Senaste kommentarerna i forumet

Dina ord i sista inlägget är kloka när det gäller att vänta med att skaffa barn ❤️Och jag vill bara förstärka det. Jag är uppväxt med en mamma som är alkoholist och jag önskar innerligt att inga barn ska behöva växa upp i såna förhållanden ❤️ Kram!

Hej forumvänner,
På torsdag har det gått en månad sedan sista?! fadäsen i min A-karriär. Otroligt många tankar och funderingar har passerat genom min hjärna under denna tid och det har tagit både fysiskt och psykiskt. Jag är trött och slutkörd. För någon som inte är alkoholist kan en månads nykterhet vara fullständigt bagatellartat men för oss alkisar är en vit månad en mycket lååång tid.

För att börja med det positiva har inga som helst tankar poppat upp att jag vill ta ett glas. Det är inget som jag drar några som helst växlar på men jag är tacksam för varje dag jag har den känslan. Jag har liksom på känn att jag blir lite, lite starkare varje dag jag lägger till min nykterhet.

Hemmavid är det mycket skört. Min fru bor visserligen under samma tak men läget är spänt som en fiolsträng. Jag förstår att hon inte, på något sätt, kan lita på mig och frågan är om hon någonsin kommer att göra det. Jag läste ett inlägg av Aerogmagnus, som efter 3 års nykterhet, fortfarande inte har fullt förtroende från sin fru........ Genom alla år av snedsteg och svikna löften är det svårt att känna sig som en "jämbördig" part i mitt förhållande. Känner att jag liksom inte har gjort mig förtjänt av att argumentera, vad det nu än gäller, för jag kommer alltid att vara i mentalt underläge. Just nu är det för tidigt att spekulera i om det någonsin blir bättre. Får bara ta en dag i taget.

Mitt möte med terapeuten blev tyvärr ingen hit. Förutom att det kostar en del (1.200 kronor för 45 minuter) så klickade vi helt enkelt inte. För att jag ska kunna gå in i en terapiomgång känner jag att jag måste känna fullt förtroende och det gjorde jag inte med denna person. Dessvärre har jag inte något stort urval i närheten av den ort jag bor på så just i den här frågan står jag på noll.

Jag är glad för att jag ännu en gång orkar "ta tag" i mig själv och även om det tar emot vissa dagar känner jag att mitt aktiva alkoholliv inte är något alternativ. Det är inte värt det längre. Mitt psyke och, för all del, min fysik klarar det inte längre. Att "köpa sig" några timmars fullständig bortkoppling av hjärna och därmed känslor kan inte kompensera vad man därefter är tvungen att stå ut med. Jag känner mig rätt färdig med det livet.

Jag följer er, gamla som nya, varje dag även om jag inte kommenterar. Jag är imponerad av er. De flesta av er är yngre och jag önskar att jag kunde ha kommit på bättre tankar för många år sedan. Många har "försvunnit" från forumet sedan jag började här för drygt 6 år sedan. Jag hoppas och tror att de lyckats sluta och av den anledningen inte är aktiva längre. Det kan ibland kännas lite "ensamt" att vara den där gamle fyllebulten som aldrig lär sig men jag är, trots allt, envis som en åsna och hoppas innerligt att jag till slut lärt mig läxan.
Sköt om er
Tjalle

Att du har tagit dig ur ditt alkoholmissbruk är fantastiskt starkt gjort!! Ur dina barns synvinkel så är det den finaste gåva du har gett dem, du har valt dem framför alkoholen❤️ Låt det stärka dig ❤️ Min mamma har valt alkoholen framför mig, mina syskon och sina fyra barnbarn i över 25 år så jag vet hur betydelsefullt detta är för dina barn ❤️ Kram

Hej. Efter att jag postade detta inlägg förra veckan, tog jag mig en rejäl funderare över vad jag anser är viktigast i mitt liv. Det är helt klart mitt egna mående (har levt med en man tidigare när jag var yngre som misshandlade mig psykiskt under ett par år..) och min familj. Jag beslutade mig för att ta ett sista ordentligt snack om alkoholen med min man, jag lade alla korten på bordet och sa som jag känner. Jag har gjort detta tidigare, men då har jag mest varit arg. Denna gång grät jag av panik och jag bad honom verkligen att be om hjälp.
Jag var beredd på att han skulle neka att han har alkoholproblem, att han skulle skämta bort min oro och mina känslor. Men det blev helt tvärtom!! Vi samtalade i flera timmar och han var väldigt mottaglig, han sa till och med att han själv insett att det gått utför och att han är sjuk. Vi har nu idag gjort upp en plan om hur vi ska tackla alkoholproblemen och ska tillsammans söka hjälp. Det känns väldigt skönt, men jag slappnar inte av riktigt ännu.
Jag ska försöka finnas där och stötta honom, men jag ska inte glömma bort mig själv. Det blir inga barn gjorda så länge han har problem och dricker aktivt. Jag vågar inte riktigt ropa hej än, men det kändes väldigt skönt att han var mottaglig och att han inte gjorde som vid tidigare samtal, skrattar bort min oro.
Nu ska vi kämpa tillsammans. Tillsammans för ett liv som ska räcka länge.

Bara bestämde mig så där
Jag har länge känt att jag har ett missbruk av vin. Har försökt prata med min man och mina vänner och möttes av aggression- jag är ingen alkolist som behöver antabus eftersom jag jobbar sköter hemmet barn och allt - men det att jag alltid blir den som blir fullast alltid somnar och aldrig minns ursäktas - jag är så jövla trött på att vara den här att vara den som smyger med sitt drickande den som kan dricka en flaska vin på en timma efter maken gått och lagt sig för att vara säker på att somna gott - men samtidigt är jag för nervös för att ringa beroende enheten och erkänna - vad händer med mig - riskerar jag mitt jobb måste man berätta för sin chef - jag har ännu inte gått så långt med att vara hemma för att dricka men jag passar på varje ledig dag och ledig helg och som sagt börjar jag kan jag inte sluta förrens jag däckat och jag känner nu att det får vara bra skulle vilja äta antabus för att inte kunna ha några val men vill inte göra någon större affär av det - Är jag fortfarande i förnekande?

Jag har länge känt att jag har ett missbruk av vin. Har försökt prata med min man och mina vänner och möttes av aggression- jag är ingen alkolist som behöver antabus eftersom jag jobbar sköter hemmet barn och allt - men det att jag alltid blir den som blir fullast alltid somnar och aldrig minns ursäktas - jag är så jövla trött på att vara den här att vara den som smyger med sitt drickande den som kan dricka en flaska vin på en timma efter maken gått och lagt sig för att vara säker på att somna gott - men samtidigt är jag för nervös för att ringa beroende enheten och erkänna - vad händer med mig - riskerar jag mitt jobb måste man berätta för sin chef - jag har ännu inte gått så långt med att vara hemma för att dricka men jag passar på varje ledig dag och ledig helg och som sagt börjar jag kan jag inte sluta förrens jag däckat och jag känner nu att det får vara bra skulle vilja äta antabus för att inte kunna ha några val men vill inte göra någon större affär av det - Är jag fortfarande i förnekande?

Jag har länge känt att jag har ett missbruk av vin. Har försökt prata med min man och mina vänner och möttes av aggression- jag är ingen alkolist som behöver antabus eftersom jag jobbar sköter hemmet barn och allt - men det att jag alltid blir den som blir fullast alltid somnar och aldrig minns ursäktas - jag är så jövla trött på att vara den här att vara den som smyger med sitt drickande den som kan dricka en flaska vin på en timma efter maken gått och lagt sig för att vara säker på att somna gott - men samtidigt är jag för nervös för att ringa beroende enheten och erkänna - vad händer med mig - riskerar jag mitt jobb måste man berätta för sin chef - jag har ännu inte gått så långt med att vara hemma för att dricka men jag passar på varje ledig dag och ledig helg och som sagt börjar jag kan jag inte sluta förrens jag däckat och jag känner nu att det får vara bra skulle vilja äta antabus för att inte kunna ha några val men vill inte göra någon större affär av det - Är jag fortfarande i förnekande?

Är glad för din skull fina forumvän <3<3<3

Hur går det för dig? Tänker på dig <3

... andra klunken blir gärna fler klunkar. Oj glaset är tomt... vi fyller väl på ett till då... fyllde jag inte på nyss, för glaset är tomt igen... känner mig lullig, hoppas det inte märks... får ta en kaffe emellan.. jisses är glad nummer fyra också slut? Men vad fan kan lika gärna ta deg femte och det sjätte...

Fy fasiken... kväll in och kväll ut varenda vecka! Nä jag vill inte vara där igen. Det ger mig inte ett skit förutom lite värme i bröstet!

Bra kämpat ??

Kram PimPim ??

Har varit medlem i några minuter, var tveksam först till om detta var ett forum för mig men insåg nu när jag läste det här inlägget att jag hamnat precis rätt.
Min alkoholkonsumtion har eskalerat i takt med flera personliga tragedier på kort tid i mitt liv. Jag har alltid druckit mycket, vid fest och i goda vänners lag. Men det är först nu jag har låtit det gå ut över mitt jobb. Jag har börjat dricka ensam (bor ensam), varje kväll med undantag för någon enstaka kväll när jag lyckas stå emot. Och det blir såna mängder alkohol att jag undrar hur jag ska kunna öppna ögonen på morgonen. Har därför börjat ta långa och många sovmorgnar för att "hinna bli människa igen " och inte låta det märkas på jobbet, tuggar tuggummi för att dölja lukten av gammal alkohol.
Ingen verkar förstå att mitt problem är så stort, har många närstående som är högkonsumenter så jag lyckas dölja det ganska bra. Skillnaden mellan dem och mig är att de dricker på helgen och när de är glada -
jag dricker mängder, på rutin, för att dämpa, för att jag tycker att jag förtjänar det, för att det känns bra. För att jag vill straffa mig själv.
Men det har bara pågått i några månader så det känns som att jag skulle kunna vända det hela. Jag behöver bara lite verktyg!

Så härligt att få bocka av en liten milstolpe ✅
Du gjorde alldeles rätt i att boka en resa. Själv kikar vi på en weekendresa till en Europeisk storstad i vår. Så mysigt att möta värmen och solkyssarna och känna sv pulsen framåt vårkanten.

Ta hand om dig!
Kram PimPim ??

Så heter det tydligen (och självklart kanske).
Jag är bara så bra som min senaste leverans.
Svårt för kritik.
Mår dåligt hemma när det är svackor på jobbet.

Men okej, nu har jag inga prestationer längre värda namnet. Vad är nästa steg?
Hur börjar jag se värdet i mig själv i övrigt?
Tanken är inte att gå och bli en slacker eller börda för samhället. Men börja vara snällare mot mig själv. Och inse att vad familj och vänner anser om mig är mycket viktigare än vad jag kan åstadkomma. Min fru var ändå inte så förtjust i prestationsmänniskan jag blivit som också behövde dricka allt oftare för att orka med. Självförändring är jävligt svårt alltså. Hur förhindrar jag att jag bara hamnar där igen på grund av PBS:en? Tål att ältas ett tag till. Inga svar i flaskan i alla fall. Den har stirrat tillbaka tomt tillräckligt länge.
Funderar på någon specialinriktad KBT. Med det som fokus.
Låter lite som en 40-årskris och det är det antagligen. En ”hur fan blev det såhär”-kris oavsett.

Åter igen ställt honom mot väggen. Tog honom på bar gärning. Ändå dessa undanflykter, rena lögner... Få allt kastat i ansiktet, tagen för en total idiot. Har följt efter, stått och passat vid bolaget och väntat, och vet redan på förhand vad jag kommer att få se, ändå utsätter jag mig för det! Vad vill jag bevisa? Jag vet ju redan sanningen? Att utsätta sig för förnekelserna, lögnerna, förklaringarna som kommer som en strid ström ur hans mun. Hur fan ska man orka börja gå åt rätt håll? Har inget socialt nätverk, ingen ekonomi, inget jobb ("hemmafru") ett par år, tagit hand om funktionshindrat barn, servat, gjort marktjänsten, allt sånt som inte räknas som jobb. Idag blev det direkt konfrontation efter hans jobbpass så jag väntade och mycket riktigt! det bar av direkt till bolaget. Denna gång blev det ett par öl. Följde efter i bilen och visste direkt var hans skulle parkera och sitta o dricka så jag körde in där också och ställde honom mot väggen. Arg, sårad, heligt förbannad, nä vet att det inte biter på en alkoholist, men nån gång rinner det över! Vet ju exakt vad jag borde/ska göra; att lämna! Men vägen dit är väldigt snårig och tuff. Måste klara detta annars går jag totalt under!

Min man dricker inte sedan lång tid tillbaka men han tar återfall ibland i form av hysteriska cykelturer, golf, han bara stänger in sig i en bubbla och blir elak, precis som när han drack. Exakt samma beteende som vid aktivt drickande. Jag tror att det han gör just nu med den andra kvinnan och lögnerna beror på att han ör nära att ta till flaskan igen och då behöver han alienera mig för att berättiga det. Kan det vara så?

Grattis till långa vita perioder! Hälsar en som börjar på ruta 1 ofta :) har läst mkt om paa och även pratat med en alkoholterapeut om det. Verkar vara individuellt men hört att det tar 3-5 månader att komma ur helt o verkar vara paa som får många att falla tillbaka?
Heja er! Längtar till jag samlat ihop lika många vita dagar som er igen

Visst känns det skönt att kunna tänka lite framåt. Jag är också snart en månads nykter och kan nu tänka mig att fortsätta i två månader till. Aldrig att jag hade tänkt så de första dagarna! Men tiden går, situationer händer och vi är fortfarande nyktra. Speciellt dagligen för mig är det så värt att jag vet att jag kommer vakna upp nykter imorgon. Jag kommer inte dricka idag.

Vad skönt med en resa! Det låter som en jättebra motivation.

Det verkar vara många som är föräldrar här på forumet, och inte lika unga som jag. Jag känner igen mig i tankarna och besattheten av alkohol men inte av livsstilarna. Jag är gift, har en hund, och inga tankar på barn. Klar med min utbildning och letar jobb just nu. Jag dricker mest pga av ångest som är kopplat till det sociala. Jag känner mig oftast utanför, konstig, som att jag inte förtjänar att vara där. Alltid ivägen. Likaså här på forumet lite grann... men jag jobbar på det. Ser en psykiatriker och går på antidepressiva även om de inte har börjar verka än... hoppas de gör det så att jag inte behöver byta sort igen.

Jag har också ångest över att alla ska dö. Har haft tre dödsfall i min familj på 4 år: mamma, mormor och morfar. Snöar in mig i olika situationer och scenarior där någon i min familj har dött och hur jag ska hantera det. Kan ligga i timmar och fundera ut hur jag ska ta mig igenom livet om min man dog. Väldigt destruktivt och ångestframkallande... försöker bryta tankarna så fort de kommer nu.

Alkoholen "hjälper" mot allt detta. En hjälp när jag ska ut ur huset och en hjälp mot tankarna, i alla fall i stunden. Men under dessa nyktra dagar har jag känt att ångesten har minskat och så även de destruktiva tankarna. Alkoholen är så jävla listig. Snart en månad, sen tar jag ett nytt beslut. Idag ska jag inte dricka.

Stort grattis till dina 41 dagar!!!
Det där med mardrömmar kan jag känna igen mig i. Det sorgliga i det hela är väl att de där mardrömmarna en gång var verklighet (iallafall för mig) men det fantastiska är att vi tagit oss ur det!! ?
Krya på dig och te och serier låter faktiskt inte så dumt!! ?

Igår mådde jag inte bra. Ångesten var stor och jag kände mig liten och osäker. Tanken på att dricka låg som en dimma över hela dagen vilket gjorde mig otroligt irriterad. Jag funderade över livet och hur jag ABSOLUT inte kommer kunna vara nykter. MEN JAG VILL INTE DRICKA! Försvinn, dumma tankar. Jag gav inte in och gick och la mig tidigt. Sov länge imorse till jag vaknade av blöta pussar från min vovve som ville ut.

Idag fick jag mens. De flesta kvinnor vet nog vilken "aha" stund det var. Jag har alltid sagt att jag inte har någon PMS, men det är ju för att jag alltid har druckit mig igenom den! Så fort symptomen kommer så är alla tankar på att vara nykter borta, och jag har börjat dricka igen. Jag ser detta som en liten seger! Nu kan jag förbereda mig inför nästa månad när detta, antagligen, kommer igen. Det viktiga är att inte agera så fort suget kommer. Det finns oftast en förklaring, en trigger om varför man plötsligt vill dricka. Stå emot och sen nästa gång det händer igen, vet du att du kan ta dig igenom det!

Ha en bra måndag forumet!

Min mamma är också alkoholist och hon kommer aldrig bli frisk. Jag vet det för hon är svårt sjuk i aggressiv cancer och trots det har hon inte kommit till insikt. Hon är så besviken på oss barn för att vi inte finns där för henne nu. Men hon har varit alkoholist i över 25 år. Cancern gör ingen skillnad. Men givetvis kommer allt upp till ytan igen och alla känslor rör runt. Jag har insett att jag måste ta hjälp och att jag måste förlåta henne för att själv få ro och kunna gå vidare med mitt liv. Har tre barn och jag vill inte att deras uppväxt ska präglas av en mamma som mår dåligt. Men med största sannolikhet är det något som jag inte kommer prata med henne om eller säga till henne att jag förlåtit henne utan jag måste göra det enbart för min egen skull. Hon är så pass sjuk i sin alkoholism att hon inte längre kan inse vilken skada hon gjort och min övertygelse är att ett samtal oss emellan inte slutar bra. Hon är så djupt i skiten att hon inte kommer förstå varför jag skulle förlåta henne utan hon tänker nog tvärtom. Att det är jag som behöver hennes förlåtelse för att jag inte finns där för henne när hon nu, ovanpå alkoholismen, också är döende i cancer.
Men jag tror absolut att du och jag kan läka och förlåta men det kommer kräva mycket jobb och jobbiga känslor som kommer till ytan. Kram!!

Still going sober! Har varit nykter i hela 41 dagar nu och det flyter på finfint! Ligger nerbäddad för första gången på länge på grund av feber och förkylning. Får tiden att gå genom att serieknarka och dricka te.
Nu när jag har feber drömmer jag konstiga drömmar om att jag köper vinflaskor och gömmer dem överallt för att i smyg toksupa.
Vaknar alldeles kallsvettig och med ångest till jag i ser att det bara är en elak dröm... dock tickar tankarna igång då jag inser att det faktiskt var så jag levde...

Idag är jag nykter och imorgon kommer jag vara det också!

Kram till alla fantastiska människor här inne ❤️

//PimPim ??

?

Jag ör också där... men just nu ligger jag nerbäddad i en rejäl förkylning. Usch... serieknarkar och dricker te..

Kram PimPim ??

Känns som du kommit in på rätt spår igen! Härligt att läsa ?

Kram PimPim ??