Senaste kommentarerna i forumet

Jag redigerade ditt inlägg då vi vill behålla anonymiteten här på forumet och att man inte delar sina privata uppgifter (och email räknas in där).

Jättefint att du stöttar och finns för andra användare både genom att besvara deras inlägg och att du delar med dig av din egen förändring. Tack för det och hoppas du fortsätter läsa och skriva här såklart!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag heter Peter och är nykter alkolist.
Det låter som han är på väg att utveckla en fullgod alkolism, eller så är han redan där.
Att trycka upp någon mot en dörr och använda hot om våld, är olagligt och åtalbart.
Jag brukar säga till folk att det är svårt att leva med en alkolist, eller så säger jag gå lämna personen som är alkolist.
I ditt fall säger jag: Snälla Takida gå på en gång och vänd dig inte om bara GÅ GÅ GÅ.
Chansen för att han nu börjar utöva våld mot dig förr eller senare, är överhängande hög. Har för mig att det är ca 76% chans att han kommer utöva våld, psykisk misshandel mot dig inom en snar framtid.
Helst skulle du göra en anmälan om våld och kvinnofridskränkning på en gång.
Vänligen Peter

Hej.
Jag heter Peter och är nykter alkolist.
Perioderna är olika från individ till individ.
Mina perioder låg tex 3 dagars nykterhet, sedan drack jag allt från ca 6-10 dagar.
På sommrarna drack jag konstant från ca Maj-Aug... Sedan övergick det till dagligt drickande.
Så detta är helt inviduellt, eller till kroppen inte orkar mera
Det som oroar mig mera är när jag läser hur han behandlar dig, och det kommer inte bli bättre om han håller på så här.
Fundera på om du är värd att bli behandlad på detta vis. Du är en person som förtjänar respekt och kärlek. Att sedan kalla dig jävla tattare, är ytterst respektlöst och kränkande.
Vänligen Peter

Tack. Kämpar på. Och finner mkt hjälp här.

Hej allihopa!
Jag har precis gjort IQ´s test över min konsumtion och hamnade på 64 glas vin i veckan!
Under en längre tid har jag känt att jag ökat konsumtionen men det sjuka är att ingen runt omkring mig har reagerat, mässat eller klagat.

Tjejen och jag bor i ett underbart hus, jag har ett bra jobb som fungerar, trots drickandet, och jag har investerat i en dyr Dräger alkoholblåsare för att kunna fara iväg hyfsat vettigt på mornarna.
Efter dessa röda/klämdagar så kände jag att jag nu har träffat botten. Jag satt med min granne och pratade en hel kväll men minns ingenting av vad vi har sagt eller gjort. Jag minns inte ens när jag gick och la mig! Det har dessutom börjat växa fram en stark drift i att "investera" i fina whisky och rom-sorter.
Jag hällde ut allt som fanns kvar här hemma och gav löften till mig själv, min familj och min granne att det nu är slut med detta supande som har pågått i snart 15 år.

Igår kände jag först en tydlig pulshöjning och det var extremt varmt och gick inte att sova, fast tjejen låg bredvid och frös.
Jag fick kramper i benen, armarna och fötterna men kopplade först inte ihop detta med alkoholen.
Imorse fick jag en helt sinnessjuk ångestattack och jag låg på soffan och trodde att jag höll på att dö, fick ingen luft och blev så ängslig att jag tog till ögonen och lipade lite!

Idag läste jag om mig själv och mina symptom på alkoholprofilen samt en sida som hette droglänken.

Jag har bestämt mig, inget mer nu!

Det kommer antagligen att bli ett helvete men det är redan halvvägs in på dag 2 och jag MÅSTE bara fixa det här!

//En_Adde_Till

,

Jag vill hålla med Ullabulla; Du gör det bra Skrållan! Du har kommit långt på kort tid och vägrar låta hans agerande krypa under skinnet så till den grad att det skulle få din övertygelse att vackla. Du behöver din egen tid nu och du ser hans manipulationer så tydligt, heja dig framåt till lättare dagar nu!

Blåklocka det du beskriver kunde handlat om min man också! Alla försök att prata slutar med han stormar ut, innan dess lyckas han alltid vända diskussionen till att handla om mig och alla fel han anser mig ha och göra. Att jag äter godis är i hans tycke lika skadligt för barnens uppväxt som att han dricker, bara som ett galet exempel...Att bli utskälld och kallad saker när han är full ska jag inte få visa dagen efter jag är sur eller ledsen för, för då är jag en psykstörd stackare som tar ut mina problem på barnen. Att han kvällen innan skällt, varit högljudd och smällt i dörrar och till sist slocknat ska barnen liksom också bara ha överseende med. Några dagar var eller varannan vecka som det varit på sistone. Att jag sagt jag flyttar om han inte skärper sig låssas han inte höra, min lägenhet jag redan delar min tid mellan och vårt hus nämns inte i en bisats och han verkar inte ta till sig att jag på allvar vilken dag som helst bara kan säga att nu kommer jag inte tillbaka mera.
Man undrar om dethär ingår i deras sjukdom att försöka svänga alla fel på oss anhöriga, alltid vända diskussionen till vårt varande eller påhittade handlingar och sen bara gå bort istället för att prata klart. För att det är för obekvämt att medge man själv har fel för nog måste dom väl ändå i nån nykter stund inse hur galna saker de hittar på och anklagar oss för? Kan bara sända dig en styrkekram Blåklocka för du är långt ifrån ensam att slita med exakt samma behandling!

Inatt vaknade jag kl 02.05 och loggade in på forumet som jag gjort såå många gånger tidigare, jag är inte alls aktiv med att skriva men att läsa härinne, iaf i perioder. Jag ramlade över din tråd och sträckläste hela tråden fram till kl 05.00 imorse.. "Vilken kvinna", tänkte jag! "Gud, va jag känner igen mig i henne, inte i allt men i väldigt mycket".. Jag beundrar dig just därför att du beskriver att du är så ärlig, allt är inte guld och gröna skogar, man ramlar i diket rätt ofta, kur van går inte alltid stadigt uppåt utan den går rätt ofta nedåt..
Jag kämpar själv med alkoholen, det är ju därför man är här. Jag har ett välfungerande liv med familj, arbete, bra ekonomi, fint boende osv osv.. Allt vore toppen - om det inte vore för den där förbaskade alkoholen som förpestar mitt liv, den som upptar större delen av tankarna på dagarna. Jag kan dricka måttligt men ibland (rätt ofta!) går det käpp rätt åt fanders och jag dricker för alldeles för ofta! Jag är ingen person som bråkar eller dansar på bordet, jag slocknar helt enkelt! Det är inte problemet, att jag gör bort mig men jag blir nästan alltid fullast! Och så smyger jag med mitt drickande ibland, fyller på när ingen annan ser, och där är nog skammen allra, allra svårast.. Fy, va dåligt jag mår efter en sån dag! Jag kommer fortsätta följa dig här på forumet! :)

Fantastiskt jobbat.
Dina funderingar delar även jag. Sagt det förrut men känns som jag gör samma resa som du med mycket liknande tankar och timing i nykterheten. Det är ”kickarna” jag saknar mest i nykterheten. Men fördelarna med nykterheten är så ofantligt många. Jag ser framför mig ett liv som ett EKG eller en mer rak linje med lite små vågor på. Men allt mörker och ångest som finns i dalarna leder ju till katastrof så vi får försöka hitta vänner som inte bara dricker och hitta kickar på annat sätt tänker jag?

:(

Riktigt bra jobbat. Håll dig till din plan, den låter kanon. Det kan ju vara så att du behöver en ordentlig nollställning innan du kan ens pröva att dricka något igen. Och förhoppningsvis var den senaste fadäsen en varningssignal om vad som väntar om man inte är på sin vakt!

Stort lycka till!

Kör så det ryker! Det är går ju alldeles utmärkt!

Är fantastiskt bra. Många skulle hålla med om att de är de värsta. För mig så var det mest de första tre veckorna som var jobbiga - förmodligen mest pga av det mentala beroendet (jaha, vad ska jag göra nu om kvällarna när jag inte dricker?). Men efter det släppte mycket, och livet börjar glida på som vanligt.

Vi behöver både andlighet och gemenskap i våra liv för att fortsätta hålla oss nyktra. Du hittar den kombinationen hos AA. Tänk att dem du möter där är där av samma anledning som du. Ingen är bättre eller sämre. Alla är lika. Det heter Anonyma Alkolister utav en anledning. Anonymiteten är jätteviktig. En trygghet för alla som går dit. Hoppas du vågar prova.

Det är ju fantastiskt! Önskar dig fortsatt Lycka till.

Det kan jag idag. Det är fu*king amazing.

Men jag ger faktiskt 90% av credden till att jag tar Antabus, suget har varit starkt den senaste veckan och utan den hade jag inte fixat det. Varför jag tillskriver Antabusen mest av äran är för att jag VET att det aldrig hade gått utan den. Jag må vara stark, duktig bal, bla, bla men jag hade druckit om det inte vore för att jag är så rädd för att bli sjuk om jag ens skulle testa.

Och suget är så starkt att jag tom googlat hur länge man måste ta antabus för när behandlingen är klar tänker jag dricka det godaste jävla vin som finns. Nej det ska jag naturligtvis inte, men det är så tankarna går och det är skrämmande. Samtidigt som jag tänker att hur farligt skulle det egentligen vara med två glas vin en härlig sommarkväll.

Det hade det ju inte varit. Om det hade stannat där och bara en sommarkväll. Men som missbrukare hittar en ju anledningar till att dricka i alla möjliga vrå. För att det är fint väder, för att jag har städat, för att det är fotboll på tv, för att det är midsommar, för att alla andra gör det, för att det hade varit mysigt att sitta på en uteservering, för att det är lill-lördag. Ja ni vet, den ena dumma ursäkten efter den andra.

Så just nu är det ganska kämpigt. Men det får väl vara det. Min snälla sjuksköterska som jag går till tre ggr i veckan för att få min Antabus har nu bokat upp tider varje dag eftersom jag fortfarande har självmordstankar och för att jag hamnat i ett vakuum där inget händer. Så nu kan jag iaf gå dit och träffa henne en kvart, halvtimme varje dag bara för att få lite kontakt. Sådant gör mig rörd och glad.

Och jag ska faktiskt dit nu så jag får skynda mig.

Men 47 dagar idag alltså. Det är ju alltid något.

Jag kom igenom den här svackan också! Utan att ge upp, utan att släppa målet ur siktet. Mycket tack vare forumet och såklart de som står mig nära. Jag har kommit till insikt att arbete med nykterhet handlar mycket om att ta tag i livet och sig själv. Att skriva på en tråd såhär, gör också att man ser mönster. Tror att jag börjar få mer tålamod med mina känsloorkaner. Styrkan kommer ut beslutet att fortsätta hålla kursen mot mitt mål. Det finns en ro i den tanken. Att det får väl storma och leva rövare. Kaptenen lämnar inte skeppet och hoppar i sjön för den saken.

Just det där med liknelsen över en seglats när det gäller livet, har jag använt för att trösta min driftiga dotter. Hon har haft perioder då det antingen "Bara är för mycket, mamma!" till andra perioder då " Alla andra gör så mycket kul och spännande saker, i mitt liv händer ingenting!!". Då har jag sagt att se det som en seglats; Ibland får man kämpa med roder och segel tills man är helt utmattad och ibland till och med blir rädd när vinden tar fart, och ibland är det stiltje. Då får man sitta och vänta på vinden. Att ha tålamod med livet. Och sig själv. Det är det det handlar om ibland.

Att skriva i forumet känns bra och att fylla i loggen gör att jag själv ser framsteg även när jag misströstar. Sen försöker jag hålla mig till att skriva ett inlägg i min tråd, och sen skriva 3-5 inlägg i andras trådar. För det här är nåt vi gör tillsammans. Finner stöd för att fortsätta mot våra mål, och hejar på andra så att de ska orka fortsätta sin egen resa.

Idag blir det en fin dag. Verkligen bara fin och skön!!

Idag har det gått 5 dagar utan alkohol. Det har vart upp och ner. Känslostormar utan dess like. En vän har sagt upp bekantskapen. Vilket är förståeligt. Andra vänner har ställt upp, finns där, ger ärliga svar. Hoppas få en akutremiss till en terapeut för att kunna reda ut allt gammalt som ligger och skaver. Vill inte leva i det förflutna längre. Vill kunna vara här och nu till fullo. Utan blackouts och ångest. Med mindre tårar och mer glädje. Känner mest en dödslängtan om dagarna. Och svårt att sova. Så mkt som snurrar i tankarna.
Märker att ärligheten är viktigast för mig. Vill inte ha en massa daddande och gullegull eller medkänsla. Vill veta vad jag gjort och hur jag behandlat vännerna. För att kunna bearbeta det. Förstår bl.a. att jag har ett enormt bekräftelse- och uppmärksamhets-behov. Varför är jag sån? Behöver ta reda på det.

Det är iaf klart som korvspad att jag inte kan ha alkohol i mitt liv. Den gör mig till en människa jag aldrig igen vill vara.

Först vill jag bara gratulera dig till 100 dagars nykterhet, men sen vill jag även replikera över dina tankar om ensamhet och tristess.

Jag läser ofta att man efter en periods nykterhet, då den första förtjusningen över hur fint livet blivit när man sluppit alla negativa konsekvenser av sitt drickande, börjar kännas trist. Då tänker jag att det ju delvis var det som gjorde att man drack lite för ofta och lite för mycket. Eller så mycket som dagliga karatefyllor där abstinensen och ångesten driver en till fortsatt drickande. Välj själv vilken nivå du känner igen dig i. Hursomhelst. Det finns ingen som börjat dricka för mycket som inte gjort det för att man vill ha extra guldkant, för att känna sig mer ledig och cool med andra människor, eller för att hantera svåra känslor som ensamhet och otillräcklighet.

Ensam och nykter, skriver du...... hon som tackar nej till folk. Så måste det väl inte bli?? Själv har jag märkt att nykterheten i sig har varit ett tillfälle att hantera just de där tankarna och känslorna. Du skriver också; Går det att leva såhär och vara lycklig, eller kommer det att saknas något?

Jag vet inte. Men klart är att om livet utan alkohol känns grått och aldrig får det bli färg och glans i tillvaron, ja, då är det nog livet självt som ska hanteras. Att använda alkoholen som färgspruta och glittermaskin, har ju många provat förr! Funkar kanonfint tills man blir för full och känner sig som en tönt dagen efter.

Du som är en sån varmhjärtad kämpe, Strulan! Ta ett nappatag om livet, skaka om det och var inte en passiv människa som blir bitter!! Nu känner du dig ensam och rädd, men det kommer inte alltid att kännas så. Det är starkt av dig att ge hela bilden, inte bara jublet över nykterheten i sig. Tack!!

Jag önskar dig en fortsatt fin resa på din väg och hoppas att de svåra känslorna också får ta tid och plats hos dig. Jag vill också tacka för ditt stöd, när jag själv kände mig eländig. Ta hand om dig!!

Hej.
Ja ångesten verkar inte vilja ge med sig. 5 dagar nykter här och gråter om vartannat hela tiden. Har vart på två AA-möten, skönt tycker jag. Upplevde en förståelse som ingen annan i min närhet kan ge mig. Har även läkartid idag för att få remiss till terapeut. Hoppas att det ska kunna hjälpa mig.
Jag mår rätt dåligt, även om jag utåt visar upp en fasad. Jag är konstant illamående, svårt att äta, sover knas och får hjärtklappning lite då och då. Känner igen ångesten. Men är så trött.
Har en vän som sagt upp bekantskapen också. En vän jag ser upp till och värderat högt. Har dock full förståelse för hennes beslut. Hon har barn att tänka på och en egen historia att reda i. Men det gör ont. Och triggar ångesten, då jag känner mig ännu sämre och mer värdelös.
Vilken rant. Förlåt. Men förstår dig och känslorna så väl Berra.

Tillägg: ser nu att du kommit en bra bot på vägen. Blir glad. och ger mig hopp att det kanske en dag kan kännas bättre för mig med.

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort! Ett steg mot att förändra något du inte är nöjd med. Berätta gärna lite mer vad det handlar om så blir det enklare för oss här på forumet att stötta dig, om du vill såklart. Det är ju olika vad man är hjälpt av och att läsa runt är också något många tycker är hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Gratulerar till 100 dagar! Jag tror att livet så småningom blir kul igen. Men man måste nog ersätta situationer då man brukade dricka med nya situationer... Jag tror att jag behöver göra det iaf. Min man slutade till min stora förvåning att dricka helt i höstas. Jag har aldrig uppfattat det som att han har ett problematiskt förhållande till alkohol... Det kröp fram senare att det hade hänt en allvarlig grej när har var berusad på grabbfest (och sådant festande i sig händer väl ned några års mellanrum sådär...) Nu pladdrar jag. Nåväl, pga den händelsen, som hängde ihop med kontrollförlust, bestämde han sig för att aldrig någonsin röra alkohol igen. Han har hållt det löftet till sig själv, utan problem. Han går spiknykter till alla tillfällen då han vanligtvis skulle druckit ett par öl. Det stör honom inte. Nu är ju han en osedvanligt tjurskallig människa (jag om någon vet, eftersom vi varit gifta i 20 år). Han bestämmer sig för något, och sedan ÄR det bara så. Jag är mer flexibel i mitt tänkande. Haha. Övertänkande, second guessing...Det är min melodi. Jag glömmer väldigt fort bort fasta övertygelser, som tex att alkohol är djävulen själv och inte ska förtäras, när humöret ändras. Så jag kommer att behöva undvika situationer som kan ändra mitt humör, och ägna mig åt situationer som stöttar min övertygelse istället. Hänger du med? Önskar dig en fin måndag och en klartänkt vecka! Kram.

100 dagar ett mål eller bara 100 dagar av mitt liv.
Stolt jo det är jag, men känner mig ganska ensam och rädd.
Går det verkligen att leva så här och vara lycklig, eller kommer det alltid att saknas något.
Är fortfarande fast övertygad om att hålla mig ifrån alkohol, men funderar mycket över hur mitt liv kommer bli.
Ensam och nykter, hon som tackar nej för hon inte tycker att folk är jobbiga.
Men hur det än blir så är dessa 100 dagar mitt val och just nu styr jag livet och draken.
Önskar er en fin dag med styrka och mod// kram Strulan

Det enda vi har makt över är vad vi väljer för vårt eget liv!
Heja er kvinnor / mt