Senaste kommentarerna i forumet

Kväll nummer två. Allt är fortfarande lugnt. Lite tjock huvudet fortfarande men inget annat. Jag är så stolt över mig själv, vi har blivit bjudna på en provning som involverar alkohol och jag samlade mod till mig att säga att jag inte ska dricka. Jävlar vad skönt.

Tack för bra svar. Ja du det är verkligen inte lätt, men hittade denna sidan och hoppas på det bästa :)

Ja hon godtog min ursäkt, men jag känner på mig att hon fortfarande är arg på mig. Ja hon bekräftade att jag hade problem, men hon skrev till mig att hon är glad att jag inser vad jag gör och att jag tar tag i det, hon vill ha tillbaka mig som den glada och positiva människan jag en gång var. Så det fick mig att vakna ännu mer.

Idag fick jag sådan ångest och stod i duschen i 20 min och bara grät. Var tvungen att sätta mig ner, och kunde inte ta mig upp. Men så gjorde jag det ändå, och lyckades peppa mig själv. Jag är trött på att må dåligt och att ångra saker hela tiden. Jag måste hitta mig själv igen, och det kommer ta tid men förhoppningsvis så har jag hittat glöden igen.

tack för att du tog dig tid att svara och det känns väldigt upplyftande. Jag ska kolla upp självhjälpsprogrammet och testa, alltid värt ett försök. Idag har jag hållit mig borta från frestelser och börjar närma mig ett steg närmare att sluta med cigaretter med. Så känns väldigt positivt.

Grattis Skrållan är väl kanske fel ordval, men du har varit så stark och klarsynt och modig och kommit så långt! Du har verkligen bestämt dig för att slå in på en ny väg och insändandet av skilsmässopappren är bara ytterligare ett konkret steg på den vägen. När allt det praktiska är ordnat med hus och papper ska du se du snart börjar se de verkliga fördelarna av att du slagit dig ut ur dimman och kan börja leva som du själv vill för första gången på länge! Hoppas det trots vemod även kan kännas som en lättnad att steget nu är taget.

Tack, det ska jag göra kändes en väldig lättnad att ta tag i det jag uppdaterar ?

Har inte hittat något jag känner att jag fått rätt stöd av. När jag googlade häromdagen hittade jag olika konversationer här. Känns som om det här kan vara rätta stället för mig. Känner plötsligt hopp!

Har inte hittat något jag känner att jag fått rätt stöd av. När jag googlade häromdagen hittade jag olika konversationer här. Känns som om det här kan vara rätta stället för mig. Känner plötsligt hopp!

Dag 3. Mycket att göra på jobb. Har ätit gottoch druckit Fanta till. Bokat biobesök imorgon så jag får något annat som bryter vardagen. Är faktiskt stolt över mig själv. Barnen är inte hos mig denna veckan och då brukar jag dricka mycket mer när jag är själv. Dag 3 snart över. Hoppas bara att jag kan sova inatt nu när det äntligen blivit lite kallare...
Tack till alla som stöttar!

Snyggt jobbat! Kramar Miss Hyde

Naturligtvis mår du dåligt över dina återfall och att dina relationer fick en släng av sleven också.
Vad fick dig att falla, de två kvällarna? Kan vara värt att analysera det så att det inte händer igen.
Slicka sedan såren, be om förlåtelse och blicka framåt istället för att älta för mycket.
Klokt och bra att du inser att det är NOLLTOLERANS som gäller framöver! Men var på din vakt, du är känslig nu, tror jag.
Lycka till!

Tack för feedback Femina och Calici :) Femina, du har så rätt, en sak i taget, vet ju att det är så. Känner dock att det mesta hänger samman för mig och alla mina dåliga vanor är mer än dåliga, de är destruktiva. Men andas och försöker överleva och låtsas som att jag inte bryr mig.

Calici, jag tycker definitivt du ska sätta dig ner och skriva, känns det för kaosartat så gör en gammal hederlig mindmap så du får styra upp tankarna innan och dela upp det. Bara ett tips :) Och skriv för dig själv, inte för någon annan, det är det jag gör nu :)

I dag har jag flyttat massa saker i förråd till nya förråd i nya lägenheten, har åkt och kollat på allt mellan golv och tak, litterally! Är helt slut.

Är med min kära mor och har fått hjälp av henne. Hon är så fin på alla sätt och ställer upp, men hon har ett tempo som jag inte hinner med. Hon har till ytters aldrig haft några problem någonsin och klarar allt (för man måste ju bara göra det). Jag behöver så mycket återhämtning och hon förstår aldrig det. Hon säger att det är lugnt, men jag tycker mig se suckar, dömmande ögon osv. Säger jag något om att jag känner så, så förstår hon inte. Men jag är väldigt känslig med sånt, så skulle hon känna något så skulle hon aldrig heller säga det, för då skulle jag bara bli ledsen. Suck, varför kan man inte bara vara öppen och det kan vara bra. Men med min bräckliga själv så klarar jag inget, får jag ett litet bakslag, så kan jag mycket väl ta till flaskan igen :( men hoppas inte på det.

Fan så jädra tragiskt jag är, och varför måste jag fästa sån vikt i vad andra tycker och anser om mig? Väljer ju aktivt att inte lyssna för att jag inte klarar av det, väljer ju att aldrig fråga för att jag bryter ihop då. Shit, vad liten och ofullständig jag är som människa. Jag är bara ett skal, Förut trodde jag att det var av kevlar (har ju en kevlarsjäl), men i själva verket så är det mer som en billig linneduk med diskutabel trådtäthet...

Känner min inte ledsen, nere, sugen på att dricka i dag... känner mig bara trött på mig själv och min ofullkomlighet. Vill orka mer, vill vilja orka mer... vill vara som alla andra... samtidigt som alla andra är så konstiga så känner jag mig så normal...

I dag har jag bestämt mig för att inte dricka, istället umgås jag med päronen och firar (i det tysta) att jag varit nykter i 4 veckor :)

Varför, varför ska ångesten ha ett sånt grepp om mig? Känns också som att jag börjar komma i en depression.. utan att veta varför. Känns som att jag tar ett bakåtsteg. Minsta lilla grej får mig ut balans. Som i söndags, får sms från min brukare att jag är välkommen att jobba imorgon(måndag).. men hallå, jag har ju kunder! Det hade blivit missförstånd både från min sida och hennes sida. Ändå bröt jag i det närmsta ihop. Skakade och grät. Jag vet att det är mänskligt att fela ändå känns det som om att det inte är okej för mig.. att just jag inte får fela. Som tur var var min kille vid min sida så ångestattacken blev lite lindrigare. Det positiva med den ångestattacken var att jag inte hade en tanke på att ta till alkohol för att dämpa ner den, det förvånade mig! Så nåt har väl hänt i min sjuka hjärna ? var ute i helgen med båt. Omgiven av alkohol.. men drack inget. Har på nåt sätt inpräntat att det är inte bra för mig just nu. Jag måste vara i mer balans om jag ska prova. Och kommer kanske inte prova. Är det någon här inne som klivit in i en depression trots avslut med alkohol? För många säger ju att det är på grund av alkoholen man får depression. Men tycker det är knepigt om den kommer nu. Sen har jag ett ok över mina axlar, var på healing förra veckan. Och hon sa att jag har blockeringar gällande min kille, att han dricker för mycket och att han borde stötta mig nu när jag har uppehåll. Vet dock inte riktigt hur jag ska lägga fram det.. han super till det så fort han inte har barnen, förra veckan drack han torsdag, fredag och lördag. På lördagen blev han jättefull och kommer inte ihåg nåt. Denna helgen har det tack o lov blivit lite lugnare. Men ändå.. jag vill ju liksom inte att han ska vända på det och säga att det är jag som har problem och inte han. För jag vet det redan och så även han. Någon som har tips? Jag begär inte att han ska sluta men behöver ju inte heller bli dyngrak..
hoppas ni andra mår bra. Kämpa på!?

Hej!

Att komma hit är ett första steg på en lång och väldigt lärorik klättring uppför det där berget, och rätt spännande också för den delen om man är redo och är mottaglig för det.

Tack för påminnande läsning, för mig spårade det för jämnan på ett eller annat sätt på sluttampen av min aktiva karriär, det var endera att jag blev så jävla arg, grinade eller utsatte mig själv och min egna kropp för extremt stora risker etc, det sista som skedde var att jag sista året valde att dricka själv hemma eftersom jag bara duckade upp mina relationer och ville vara ensam med min bästa vän (flaskan) så jag slapp höra om hur det spårade, kommentarer över hur jag drack osv.

Starkt av dig att be om ursäkt, godtog hon den?
Bekräftade hon att du hade problem att kontrollera alkoholen på resan den kvällen?

Det är en sån jädra stor och svår fråga att besvara, som jag egentligen tror att alla har ett eget svar på, som du ställer.
Jag vill inte försöka mig på att besvara den utan instället ge dig ett värdefullt tips som hjälpt mig:
På startsidan av alkoholhjälpen finns ett självhjälpsprogram i 11 steg man anmäler sig till, man får en kontakt från alkoholhjälpen att bolla tankar och reflektioner med - ett otroligt lärorikt program att genomgå som hjälper en att utvecklas som person.
Sen rekommenderar jag dig att vara nykter i 1-3 månader för att reflektera och framförallt utvärdera ditt mående utan alkohol.

Mod och styrka ,
Dee

Grattis till ett bra beslut. Har du någon plan hur du ska gå tillväga? ?

Välkommen hit till forumet. Berätta gärna hur det går. ?

Grattis! Vad härligt att höra. Jag har också bestämt mig. Lycka till!

Tog kontakt men öppenvården och ett första möte i övvermorgon?

Nu var det så länge sen jag skrev här. Blir yr i huvudet av att bara läsa igenom min tråd med alla dagar och regler.
Jag har fortsatt vara ”duktig” - i alla fall för det mesta - men känner mig mer och mer färdig med allt. Som IronWill frågade för länge sen, ”är det värt att hålla på att räkna?”. Då svarade jag JA utan att tveka, men nu känner jag inte likadant.
Jag har bestämt mig.
Är på semester och resa nu och har ägnat tiden åt läsning. Har läst ”This naked mind” och ”The unexpected joy of being sober” och båda böckerna har gjort ett så starkt intryck på mig. Har tänkt tillbaka på så många hemska händelser jag har varit med om med alkohol som bästa kompis, och det är saker jag inte vill vara med om igen.
Jag vill ta hand om mig själv, min kropp och min hjärna. Och jag vill vara en förebild för min unge, som precis börjar reflektera ”varför dricker ni vin om det är dåligt att göra det?” (100/100 i smarthetspoäng, vad fan håller vi vuxna på med?!).
Nu tänker jag för första gången att jag ska sluta helt. Och att det inte kommer att vara någon uppoffring. Att det istället kommer att vara en himla PRESENT till mig själv att inte dricka gift och förkorta livet.

Det låter så klokt det du skriver, jag har också varit där du är, och tänkt att jag måste kunna hitta ett sätt att kunna dricka lagom i sociala sammanhand. Jag har dock insett efter senaste tiden, svårt att sätta fingret på exakt när, att det inte någonsin finns i stjärnorna för mig. Jag kan ha god karaktär och faktiskt bara dricka två glas vin, men det sätter igång min hjärna på ett sånt otroligt obehagligt vis. Jag är så långt ifrån nöjd man kan komma, eftersom jag inte får mer, och går och lägger mig irriterad och stingslig, trots att det är jag själv som satt gränsen på två glas den kvällen. Jag måste, för min egen och min familjs skull, bli den där personen som alltid tackar nej till alkohol. Jag hoppas och tror att det kommer bli bättre för mig att inte trigga igång det där elaka monstret som vaknar till liv i hjärnan efter första klunken. Min sambo och jag har helt olika smak när det kommer till alkohol, så jag kommer inte snegla på hans dricka de få gångerna han köper hem något.
Förstår helt vad du menar med att undvika vissa sällskap, men efter att ha funderat ordentligt, så tror jag inte att jag kommer sakna det så mycket. Jag kan komma på 2 st av mina ganska många vänner, som jag säkert vet att jag får mycket i utbyte av utan alkohol, och vet att de kommer vara stolta och glada för min skull. Sen, som du säger, vad har det nyktra livet att ge? Hur mycket som helst tror jag! Fint att ha hittat någon så snabbt på detta forum som det känns tryggt att bolla med. Jag hoppas du skriver mer när du har tid! :)

Hej alla.

Nu har jag fått ett ultimatum av min fru. Även jag, har vetat att jag haft problem men nog inte velat erkänna det för mig själv.

Lite bakgrund först. Har druckit sen jag var 14 ca nån gång i veckan. När jag studerade på högskola gick det åt skogen då jag nästan drack varje dag.

Jag har levt med ångest hela mitt liv i vintras tog jag kontakt med läkare och fick ssri medicin. Och fortsatt dricka ca 2 gånger i månaden.

Problemet jag har är att jag blir sjukt sugen på mer och kan inte riktigt ta en eller 2 eller 3 öl måste ha mer. Även sugen dagen efter för att få bort bakfyllan. Förra veckan drack jag och min fru jag skulle dricka 5 öl på en kväll. Jag sa att jag skulle handla och smet ut och tog 2 öl på en restaurang för att jag ville ha mer. Min fru kom på mig och nu har jag fått ett ultimatum att jag ska sluta dricka

Tack Spinoza?

Starkt gjort Skrållan!

Inledning:

En sak som jag tänkt på nu när jag kom hem från resa med en kompis. Vi drack knappt något under resan, jag tog en öl till middagen etc. Men så var vi på stranden och jag kände ett starkt sug av att ta en öl, det var det enda jag kunde tänka på nästan och kunde inte koppla av förens jag fått en. Sedan klarade jag mig resten av dagen.

Sedan när fredagen kom så började jag dricka en öl på stranden igen, tog en till... Sedan gick vi till affären köpte på oss alkohol för kvällen. Jag tog en öl innan vi gick till middagen. Sedan blev det en aperol spritz till middagen. Efter det gick vi hem för att byta om för nattklubb: Här ballar det ur för mig. Min kompis tar en flaska vin, medan jag har köpt en whisky och en stor cola, samt 3 desperados som jag dricker upp själv. Nu ska man ju fatta att man är riktigt full redan... Men jag kör på ändå. Kvällen närmar sig sitt slut, jag har black out och vaknar upp på hotell rummet. Jag vaknar av att min kompis sitter på sängen och ser riktigt ledsen ut. Jag känner direkt att jag gjort något dumt och jag kan inte komma ihåg, en minneslucka på kanske 3 timmar.

Hon berättar att jag nästan föll ner för en kant där det fanns massor av stenar nedanför och hon trodde jag skulle ramla ordentligt. Jag ville antagligen bara sitta ner, för jag var för full, men det hade kunnat sluta illa.

Är nu hemma igen efter resan och har sådan ångest. Jag skrev ett långt meddelande till henne att jag var riktigt ledsen och att detta är något jag måste ta tag i. Jag kan inte förlåta mig själv för detta och att jag lät henne ta hand om mig för att JAG inte kan hantera alkoholen. Tänk vad självisk man är. Och det konstiga är att man inte lär sig av sina misstag, man är väldigt duktig på att säga att man aldrig kommer göra så igen, men så går det någon vecka och så är man i samma problem igen.

Det är såhär jag känner just nu, och jag vill ha en förändring, jag menar inte alla är sådana här, utan detta är hur min hjärna går i tankarna just nu.

Jag är trött på att skada min kropp och såra mina vänner, samt min familj och min fästman. Det är nu en förändring måste ske! Därför som jag sökt mig hit och hoppas på att kunna få hjälp.

Så min fråga är:

Hur ökar man sin självkontroll, hur blir man psykiskt stark när man mått så dåligt under en längre tid?

Jag vill sluta med alkohol och cigaretter, jag mår skit av det rent ut sagt. Jag har ingen uthållighet längre och känner konsekvenserna av mina ohållbara val. Man vill ju även hitta något som får en att byta fokus, kanske en ny träningsform etc. Hade varit kul med tips på fysisk aktivitet som får endorfinerna att spruda och få en att få nya sunda vanor.

Ja nu var det gjort. Brevet ligger på postlådan, skilsmässopappren. Känns lite vemodigt. Men jag har ju bestämt mig för att jag inte vill leva som förut. Och jag ska ta till alla medel för att bli frisk från mitt medberoende. Vill inte hamna där igen.

Mår lite bättre idag. Jag känner mig starkare. Jag har insett att jag får säga hejdå till alkoholen nu. Jag är förmodligen en alkoholist, jag har en sjukdom. Jag är fortfarande i förnekelse och tänker att jag kan dricka ett par gånger om året kanske. Men nu ska jag vara nykter. Nu vill jag vara nykter.
Men med denna insikten kommer en ångest. Vad har jag gjort mot mig själv och min kropp? Detta gift som jag stoppat i mig i kopiösa mängder de senaste 12 åren. Usch. Kommer jag kunna förlåta mig själv? Eller kommer jag leva med daglig ångest om eventuella sjukdomar som jag åkallat mig.

Hej igen!
Det var ett tag sedan jag skrev här och nu känner jag att det är dags att skriva av sig lite.
Livet har gått vidare men har dock tyvärr tagit ett återfall. Jag drack 2 ggr denna vecka och båda gångerna slutade det illa. Jag har återigen bestämt mig att inte dricka mer! Dessa två gånger har påmint mig extremet mycket om hur det var innan jag slutade med alkohol. Vilken skillnad livet är så mycket enklare utan alkohol och jag ångrar djupt över mina två kvällars svaghet. Jag är inte bara besviken på mig utan mår riktigt dåligt. Har ni några tips som skulle kunna stärka mitt självförtroende igen? Relationer måste även också byggas upp :(
Jag hatar mig själv för att jag lät mig förföras av begäret och tro att jag kan kontrollera alkoholen!

Det svåra blev när min semester började. Men nu räcker det! Inget mer alkoholintag!
Jag klarade ju 3 månader galant innan jag släppte till 2 kvällar!