Senaste kommentarerna i forumet

Grattis till en månad! Stort. ???

Att vara nykter räcker långt. Eller: att vara nykter är allt. Just i detta nu har jag tränat klart på ett utegym. I solnedgången. Bland vitsippor. 14 grader, ljumma vindar. Detta kunde jag uppleva för att jag är nykter i kväll.

Jag tänker ofta på allt jag gick miste om på den tiden jag söp. Vårarna till exempel. Dem får jag aldrig tillbaka. Det finns en sorg i det. Kanske är det därför jag blir nästan lyrisk över våren nu. Jag tvingar min fru att se på knoppar, föreläser för barna om blåsippor och berättar anekdoter för kollegor om hur morfar blev stungen av bin i maj 1982. Nykterheten gör underliga saker med min alkoholisthjärna. ??

Tack Vinäger. Detsamma. ??

För dina ord! Kram?

Härligt att läsa, PimPim. Snart är vi där. 100 dagar. Jobbigt som tusan, men vem har sagt att det ska vara enkelt...

Nu håller vi. ?

Blir rörd av situationen. Vikjen fin och klok mamma dina barn har. Så skönt att du inte behövde gå in och peka med hela handen, utan det fick bli en mogen sons eget beslut. Det blir bäst så.

Kram på dig ?

Vilka positiva inlägg du skriver numera. Så fint att läsa. Man verkligen känner skillnaden mot tidigare gånger du skrivit här.

Tror på dig. ?

Kram

För den fina berättelsen om din vän. Hoppingivande. Precis det vi behöver nu.

Hoppas att du når det du längtat efter så länge. Tycker att du låter lite mer övertygad den här gången. Mindre tveksam. Ett gott tecken.

Lycka till. ?

Kram

Gillar dem skarpt. Har nog sagt det förr, men upprepar det gärna.

Vilken kämpe du är. Är säker på att du fixar detta.

Grattis till den vita månaden!

En milstolpe att säga månad istället för dagar. Snart blir det flera.

Grattis!

Jag sitter på händerna emellanåt
Jag aktiverar mig nonstop
Jag letar substitut
Jag gråter

Jag är nykter

Det är f-n inte mer, men jag är nykter

Det får räcka just nu

Jag är nykter

-----

Tack alla för fantastisk pepp. Känner mig oerhört privilegierad, även om något försöker intala mig att jag inte är värd det. Det struntar jag dock högaktninfsfullt i. Jag suger i mig alla ord, jag behöver dem så väl.

Använder då och då min mans fina ord efter att jag tagit ett ytterst pinsamt återfall i höstas:

Tillsammans är vi varandra! ?

Det gäller även vänskapen på forumet. Jag har sagt det förr, utan er vore jag inte där jag är i dag.

Gould: ett extra tack för länken.

Kram till er alla

En månad! Bra jobbat

Jag har släppt alla tankar på att dricka. När jag gjorde det blev jag fri - de orden berörde mig. Tack. Så talande. Jag följer och läser också mycket av Sanna Ehdin.
Vilken vacker kvinna, hon är så sprakig. Och tänk att få se ut som 30 när man närmar sig 60. Ja tack!

Kram

MM

Hej igen, Något! Du har kämpat i många år och har nu verkligen en tydlig riktning i livet, en dröm om framtiden och har äntligen kommit in på din drömutbildning, grattis till det. Du vill, kan och ska klara din utbildning. Du vill inte behöva blicka tillbaka och se att alkoholen stod i vägen för din utbildning. Klokt att se det redan nu och förändra dina alkoholvanor!

Det låter som att du på flera olika sätt just nu tar viktiga steg mot att ta hand om dig själv på ett bättre sätt. Nyss föll du tillbaka genom att fimpa på dig själv, men i och med att du skriver om det här och i och med att du tänker på hur du ska agera framåt, så andas dina senaste inlägg en ökad omsorg om dig själv, rätta mig om jag har fel! Du frågar dig hur dem som ska stå en närmast kan skada en så mycket psykiskt. Det måste verkligen smärta att inte kunna få en acceptans för den man är från de närmaste. Något jag kommer att tänka på i detta är att du kanske i alla fall har goda chanser att få kärlek, omtanke och acceptans från en person som står dig väldigt nära, nämligen dig själv. Oavsett hur din familj reagerar och agerar, vad behöver du för att må så bra som du kan? Finns det andra personer eller sammanhang runtomkring dig där du får vara dig själv och där du mår bra?
Skriv gärna mer här, jag hoppas att du ska känna att det här kan få vara ett sånt ställe!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Såg att en kompis till mig ska ha vernissage i helgen. Det blir en utställning från fredag-söndag. Kul tänkte jag, klart jag ska glida förbi på vernissage, inte för att jag är särskilt konstintresserad och absolut inte för att jag förstår mig på hans konst, men mer för att visa min uppskattning och mitt deltagande för honom, samt att det är kul att se honom igen, det var ett bra tag sen sist och vi har alltid sjukt roligt ihop när vi ses.
Hör av mig via sms:

- Bubbis, va skoj med vernissage, jag såg eventet och funderar på att glida förbi i helgen, catcha upp då?!
- Verkligen! Guuu va kul om du vill komma, kom imorn så får du massor med vin och bärs också!
Jag har naturligtvis inte berättat att jag blivit nykter och känner väl inte att han ska få veta varför jag blivit nykter heller, den faktiska orsaken, iaf inte på ett sms, så jag blir en aning deppig över hans svar. Jag börjar skriva ett svar med en antydan till att jag vill vara nykter men suddar ut det för att det helt enkelt kändes fånigt och präktigt på något vis.
- Jag är hemma från jobbet, dunderförkyld, hade tänkt komma förbi lördag eller söndag i så fall. Du är väl där då också?
- Ja, visst, utställningen pågår men det kommer inte finnas någon bar där då.
- Okej, jag får se hur jag känner mig imorgon, om jag går till jobbet imorn så kommer jag på kvällen, annars ses vi nog lördag eller söndag. Jag messar!
- Yes, do it, hoppas du kommer imorn så vi kan pimpla lite vin ihop.

Jag kan inte låta bli att tänka att det på något vis är sorgligt att se en glimt av mig själv, som känns som från ett tidigare liv i ett annat universum på en avlägsen planet.
Var jag verkligen såhär?
Jag blir lite ställd to be honest. Jag är liksom inte alls med på tugget längre, det känns som att jag står i ett kalt mörkt rum i en källare, tittar på den gamla Dee´s monster som sitter där i sin bur jag låst med dubbla lås, som är lugn och har givit upp, som är tämjd och kontrollerad, bredvid buren finns en dörr som leder ut till det där gamla livet och bakom min rygg finns en trappa upp från den där källaren.
Jag tittar på monstret som rycker lite på axlarna och inte verkar vilja göra någon ansats att vilja följa med, jag själv skulle vilja träffa kompisen på vernissagen, men det enklaste är att kanske ta trappan upp, därifrån jag nyss kom ner för att fråga om han ville catcha up på vernissagen, upp till den där vardagen jag har nu, som är långt ifrån hur mitt liv en gång var, och som jag faktiskt gillar bättre på alla plan.
Jag funderar också på om jag kommer klara av att gå igenom den där dörren nykter in i denna så främmande värld där jag förut hörde hemma - kommer jag att veta hur jag ska göra och hur jag ska bete mig utan att vara full?

Jag börjar förstå folk som selektivt valt bort mig ur sina liv tidigare pga att jag drack för mycket. Har man inte samma längtan till alkohol så är det rätt jobbigt att umgås med folk som alltid ska dricka så fort man umgås. Som ser umgänget som en ursäkt för att få dricka och som egentligen kanske inte är så intresserade av att vara sociala om alkoholen inte finns med i bilden. Som har fokus på alkoholen.
Om och om igen så vill jag falla på knä av tacksamhet att mina två närmaste vänner aldrig varit sånna som jag varit och framför allt stått ut - det är dessa personer som är huvudpersonerna för mig att spela med om jag ska etablera en vardag som funkar även i festliga sammanhang - för vilka vänner väljer aktivt att inte dricka för att stötta sin nyktra vän i ett festligt sammanhang.
Om jag ser på mig själv för bara ett par månader sedan i en omvänd roll hade jag aldrig ställt upp på det för deras skull. Jag fattar inte att de är här för mig, och hur jag kunnat förtjäna dessa två fröknar i mitt liv.

Oh, det låter härligt! Jag känner likadant efter två veckor utan alkohol och med bättre vanor över lag. Kände till och med att jag hade lite spänst och tryck i steget idag när jag gick en lite runda. Det kändes som att där fanns mer energi att ta av - och det har jag inte känt på flera år! Så tacksam!
Resan fortsätter, vi får se vart den tar oss.

Äntligen bubblar det upp lite positiv energi inifrån. Känner mig nästan euforisk. ?
Har varit trött så fruktansvärt längen att jag glömt bort att den känslan faktiskt finns.?
Många dagar av hårt arbete har gett resultat. Promenader, rutiner, sund mat och vitaminer!! ?
Ssri har jag hämtat ut och kastat i soptunnan. Står fast i mitt beslut att inte experimentera med hälsan annat än på "naturlig" väg. (kanske var det detta beslutet som bidrog till den nyfunna energin..?) ?
Nu ökar jag på med (lite) kroppsarbete i trädgården och hoppas på ytterligare förbättring.
Är aningens förbannad vilket nog är bra. Ger lite driv känns det som.
?

Hur går det för dig vännen? För mig går det halvknackigt, ett steg fram och sen ett tillbaks. Jag vet vad jag vill och var jag vill hamna, bara så svårt att få disciplinen att verkställa - det tar ju bara några minuter av tappad koncentration och man faller. Är inte i rätt läge att söka hjälp nu så måste klara detta själv, iallafall för stunden.

Jag tittar in och skriver till dig, det var ungefär en månad vi skrev ett meddelande till dig och tänkte följa upp lite från det.
I ditt första inlägg i denna tråd (18 januari) beskriver du tanken med tråden;
”att jag ska kunna blicka tillbaka, och skriva framsteg för varje gång jag tagit ett kliv framåt. Bara för man lämnat så finns det känslor kvar som man brottas med och mönster som ska brytas..”

Vad skulle du säga att skillnaderna blivit sen dess, vilka positiva förändringar har du gjort för dig själv?
Något jag tänker på som en positiv förändring- hoppas det är ok att jag lägger in något här, är att du själv valt att inte dricka. Du skrev tidigare att om du dricker är risken att du själv blir fysisk om han är otrevlig. Detta har hänt också under denna period och du vill undvika att det skulle hända igen.

Det är klokt av dig att ta hand om dig på det sättet, dels som skydd för dig själv att inte göra sånt du egentligen vill och mot att han kanske skulle ge igen men ännu hårdare. Det är också ett stort steg för det är ett självomhändertagande i att jobba med något som påverkar dig (oavsett vad han väljer att göra eller inte göra). Verkligen bra jobbat!

Nu har det varit en intensiv omgång med meddelanden och bråk över de två dagar ni skulle ha setts men det inte blev av på grund av flera olika anledningar du berättar om. Då vart du ledsen, nu känner du dig trött, trött på ett annat vis skriver du. Till och med något nytt med att du inte ville stöta på honom ute. Du funderar på varför du känner som du gör.

Du ringar in här att det blir lite som en ond spiral, ni ses/hörs det blir bråk, du känner dig osedd och får ingen bekräftelse på att han vill vara med dig på det sätt du önskar, allt i bråket vänds mot dig. I dagar efter en sådan period är du trött, utmattad, kanske känslor av likgiltighet, tomhet.

Det låter som ett stort behov av återhämtning, att du skulle behöva ta hand om dig själv och försöka hjälpa dig själv att läka. En tanke jag får när jag läser din tråd, hoppas det är okej att jag delar med mig. Det är att du kanske saknar att få bekräftelse från honom på flera sätt, när du inte får det fortsätter du söka den. Kan det vara så?

Du nämner flera gånger att han är kall exempelvis. Kanske är det ett behov av att ”få” någon gång, liksom Li-Lo skrev här tidigare, upprättelse. Tanken jag har är att du kanske aldrig kan få det du vill från honom. Oavsett om du kommer få det från honom någon gång eller inte så är ett bra steg att börja ge dig själv upprättelse och bekräftelse. Du duger som du är! Du behöver verktyg för att kunna läka oavsett hur er relation blir framöver.

Delvis gör du redan det. Du skriver här, jobbar med dina beteenden kring hur du hanterar alkoholen för egen del, hur du bemöter honom, sätter gränser mm. Jättebra verkligen! Kanske finns det mer du kan göra för att ta hand om dig själv och få ett bredare mer långsiktigt perspektiv på situationen som helhet.

Det är vanligt att fastna i relationer som inte är givande, vem som helst kan göra det. Utifrån det du beskrivit, även bakåt i dina trådar låter det som du hamnat i liknande relationer tidigare. Våldsrelationer, psykiskt och fysiskt där du blir tilltryckt och inte får det du behöver. Kanske är det viktigare att fokusera på än alkoholen?

Jag skulle vilja rekommendera att du tar kontakt med något professionellt stöd när det kommer till relationer, kanske testa att ringa Kvinnofridslinjen och höra om de kan beskriva destruktiva mönster i relationer som vi kan hamna i.

Vad tänker du om allt det här? Vad tror du själv skulle vara ett steg mot att ytterligare hjälpa dig att må bättre. Hur skulle det vara att vända all din omtanke och uppmärksamhet mot dig? Ibland kan det vara svårt att se sig själv, sitt liv eller mönster på sikt då man är upptagen av att ta hand om akuta situationer.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Välkommen till oss. Du inleder med ett starkt ord, och jag undrar om du vill berätta mer. Om det är så att det var den dominerande känslan då du startade tråden så hoppas jag att du har andra känslor idag. Om du vill får du gärna berätta lite mer om vad som fick dig att skriva här. Du gör såklart det som blir bäst för dig. Kanske har du redan läst i andra trådar och funnit något som kan vara relevant för dig?

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Håller med Crna macka, du är inte knäpp!

Så uppriktigt du skriver om din oro för vanans makt och samtidigt har du tagit makt över din tanke och sökt dig hit. Ett steg i riktningen mot att välja dig själv.
Om du vill får du gärna berätta mer om hur du tänker nu och om vad du kanske vill göra annorlunda.

Välkommen till oss
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tacksamheten efter att ha överlevt ytterligare en immunförsvarkollaps. Idag ska jag våga mig utanför dörren. Hade velat åka till närmsta köpcentrum meeeen det kan vara att puscha mig på gränsen. Så lokala Ica blir bra.

Idag har jag utnyttjat min balkong, både ätit lunch och fika ute i solskenet. Så länge det inte blåser värmer solen på bra ändå.
Tror jag tog beslutet att inte röka igen. Vågar inte jinxa något. Men det var att sluta röka igår när paketet tog slut, eller tvinga ut mig.

Jag gick inte ut.

Insåg att om jag bara slutar upp med den där jävla skiten någon gång så kan jag lägga undan de där pengarna som ändå går upp i rök.

Mitt nästa mål i livet nu är att aldrig, aldrigaldrigaldriiiiiiig hamna i den ekonomiska situationen som sjuksrivningen på ett sätt försatt mig i, och som jag satt mig i. Dålig val helt enkelt. Lata val.

Så nu har jag lägenheten, jobbet Soon to come fucking ekonomisk trygghet.
Hälsan ska in någonstans där också, men antar att immunförsvaret blir starkare utan massa gifter i kroppen.

Älskar min balkong❤️
Älskar min kaffe och jag älskar min chokladboll. Tack igen ödet ?

Fridens ?

Lider med dig. Låter som du har svårt att andas mentalt. Jobbar du för mycket? Saknar du mål i livet? Tappat syftet med varför du gör allt du gör om dagarna?

Hur vill du leva och sträva ditåt. I början kan du inte vänta på motivationen, den kommer för sällan. Bistra sanningen är mest att göra det du innerst vill. Är det träning är det att göra, sen kommer belöningen efteråt och det är lättare att pusha sig nästa gång.

Meningen med livet är väl den stora frågan. Dela upp det i mindre delar.

Kämpa!

Mitt första inlägg.
Kort om mig.
Blandmissbrukare sen slutet på 90-talet men har haft kortare nyktra perioder. Som längst i 3 år fram till -17 och sen dess har det accelererat ordentligt. Har ännu en gång nåt en punkt där det får vara nog. Varken psyke eller kroppen orkar längre. Har de sista tio åren enbart använt alkohol. Tidigare även hasch, amfetamin, ghb och tabletter.
Nu till min fråga.
Hur får ni andra upp motivationen att göra nånting istället för att dricka? Jag klarar knappt att vara hemma utan mina 15 öl efter jobbet. Oavsett om jag dricker el inte blir jag bara sittande och får inget gjort. Är inte ens ett hem längre då allt bara förfaller. Tack för nu.

14 dagar är det det längsta jag typ vart nykter på år o dar. Hurra för mig!

Suget är enormt, men det känns som att jag fixar det nu. Solen skiner och i morrn är det fredag. Feel good!