Senaste kommentarerna i forumet

Jag instämmer med Skrållan. Det är bara han själv som kan förändra sitt drickande och då är förutsättningen att han har viljan till förändring. Jag har skrivit och följt forumet många år och har just inga illusioner kvar. Läs i olika trådar så ser du själv. Jag skulle understöda avslutningen på den sista meningen i ditt inlägg - men det är förstås du som väljer. Dvs du väljer ditt liv - det enda liv du har makt att förändra. Ha en skön sommar, ta hand om dig? / mt

Stortstädning i 30+ graders värme - detta tänkte jag verkligen inte igenom. Får besök som stannar några dagar om några timmar och väntar som alltid intill det sista innan jag städar kliniskt rent. Ska unna min en A-fri öl när jag är klar, ska sätta mig på balkongen och bara njuta då.

Som tur är så dricker inte sällskapet som kommer hit, så jag behöver inte ens tänka på att hitta en bortförklaring eller något.

Känner mig så tacksam för att allt har funkat så bra några dagar nu, knappt att jag tänker på det. Och kommer på mig själv att jag glömt att skriva här.

Har i vilket fall valt att inte dricka i dag. Ska njuta av nykterheten istället :)

Du kan inget göra åt hans drickande. Det kan han bara göra själv. Jag har försökt allt med min man. Och vi har varit ihop i 20 år. I hans fall har drickandet eskalerat.
Man skulle ju önska att det vore en Quick fix, men så är det ju inte.
Försök att ta hand om dig själv och hoppas du kan ha en skön semester ändå.

Så bra att du börjar skriva här. Många goda råd får man från dom som har erfarenhet av samma saker. Jag skrev på detta forumet för flera år sedan. Men nu öppnade jag en ny tråd. När jag ser tillbaka på det jag skrivit för flera år sedan, så är det samma nu. Mannen dricker sig full fredag, lördag och några öl söndagar. Ibland även på veckorna. Inget har blivit bättre de åren jag väntade på att han skulle bli nykter.
Jag har nu ställt ett ultimatum, ingen alkohol och behandling. Han kan inte sluta dricka så nu har vi bott isär i 3 månader. Han har tecknat sig för en lägenhet och jag också. Vi håller på med huset så att vi kan sälja det.
Jag kände att jag bara hade 2 val, trots att jag älskar honom, och det är att stanna och acceptera att han dricker eller att gå. Jag har provat allt. Jag kan inte få honom nykter.
Det är ju värre för dig som har barn. Vi har inga barn tillsammans.
Så jag tror även om du stannar, så kan du inte få honom nykter. Det jobbet måste han göra själv.
Det har inte varit lätt att lämna, men undan för undan blir jag starkare. Hittar glädje igen. Och jag är så tacksam för att jag har ett brett nätverk med släktingar och vänner jag kan prata med när allt känns tungt.

Hoppas allt är bra med dig. ?

Vet inte om du läser här, men vill berätta att jag skickat ett meddelande på Messenger till dig. Lätt att missa om du inte brukar ligga in på AH-kontot.

Kram

Efter läsande på andra forum har jag insett att jag verkligen inte är ensam med att ha vinet som en bästa kompis.
Att umgås med min bästis vinet är en stund då jag känner en slags frid, jag är lycklig och framför allt är jag inte ensam. Oftast umgås jag med min bästis vinet framför något bra tv program gärna, realityserier och i serierna dricks det mycket också vilket får mig att må bra, jag är inte onormal jag dricker inte för mycket tänker jag och jag känner mig ännu mindre ensam.
Men jag dricker för mycket och för ofta. Jag har inte kontroll. Jag kan lova mig själv på morgonen när jag vaknar att idag ska jag inte dricka, men när klockan slår 4-5 (ibland tidigare) ja då kommer suget och jag tar ett glas vin.
Jag dricker inte varje dag, har insett att jag är en periodare och när jag dricker blir det max en flaska vin, ibland mindre, men de är för mycket. Men de som skrämmer mig är att jag inte kan lita på mig själv.

Jag gick med här och lovade mig själv att vara nykter i 90dagar. Jag klarade 25 dagar sen drack jag igen. 5 dagar i rad drack jag och nu är jag här lite smått bakfull från igår och jag inser att jag har verkligen ett problem.
Jag har "insett" det tidigare också, men nu känner jag mig rädd. Att jag förlorat min karaktär helt och hållet och vem vet vad som kan hända utan några gränser, hur långt min konsumtion och alkoholism kan gå.

Jag var trött och förtvivlad när jag skrev gårdagens rätt så röriga inlägg. Vad jag undrar över är vad som är bäst för barnen: att stanna kvar i en relation fylld av bråk där jag ändå lyckas ganska bra med att vara en buffert mellan barnen och deras stundtals berusade far eller att lämna honom och riskera att han ska vara själv med barnen varannan vecka? Är det vettigt att stanna i relationen och försöka stötta honom så gott jag kan så att han kanske, kanske blir nykter? Han har ju trots allt viss insikt i sitt missbruk. Någon form av kärlek har jag ju såklart kvar för honom och jag har svårt att se hur jag ska kunna leva utan honom som jag har bott med så länge, men jag vet inte vad som är uttryck för flera års medberoende och manipulation och vad som är ”verklig” kärlek.

Igen mig i era berättelser. Alkohol har funnits i min hela uppväxt. En mamma som senare fick problem med det, hon är nu pensionär men dricker faktiskt mindre. Pappa dricker ibland, drack rätt så friskt när han var yngre men har avtagit med åldern. Men bägge smyger med det. Pappa har mindre problem ön mamma så han smyger med det för hennes skull. Mamma passar på när inte pappa är hemma. Och så jag själv då. Alltid haft ett normalt förhållande till det. Men för fyra år sen träffade jag en kille som utsatte mig både för det ena o andra. Han drack en öl varje dag. Han tyckte jag kunde ta ett glas vin. I början sa nej. Men ju mer saker som hände så kunde jag inte säga nej till slut. Ett glas blev två. Och så fortsatte det. Det blev alkohol 2-4 ggr i veckan. I ca 3 år. Ibland mindre och ibland mer. Har hög tolerans. Men förra året tog det slut. Och jag träffade en ny. Och jag minskade. Han fick mig att må bra. Men jag fortsatte att dricka när jag var själv. Men minskade lite. Började tänka. Så i december bestämde jag mig för att förändra mitt liv. Ta ett vitt år. Det är tufft då min kille dricker mkt och ganska ofta. Men snart har jag klarat 9 månader. Och tankar hela tiden på det. Men en tro på att det går att förändra. Att jag kan dricka normalt igen. Om man mår bra i sig själv. Vad tror ni?

Hade det exakt som du beskriver läääänge.
Sen en dag ramlade jag över kanten och kroppen och hjärnan behövde promille i systemet dygnet runt. Kunde inte fungera eller gå normalt utan sprit i kroppen. Det år hemskt. Vad är din taktik för att ha längre uppehåll? Vill bara vänligt varma för att uppehåll inte brukar hjälpa, man halkar tillbaka direkt där man slutade när skiten fått grepp i en. Jag själv hade säkert 30 uppehållsförsök.
Tips 2 är att ta den hjälp du behöver - antabus? Beroende-terapeut, AA, 12-steg etc..::
Lycka till och hoppas du lyckas bryta mönstret. Men det är tufft att göra själv utan hjälp.

Tja! Efter MÅÅÅÅNGA års dagligt krökande med ett fungerande socialt liv, arbete samt barn så tänkte jag att nu måste saker och ting förändras, sagt och gjort, jag började med två veckor vitt, tog sen en helg med lite "lagom" party, trillade snabbt dit och sänkte några kalla på vardagskvällarna i ett par veckor. Insåg att jag inte kan hantera det på ett vettigt sätt så nu är jag inne på fjärde vita veckan och har slutat planera mitt liv efter att kunna ta nästa bira... Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det ibland men det känns mer rätt att låta bli just nu. En liten märklig sidoeffekt i mina ögon är att jag kan köra bil när jag vill nu för tiden :D Till råga på allt så är jag inne på första semesterveckan men det funkar faktiskt riktigt bra. Nu är jag ute efter lite tips för att inte få för mig att börja igen... Jag har faktiskt hittills inte ens varit nära att testa igen, har umgåtts med folk som dricker, det finns ganska mycket alkohol i hemmet, handlat på bolaget åt sambon som för övrigt dricker MYCKET sparsamt, hon dricker sådär irriterande ni vet, ett glas vin räcker i 1-2 timmar och sen inget mer den veckan :( Nåja, jag inser till fullo att jag inte kan hantera drickandet som det är nu och jag antar att det är ett steg i rätt riktning? Ha det bäst och så hörs vi framöver. Peace out!

Det är ju lätt att skylla allt på andra, men även om mycket skit kommer från andra så är det ju ändå jag som häller i mig giftet. Jag vill sluta dricka och få tillbaka ett riktigt liv, för detta måste jag hitta mig själv. Sen om det innebär att jag måste separera från min fru eller inte får jag helt enkelt se. Kan jag bli nykter och hitta tillbaks med henne, vilket ju är vad jag helst vill, så är ju det det bästa. Men jag är mycket tveksam att det blir bättre med henne om jag är nykter, hon är fortfarande samma perfektionist och kommer fortfarande ha samma krav. Men om jag kan hantera det på ett annat sätt så kanske det kan gå.

Hur som helst, jag känner att jag druckit klart. Har haft så mycket skit med alkoholen sista åren. Många incidenter som helt enkelt inte är okej, de flesta har jag haft själv så ingen annan vet om dom men vissa har ju hänt hemma efter att barnen lagt sig. Det finns inte längre utrymme att skylla på andra, jag har problem med spriten och jag måste sluta för mitt eget bästa.

Dricker väldigt sällan och känner inget sig av att dricka i vanliga fall, kan lätt vara utan alkohol i en månad. Men när jag väll ska dricka blir det ofta på fest och då blir jag alltid för full, kan inte sluta dricka... Blir alltid fullast på festen spyr ofta när jag kommer hem har sedan jätte mycket ångest i en vecka senare!

Hej jag är ny här vet inte vem jag ska prata med och behöver skriva av mig. Jag och min sambo har bott ihop 2år. I början när vi blev ihop sa han att han inte drack. Sen flyttade vi ihop några månader i så märkte jag han drack väldigt mycket, varje helg och ibland även mitt i vardagen. Jag sa ifrån efter de gått ett år att jag gör slut om de inte minskar. Alkoholen har minskat men de är kvar varje helg ska han dricka fredag, lördag söndag mellan 3-8 öl. Spriten försvann ett tag då han blir så jobbig och ska bara bråka när han dricker starksprit.

Nu är de så att han fått semester v30 så fredag, lördag,söndag och nu v30 måndag, tisdag, onsdag har han druckit. I lördags Blev de 10 öl, 2glasvin och i går 5 öl sen starksprit. Jag vet inte vad jag ska göra säger så de inte spårar? Jag tog semester idag Torsdag och vill inte alkoholen förstör våran semester.
Finns de något jag kan göra?
Han säger han inte har alkoholproblem och han gör hellre slut än söker hjälp för något han inte har. Han säger att alla som har semester och är runt 30 dricker varje dag och att de är jag som är konstig som aldrig dricker typ. Starkspriten kom fram igår och jag mår så jävla piss när han är full och jag dricker typ aldrig då jag inte gillar smaken.
Alkohol för mig är lika med ångest och panikattacker.
Går de att rädda sommaren eller är de dags att ta tag i att göra slut för mitt eget bästa?

Ibland kan ju mannen "busa till det" o säga ska vi har varsin liten jäkel? Typ en kall vinterdag, värmer gott typ. Jovisst. Han nöjer sig ju med det pyttelilla snapsglaset, en annan går och tar 3 påfyllninga när han inte ser. Suck!!!

Jag skaffade en meditationsapp, Mindfulness när jag blev nykter. Den är mitt stöd i nykterheten och ger mig sinnesro när jag behöver. Försöker starta varje morgon med ett 5-10 min program. På dagen ytterligare ett och så ett när jag ska sova. Det är inte alltid så lätt men med träning så blir det ett stöd. Jag mår bra av guidad meditation.
Välkomnar dag 11 och ska ut på tur med min bästa vän nu på morgonen. Han är fyrbent, strävhårit och har grå mustasch. Han är icke dömande, alltid glad och pussar mig gärna ☺??.
Tjingeling

Hej, ny här. Var ska man börja, jag går rakt på sak. Lever välordnat liv med familj och bra jobb. Maken har inga alkoholproblem, det har däremot jag och det har jag väl egentligen erkänt för mig själv länge. Dock ej för någon annan, skulle skämmas ihjäl. Jobbar långa dagar, hämtar barn på förskola, kommer hem, påbörjar mat i väntan på att mannen ska komma hem. Då börjar jag leta efter någon form av alkohol. Finns det box hemma så sveper jag lätt ett dricksglas vid spisen. Kanske ett till. "För att varva ner". När jag hör ytterdörren så hinkar jag snabbt i mig några extra droppar innan jag stuvar in glaset i diskmaskinen. Så kan en typisk vardag se ut. Sen blir jag ju trött så tidigt att kvällen inte ger något. Finns inte vin hemma går jag och "huttar". Tar vad som finns. Huttar mannens "finrom" fast den är äcklig, snaps eller vad som nu finns. Egentligen vet jag inte varför jag gör det, för nåt trevligt rus infinner sig sällan längre. Om det gör det så försvinner det så fort så då måste jag gå och fylla på ganska omgående. I smyg givetvis.
Har vi box hemma kan jag mycket väl gå och ta i ett dricksglas i tvättstugan mitt på dagen av ren tristess. Som tur är vill mannen oftast köra om vi ska nånstans.
Mannen har påpekat "att det dricks lite väl mycket här hemma, var är all gin?" Men då skyller jag på stress, självmedicinering osv. Har ju en hel del hälsoångest i botten, och alkohol tar ju udden av alla symtom o man går inte och känner efter lika mycket.
Gick hos nån KBT människa för hypokondrin, men det gav inte mycket. Han satt mest och ritade krumelurer och hummade...
Vart vill jag komma med detta då? Igår blev jag återigen så trött på mig själv, vi skulle ha varsin drink på altanen, låter ju mysigt eller hur! Men det räcker ju inte för mig. Blev en till, och medan mannen nattade barn så började jag hutta en massa annat. "För att somna gott". Jo visst, vaknade å andra sidan 02, svettig.
Såhär är det alltid. Kan aldrig nöja mig med rimlig mängd. Folk skulle bli chockade om de visste hur mkt starksprit jag kan hälla i mig.
Skäms ju för att jag ofta sitter berusad vid middagsbordet en vanlig vardag. Blir sällan riktigt full så jag blir bakis, men jag kan ju inte låta bli! Det är ju var och varannan dag. Och aldrig bara "ett glas".
På middagar och andra tillställningar där det erbjuds vin, är mitt glas alltid tomt först, man undrar ju vad folk tänker.
Det här blev nog ett rörigt inlägg!
Nåja.. idag tänkte jag försöka mig på ett längre uppehåll. Eller i iallafall inte dricka nåt idag! Vi får se hur det går.

Så jag tog bort dubbletten. Ibland blir det så ?

Läs i våra trådar så kommer du snabbt se att du inte är ensam. Du har redan tagit ett första steg.
En dag i taget och ibland endast en timme i taget. För mig är forumet ett jättebra stöd, men också kunskapsmässigt. Det finns mycket kunskap här och en härligt vänlig ton, uppmuntrande och stöttande.
kram

Ska det vara nödvändigt att använda någon slags sömnmedicin för att få sova? Oerhört svårt att få ro i kroppen när det skall sovas och är tyst och mörkt. Känner varje hjärtslag, både de regelbundna och de förbannade extraslagen. Har haft extraslag (VES och SVES) så länge jag kan minnas, även innan jag började dricka för mycket. Tyvärr lugnas de av alkohol, åtminstone för stunden, vilket varit en av mina ursäkter för att dricka. Nu finns inget som lindrar, så allt känns mer och kraftigare. Särskilt när jag försöker sova. Skitjobbigt men intalar mig som vanligt att det är ofarligt. Vilket även läkare konstaterat när jag blivit undersökt. Fast just nu, strax efter kl 01, hjälper förnuftet föga. Lyssnar på ljudbok som distraktion. Kanske lugnar ner sig om någon timma eller två. Tur jag har en fru som vet allt, stöttar till 100% och som sover här bredvid, annars hade det nog blivit några öl imorgon...

Skulle verkligen behöva råd från er. Jag känner mig så ensam i detta.

Min man sedan 15 år tillbaka är alkoholist.
Han har alltid haft ett avvikande sätt att dricka på, blivit för full, betett sig underligt, sagt elaka saker på fyllan osv men de senaste åren har detta sakta utvecklats till att han under en period drack nästan dagligen och däckade på soffan vid ca 21 tiden varje kväll. Dessutom blir han aggressiv ca 1/10 gånger han dricker och skrämmer mig och barnen med skrikande och obehagligt beteende. Han har t.ex hotat att döda mig några gånger på fyllan ”för att få ut min livförsäkring”, kallat mig för ”feta kossa” eller ”feta hora” osv framför barnen. Han har hela tiden skött sitt jobb utmärkt även om han mot slutet av ovanstående period av våra liv vid något tillfälle åkte skitfull till jobbet och sov där (men inte blev upptäckt) samt kört bil efter att ha druckit minst 3 öl, något han tidigare varit oerhört noggrann med att aldrig göra.

Jag har bråkat, tjatat och ställt ultimatum. Jag har hotat med att lämna honom och försöka ordna egen vårdnad om barnen. Numera har vi aldrig alkohol hemma (utöver den han köper i smyg) och han dricker aldrig öppet framför mig längre. Jag har berättat för min familj och hans men får inte så värst mycket stöd någonstans ifrån. Hans pappa tex tycker att jag överdriver då min make klarar av att hantera ett jobb och därför ”inte kan vara alkoholiserad”.

Han har viss insikt i att han inte kan hantera alkohol och har gjort stora förändringar i sitt drickande. Han har tagit kontakt med beroendevård och har sedan ca 6 månader börjat ta Campral men han dricker ändå ca 1-2 gånger i veckan. Eller med andra ord såfort han tror att han kan komma undan med det. Han ljuger ständigt. Om allt möjligt men fram för allt om sitt drickande. Jag ställde mitt kanske 100de ultimatum inför semestern och sa att han inte fick följa med mig och barnen om han inte lovade att bli nykterist. Han lovade, denna gång även inför vårt äldsta barn som är stort nog att fatta vad det handlar om. Under 2 veckors semester drack han ändå vid två tillfällen: en gång var han dyngrak (framför barnen) och vid det andra tillfället drack han bara en öl. Han lovar och svär att han ska bättra sig. Han lovar att han ska leva som nykterist och tycker att jag borde stötta honom i hans kamp och inte kan bli så arg som jag blir när han dricker. Han menar hela tiden att han har kommit långt och numera ”nästan inte dricker alls”. Problemet är att han känns som en tickande bomb. Jag kan fortfarande aldrig slappna av när han är själv med våra yngsta barn. Jag undrar alltid om han dricker eller har druckit. Jag kan inte ta med honom på middagar eller fester då jag hela tiden måste bevaka honom.

Men det största problemet är såklart våra barn. En del av mig vill bara dra. Men han vill ha delad vårdnad och vid en rättegång är jag inte så säker på utgången då han har ett högt uppsatt jobb, är väldigt talför och proper. Så jag undrar vad som är bäst för dem i detta läge? Ska jag stanna och bråka och slita och försöka pusha honom mot nykterhet? För deras skull. Och till viss del för hans. Eller separera och hoppas att han inser att han inte klarar att ta hand om dem? Han dricker jämt när han är med barnen i vanliga fall. Han nattar dem sen börjar han dricka, men några gånger har jag kommit hem och barnen är fortfarande vakna och ligger och kollar på film men han är utslagen på sin favoritplats soffan. Oftast lyckas jag gå emellan och liksom mörka för barnen när han är dyngrak men ibland har de undrat varför pappa är så konstig.

Diskrepansen mellan vad han säger och vad han gör är enorm. Jag och barnen är det viktigaste och mest fantastiska han har och han ”skulle gå under” utan oss. Men i verkligheten är han rätt så ointresserad av både barnen och mig. För det mesta tittar han på sin telefon och vill att barnen ska titta på TV så att de är lugna. Sjukt nog har jag så svårt att se ett liv utan honom. Jag tror ständigt på hans utläggningar om nykterhet och hur mycket han älskar oss bara för att bli besviken och sviken om och om igen. Jag är så trött och jag vet inte vad jag ska göra.

Är sanningen så trist att en beroende måste vilja själv.
De måste ha druckit klart,eller lida så enormt av konsekvenserna.

Många med ett beroende kan under olika omständigheter ha kommit under vård,men om motivation och vilja inte finns så är det svårt att arbeta mot det.
Så människans fria vilja att supa ihjäl sig finns alltid som ett alternativ.

Jag minns några rader:
-jag hade planerat att ta livet av mig pga mitt drickande och dess konsekvenser.
Men jag avstod,för då skulle jag inte kunna dricka mer.

Jag hoppas du orkar stå fast azalea,trots oviss framtid och hemmet på undantag.

Tänk inte "aldrig mer" osv. Tänk bara en dag i taget. Varje morgon bestämmer du dig för att just idag kommer du vara nykter, oavsett vad som händer. Be om hjälp från din högre makt. Du behöver ingenting! Inga grandiosa löften! Du väljer själv varje dag och med tiden blir det enklare och lättare att välja nyktert. ?

Och med nya insikter och starkare övertygelse. Det är ett stort steg när man insett att man inte kan dricka alls. Du har fått ett väldigt bra svar och sammanfattning av Dee. Jag har mer än sju års nykterhet bakom mej och jag kan lova dej att sorg och saknad går över. Ibland kan det glimta till lite förargelse över att inte kunna ta ett glas. Men vi som har den här missbruksproblematiken vet också att ett glas aldrig är eller har varit tillräckligt. Därför har vi hamnat här och när man insett det och gett upp har man kommit långt. Det är verkligen så skönt att vara fri. Ge dej själv tillåtelse att sörja och vara arg ett tag men fastna inte där. Jag tänkte på det som ett destruktivt förhållande som man brutit upp ifrån. Det är faktiskt väldigt skönt och så befriande att vara nykter.
Lycka till med allt!

Idag kan man inte klaga på värmen!
Röntgen idag gick bra. Ikväll var det möte igen. Ett fint möte. Alla möten är bra möten. Det är inte bara jag som tycker utan just precis så uttryckte sig en person på kvällens möte. Jag tror de flesta känner så. Det är något i atmosfären på mötena som känns ärligt, välkomnande, icke dömande, välvilligt... Helt olikt alla andra mötessammanhang man någonsin upplevt. ?

Hur kan dom ens göra så?! Proffs som jobbar med alkoholister borde väl förstå bättre än att tro ett enda ord de säger för att försöka tala sig ur behandling, straff och allmän knipa! Manipulerandet verkar inte varken rätten eller soc förstå, saknar skolning för att hantera det. Lider med dig!