Senaste kommentarerna i forumet

Jag var alltså där när dom öppna så jag kände inte igen några personer men tyckte din sista mening
Var så klockren och symbolisk ” Hel och ren på ytan så att misären inombords inte syns”

Hej
Har följt din tråd sen start.
Hoppas det gick bra hos läkaren.
Går själv på samma ställe och är så nöjd med deras bemötande och vänlighet.
Va själv där idag och är ganska så säker på att jag också satt bredvid samma sällskap och lyssnade och då tänkte jag samma sak som dig...

Skall träffa en läkare och diskutera min medicinering. Akuttid. Blir så konstig av naltrexon. Mår illa. Hög puls. Yrsel. Och det blir värre och värre. Får se vad läkaren säger. Kanske går det lika bra att sluta att supa utan naltrexon. Eller det klart att det gör, jag vill ju sluta.

I soffan bredvid sitter en person jag känner igen. Vi gick på samma högstadium. Han var en av de tuffa, en som hängde i rökrutan på skolan. Han känner nog igen mig också. Men vi hälsar inte på varandra. Han ser sliten ut, han talar högt med en annan person om senaste gången han "lade in sig". Jag ser nog ut som den jävla akademikerfjant jag är - hel och ren på ytan så att misären inombords inte syns.

Här är vi många som känner igen sig i din berättelse. Själv är jag på dag 16 utan alkohol idag. Innan hade jag supit i minst tio år. Vin och whisky, 2 till 5 gånger i veckan. Stora mängder. Jag har aldrig mått så bra som just nu. Även om suget är svårt. Men att vakna pigg och fräsch är värt mycket. Inte minst för min familj.

Bra att du tar tag i din problematik. Bara att läsa vad andra skriver här på forumet hjälper mig att vilja sluta att dricka.

Det här klarar du. Vi hjälps ju åt. ?

Vill att detta ska vara första dagen av ett nyktert liv...
Jag har under de senaste 10 åren utvecklat alkoholism och har under hela denna tid varit smärtsamt medveten om att jag dricker för mycket och att jag inte själv har någon kontroll. Det har lett till förändrad personlighet ( inte till det positiva), kraftig viktuppgång, svårigheter att sova, nedstämdhet på gränsen till depression samt svårigheter att klara av mitt arbete. Jag har ständigt dåligt samvete, jag känner mig äcklig, dålig, och jag skäms så över den jag blivit. Jag vill inte träffa folk, skjuter på oika sätt undan de som egentligen står mig nära.
Mina barn har en irriterad och trött mamma och jag är långtifrån den kvinna som min man en gång gifte sig med.
Jag har i flera år velat ha en förändring på mitt drickande och i mina dagliga val. Jag inser att jag inte klarar detta själv. För mig känns tyvärr steget långt att gå till ett aa-möte just nu.
Jag hoppas att jag kan få stöd av er här kring hur jag kan tänka annorlunda...
Läste att någon skrev att man ska "surfa på suget'. Det tänker jag börja med att pröva framåt kvällen när jag normalt sett brukar dricka vin ur en kaffekopp medan jag lagar mat till familjen ( fy f-n vad patetiskt och sorgligt...)
Men, solen skiner, fåglarna kvittrar och naturen är på väg att vakna till liv igen. Kan ni andra ändra ert drickande så borde väl jag också kunna.

Varm kram ?? Lyckliga barn som får umgås med sin nyktra härliga mamma ❤️

Den där oron och stressen på natten blir nog bättre med tiden. Och att vara klar i skallen på morgonen slår det mesta. ?
Ha en bra dag!

En kass natt, vaknat massor av gånger, tänkt om livet, morgonångest, oro för problem på jobbet.
Men klar i huvudet nu, nått positivt o inget direkt sug efter A än i alla fall.
Ha en bra dag där ute

Detsamma. Och du inspirerar med din positiva energi och dina inlägg som jag följer. ?✌

Hej på er! Och tack, Rosette, det betyder jättemycket! Men jag tror ändå o hoppas att jag kan fixa det på egen hand. Inge mer vin sen det sista vita och jag har tackat nej till flera fester den helgen som har varit. Det känns som att min kropp samarbetar och vill bli av med skiten. Nu häller jag min morgonsmoothie i mitt finaste vinglas och försöker tänka positivt. Jag vet att det låter lite naivt men det funkar än så länge..

Fortsätt kämpa! ??✨ Du gör det så bra!

Kram PimPim?

Så härligt, så insiktsfullt!
Det sprudlar energi om dig! Det märks!
Fortsätt kämpa ??✨

Kram PimPim ?

... stor varm kram ?

Ja många nyktra dagar har det blivit för mig! Men från april-dec dök jag väldigt djupt ner i vinglaset (som jag dessutom bytte ut till en kaffemugg) som om jag lurade mig själv att jag drack kaffe eller?!? ?
Psyket blev ännu sämre, större hål i plånboken, två flaskor vin varje kväll alla dar i veckan, bruten fot, skickade olika kurirer till bolaget, hopplösa sömnlösa nätter, ständig diarré ja listan kan göras lång och allt det dör destruktiva beteendet skäms jag så över och det måste jag jobba mycket med idag. Så en dag i taget och för varje dag skriver jag ner något jag är tacksam över.
Jag ser möjligheterna men blundar dock inte för det stora hindret, a-djävulen, med all respekt för jag vet hur lömsk hon är och att hon tar varje litet tillfälle hon får att ta makten över mitt liv!
Idag är jag nykter och min intention ör att vara det imorgon också!
Ta hand om dig ?

Kram PimPim ?

Kämpa den som kämpa ska! Upp och ner! Hela tiden! Och flr varje dag som vi är nyktra är en check i almanackan! Vi närmar oss tre månader, men fram tills dess tar jag fortfarande en dag i taget!

Kram PimPim ?

Ja så märkligt! Nu går det bättre och jag har snart tre hela månader vita! Lycka till med din kamp ?

Kram PimPim ?

Jag är en 22-årig tjej som väl äntligen har insett att jag faktiskt har problem. Jag dricker bara när det är fest, ungefär en gång i veckan, men det blir alldeles för mycket nästan varje gång. En halv flaska vodka plus en flaska vin är rätt standard nuförtiden på en utekväll, och det slutar alltför ofta med att mina kompisar måste hjälpa mig hem, eller med polisomhändertagande/ambulans. Jag har sökt hjälp men egentligen inte velat sluta eftersom jag inte vet vad jag skulle göra på helgerna om jag inte drack? Det känns ofta som att en utekväll är det enda jag har att se fram emot under hela veckan. Men nu mår jag sämre psykiskt än jag någonsin gjort och är så himla trött på att må skit dagen efter jag varit ute, att känna skuld för att mina kompisar måste ta hand om mig gång på gång, och att utekvällar numera nästan bara handlar om att lyckas få i mig så mycket alkohol som möjligt så jag kan bli så full som det bara går. Men oavsett hur dåligt jag mår efter varenda gång glömmer jag bort det en vecka senare, och allt jag vill då är att bli riktigt jävla full igen. Vill bara kunna dricka rimliga mängder men kommer inte ens ihåg hur man gör längre??

När jag satt fast där nere på botten i blåleran, där, långt där nere där ensamheten och det stora svarta mörkret bredde ut sig med sin avgrundsdjupa sorg och sin fruktansvärda tystnad tänkte jag att det kommer inte vara någon som vill veta av mig om jag berättar det här. När jag kom upp till ytan. Om jag kom upp.
Det var som en melodi som hade hakat upp sig i mitt huvud, tänkte stundom att jag troligtvis blivit galen när jag liksom nynnade tyst för mig själv i mitt huvud.
"Aldrig någon som hjälper dig upp, aldrig någon som vill att du ska komma upp, för du har svikit alla. Fel fel fel."

Sen helt plötsligt släppte fötterna taget om botten och blåleran, och tur var väl det, för det enda jag tänkte var "Upp NU för fan Dee, upp upp upp, luft! Måste ha luft!" och simmade som en galning upp mot ytan. Jag tog chansen, kanske den enda jag skulle få.
Där låg jag och guppade på en av mina vrakdelar ett par dagar och bara hämtade andan innan jag började tänka att jag måste ta mig i land.
Paddlade på ett tag tills jag nådde land och väl på stranden tänkte jag att varenda jävel jag möter ska få reda på att jag överlevt! Överlevt!!
Jag ville ta tag i första bästa mänsklig varelse jag mötte där på min ö och bara ruska om personen och lite i extas, med ögon som tindrade av hopp om livet som en nyfrälst, och ropa "Jag klarade det! Jag, Dee, är den enda överlevaren från skeppsbrottet efter stormen! Hallå, fatta, jag lever! Och jag är nykter! Har inte druckit en droppe på 10 dagar!"
Jag mötte ingen på stranden.

Det gick en period till efter detta, där jag började bli tacksam över att jag inte basunerat ut något för bekanta. Inte ens för vissa närmre vänner. Jag började istället tänka på vilka det var smart att berätta för.
Vilka behöver veta?
Hur gör jag om jag behöver tacka nej till alkohol med en följdfråga från någon jag inte haft med i kalkylen över "de förtrognas lista"?
Jag har gått och grubblat på detta ett bra tag och har ibland svårt att finna en handlingsplan för framtida "outanden". Det är då jag frågar mamma. En av mina jobbigaste frågor till henne faktiskt, men en dag tog jag mod till mig med gråten i halsen.
- Mamma, tycker du att det är pinsamt att jag är alkoholist? Är du besviken på mig?
Svaret kom snabbt med en förvånad min från mamma och ett leende.
- Nej absolut inte! Varför tänker du så?! Jag tycker du är så himla stark i ditt beslut, det är superbra och pappa och jag är stolta!
Jag tog en hel del med mig i det där svaret, som jag hoppas att jag resten av livet kommer att bära med mig som en fin liten skatt att plocka fram när jag behöver.
Det kanske är så jag måste börja tänka, att det inte är så farligt och att utomstående kanske inte alls tänker det jag skrivit ett manus om att de ska tänka?
Det kanske är coolt?
Jag kanske ses som stark och modig. Inte så jävla dekis trots allt. En modig problemlösare.

Jag tycker det här är en intressant punkt i nykterheten, därför väljer jag att namnge detta inlägg som "När ska man berätta? DEL 1", med tanke om att återkomma till detta ämne när jag känner för det.

Idag känner jag mig stor.
Jag orkar och kan och närvarar. Jag är precis den mamma jag vill vara. Det går trögt med jobbet men jag är tuff. Jag tänker bara ganska lite på döden och poängen. Tack livet för att jag är nykter.

Jag har varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen och med företagshälsovården. Båda instanserna rådde mig att kontakta den lokala beroendemottagningen.
Allt jag behövde göra var att ringa och tala om att jag behövde hjälp med mitt alkoholmissbruk. Det var allt.
Men det krävs att den det gäller inser att hen behöver hjälp och faktiskt lyfter på luren. Så jag ljög nog lite grand, det är inte bara viljan som krävs. Lite mod och ett visst mått av insikt måste nog också till.
Även om det kan verka lite "skämmigt" att gå till en beroendemottagning kan jag försäkra att det är värt det. Alla där har som mål att hjälpa och stötta hen det gäller. Det är ingen som dömer någon för att hen har alkoholproblem. De kommer att informera om att det finns andra mediciner att ta till, sådana som skall lindra suget efter alkohol, sådana som skall minska den "positiva" effekten av alkoholintag och så finns antabus.
Antabus är det enda som sätter stopp för drickandet. Det tar tyvärr inte bort suget efter alkohol (är inne på dag 15 med antabus /utan alkohol och jag kan försäkra att suget finns kvar), men det är oerhört skönt att vakna utan att behöva oroa sig för att man skall ha alkohol kvar i kroppen. Den känslan är värd alla besvär.

Om den det gäller betyder något för dig, gör vad du kan för att hen skall söka hjälp. Oavsett om det gäller dig själv eller något annan. Viljan, modet och insikten måste nog hen själv stå för är jag rädd. Det gäller bara att våga ta första steget mot något som bara kan bli bättre.

Lycka till, försök vara stark och ge inte upp!

Onkel F

Jag läser dina och andras inlägg. De ger mycket. Det är så gott att veta att man inte är ensam. Jag uppskattar särskilt att du är så positiv. Jag behöver läsa den typen av inlägg.

Nu är det slutdrucket. ?

Nu har det gått mer än två veckor sen senaste glaset och det känns så bra.

Jag tänker tillbaka på dagen då jag bestämde mig för att det skulle vara stopp, allt kändes så oerhört hopplöst samtidigt som det kändes som att inget spelade någon roll längre. Jag övervägde på riktigt om jag skulle ta mitt pick och pack och flytta till ett annat land, det kändes som att jag jag bara ställde till med skit ändå. Kände även att jag vill komma bort från allt och alla, alla som tjatar på mig och sätter press, alla som misstror mig hela tiden trots att jag talar sanning. Jag ville bli lämnad ifred.

Jag tog bilen och åkte till en avskild plats där jag bara satt och kollade ut över vattnet i flera timmar och funderade. Jag började söka på nätet om att ändra sina alkoholvanor och hittade detta forum, och om jag hade vetat då hur mycket det skulle ge mig!! Jag har läst hur många trådar som helst och är så glad att jag har hittat människor som faktiskt förstår hur det känns. Tack alla ni som delar med er. Det har hjälpt mig jättemycket!

När jag satt där och funderade så ville jag bara försvinna, men samtidigt skulle jag aldrig svika mina barn. Aldrig någonsin. Människorna runt omkring mig som ger mig dålig energi är inte värd att fokusera på. Inget blir bättre för att jag deppar och dricker, jag ska instället visa att ju mer dom håller på mot mig desto starkare blir jag.

Jag älskar en nykter tillvaro med familjen, och känslan att alltid känna sig pigg. Sviterna från allt dumt jag gjort finns fortfarande kvar och kommer att behöva bearbetas länge. Men inget kan få mig att bli som förut igen, hur jobbigt saker än blir framöver.

Inget är så jobbigt så det är värt att dricka för!

"Men hellre nykter och arg än full och galen."
Så sant som det är sagt, Isvinge.

Tack!
Jag talade ut med min fru precis också. Hon förstår (eller accepterar) att jag reagerar som jag gör. Men det är obehagligt att känna sig så labil...
Jag tror att jag skall tala med läkaren om naltrexonet. Tydligen är humörsvängningar en biverkan. Liksom hög puls, vilket jag har hela tiden.
Men jag kommer att förbli nykter. Fast helst utan ilska. ?

Vi är bättre utan vin. ?

Usch! Jag känner oxå igen det där. Jag blir på extremt dåligt humör. Antingen känner jag mig skit-uppåt och jätteglad men i nästa sekund blir jag jättearg över inget. Det har förmodligen med kroppens avvänjning att göra. Men hellre nykter och arg än full och galen.

Argheten släpper förmodligen efter ett tag.

Jag kan känna mig irriterad och arg ibland för att jag inte är som alla andra, men bara för det så har jag ju inte rätt att ta ut det på alla andra.

Fortsätt kämpa! Det är skit-tufft och alla vi som kämpar mot spriten gör det så sjukt jävla bra varje stund som går.???