och skämdes som en hund. Men efter ett tag valde jag att "glömma bort" det, och drack igen när det var middag/fest/AW etc. Många gånger gick det ok, men oftast blev det mycket alkohol. För mycket.
Jag insåg alldeles för sent hur allvarligt mitt alkoholproblem var, trots varningssignalerna med upprepade incidenter.
Till sist, när en allvarlig livskris slog till, höll jag mig helst hemma med "vännerna" Vinet/Ölen/GT:n efter jobbet. Då, efter en tid i alkoholträsket, förstod jag på riktigt. Det var dags att inse sanningen och välja väg, för gott.
Du ska veta att det är värt allt slit att hålla sig nykter. Det är så befriande skönt och gott för självkänslan att slippa bära på den där ångesten som alkoholen skapar. Jag har bara varit vit i knappt 50 dagar och har haft en del tunga dippar, men skam den som ger sig. Jag hoppas att det går bra för dig och att du verkligen förstår att du ska berömma dig själv för att du väljer bort alkoholen. Det kan vara ditt livs bästa beslut.
Kämpa på!

Att bara få komma in hör och göra mitt problem publikt kändes väldigt bra.

Tid är verkligen något subjektivt. Dagarna och veckorna utan alkohol känns långa, sega, ibland otäcka men kanske framförallt verkliga. Förut upplevde jag att tiden, och livet, försvann fort och utan att lämna minnen. Semestertid: Upp på förmiddagen vid 11, mer eller mindre bakfull. Vänta några timmar tills ok att ta första glaset, kanske vid 15 eller 16. Sen tilltagande mental dimma fram till midnatt, stupa i säng, sova oroligt och sen upprepa. Om och om igen, och vips var semestrar och andra ledigheter förbi. Vad hände i tisdags? Onsdags? Förra veckan? Ingen aning, dagarna såg likadana ut och hjärnan registrerade inte detaljer. Hade jag kul? Var jag glad, eller till och med lycklig? Knappast, eller vet ej. Hur upplevdes jag av andra, av nära och kära, barn, kollegor? Vem vet - inte jag. Allt försvann i ett likgiltigt och utslätat töcken. Nu medveten om både bra, och dåligt, men med en upplevelse av att det finns tid. Värt ganska mycket, och en av alla anledningar till att jag tänker ta mig igenom och ur detta extremt osunda beroende trots stunder av ångest och uppgivenhet. Det där med att hantera svåra känslor utan att droga bort både bra och dåligt är en historia för sig, och jag tar en dag i taget. Har egentligen ingen som helst anledning att må dåligt förutom av de demoner som skapas av mig själv. Jag får kriga vidare mot dem, men utan den sövande, fördummande och livsfarliga alkoholen. Hur svårt kan det vara?

Ja en dag i taget är nog tidsperspektiv och gör man rätt saker om än hur små varje dag så tänk bara hur långt du kommit om du ser bara ett halvår bakåt? Hur du var och kände för bara nån månad sen? För att nu i alla fall kunna känna du fattat ett beslut, stått upp för dig själv och valt väg framåt. Jag önskar jag hade mer av den beslutsamheten också just nu. Men en dag i taget framåt är nog ?

Tack för peppen! Det uppskattas, ja. Man kan ju säga att jag är väldigt novis på detta. Så att faktiskt ha börjat dricka som gjorde och att sluta är helt nytt för mig. Men läser mycket härinne och det hjälper faktiskt.

Det är ju fortfarande dag två så jag vet ju inte hur kommande dagar känns ang. det. Men just nu känns det som att jag kommer kunna hantera det utan problem. "Jag är helt enkelt en sån som inte dricker". Det ekar i mitt huvud, så jävla bra citat.

Hej å välkommen!

Var nykter 1 dag, bestäm sedan för att dubbla antalet till 2 dagar, dubbla till 4 osv, små steg i början men det ger en ränta på ränta effekt så att säga.
Har för mig att jag läste det i Berras tråd.

Mitt råd är bestäm dig för att sluta, drick inte mer oavsett. Punkt.

Mvh

Bra jobbat, firar 4 veckor i dag, det går.. och är enklare och svårare än vad man någonsin kunnat tro. Tänk på att leva i nuet, ta dag för dag och checka dig själv och verkligen fundera hur du ska göra när suget/situationen kommer då det förut låg nära gtill hand att dricka... Lycka till, du verkar vara motiverad,detta fixar du!

Gott jobbat. Jag ska försöka undvika sådana sociala grejer i två veckor iaf... Starkt

Jaa det känns som jag tar ett steg i taget. Det är nog bra att allt tar tid. Jag känner att det är jobbigt för varje grej jag måste besluta, men efter några dagar så lättar det igen.
En dag i taget?

Hej, vet inte om man får ställa en konkret fråga men jag provar. Jag har levt med samma man i 27 år, han har druckit mer eller mindre under hela vårt förhållande. Jag har lyckats lämna honom två gånger, men han har båda gångerna visat sig från sin charmigaste sida och fått komma tillbaka. Vi har två döttrar i 20 års åldern som fortfarande bor hemma. Drickandet pågår ofta i perioder som följs av ånger och ibland några AA möten, men denna gången är det annorlunda. Han har ingen ånger och visar en aggressiv sida som gör mig rädd. Främst tar han ut ilskan på en sv våra döttrar som han anser är boven till att vi inte kan bo ihop, han ser inte det är hans drickande som är problemet. Misstänker att han tar något mer än alkohol eftersom han nu uppvisar en helt ny aggressiv sida.
Vi har börjat diskutera bodelning, att jag ska lösa ut honom, men det är jätte svårt att komma någon vart. Han ör bitter och arg och säger bara att jag försöker lura honom igen oh denna gången ska han göra det surt för mig. Har någon tips på vart man kan vända sig? De två tidigare gångerna har det gått att diskuterar men nu är han bara arg och ändrar sig hela tiden. Vi är gifta.

Tack på förhand

Några saker som har funkat för mig och som man från dag 1 när man nått sin botten och ska ta sig upp är ett måste att ha är strategier för att hantera sitt sug.

1. Lär dig förstå vad sug är/hur det beter sig/när det kommer - i samband med mitt program jag genomgick här på alkoholhjälpen fick jag tillgång till en logg att logga mina sugsituationer. För mig var eftermiddagarna en återkommande punkt i loggen, när jag kunde mig se det mönstret på papper så vart det enklare att veta när suget som oftast dök upp.
2. Sug är ofarligt. Bli inte panikslagen när du känner ett starkt sug över att dricka alkohol, chilla istället, jag brukar till och med hälsa på suget och säga att det gärna får vara där men att jag inte kommer agera på det.
2. Andra saker att göra - en plan för vad du gör när suget kommer, för mig var det att direkt dra på mig löparskorna och springa, eller ta en promenad, kunde jag inte det (typ nattetid) så drog jag på en serie på Netflix för att fokusera på något annat. Vad som helst funkar, bara man har det som en alternativ handlingsplan redan uppgjord från början.
3. Pausa situationer/relationer som förstör för din nykterhet ett tag framöver.
4. Sömn, kost och motion - regelbundenhet i schemat på dom punkterna är viktigt!
5. Se till att anförtro dig till någon - skriv av dig här, alla tankar när suget är på väg/är där/har varit där. Eller ha någon IRL som du bara kan slänga ur dig att du är sugen - snacka om att det hjälper att bara säga det högt så någon annan hör!

Mod och styrka,
Dee

Fyra veckor är ju jättebra! ???

Jag tror InteMera att vi blir så slut och tappar all kraft när vi kämpar med att leva med någon som dricker. Vi har så mycket tankar och vet inte hur vi ska reda upp allt.
Jag tror det tar enorm tid att kunna förlåta allt som hänt under alla år. Så även om din man blir nykter så tar det ju tid. Tid för dig att komma ikapp och dessutom mannen som ska kämpa med nykterheten.
Ja det är ett stort jobb. Båda måste vilja.
Bra att du kan vara snäll mot dig själv och se de små ljusglimtarna. En dag i taget.

Välkommen hit till forumet! Ja, det är inte lätt att veta vart man ska vända sig när man äntligen tar steget att börja söka efter hjälp. Berätta gärna något mer om ditt missbruk. Mår du väldigt dåligt så ring gärna Alkoholhjälpen så lotsar de dig vidare. ?

Ikväll gjorde jag service med en annan kvinna. Jättefint möte. Massor med folk trots att det fortfarande är semestertider. Skrev upp mig på nästa vecka också. Lika bra att smida medan järnet är varmt! ?

Hur går det för dig Azalea? Blev lägenheten din så du äntligen som du säger kan få en egen dörr att stänga om dig? Hoppas du kunnat finna stunder av lugn mitt i allt som händer! Kram!

Något sällsynt har inträffat och mannen har själv sagt han borde sluta dricka helt för att det bara leder till bekymmer. Vet inte riktigt vad allt han ställde till med förra gången på fyllan på krogen, då vi andra åkte hemifrån redan vid första tecknen på förestående fylleslag. Han var dagen efter ångerfull vilket han aldrig egentligen tidigare varit.

Det som nu är så svårt är att han genast förväntar sig att nu ska jag vara glad och allt ska vara bra för att han sagt förlåt en gång för att han var elak och för att han sagt han ska sluta dricka. Passade på att påtala att jag ser redan dagen innan när han vill dricka och han blev helt förbluffad, det hade han aldrig tänkt på att det skulle märkas att det där suget på riktigt syns utåt. Berättade ärligt hur jag och barnen upplever saker när han dricker, vad det är vi inte står ut med. Krävde inget och anklagade inte, pratade i jag form för jag har rätt till min upplevelse som är min sanning och mina känslor. Mina känslor kan jag ta ansvar för och kräva bättre handlingar av mig själv, han måste göra arbetet med sig själv och det är inget jag kan påverka. Jag har ingen större förhoppning att han ska verkligen klara av att låta bli att dricka, några veckor framåt är bakis ångesten glömd och allt börjar om. Tror han är bättre på att ljuga för sig själv än vad jag är på att inbilla mig att flodhästen i vardagsrummet skulle ha flyttat ut på riktigt. Jag tror den ännu gömmer sig i garderoben, för jag kan ännu höra den ;-)

Jag känner idag en sån sorg över hur allt blivit, ett enda trassel av svåra känslor, omöjliga beslut och besvärliga situationer. Har en tyngre period med mycket motstridiga känslor och har just nu väldigt svårt att se vad som är rätt väg framåt. Har tappat kraft och mod och känner mig vilsen. Orkar inte engagera mig i förhållandet nu fast mannen verkar försöka bjuda till, kanske kommer tiden ikapp oss och vi löser det eller så går luften ur helt och hållet. Inget känns riktigt bra just nu, livet skaver både hemma och på jobbet och målet med ett mer harmoniskt liv känns just idag som en inbillad utopi jag aldrig nånsin kommer uppnå.

Klamrar mig fast vid pytte små ljusglimtar, en kram av barnen, en skön dusch eller ett gott skratt med en vän. Försöker vara snäll med mig själv, antar att klarheten kommer tillbaka bara jag låter tankarna vandra fritt.