Senaste kommentarerna i forumet

Gratulerar till en flygande start med nyktra dagar, terapeutkontakt och nya insikter! Du har redan slutat ? Nu ska du bara fortsätta sluta ?

Hej! Jag har haft Atarax mot ångest under en period. Det är inte riktig beroendeframkallande psykofarmaka, utan gamla tidens allergimedicin som de har kommit underfund med har en ångestdämpande effekt. Ett av mina barn fick det utskrivet redan som 14-åring, och tar det fortfarande ibland som vuxen. Jag tog inte Atarax som ett substitut för alkohol egentligen, men det dämpade ångesten bra för mig. Man får ingen ruskänsla, utan det tar liksom udden av ångestobehaget. Bra att du inser att alkoholen är en bedräglig form av självmedicinering. Ta kontakt med din husläkare och diskutera om Atarax kan vara ett alternativ för dig. Eftersom det är en allergitablett egentligen brukar läkarna vara rätt avslappnade med att skriva ut det. Lycka till!

men verkar inte vara så ovanligt. Fast det är ju upp till honom om han vill ta den hjälp han får eller riskera sitt liv och tacka nej! "Hoppa av" det hela så slipper du åtminstone bli direkt påverkad i ditt eget hem. Vad hjärtat sen känner är en annan sak. Jobbigt för dig, lider med dig♥️

Det är bra att du gör det som du känner känns rätt. Det är så lätt att ramla tillbaka och ge med sig fast man egentligen inte vill.
Bra jobbat

Han har legat 2,5 vecka på avgiftningen. Jag har gjort övervakade besök.
Han är omhändertagen LVM.
Höll på att dö med 5,0 promille
Bil bokad till imorgon för tvångsinläggning, behandlingshem.
Snack om att det kan ta upp till 1 år innsn han kommer hem igen.

Vad tusan händer då? Jo men visst, han snackar sig varm i rättegången på förvaltningsrätten och får åka hem.
Kom just hem till huset i en taxi och är sur på mig för att jag inte verkar glad.
Frågade om han måste göra några behandlingar, men nej säger han. Det är frivilligt..........
Fy f.......n vad besviken jag är just nu. Han som nästan döp ihjäl sig och det var ju inte första gången går bara åka hem igen. Hem och ta upp ditt liv igen och jag står här som en jä...ja nöt och fattar ingenting.
Är så grymt besviken att ingen kontaktar familjen och ens ställer EN liten fråga om hur det fungerar hemma.
Han som är alkoholist står ju givetvis och ljuger sig blå in gör dom och de köper det!!!!!
Fy vad jag ruttnar ihop på hela systemet?

Jag försöker sluta dricka och undrar om ni har några erfarenheter av adhd-medicin och om det kan påverka suget negativt eller positivt. Jag äter elvanse och kan inte riktigt fråga min läkare om detta. Kan elvanse stärka mitt sug efter alkohol? Att det påverkar effekten av alkohol vet jag ju...

Ledsen att läsa om att du blev utsatt för ett så avskyvärt övergrepp... Där är återigen en punkt där vi har liknande upplevelser. Så långt bak i tiden att de faller i glömska, men ändå har format de vi är idag. Även jag levde det dekadenta levernet i min vilda ungdom. Om det har till följd av övergreppen, eller om övergreppen var en följd av situationerna jag utsatte mig för... Det vet jag inte än idag. Hönan, ägget, hönan, ägget... Min vilda period varade inte så värst länge dock. Just innan 20-årsdagen träffade jag min stadige, lugne, känslomässigt sunde man, och ett drygt år senare födde jag vår ”hoppsan”. Jag har alltid sett det barnet som min räddande ängel. Anledningen jag behövde för att ändra kurs i livet.

Vad gäller ätstörningarna så tror jag i mitt fall att det är maktlösheten jag för ett livslångt krig emot. Det är så mycket i livet, både smått och stort, som man står helt maktlös inför. Men sin kropp kan man faktiskt styra med järnhand. Och när jag dricker är det känslan av maktlöshet jag sköljer bort med vin. Och när jag är deprimerad är det maktlösheten jag vältrar mig i... En inlärd hjälplöshet som prackats på mig sedan barndomen, av föräldrar som tagit till alla medel, även otillåtna och oförsvarliga för att kontrollera. Maktlösheten är fienden jag slåss mot än idag, och den antar så förvillande många olika skepnader att det till slut är mig själv jag slår på.

när jag läser - nej, nej... Visst tömde du ut? Kram / mt

För inte så länge sedan klarade du 16 dagar utan alkohol och skrev det i en tråd här. Du var nöjd med det samtidigt om du önskade att du skulle fortsätta ta dig själv och din hälsa på allvar. Du tittar in här nu några veckor senare och startar en tråd, kanske var meningen att skriva något mer eller inte, men om du vill berätta gärna mer för oss hur du har det just nu och hur det går med alkoholen.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har problem med att jag smådricker ofta, och att jag ibland blir helt för full. Ja är snäll när jag blir det men jag får fruktansvärd ångest. Jag har även problem med panikångest och att dricka dämpar min ångest tillfälligt. Jag förstår att situationen inte är bra och jag måste ändra mig. Har någon provat något läkemedel som är ångestdämpande? Har det gett samma effekt som sprit?

Hej Miss Hyde! Det var som du skrev om mig... jag har dock inte varit nykter lika länge... men känner igen mig i allt du skriver.. sitter liksom du själv nu. Ensam. Övergiven. Blivit dumpad av min nya pojkvän som jag skulle haft semester med denna vecka. Barnen är med sin far på "vårt" traditionella sommarställa… tyvärr dricker han som han brukar göra. Så nu vill jag ju helst bara åka dit och hämta barnen... som tur är är min bror där med sina barn denna vecka... vilket lugnar mig lite. Men han så en sak innan vi la på idag...- Syrran, jag verkligen förstår varför du lämnade honom. Hur har du stått ut? Det var så skönt och höra det.... alla minnen kom tillbaka (vi flyttade isär vid årsskiftet men hade gemensam semester förra sommaren trots att vi precis då bestämt att skiljas).. Han satt och drack, skulle alltid ha middagar hos oss med folk... jämt fest... inget lung över huvud taget. Jag fick alltid ta barnen.. förutom det sista året då även jag drack för mycket... sen snarkade han hela natten så ingen fick sova... vaknade upp och luktade "bakfylla".. rödsprängda ögon och fylleplufsig... så jävla äcklig.. F-låt, nu gick jag in på ett helt annat spår. Jag har liksom du fokuserat på karriär för jag ville verkligen inte bli en hemma mamma... var inte en sån typ.. vilket gjorde att vanan blev att ta ett glas vin på kvällen för att lugna ner mig... sedan blev det fler såklart. Nu har jag bestämt mig... får inte förekomma en droppe... annars går jag under. Och jag kommer aldrig förlåta mig själv då. Barnen är prio. De måste få en lugn uppväxt... och eftersom deras far inte tycker han har problem är det extra viktigt nu för mig att sluta dricka. Men herregud... vad rädd man är. Man är både stark och skör på en gång. Försöker just nu koncentrerar mig på 3 saker... de mest grundläggande i livet. Mat, motion och sömn.... och Miss Hyde! Jag tror ändå... långt inne i själen, även om den är grovt skadeskjuten nu.... att vi kommer Klara Det Här.. Det bara är så... det finns inget alternativ.... Tänker på "vaknätterna" man hade när barnen var sjuka och man aldrig sov. Om jag klarade det.... ska jag Fan e mig klara det här!! önskar oss båda lycka till! kram på dig!

Bra dag igår, särskilt kvällen. Gick och lade mig tidigt för jag kände mig trött, men sömn blev det inte förrän 05:00. Får nån slags dödsångest precis när jag skall somna. Känns som att jag dör om jag somnar, och det är ju inget vidare kul. Överlevde och vaknade vid 11. Nu lätt illamående efter att ha ätit lite lunch. Över medel i mående under dessa veckor, men inte nån skön känsla och har ingen lust med något. Det blir soffan och tour de France hela eftermiddagen. Trist liv just nu men intalar mig att detta är ett långsiktigt projekt.

Du sätter fingret på en sak jag inte har tänkt på - när man börjar bli hälsosam triggas den ätstörda delen av hjärnan igång! Helt sjukt. Handlar det om att man vill komma i drömform på fem röda sekunder (alltså en destruktiv typ av hårdbantning) eller är det en inre domare alternativt ett kontrollfreak i en som härjar? Eller bara självbestraffning, som ett slags självskadebeteende? Jag vet inte, men det är intressant att stöta och blöta problemet med någon som faktiskt har upplevt samma sak. Det är inget jag pratar med vänner och bekanta om...
Jag har inte haft dödsångest sedan barnsben som du (läskigt att dina föräldrar klantade till det så för dig, det har ju färgat hela ditt liv!), men absolut har jag alltid tampats med de existensiella frågorna. När jag var tonåring blev jag bortförd till ett okänt ställe och våldtagen av en nio år äldre man, som skröt om att han samlade på oskulder. Innan den händelsen hade jag min barnatro kvar (Jesus var en idol) och var en präktig, söt tjej; hade knappt smakat alkohol. Jag var bäst i skolan och ville göra skillnad, hatade mobbning och stod upp för alla svaga. Men jag var så ung och naiv på den tiden, förstod inte då att jag hade varit med om en våldtäkt av minderårig - han sa ju att jag var vacker och att han älskade mig. Vad visste jag om sex? Nada. Det var väl så det var, män tar vad män vill ha! Välkommen till vuxenlivet. Världen är INTE god eller rättvis. Jag lyckades manövrera bort gärningsmannen ur mitt liv, pratade aldrig med någon om det. Men jag tror att något i min själ gick sönder. Efteråt havererade min tro, jag började dricka alkohol "på riktigt" (drack gärna snabbast och mest av alla), sökte manlig uppmärksamhet (piece of cake) och blev en klassisk madonna/hora-kvinna i vuxen ålder. Noll självrespekt, noll gränser. Jag har levt ett dekadent liv och allt har tagit ut sin rätt. Det blev VÄLDIGT privat det här inlägget, men jag misstänker att jag är något viktigt på spåren om vad min självdestruktivitet bottnar i. Och det tål att komma fram i ljuset efter alla år. Det trasiga går kanske inte att laga, men jag behöver nog lufta detta med någon KBT-terapeut...
Tack Mirabelle för att du fick mig att tänka vidare. Det gör ont men samtidigt gott.
Kram!

Jag tror på fullaste allvar att många av oss kvinnor har druckit/dricker för mycket pga hormonell obalans. För att inte bli typ galna..
Läst din tråd och det var mycket igenkänning och skratt ? men inser också vilken kamp vi går igenom.

Nu har jag varit hos terapeut och pratat. Fick bekräftat det jag egentligen själv vetat. Jag är en beroendemänniska. Jag kan inte nöja mig med lagom utan det måste vara massor och just nu är det vin.
Ett tag på 70-talet så var det röka..massor under ett år och efter det inget. Slutade röka cigaretter för 8 år sen utan problem och har inte tagit ett bloss sen dess. Nu är det alkohol och jag hoppas att jag även denna gång kan sluta.
Hoppas att komma tillbaka till det kreativa igen...i massor

En dag vill jag också blicka bakåt och kunna referara till, när jag la av att dricka. Jag ska läsa din tråd för att hämta inspiration och hopp. ??

Vad som känns bra för dig även om du fick göra det på ett lite annat sätt än planerat. Du är stark och bra på att lyssna inåt?? kram

Slapp undan klorna denna gång. Men ökad vaksamhet. Måste nog skaffa mig ett stödssystem av vakande ögon. Så jag inte trillar dit igen.

Tack Skrållan ? och jag gjorde något snällt för mig själv istället. En kort resa med en vän väntar. Äkta självkärlek. I got this.

Vill bara pipa till, så du vet att jag fortfarande följer din tråd. Det är inspirerande att se hur du som reflekterande individ, med slående förmåga att observera dig själv objektivt, går från klarhet till klarhet. Det är tuff emellanåt, men det går bra det här! Kram

Fast det känns rätt obekvämt att erkänna det så ska jag avslöja att jag kan spegla mig rätt bra i din beskrivning av din fru och balansen i ert äktenskap... Iaf hur jag var, och därmed äktenskapets tillstånd, när jag var yngre. Eller kanske egentligen innan det livsomvälvande traumat drabbade vår familj och vi fick kämpa oss igenom tillsammans. Omvärdera livet. Tillsammans.

Det ringer litet varningsklockor för mig när du talar om att flytta långt bort, bryta med livet så som det ser ut. En fysiskt förflyttning hjälper inte fruns hyperaktivitet, hur den påverkar dig och balansen i er tvåsamhet. Jag har testat. Flera gånger. Stackars min man... Tvärtom kan en flytt förvärra. Fruns hyperaktiva själ blir än mer beroende av att hålla igång för att känna kontroll över det nya. Du, som önskade flytten hetast, kan lätt bli syndabock och stå i skuld till henne, fjättras än mer av blidkandets bojor...

Du får ta mina spådomar med en nypa salt, för de grundar sig endast och enkom på mina egna erfarenheter. Om din frus hyperaktiva, rastlösa själ och överkrav på effektivitet leder till psykisk ohälsa hos dig så går det inte att flytta ifrån problemet. Det är hon som måste omvärdera både sitt eget och ditt existensberättigande som autonoma individer. Hon måste utveckla en ödmjukhet och äkta acceptans inför att ni är olika, fungerar olika, känner olika och gör olika. Och att det är bra så. Det är tuffa livsläxor att lära. Alla vill inte gå igenom den processen. Jag kan bara lova att det är väl värt det, när man kommer ut mörbultad och tilltufsad på andra sidan. Och ser sin livskamrat, sig själv och livets mening i ett nytt, mer förlåtande ljus.

Tre veckor down, resten kvar. Har än så länge lagt märke till vilka negativa tankebanor jag har. Har alltid sett mig som positiv då jag visar det utåt genom mitt självförtroende. Men jag är ganska negativ i mina tankebanor och hur jag ser saker. Avskyr denna insikt, och den biten av mig som är dömande. Har något godskomplex ibland i tron om att jag är bättre än andra, vilket jag vet att jag inte är. Känner mig i många andra sammanhang och gånger så sjukt mycket sämre. Tankarna är överallt i dag.

Har bestämt mig för att inte dricka i dag, ska måla istället :)

Hej gros19 och tack för ditt svar!

Jag skulle gärna åka till månen om jag kunde få gå i ett program som kan förändra min situation. Problemet är dock det ekonomiska. Jag har skuldsanering som avslutas i december i år och det innebär att jag lever på existensminimum och därtill går det lilla jag har kvar till min son. 11.000 är för mig en omöjlighet att betala dessvärre. Men ska försöka kontakta Alanon och se om de har något här i mitt län åtminstone, bor i Västmanland. Något måste jag göra, jag är 65 och vill leva mitt liv innan det är för sent. Vill att min son ska vara frisk och glad och ta vara på sitt liv så jag också kan göra det. Det här forumet har givit mig lite hopp i alla fall och jag kan få känna att jag inte är ensam i detta elände. Tack och vi kanske hörs.

Att nå sin botten är ett första steg till nykterhet.
Det du skriver Svart, låter som att jag själv skulle kunnat skriva det i ett tidigare liv.
Att ha rätt mindset är nästa steg!

Tre dagars nykterhet är bra kämpat, sömnen kommer bli bättre men det kan ta lite tid. Se till att få något att sova på, dålig sömn är en stor trigger till återfall!

Va skönt att du får hjälp med kartläggningen!
Mod och styrka! ??
/Dee

Men åhhh så jobbigt med en skitdag just som du var igång så fint... De där jävla helvetes ätstörningarna (ursäkta franskan). Jag har också haft påhälsning av hela tankeverkstaden nyligen, men tack och lov lyckats bryta innan allt för mycket handling. Det är ett aber att aldrig gå säker, inte ens nu när man tillhör kategorin ”vuxen och förnuftig”. Det som är så jobbigt är att det sunda levernet med träning, hälsosam kosthållning etc ofta triggar igång den ätstörda delen av hjärnan. Och den är så in i bängen maktgalen ?

Jag tänker på det du skriver om hur vi måste ta vara på livet som vi bara har till låns... Det är kusligt hur lika vi tänker, vilka tankar som plågar oss. Har du också tampats med existentiella frågor och lidit av dödsångest typ hela livet? Jag har dragits med det sedan fyraårsåldern (då de osedvanligt opedagogiska föräldrarna klantade till en känslig fas). Jag tror det är den stora boven bakom ätstörningarna jag utvecklade i 12-årsåldern och senare alkoholproblematik, kanske tom depressionen i vuxen ålder. När jag lever som ätstörd, eller alkoholmarinerad, eller deprimerad... Då tar de existensiella frågorna ingen plats. Dödsångesten lyser med sin frånvaro. Det är när jag lever frisk och så där normalstört harmoniskt som det plågar mig...

Hoppas jag inte gjorde din skitdag ännu värre nu... Vill bara tala om att du inte är ensam. Bättre dagar väntar. Och sämre också. Det är nog det som är livet. Vi får tänka att vi tar tillvara det när vi känner allt, det ljusa och det mörka, utan dimfilter. Kram!

Ditt senaste halvår låter ungefär som mitt, innan jag lade ner alkoholen. Dricka på ångest och när skallen brinner låter bekant ? Beklagar förlusten av din mamma, och att hennes sista år blev som de blev. Härligt att du fick vakna glad, och att du är på rätt spår. Välkommen tillbaka.