Senaste kommentarerna i forumet

Klokt beslut ? Jag har också gjort den svängen med att intala sig att ”sååå farligt var det väl inte...” och dricka måttligt. Det gick skitbra. Tills det eskalerade igen. Så nu är även jag tillbaka här. Känner inte riktigt sorgen du beskriver, men kan ändå förstå den. Hoppas det lättar när du vant dig vid att möta typiska drick-situationer nykter. Det är väl därför jag inte känner någon sorg kanske, för mitt drickande är av den skittrista sorten då jag sitter ensam i soffan och dövar stress/ilska/vanmakt/oro... istället för att ägna mig åt de kul och uppbyggande aktiviteter som jag alltid gör nykter.

Hej!

Jag läste aldrig din gamla tråd, men kul att du börjat på en ny så jag nu kan börja läsa!

Jag fattar precis exakt på pricken va du menar med sorg. Jag kände likadant, speciellt i början av min nykterhet (är på dag 229 nu)
Det var fruktansvärt. Det var nästan som att någon vissa gånger hade dött typ. Och oron, ångesten, över den där första julen utan alkohol, nyåret utan alkohol, sommaren utan rosé, festen nykter osv.
Jag kan fortfarande bli sorgsen när jag tänker på att aldrig mer få/kunna dricka igen, men jag får inte låta dom tankarna ta överhand, utan när jag tänker på att aldrig mer få/kunna dricka så förklarar jag för mig själv att "det är pga att du får minnesluckor, ångest, dricker på jobbet, dricker sönder relationer, skadar din kropp och mår allmänt jävligt dåligt psykiskt Dee". Då går det lättare att dels släppa tanken på sorgen, men också se det från andra sidan.

Du ska inte vara rädd och bli stressad över dessa tankar och slå bort dom tror jag, möt och bemöt dom istället. Fundera istället på varför du inte kommer kunna göra det igen, du är sjuk i en sjukdom - inte tror jag en nötallergiker som hotas av att dö om den äter nötter igen går runt och är sorgsen (nåja, kanske lite) utan istället tänker hur kan jag undvika att bli så sjuk igen som jag var den gången jag åt nötter sist.
Vi är alkoholallergiker, men bara för att vi aldrig mer tar ett glas kan vi vare sig isolera oss eller älta det utan istället se andra möjligheter (som att vi mår bättre utan och kan hitta en genuin lycka inombords som inte framkallas av berusningsmedel.)

Smart val att berätta för dina anhöriga, det har jag också gjort, periodvis kan jag även be dom om respekten att vara alkoholfria den middagen jag deltar, det hjälper och stöttar + att man som du säger, har ytterligare en väldigt osjälvisk anledning att förbli nykter, för deras skull helt enkelt!

Mod och styrka,
Dee

Hej Orolig1987!

Att hitta till alkoholhjälpen och att skriva i forumet är verkligen ett första steg!
Att bestämma sig, jag menar, att verkligen bestämma sig, är ett andra steg.
Att läsa på om sjukdomen alkoholism och dess nyanser, att få reda på fakta, är också ett steg.
Att vara realistisk med sin målbild är också något som är viktigt i steget in i nykterheten.

Det låter som att du har tänkt till angående hur du hanterar alkohol och hur du mår runt omkring alkoholen, med bakfylleångest och snedsteg.
Minnesluckor är ett tecken på att din hjärna tar skada när du dricker - för mig var det exakt lika dant det sista året jag krökade på, jag hade minnesluckor och fick kolla min telefon hela tiden efteråt. Men till skillnad från dig drack jag varje dag, under i stort sett dygnets alla vakna timmar.

Några konkreta tips har jag inte att dela ut annat än att man måste ha bestämt sig för att ta klivet in i nykterheten, men det viktigaste av allt är att man måste vilja sluta dricka.
För min del var det en lång process, som sträckte sig under i stort sett hela den aktiva fasen av min sjukdom. Jag visste att jag behövde sluta men jag ville inte. Till sist slog jag i botten, först då, drygt 3 år senare, full varenda dag, ville jag sluta.
Jag hittade in hit, precis som du, och på startsidan så finns ett självhjälpsprogram om du har sett, det är ett 11 veckors program som du gör anonymt, som jag verkligen varmt rekomenderar - det hjälper dig att kartlägga ditt drickande/anledningarna samt att göra upp en ordentlig plan för hur du ska göra när du får sug osv, samt att sätta upp realistiska mål + att du får en egen handledare från alkoholhjälpen som ger feedback och inputs på dina uppgifter under programmets gång.
För mig var det en stöttesten och delvis vägen ur mitt missbruk eftersom jag tyckte det var otroligt pinsamt och genant att blotta sig så något hamnade i mina journaler inom sjukvården.

Har du tänkt kring nykterheten något?
Jag rekomenderar att du kör 1-3 månader nykter och utvärderar ditt mående iaf!

Mod och styrka,
Dee

Jag hittade inte min gamla tråd , så jag börjar om. Börjar också om med min nykterhet. Efter en helt katastrofal sommar har jag bestämt mig. Det är slut. Jag gör slut med alkoholen.

Förra vändan fick jag ångest men lyckade intala mig själv att mina problem inte är så stora. Och dricker jag nåt mer så ska jag ha koll.

Men det var ju som bäddat för nederlag såklart. Visst gick det bra tre eller fyra gånger. Men det eskalerade mer och mer. Varje gång jag har druckit på slutet har det blivit helt sjuka mängder.

Jag känner mig säkrare nu. Den här gången är jag bestämd på ett helt annat sätt. Visst bråkar min alkoholdemon med mig. Ganska ofta till och med. Men jag ber den att dra åt helvet! Det har jag aldrig gjort innan.

Har berättat för familj och vänner om allt. Och att jag inte kan dricka, inte ens ett glas. Det känns tryggt på nåt sätt. Om jag skulle få för mig något så vill jag inte göra dem besvikna. Nu ska jag inte dricka, men är väldigt ödmjuk inför min sprithjärna, den är väldigt bra på att övertala mig.

Det jag känner mig rädd för nu, är att jag är så ledsen. Jag sörjer att jag aldrig kan ta ett glas vin till maten. Aldrig dricka på utlandssemester. Aldrig få njuta av en kall öl.
Ni som är gamla i nykterheten, går det över eller är det nåt som alltid kommer finnas där?

lider med dig !

Att vi alkisar har fulländat konsten med manipulering är ju känt för nästan alla. Märkligt nog inte hos de som har tagit ett yrke där de tror att de kan "hjälpa" oss.

Jag har inte behövt manipulera människor på väldigt länge men jag kan konsten fortfarande och liiite kan jag plocka fram för att ibland få min vilja igenom fast i betydligt mer oskyldiga saker.

Men i det här fallet som du beskriver så har han ju fått en LVM på sig och det ska han inte kunna snacka sig ur.

Men ta dig bort därifrån fort, fort nu....

Kram !!

Nån som har erfarenhet av att ständigt känna sig mer eller mindre illamående? Tycker ju att det kunde räcka nu, efter snart 17 dagar. Ganska tröttande. Kommer och går i vågor. Som åksjuka. Matlusten är noll, men försöker äta ändå eftersom jag tror att det är viktigt att få ordning på kosten. Kan inte låta bli att undra om allt skulle kännas bra ett tag om jag drack nån öl eller två... Fast tänker inte prova. Biter ihop.

Ditt dyrbara liv på att vänta ut honom? Och vad är det du väntar på? Har läst om ditt liv förut här på forumet och inget verkar förändras när det gäller honom. Börja ta hand om dig själv och lev ditt eget liv istället för att leva i hans skugga! Kram

Tack för era meddelanden, de är verkligen mitt i prick. Nu hinner jag inte skriva mer nu men det är helt klart att om jag inte kan bryta det destruktiva mönstret och rutiner så kommer jag inte kunna bryta med alkoholen heller. Jag ska svara på båda era medellanden senare när jag kan skriva något vettigt.

Vilket fint och användbart ord. Det sparar jag ?

Miss Hyde och Femina ??
Jag är nog som många sådär starkskör, men också både rädd och ganska modig. Jag ska leta reda på ett första möte och bestämma dag. Jag ska sen därefter berätta för min man så han kan peppa/tvinga mig lite, så jag tar mig dit.
Kram ??

Du behöver inte samla mod för att gå till AA. Gå bara dit, precis som du är. Du kommer bli varmt välkomnad. Modet får du under mötet. Modet att förändra ditt liv, ett steg i taget. Sen går du därifrån med en aning lättare steg och begynnande hopp. Lycka till! ?

Svårt att säga om det är sunt eller osunt att räkna dagar. Själv räknar jag inte. Jag ser det som en förändringsprocess. Var nykter i tre veckor och har sedan ägnat mig åt så kallat lagomdrickande. Det har inte gått så bra som jag önskat. Men jag kan iallafall känna glädje för de dagar där det står noll i loggen. Jag är också väldigt nöjd när det står 1,2,3. Så visst räknar jag också. På ett annat sätt. Och jag värderar inte räknandet som bra eller dåligt. Det är bara ett tydligt bevis på hur bra eller dåligt det går med drickandet. Och tydlighet är bra när tvivlet sätter in. Fortsätt räkna och värdera det inte så mycket. Det kommer att visa sig om det är till glädje för dig eller inte.

Bra jobbat med nykterheten!

...Rosa-Vina! När jag tänker efter så ökade min vinkonsumtion precis när klimakteriehormonerna började spöka.Dövade det med vin så att jag inte skulle bli helt fullkomligt galen. Ju äldre man blir som kvinna, vad jag kan se på mina väninnor, inklusive mig själv, desto mindre vin tål vi.
Dessutom gör rött vin att känslorna förstärks.

Mirabelle ? Nyktert och hälsosamt låter alldeles underbart. Jag börjar närma mig och har snart en bra plan men fasen vilken tid den tar att klura ut.

All kärlek till alla hormonstinna kvinnor ??♥️

Besöket hos vårdcentralen i fredags. En ung snäll läkare som förstår att jag kände mig nästan dumpad av vården som glömmer skriva remisser. Pratar med mig vänligt och förstående. Ytterligare en gång då jag träffar en ny människa och ska berätta vem jag är och hur jag har det. Hon frågar om jag vill ha tabletter och om vi ska ta blodprover. Nä, inga tabletter tack, och inga stick. Kroppen mår bra. Sade såklart inte att ångestdämpande medicin har jag redan. Alltså vin. Hon bokar ett återbesök och sätter upp mig för en tid hos psykologen.

Jag blir överbjuden till exmannen till fredagskvällen. Klart vi äter middag och dricker vin. Seglar lite under helgen, drömmer lite om en egen riktig segelbåt. Tittar på modeller och jag nördar in i att förstå den perfekta ration mellan deplacement och kölvikt och andra intressanta fakta om hur den perfekta segelbåten är konstruerad. Jag är kvar hos exmannen hela helgen. På lördagen blir det lite vin men väldigt måttligt. För att inte vara alltför belastande för honom så försöker jag hela söndagen vara snäll, göra som han vill och inte prata om jobbiga saker. Somnar på söndagskvällen onykter och känner mig ledsen eftersom jag tyckt att han behandlar mig på ett tråkigt sätt. Vaknar bakfull men föredrar detta, då jag förvisso inte mår bra, men det avleder den inneboende smärtan. Väl hemma hos mig själv igen är det bara att fortsätta kämpa mot sorg och rädsla. Läser mer om Eckhart Tolles tankar och det lättar lite. Börjar däremot undra om jag håller på att nöta sönder de som står mig nära. Att de snart inte frågar hur jag mår, för de orkar inte lyssna på svaret. Jag orkar ju knappt med mig sjjälv.

Igår ringer de från vårdcentralen. Psykologen har blivit sjukskriven så min tid avbokas. Jag kommer få en ny tid när hon blivit frisk. Kan alltså ta tid, då de redan visste att ett besök som ligger en dryg vecka framåt kommer att strykas. Jaha. Det var mitt försök att få hjälp. Utmynnar i att träffa/prata med ett antal vårdgivare som skickar mig vidare och det slutar med att ingen hjälp finns att få. Ifall jag inte igen tar tag i det själv och tjatar till mig vård. Har ett visitkort från akutpsyk med ett telefonnummer dit jag kan ringa om jag känner mig självmordsbenägen. Känns som ett skämt, ärligt talat. Jag vill inte dö! Jag vill orka leva.

Ska iallafall snällt gå på mitt återbesök hos vårdcentralen idag. Bryr mig för tillfället inte så hysteriskt mycket om att jag druckit rätt duktigt den senaste veckan. Det har varken gjort till eller ifrån när det gäller mitt mående. Det har till och med känts skönt att släppa efter. Hade ett tag till och med tänkt att skita i att fylla i loggen. Men jag har blivit bra på att hålla ordning på antal glas. Så det var bara att fortsätta fylla i. Precis som jag sagt att jag skulle.

Tidigare i mitt liv har jag fördjupat mig i tibetansk buddism. Satt mig in i det filosofiska systemet. Med öppet sinne provat att meditera och fokusera på det inre ljuset. En lightversion av det kallas för Mindfullness. Mindfullness är lite klippt och klistrat från buddistisk praktik. Så det har inte varit så svårt att hänga med i Eckhart Tolles tankegångar. Och såsom jag skrev tidigare i inlägget: Jag orkar inte med mig själv. Jag har skrivit: Jag blir så trött på mig själv. Vem är jag och vem är "själv" som jag blir så trött på? Jag förstår det nu igen. Självet och lidandet. Och det lilla jaget som försöker stå ut. Eckhart Tolles förklaring om "the Pain Body" känns bekant, och är en bra förklaring i linje med det buddistiska filosofiska systemet. Jag tar det till mig och det ger mig mer hjälp än psykologin. Redan denna morgon är jag uppfylld av klarhet och lugn.

Idag kommer det bli en fin dag. En dag då jag kan ta min tillflykt till det inre ljuset och njuta av solstrålarna som lyser på mig. Lugn och stiltje över vattnet där jag sitter och väntar på vind i seglen.

Välkommen hit. Här kan du få goda råd och stöttning. Har också ställt ultimatum. Mannen valde att fortsätta dricka. Drogen är stark. Men som du, så var jag tvungen att göra något. Kände att jag blev mer och mer ledsen och avstängd.
Och jag känner att jag gjorde rätt, även om det är kämpigt. Sakta, sakta börjar jag få tillbaka glädjen. Jag och mannen håller på att sälja ett hus, så vi är tvungna att ses en del ändå. Det är kämpigt.
Fortsätt att skriva här. Så skönt att få råd från flera som har samma erfarenheter. Det har hjälpt mig.
Och bra när jag tvivlar, då läser jag hur det var. Då vet jag, att jag är på rätt väg.

Så svårt, nu har jag ställt krav på att min partner måste sluta dricka, bli nykter annars måste jag lämna honom för att inte förgöras själv. Har märkt sedan vi träffades att jag blivit mer och mer nedstämd. Han går från aa möten direkt till krogen. Varannan gång vi ses ungefär har han druckit. Han är inte närvarande, känns som han befinner sig någon annanstans. Själv har jag ingen att prata med om detta. Behöver verkligen få ur mig en massa.

Mirabelle G-S, du är för go och fin :)

Har börjar fundera hur länge det är sunt att verkligen räkna dagarna som man varit nykter. Nog vet jag att man kan stoltsera med det och att det kan vara en motivatör. Men när (om någonsin) blir det osunt? Alltså att man inte har BESTÄMT-bestämt sig i sitt riktiga huvud att sluta för evigt. Om det är för evigt-som jag har bestämt (men har jag BESTÄMT-bestämt mig - jag vet inte om jag ska vara ärlig) så räknar jag då inte bara dagarna tills jag dör. Och varför ska ett nummer vara något att vara stolt över, det är ju inte så att hela mitt liv startade om iom. att jag slutade dricka, inte för mig.

Även om många saker känns bättre, men livet och situationen runt omkring sig är densamma så länge man själv inte förändrar den precis som sitt drickande.

Ja, reflektions-onsdag (som alla andra dagar). När är det osunt att leva på den virtuella bocken, skrivelsen Dag... i dagboken!? Och är det just det JAG lever på, eller förminskar jag min egen karaktär genom att tänka så!?

Det tål att fortsättas tänka på, vrida, objektivt syna.. ja, ÄLTA ;)

Glömde nästan.. i dag väljer jag att inte dricka. Istället ska jag fixa det sista hemma innan jag får besök :)

Åh, som jag känner igen mig i det du skriver, Mirabelle. Mina hormoner har spökat kraftigt genom åren. Har inte heller kunnat äta p-piller etc, de tog nästan knäcken på mig. Återkommande turer ner i mörkaste källarvrån när PMS:en härjar. Undrar varför vi är funtade så? Jag tänker lite på vad överläkaren/psykologen/författaren/sommarprataren Anders Hansen sa om att vår hjärna inte är anpassad till vår tid, utan till den långa period då vi samlade mat och jagade, när varje dag var på liv och död - våra hjärnor är definitivt inte gjorda för att bara gå runt och må bra, vara lyckliga och harmoniska. .Undrar just vilken nyttig uppgift hormonerna har när de styr våra hjärnor med järnhand (inte minst vid PMS)? Jag önskar att det fanns ett universalmedel att ta till, men det gör ju sällan det. Jag har funderat på om "snedfyllor" har något samband med hormonstormarna i kroppen - det borde en forskare bita tag i!
Ha en go dag! Kram

Jag läste din tråd och fascinerades av hur otroligt stark du har varit/är, trots oerhört tunga prövningar i livet. Den förbannade alkoholen är skuld till så mycket elände.Ta första steget till AA, jag hejar på dig! Sinnesro, livslust och glädje önskar jag dig från hjärtat! Kram

Jag väljer också konstant fel, men vi väljer, Nystart. Även om det inte alltid känns så i valögonblicket. Du dricker för att få koppla av och jag likaså. Å så får man helt motsatt effekt.... för lugnet vi strävar efter byts mot stress i kroppen pga alkohol dagen efter. Och i de perioder när det är illa är det en konstant påverkan och man är aldrig nykter nog att ta bra beslut. Av väldigt väldigt många skäl, inte minst fysiskt måste jag lägga av nu känner jag.
Och jag är ju verkligen inte nån som ska råda, men ibland känns lösningarna hos andra lättare än att lösa sina egna problem.
Och hos dig undrar jag helt enkelt varför du inte fokuserar på dig och barnen och åker iväg med dem på nåt kul om frun inte vill komma med. Din fru får väl ta tag i sina egna projekt. Ni måste inte vara i varandras. Eller som det låter, du utför hennes projekt, medan hon hittar på nya. Om du väljer det du mår bra av idag, vad skulle det vara? Hitta på nåt kul med barnen? Träna? Måla om? Vill hon fixa gardiner så är hon nog fullt kapabel att göra det själv. Ni verkar ha ett väldigt destruktivt förhållande, med ännu så länge ganska små barn. Skulle kunna gissa att barnen kanske tar efter din frus beteende om några år om hon inte är lika elak mot dem. Du måste säga stopp. Det är enkelt att säga och svårt att göra eftersom man ramlar tillbaka och har olika roller. Kan du prata med nån? För på nåt sätt så tycker jag att du är så tydlig i dina beskrivningar av hur ni har det. Du kan dock bara ändra på dig själv. Om du ska få din fru att ändra sig måste du förstärka det som är bra hos henne - vad är det? Beröm henne för det kanske. Och så går du till dig själv och förstärker det som är bra hos dig. Vad är det? Gör något du mår bra av fullt ut. Tänk om du kan skriva en egen lista över det du vill göra och bocka av den. Säga till frun att du inte har tid med hennes gardiner för att du vill bada och ha kul med era barn. Nån av er måste bryta er onda spiral. Du väljer Nystart, och min gissning är att varken flytt eller alkohol funkar om du inte bestämmer dig för att göra något du mår bra av. Ett liter steg i taget. Lätt att säga, jag vet.
Vi kör tillsammans, för jag måste verkligen också sluta välja fel.

Igår var jag strålande glad på fm. Jag fixade hemma och gick ut på em pw. Åt lunch (low carb) och vilade innan jag gick till centrum och hämtade ut mitt collagen och mct-olja. På vägen hem blev jag helt plötsligt jättesorgsen och kroppen kändes jättetung. Bara att gå var jättetungt.
På kvällen tittade vi på ett program om Stockholms polisen. Det gav mig lite perspektiv på tillvaron. Att se de som var så sjuka i sitt missbruk och kämpade med att få verje dag att fungera, utan bostad. Det läskigaste var de unga ensamkommande barnen som fastnad i droger och kriminalitet. Ett av barnen var 12 år och de lever på gator, parker och på det de kan stjäla. Så det har blivit..

Jag har fyllt 60 år och jag har alltid varit känslig för alkohol. Typ intr fattat att sätta på korken efter 2 glas. Ofta tagit 1 glas för mycket och på fester flera glas för mycket. Jag har nu druckit mig till ett stadium där jag dricker för snabbt och för att döva. Blir stressad av att dricka i sällskap med andra, för hur långsamt de sitter och sippar på sitt glas. Jag får svårt att focusera på samtal, för jag tänker på hur jag ska få mer vin. Det är rätt sorgligt och jävla oartigt. Min mamma dog av sitt alkoholmissbruk i januari. Det om något har skakat om mig. Jag vill inte dit. Det kan gå så fort från missbruk till svårt beroende.

Nu på morgonen känner jag mig stark och övertygad om min nykterhet. Jag vet att den är skör och att jag behöver söka hjälp för att jobba med insidan. Att vara nykter på vita knogar sägs inte hålla i längden. Så, jag samlar mod, mod för att ta första steget till möte på AA.

Läste ikappl mig på din tråd. Jag släppte forumet nån gång i nov? Jag fick fullt upp med livet som pågår och kamp om min egen tillvaro. Jag beklagar din och familjens sorg. Vet hur tufft det är när personer som står en nära går bort. Blev glad över att du är kvar på forumet och det är alltid roligt att läsa din tråd. Den ger mig reflektioner och igenkänning ☺.
Kram ?

Rosa-vina jag blir inte förvånad om din analys stämmer... Jag har genom livet reagerat väääääldigt illa på hormoner. Jag är en sådan som inte kunnat äta någon form av p-piller eller minipiller tex. Av den enkla anledningen att jag blir spritt språngande galen (inte bara hemtrevligt skogstokig sådär... utan vi snackar gråtande, skrikande psykbryt av ingen vettig anledning alls). Graviditeterna har varit maraton i allehanda knasigt, och faktiskt inte riktigt verklighetsförankrat beteende. PMS a’la djupaste mörker och förtvivlan varje månad. Håhåjaja jag borde fattat långt tidigare att hormonerna hamnat i permanent uppror. Men hormon-knas-årsåldern sammanföll med familjens trauma och påföljande utmattningsdepression. Det var 5-6 riktigt tuffa, självutplånande år. Det är nog först under det senaste året jag egentligen haft tid att fundera över mig själv... Nåväl, det känns iaf väldigt skönt att veta att det är så det förhåller sig. Jag tänker behandla mitt bräckliga själv med silkesvantar från och med nu :)

Det är obegripligt alltihop. Imirhon tänker jag ringa socialtjänsten och fråga vad som händer och har hänt. Är de verkligen så slappa?
Han skulle skickats iväg typ i tisdags förra veckan men hade hög feber av någon form av infektion. Då flyttade de frsm transporten några dagar och nu var det bokat till imorgon. Så himla synd att han inte åkte iväg när han skulle.

Ja visst är det så att man känner sig lite hemlös, även om man bor hos släktingar.
Du är värd något mer Azalea, än att anpassa dig efter en man som inte vill ändra sig.
Så konstigt att dom skickade hem honom.
Han behöver ju verkligen få vård.