Senaste kommentarerna i forumet

Tack, det tåls att funderas på iallafall. Skönt ha nånstans där man kan skriva av sig anonymt iallafall. Hittade denna sidan av en slump faktiskt och det var ju bra det!

Kämpar också med dom tankarna. Men dom jag nu har kontakt med och har lyckats är inne på att det inte funkar med aldrig mer nykterhetslöften etc .man får dricka om man vill. Men jobbar man in mantran som ”idag slipper jag dricka” eller ”idag vill jag inte dricka” osv funkar det. Problemet är väl att det måste komma inifrån, att inte vilja dricka idag på riktigt.

Konstig åkomma det här med alkoholberoende. Om du inte läst den så rekommenderar jag boken skål ta mig fan. Roligt skriven, mycket igenkänning men också en del tänkvärda tips osv. Lite skriven av alkisar för alkisar.

personliga åsikt är nog att de som käftar mest om nykterheten själva har grava problem. Min nykterhet blir provocerande för dem då de inte själva kan välja bort spriten. Jag har inte träffat på många såna men de kan ju vara lika irriterande som mygg när man ska sova !
Att känna framstegen som du gör nu Dee är så stärkande för självkänslan ! Och du har nästan ett helt år kvar att upptäcka nya styrkor hos dig själv ! Njut av varje upptäckt !!
Kram !

Hej!
Jag var medlem här för några år sedan och sedan dess har jag läst en del, men inte varit aktiv.
Mitt drickande började när jag var ca 22 år. Det var i alla fall då som jag började ha en komplicerad relation till detta gift. Från att ha varit väldigt måttlig till att bli den som alltid alltid var allra fullast på festen eller krogen.Det eskalerade under en tid och under flera år drack jag så gott som dagligen. När jag var 23 träffade jag min nuvarande man. Vi drack tillsammans stora mängder alkohol under helgerna, men på vardagarna var han bortrest och då fortsatte jag på samma sätt utan hans vetskap. Jag var arbetslös och fyllde mina dagar med alkohol och verklighetsflykt. I min ensamhet drack jag mest 2,8 % öl i stor mängd- 10 liter per dag. Ibland tog jag mig en grogg eller vad som helst utöver det.
Vändningen kom när vi bestämde oss för att skaffa barn. Det gick inte på direkten och jag minns ett tillfälle när jag beklagade mig inför min man att det inte hade tagit sig den här gången heller och han sa, att det var ju en väldig tur, och syftade på helgernas hejdlösa drickande och vad det hade kunnat ge för skador på ett foster. Ett frö såddes hos mig och efter en rejäl fylla fick jag nog och bestämde mig för att sluta dricka. Det lyckades och vi fick vårt barn. Drack inte en droppe på 1,5 år. Men när jag hade slutat amma började jag så smått igen, men långt ifrån i samma mängd. Jag vill nog påstå att jag lyckades hålla det på en normal nivå länge och vi skaffade oss två barn till. Jag har aldrig druckit under mina graviditeter. Det är jag stolt och glad för.
Problemet är att jag trodde att jag trodde att jag hade kontroll nu, att jag kunde dricka som vem som helst och att suget aldrig skulle komma tillbaka på samma sätt. Så fel jag hade. De senaste åren har mitt helgdrickande eskalerat (aldrig inför barnen dock!) och nu har jag nått botten och förstått att jag inte har kontroll längre. Jag tänker ständigt på alkohol och när jag ska få dricka nästa gång. Planerar mitt liv efter drickandet. Bestämmer mig för att hålla det på en rimlig nivå, men lyckas aldrig. Ett ständigt sug efter mer när jag har fått i mig första droppen.
Ironiskt nog är jag i övrigt väldigt hälsosam, springer 3-4 mil i veckan, äter sunt och läser på universitet till ett yrke inom hälsa. Mitt drickande är min hemlighet som inte någon mer än min man vet om. Jag lider också av en hemsk hälsoångest och det har blivit värre och värre med tiden. Efter en fylla mår jag dåligt hela veckan, ända tills jag får dricka igen och glömmer min oro för en stund. Så går det runt i all evighet.
Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde det. Kanske att min oro för vad jag har gjort med min kropp och om jag ska dö nu har blivit större, kanske det att jag är rädd för hur en kommande resa till kompisar som gärna dricker mycket ska bli, kanske är det den stundande semestern, som jag vet innebär alkohol i stort sett varje dag. Jag orkar inte mer. Jag klarar inte att vara måttlig och jag klarar inte av att ha ångest över mitt drickande längre. Så jag har bestämt mig. Berättade för min man igår att jag vill sluta dricka helt och att jag vill ha hans stöd. Berättade om min oro för kompisresa och semester. Det känns skönt, men samtidigt skrämmande. Jag hade nog önskat ett större stöd. Min man dricker också för mycket, men är inte beroende. Han vill inte sluta, men dra ner ordentligt på alkoholintaget nu när jag slutar. Han tycker att det är tråkigt att vi inte längre kan sitta och prata över en (flera) öl och att jag nu funderar på att stanna hemma från kompisresan. Att säga till vännerna att vi inte vill dricka varje dag, eller helt enkelt bara låta bli att dricka är tydligen inget alternativ.
Jag känner mig hoppfull och stark just nu i mitt beslut, men jag är fundersam och orolig inför hur det ska bli längre fram när jag hamnar i miljöer där andra dricker och framför allt när min man sitter på en uteservering med en öl i handen och jag med min cola zero. Jag kan ju inte tvinga honom att börja leva som jag.
Jag får ta en dag i taget. Ni här inne har hjälpt mig mycket med era berättelser och jag kommer att söka kraft och stöd här för att klara det. Sex dagar nykter idag. Första helgen nu på länge utan alkohol. Mitt nya liv börjar här och nu!

.

fruktansvärt ont att nå vägs ände och inse att man kämpar själv, en orättvis och omöjlig kamp! Fördelen med att nå den där punkten är att man börjar fokusera på sig själv som du gör nu. Du vill inte ha det så här skriver du och då har du börjat utgå från dig själv och det är bra det. Det första steget i en annan riktning. Numera tänker jag ofta på att jag inte kan leva om/göra om veckan jag har framför mig. Den kommer att passera och aldrig komma tillbaka. Vad vill jag ha gjort och vem vill jag vara med? När jag var ihop med mitt ex var jag JÄMT ledsen för veckan som hade passerat och hade ingen kraft och ork att tänka ens på idag eller imorgon. Känner sådan frid och frihet när jag är helt lugn med veckan som har passerat och kan sätta fullt fokus på idag, imorgon och resten av mitt liv. Kram till dig, du klarar detta!

Tack, Tackohej!
Jo, jag är medveten om svårigheterna här. Och egentligen vet jag inte ens om jag vill dricka. Nu provade jag på Valborg. Det gav inget särskilt. Men jag har hela tiden haft svårt att säga aldrig mer. Mina första veckor gick bra delvis i vetskapen om att jag skulle kunna dricka längre fram. Nu behöver jag nog inte tänka så längre. Men jag behöver ändå tänka i termer av tid, hela mitt liv är sådant; träning, arbete, nykterhet, det är delmål som skall avklaras. Har alltid funkat så.
Jag får helt enkelt se vart det hela leder. Det är allt jag kan göra.
Trevlig helg.

Hoppas verkligen det funkar för dig, en liten varning i all välmening är progressiviteten i sjukdomen jag lärt mig om. Har hjärnan utvecklat den fysiska allergin blir det bara värre, aldrig bättre. För mig personligen har jag absolut utvecklat den Allergin och beroendet. Trevlig fredag och helg och heja dig!

Härligt att du mår bra, man skall välja den vägen man mår bra av. Ha en fin helg// Strulan

På kliniken för att blåsa. Dag 3. Min läkare tycker inte att det är en bra idé att försöka lära sig att dricka måttligt, inte med mina "höga konsumtionsvanor". Själv vet jag inte. Jag tänker i alla fall fortsätta nykterheten maj ut, sedan får vi se. Mår fortfarande utmärkt. Känner mig pigg och lätt i skallen. I helgen tänker jag träna, arbeta med ett översättningsprojekt, fiska och jobba på tomten. Jag kommer inte att dricka, vill inte dricka, har inget sug.

Det har hänt en hel del sedan jag skrev senast. Jag har fått handledning vilket har varit jättebra. Det ger mig styrka och hjälp att sortera mina tankar. Rekommenderar detta till alla. Mannen har också fått hjälp i en grupp. Den ska fortsätta med ny grupp nästa vecka, men han väljer att hoppa av. ”Vill inte ha fortsatt hjälp, klarar det själv” vilket jag insett att han inte gör. Det känns som om han gett upp och vill inte bli nykter. Jag har nu krävt att vi måste separera och ha skilda boende, vilket känns väldigt kluvet för mig. Men jag orkar inte ständigt kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag känner att jag orkar inte kämpa ensam längre, för han gör inget för att förändra vår situation. Just nu gör det fruktansvärt ont och får gråtattacker. Men jag måste stå ut, för så här vill jag inte ha det.

Två månader utan att bedövat eller flytt, Draken vilar och längtan till bubblan och dimman känns hanterbar. Känner mig just nu som om jag kommer att överleva, känslorna måste jag lära mig hanteran och inte fly in i dimman.
Tränar på att hantera livet och allt vad det innebär med för ingen kan säga att det är lätt, mycket lättare att ta sig några glas vin och bedöva sig.
I dag blir det stor test, middag ute med goda vänner och visst finns en oro att jag tar den lätta vägen och smiter från mig själv. Men jag skall inte ge mig själv möjligheten, inte öppna den dörren utan lämna Draken hemma.
Är jag orolig för att de skall undra, kanske men bestämt mig för att skita i det och jag är nykter för min skull och behöver inte förklara mig för någon.

Låter det kaxigt, jo säkert men känner mig tuff i detta beslutet för detta gör jag för min skull och jag vill verkligen ha lugn och ro i mitt liv.
Funderat på om jag kommer att dricka någon gång mer i mitt liv, det vet man aldrig men just nu är det nu och då väljer jag nykterhet.

Kram och styrka till er❤️//Strulan

Idag är det fredag och det är min 14:de nyktra dag!
Kan inte förstå att tiden flugit iväg och nu har suget börjat avta en aning.
Kämpa på mina vänner! Vi löser detta tillsammans ✌️

Skriver av mig

Han va ute igår, han vart full och han ska kanske ut ikväll igen. Nu börjar allt igen...
Det här gör att jag har lättare att sätta stopp för att vi ska ligga, sova ihop...
Tycker det är så oattraherande att vara i huvudtaget med nån som väljer att springa ute på krogar till natten o bli full var o varannan dag.

Det tar tid för mig att gå ifrån, det har gått från att vart ett par med bråk, tårar, svek mm till det vi är nu.

Jag har tom kommit så långt att jag inte ens kommit med förslag om att ses som tex ikväll!!!! Att inte ens skickat sms kom till mig ikväll. Jag är stolt över det.

Det finns en liten besvikelse av att han ändå väljer det där supa livet. Jag bryr mig inte som förut, men.eftersom vi nyss sets på så att säga fel sätt. Fel sätt menar jag med att ligga, sova över, gos mm så känns det mer att han väljer att gå ut hela tiden nu igen.

Samtidigt så blir det mer o mer bekräftelse för mig själv att jag inte vill leva med honom eller någon annan med alkoholism.

Tack för dina ord. Du tycker jag kommit långt. Känns bra att någon känner så för min kamp. Ibland känns det som jag står och stampar på samma ställe. Pratade med mannen i kväll. Det var han som ringde. Så svårt. Vi pratade vanligt bara. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Vet inte riktigt hur det kommer att bli när han inte längre kan låna den bostaden han har nu. Många frågetecken.

Man orkar genom att tänka igenom det ordentligt och komma fram till att det är rätt beslut att ta och att man verkligen tror på det (i alla fall nästan hela tiden).
Jag har skrivit dagbok, pratat med min syster och en nära vän och gjort listor på för- och nackdelar.
Sen behöver man ju en plan för hur man ska bo under tiden man processar allt det praktiska.
Jag hittade ett forum som är bra att läsa på - https://skilsmässa.se/forum/, där hittade jag mycket praktiska tips och också olika aspekter av att lämna och bli lämnad.
Nu är jag ju mitt i processen själv, men så här har jag tänkt hittills i alla fall.

Jag är snart i samma situation som du.. ska lämna. Har gjort det lite halvt några gånger men nu har jag bestämt mig. När jag läser dina texter så känner jag igen mig så oerhört. Du är iallafall inte ensam ska du veta. Du är jättestark och jag önskar att jag redan var där du är! Du har kommit långt.

Starkt jobbat, angående ölen som stör, häll ut giftet.

Mvh

Denlillamänniskan, du har självklart rätt ang tabletter. Jag har dock druckit varje vecka så länge jag kan minnas. Ska säga att det rör sig inte om några mängder medicin, 5-15 mg några gånger i veckan, har en del ledvärk så jag är förvånad att jag klarat långpromenader/jogging så bra som jag gjort. Ang rökning så har det ökat (1-4 st/dag) när jag inte dricker, ett annat substitut.. rökar vid enstaka tillfällen annars.

Ja, som det låter! Nu är det dags för mig att lämna min alkoholberoende sambo. Vi har bott ihop i 4 år nu, han har hela tiden haft en kärlek till alkohol. Alkoholen har nu helt tagit över och jag har förstått efter en incident i påskas att jag aldrig kommer vinna eller hamna i första rummet. Jag ställde ett ultimatum för några dagar sedan och han skulle gå till AA idag, men ändrade sig såklart och berättade för mig att han inte vill sluta. Jag inser att jag måste lämna nu innan vi får barn eller tar nästa steg i vår relation, för då kommer jag nog aldrig klara det..

Ni som har lämnat eller håller på att planera för att lämna, vad skulle ni ge för tips? Jag söker allt från "praktiska" tips såsom hur man gör under tiden innan man har sålt sin gemensamma bostad, till andra tips av mer psykologisk typ. Allt sånt här praktiskt med att vi äger allt tillsammans är den största bromsklossen för mig.. Hur orkar man?

Tack ?
Jag vet inte riktigt varför jag inte vågar lämna?
Kanske för att jag inte vet nått annat?
Har ju alltid haft detta i mitt liv.
Är skönt att jag har hittat detta forum där jag kan få prata av mig och få ställa frågor då jag inte har nån annan att prata med.
Att kunna prata med nån som förstår.
Det är som du skriver vad får jag ut av förhållandet?
Jag vet inte?
Fina presenter och hotel övernattningar.
Men jag vill inte ha det.
Jag vill ha en partner som vill välja mig framför alkoholen.

Jag vill gå tillbaka till då vi sågs innan vi va intima, endast bara vänner.

Och att sitta på hans arbete och ta ett glas ihop kan vi inte göra.

Det finns tiotal krogar, restauranger här hemma och där har vi sets nån gång då o då. Jag tycker om att gå ut ibland, inte festa loss utan att ta nåt eller två, ser inget fel i det och kommer alltid göra så.... men om det i sig skulle vara en risk med just honom, kommer det sluta med att jag inte går ut med han, eller möter upp honom ute. Jag vill ha kvar det som funkar, och bort med det som inte funkar.

Jag har väl egentligen kommit långt i min process, men som de säger "Why is the last mile the hardest mile?"
Jag vill också VERKLIGEN ha det gjort, men jag tänker att varje dag som går är en dag närmare till att jag får leva mitt eget liv, oavsett hur lång tid det tar.

Stor kram till dig också och heja dig med <3!

Det är tufft att leva med en missbrukare och lätt att börja ifrågasätta sig själv om vad som är normalt och inte.
Frågan är vad du får ut av förhållandet och ärligt talat så låter det inte som en man att skaffa barn med.
Läs runt i alla trådar här och få hjälp att få lite perspektiv.

Själv har jag precis lämnat in skilsmässoansökan efter ett nästan 24-årigt äktenskap med en man som har blivit mer och mer kär i flaskan. Det är ett tufft beslut att lämna och jag hade lämnat tidigare om det inte varit för dottern som nu är 19 år.

Det känns konstigt att säga välkommen hit, för ingen av oss vill väl egentligen vara här. Men här finns det många fina människor att få stöd av!

Jag är uppväxt där båda mina föräldrar var alkolister, och är än i dag.
2009 träffade jag min man som då drack lagomt tänkte jag. Men ganska fort hittade jag gömda tomma flaskor i lägenheten.
Han hade alltid samma förklaring att det ringde på dörren och han skulle städa undan dem fort.
Jag förstod att det inte stämde.
Åren har gått och drickandet har blivit värre.
Jag kan nästan känna att han blir sur, lätt irriterad och arg om han inte får alkohol.
Han har till och med börjat att dricka alkohol som han egentligen inte tycker bara för att få alkoholen.
Fler tal gånger har han sagt att om han måste välja mellan mig eller spriten så väljer han alkoholen alla dar i veckan.
Så fort jag försöker att ta upp hans drickande blir han arg och svarar bara att det är bara att flytta om det inte passar.
Vi har försökt att då barn i 9 år utan att lyckas och enligt alla tester är där inget fysiskt fel på oss.
Jag är inte dum utan förstår att hans drickande påverkar detta.
Men även där får jag svar att alkoholen är viktigare än ett barn.
Jag orkar inte längre leva i ett förhållande där jag inte vet vilket humör han är på.
Men jag vill inte eller vågar inte länna honom heller.
Jag vet att jag till slut kommer att må bättre men hur tar man steget?
Det mesta jag gör blir fel.
Min man kan i princip säga att han vill ha en viss sak men när jag köper det till honom så är det fel.
På saken och på mig. Att jag inte fattar bättre.
Nån mer som känner igen sig?
Vad gör jag?
Tack