Senaste kommentarerna i forumet

Har fått svårt att motivera mig att besöka gymmet. Tror det handlar om en tillfällig svacka. Vädret gör ju att man vill vara ute så mycket som möjligt nu. Sedan januari har jag deltagit i 37 st grupptränings-, 22 st individuella- och 9 st yoga pass. Jag vill absolut inte tappa träningen igen och börja om på noll. Träning har gett mig enormt mycket energi och styrka. Visserligen cyklar och promenera jag rätt mycket men det är inte lika givande som ett hårt spinnings pass. Idag är det tisdag. Jag känner inget sug efter A.

Jag är fortfarande nykter. Men den sista veckan har vart lite jobbig. Det var några grillfester med kompisar där alla drack alkohol. Själv testar jag på alkoholfri öl. Måste erkänna att efter nästan två månader utan alkohol, Smakade den alkoholfria ölen jättegott.
Det känns otroligt skönt att man kan njuta av sommaren nykter och det utan baksmällor!
Idag är det min 53 dag nykter!

Tveksam, osäker, kluven...

Motstridiga känslor - men framför allt tankar - har tagit över och för en kamp i min kropp.

Det självklara "jag vill vara helvit" ifrågasätts plötsligt. För mig har det varit den enda planen sedan jag började hänga här för snart två år sedan.

Jag har kämpat, kämpat och åter kämpat sedan dess. Ibland med perioder av framgång, ibland i den värsta av motgångar. Alla som följt min utdragna resa med massor av stopp, byten och ännu så länge utan destination, vet vad jag talar om.

Brutal ärlighet har jag förknippats med. Och så är det nog. För mig är det ingen vits att skriva här om jag samtidigt mörkar läget. Själva styrkan med anonymiteten (även om jag haft förmånen att träffa en del av er IRL. Tycker själv att jag var modig som vågade, speciellt med tanke på handspriten...).

Så, vad har hänt?

Som sagt, den totala nykterheten har börjat ifrågasättas. Är det min A-hjärna som talar, breder ut sig, håller på att ta över? Ja, förmodligen.

Men...

Tänk om det skulle funka som det har gjort i ett par månader nu? Jag tar några öl då och då, njuter (ja, till hundra, där har A-genen verkligen gjort sitt jobb), men har konstigt nog kunnat stanna vid det. Inga karatefyllor, inga bakisdagar, inga ångesttankar.

Ja, jag vet...

Det brukar vara så det börjar - eller slutar. Beroende på hur man ser det. Eftersom jag aldrig eftersträvat detta blir jag tveksam.

Hur går då tankarna i detalj? Jag är en person som är analyserande och reflekterande in absurdum - om nu någon skulle ha missat det.

Fakta:
- Jag har aldrig eftersträvat "normaldrickande".
- Jag tror egentligen på att helnyktert är det som gäller för de allra flesta med ett uttalat alkoholmissbruk.
- Jag har som sagt varit ärlig och försökt att inte låta A-tankarna lura mig.
- Jag äter Naltrexon och tar L-glutamin varje dag, vilka har hjälpt mig mot det värsta suget.
- Jag tänker att ovan nämnda preparat kanske ger mig tillräckligt för att leva ett någorlunda hyfsat A-liv.

Så vad vill jag ha sagt med detta?

Hm...

Kanske bara att jag är en människa med samma brister som alla andra (även om jag ibland får för mig att jag är stålkvinnan, typ...).

Kanske att allt inte är svart eller vitt. Har trots massor av kommentarer till andra i forumet aldrig dömt någon. Har alltid varit noga med att alla måste göra sin egen resa.

Kanske vet jag inte alls vad jag vill förmedla, mer än mina tankar.

Ja, så är läget just nu i alla fall.

I dag är jag nykter. Det är bra.

Kram på er

-----

Tack finaste Skillnaden, det behövde jag höra just nu. Du gör just det - skillnad. Du fixar det du vill. Bara bestäm dig för vad.

Jag är anhörig till en missbrukare, och jag måste säga att du är duktig, och du är bara 33 år och du har livet framför dig. Jag hoppas att denna resa kommer att gå bättre än förra gången. ♥️

Fy vad jobbigt du har det. Kan du berätta lite mer runt din situation? Vet inte om jag missat att läsa något. Bor ni ihop? Hur länge har det pågått med han drickande?

Jag känner mer och mer att jag inte får någon hjälp, jag behöver få någon och prata med, men jag får inget gehör....
Jag hoppas att era kommuner runt om i Sverige har ett bättre stöd än min kommun. Det enda jag vill är att få träffa någon och bolla mina tankar med, för att slingra bort kaoset.

Tack för era kommentarer, Denlillamänniskan och EnsammaPappan. Det betyder mycket att ni skriver, känns liksom värt att fortsätta kämpa.

Mina känslor har absolut varierat. Något mer rastlös och irriterad på sistone, kanske är någon typ av abstinens eller sug. Jag upplever mig dock samtidigt lugnare, paradoxalt nog. Nog är detta en resa alltid.

Det långsiktiga målet nu är att stå ut över sommaren, dvs att inte dricka alls. Att få ett normalt förhållande till alkohol skulle jag givetvis önska mig, men min största svårighet ligger i att sluta dricka när jag väl börjat. Således är total avhållsamhet det enda som gäller nu. Kanske kan jag på sikt hantera alkoholen bättre, men det är ju högst tveksamt.

Har klarar av dagens sug, stått emot. Hoppas ni två också kämpar på!

Hej! Eĺler vad jag ska säga. Jag kanske bör ta min bakgrund först, när jag var 12 började jag röka marijuana och sen blev det opiater via läkare pga en hel del diagnoser. Bland annat ångest, depression, Asperger och ocd. Jag levde med en missbrukare av amfetamin i flera år fast han blev nykter när vi träffades. Alltså från amfetamin. Men vi gjorde mycket tillsammans men jag fattade det inte som missbruk då. Vi drack "bara" varje helg. Annars var det piller och annat. När vi slutade med allt, jag slutade tom dricka, gick förhållandet utför. Jag flyttade utomlands och jag gjorde ingenting alls. I över sex år var jag nykter från allt, i nästan sju år. Jag har en magsjukdom som gjort mig rädd från att dricka men tillslut, utomlands, där jag nu bor, tog jag ett glas champagne och jag kände ett Buzz på en gång. Sen dess har jag mer eller mindre inte slutat dricka. I den kultur jag bor i just nu "finns inte" alkoholism för alla dricker mycket eller är känsliga, så jag vet verkligen inte om jag är beroende eller bara en del av den nya kulturen. Låter helt sjukt och jag skäms. Jag har gått igenom tunga drogmissbruk, min lillasyster som är/var min bästavän blev tom dödad av heroin, så att tänka att jag blivit alkoholberoende känns jättekonstigt. Dricker öl just nu men har haft en tung dag på universitetet. Är helt nykter och obakis ungefär tre dagar i veckan. Blir blackout full bara en gång i månaden men bakis många dagar i veckan. Vet inte om Jag nojjar för mycket? Låter mycket värre när jag skriver det än vad jag upplever det. Förlåt. Och jag ber om ursäkt för min halvdåliga svenska,använder inte vårt modersmål så mycket som jag önskar haha.

Första dan på mitt varaktigt nyktra liv var det den 11.6.2012 så det passar bra att logga in här idag. En ofattbart lång tid egentligen. Jag går ju inte vanligtvis och funderar på min nykterhet men 11 juni är så inpräglat i mej så jag tänkte på det idag. Som när man vaknar och det är ens födelsedag. På sätt och vis är det min födelsedag idag också.

Jag är alltså helnykter sen sju år tillbaka och så ska jag fortsätta. Det är ganska lätt men visst finns också inslag av saknad emellanåt. Fast mera sorg över förlorad tid, över hur mycket energi som jag lagt ner på alkoholen. Över vilken makt den hade, över hur jag lät den styra så mycket av mitt liv. Sorg över att jag inte lyckades sluta tidigare. Över att jag alls började.

Men det var då och det är över. Jag har lärt mej väldigt mycket om mej själv och hur starkt beroendet är. Hur det kapar ens hjärna. Det är ledsamt att se att så många kämpar mot missbruk. Jag läser här ibland och såg att nån undrade om man kan få samma kick av nåt annat som man fick av det goda ruset. Av de första två glasen. Och där måste jag säga nej, inte för mej. Den första tiden som nykter var jag euforisk men sen blev det också vardag. Ett mycket lugnare liv utan toppar kanske men också utan dalarna som blev allt fler och djupare. Och själva kicken av vinet blev allt svårare att uppnå ju mer som krävdes. Så jag trivs mycket bättre så här. Friheten jag har nu är värd allting.

Mitt bästa tips för att nå en nykterhet som håller är att sluta helt. Tro inte att du kan gå tillbaka till normaldrickande. Tro inte att du kommer att nöja dej med ett eller två glas. För en som druckit sej till ett beroende kommer det inte att fungera. Man har passerat den gränsen och det går inte att gå tillbaka. Tråkigt, absolut ibland, men så är det. Det går utmärkt att leva nyktert. Man får bara göra klart för sej hur och ligga steget före. Det gäller att vara så fast besluten i sitt mål att man på inga villkor tar ett glas.

Jag önskar er alla en hållbar nykterhet.

Ja, du Adde, jag var också orolig för hur jag skulle ta det om jag blev riktigt förbannad, så som jag vart i helgen, men precis som du säger så kändes det riktigt skönt efteråt.
Vilket är enormt förvånande.
Jag blickar tillbaka på mitt liv med alkoholen och allt känns så jävla geggigt och sörjigt och besvärligt och jobbigt känslomässigt. Man kände liksom inte något samtidigt som att man bara kände så himla mycket men aldrig riktigt var närvarande.
Jag har gått igenom mitt hitintills livs största sorgearbete tvärfull under 3 år till exempel. Hur bra var det liksom?
Jag har en riktigt stor oro som jag bär på nu, och det är hur jag kommer tackla saker och ting när min älskade gamla 14 åriga hund går bort. Hon är rätt skruttig.
Att bli förbannad, glad, ledsen, känna tacksamhet osv nykter vet jag nu att jag klarar utan den minsta tendens att tippa över. Jag väljer att vila i den styrkan och inte grubbla för mycket på det som kommer att komma framöver, om man ser till större känsloprylar.

Kram till dig Strulan65, ja, den var klok och genuin i helgen :-)

Där kom väl mitt medberoende igen. Att jag gör honom illa. Att jag går för fort fram. Men jag ska ju tänka på mig. Och som du skriver Spinoza, han ger inget förslag på hur vi ska göra. Han bara lotsad som inget, och tar jag upp att allt detta händer p.g.a att han dricker, då blir han sur.
Nu är det dax att tänka på vad jag vill. Hur jag vill ha det. Och jag går aldrig tillbaka till det vi hade.

Kort minne, godissug och alldeles för mycket tankar på alkohol. Jo, jag tackar jag. Det känns igen.
Vad roligt att läsa att du börjat springa! Då tror jag nog att godis och löprundor är bättre än soffhäng med glas i handen.

Ha en fin fortsatt resa!

Dinlillamänniskan! Du har faktiskt rönt stora framgångar. Det är klart att du inte är "där" ännu, men det är otroligt vad mycket du har lärt dig att hantera. Och fortsätter du kämpa som du gör (fastän det faktiskt kommer vara ännu lättare framöver) så kommer du lära dig ännu mer!

Kämpa på!!!

Du har gjort ett val och hållit dig till det i 25 dagar. Det är ju helt strålande!! Du har också lärt dig hantera suget och dessutom tagit hjälp av beroendemottagning. Det är också jättebra! Vilken otur med medicinen bara, just när du har en dag med starkare sug. Ge inte upp! Jag som kämpar på mitt sätt, blir sporrad av att läsa såna här inlägg.

Du har säkert också märkt att du fått hantera dina känslor på ett annat sätt. Att de varit mer intensiva, på gott och på ont. Det är en väldigt bra erfarenhet och leder till att du växer och mognar som människa. Vad har du för långsiktigt mål nu? Eller tar du en dag i taget?

Jag önskar dig all lycka och hoppas att du finner glädje och ro i ditt fina beslut.

Inte ens en månad har gått. Känns som en evighet. Suget kommer och går. Idag något starkare. Ingen ångest, ingen oro. Suget handlar mer om den där euforiska och upprymda känslan som kommer efter ett eller två glas. Måste finna ett substitut.

Gällande min behandling så kommer jag påbörja samtal på en beroendemottagning. Det känns bra. Läkaren skrev ut läkemedel som skall minska suget. Bestämde mig idag för att hämta ut, men då är produkten restnotetad hos tillverkaren! Just my luck. Nåväl, ska försöka stå ut. Hoppas ni alla har det bra där ute - och kämpar på!

Som rubriken anger, fortsätt kämpa! Nya tag! Skriv gärna här hur det går. A är lömsk, likaså hjärnan. Du följer programmet som finns här på sidan, det är bra. Kämpa på. Du är bäst!

En fråga till litetill. Jag hoppas att det löst sig för dig på bästa sätt. I ett annat forum frågade du om gurkmeja och leverprover. Jag är nyfiken om du provade gurkmeja och förbättrade dina prov

igen för dina inlägg Berra! Har käkat i mig tre stycken. Som flera andra skriver, att du håller fast vid att skriva här är jätteviktigt för att känna framtidstro!

Hoppas dagen blir fin! Försök njuta lite också av att du kommit såhär långt, när kalaset är över kan du säkert lättare släppa taget om mannens ältande av hans bekymmer för då behöver dom inte längre vara dina! Önskar dig en bra och fri fortsättning på sommaren!

Jag har insett att det inte finns någon botten. Har väntat på den så länge och börjar förstå att fortsätter jag dricka blir det en annan botten så småningom. Är livrädd, har ångest....... Måste inse att botten är nådd.

Gammalt inlägg från dig ser jag nu men svarar ändå... känner igen det där med ryckningarna i musklerna, framför allt vid insomningen. Brukar få som en elektrisk stöt samt hastig andnöd samtidigt som det liksom rycker till som fan i hela kroppen. Visst lägger sig väl detta redan efter någon vecka utan alkohol, inte sant? Har inga insomningstabletter eller nåt, vill verkligen inte belasta min kropp med mer skit som den måste ta hand om... illa nog att jag snusar samt käkar Escitalopram (cipralex). Hur går det för dig nu 2019?

Jag kan väl delvis också vara det även om jag försöker hålla mig ganska nyanserad. Då menar jag mina tankar kring att dra ner. Jag har ju kommit till slutsatsen att för mig går det inte långsiktigt. Men jag försöker vara öppen i sinnet att andra kanske klarar det. Men jag tror ändå att det är svårt, och även om det låter konstigt är min erfarenhet efter väldigt, väldigt många försök med att dra ner, att det är lättare att sluta helt. Men som sagt, jag får dricka och det är inget förbud. Men jag väljer jämt att inte göra det.
All respekt dock till er som kämpar med att dra ner. Alla vita dager och kontrollerade intag är ju en vinst på det stora hela! Jag gillar svartvitt men övar på att acceptera gråzoner :)

...var det en helnykter bekant till mig som sa förra veckan. Måste man det? Allas botten är nog olika och jag känner att jag har nått min egen botten för längesedan men jag lyckas aldrig sluta med vinet - tyvärr.

Heeej igen förresten! Många nya här inne men också idel kända nick och nä jag har inte slutat följa eran resa men har verkligen inte haft orken eller tiden att skriva och känna mig mer misslyckad än vad min man tycker jag är. Alla förväntningar och krav folk har på mig. Det är ju då det är så skönt med vin i sin ensamhet, det vet vi ju alla.

Nu orkar jag inte en sommar till, min kropp måste vila. Jag måste få ner mina prover Och jag måste klara det själv, göra slut med vinet. Jag kan inte göra slut med min bekantskap, de kommer att finnas runt mig hela tiden men jag har verkligen förändrats sen i februari och jag tänker att nu, nu är det verkligen dags att börja om på riktigt så iaf jag själv kan klappa mig på axeln och tycka att jag är duktig. Ingen annan kommer att göra det. Alla kommer tycka jag är tråkig. Jag kommer att bli en slagpåse mer än jag någonsin varit. Förstår inte hur jag, som var så stark och hade en karaktär av stål förutom bara låtit mig förminskas? Just därför håller jag precis på att läsa ut boken ”Jag som var så roligt att dricka vin med” ! Den rubriken är klockren på mig för precis så är det.

Rätt tid? Nä det finns aldrig något rätt läge och tid att börja har jag också insett. Så många gånger under våren som jag tänkte sluta men kommit på att nä men nu fyller ju den år och nä vi ska ju resa dit och sen en fest och en sen helg och just ja den festen får jag ju inte missa. Det bara rullar på och imorgon när min Dag 1 infaller så är det student på kvällen. Student på fredag... Midsommar och sen helgen efter det fest igen.

Jag önskar ”gamla” som nya vänner en underbar tisdag! Kram på er ?

Ingen alkohol för mig.

Jag är faktiskt tacksam att du skriver på forumet. Det är skönt att läsa om någon med "distans" till problematiken. Dessutom finns nyanser; allt är inte svart och vitt och vi är all olika. Så man måste hitta sin egen väg. Vissa här är lite väl evangeliska (och moraliserande) för min smak ...

Såg att ingen svarat dig. Antagligen har ångesten över kvällen lagt sig nu?

Känner mycket väl igen din historia.
Det känns ok nu att ”få feeling” igen? Brukar fungera så. Det är väl delvis bra. Om det bara händer nån gång, så är det ju skönt att det går över på nån vecka i de flesta fall. Alla kan få för mycket och ”spåra”. Men om du innerst inne ser ett mönster. Att du spårar ofta och har kul en kväll (som oftast känns som den är över på en kvart) men sen har ågren i dagar efter. Då kan det vara värt att ta sig en rejäl funderare. Är det värt det? Motivationen kan komma av den sammanlagda bilden (”nä nu går det i inte längre”) eller en enskild händelse (”aldrig mer en sån situation”).

Att dra ner är knepigt om man ofta får för mycket. ”Tjatiga” appar och välmenande fruar/flickvänner går att ignorera efter ett par stadiga bärs. ”Bara idag kan jag ju köra lite på känn”. Och så är man där igen.
Jag har inte lyckats själv. Men jag tror att man måste ha en stark självdisciplin för att klara av att dra ner. Tydliga regler som inte rymmer någon plats för undantag, bra väder, ”man fyller ju bara 40 en gång”, ”det är ju sista kvällen”, etc. Då går det utför igen.
Men samtidigt så är ju alla vita dagar eller disciplinerade fyllor bättre än att bara köra på helt okontrollerat. Så det är ditt mål och motivation som får styra.
Men testa, det kan ju bara bli bättre?

Om du tittar in då och då så kan du få väldigt bra hjälp här.
Lycka till!