Senaste kommentarerna i forumet

Sänder extra styrka till er idag.??
Kämpa på, det ljusnar och det blir bättre!

Kramar
???

Godmorgon? samma här inga konstigheter igår men tung i huvudet idag. Sömnkvaliten var kanske inte den bästa inatt men förhoppningsvis vänder det snart? usch vad jobbigt du har det med ditt ex. Känner så med dig. Ingen kan bestämma eller avgöra vad du ska göra. Vi ska och vi kan klara det ??

Någon som vet hur det gått för TS?

Du verkar ha det jobbigt nu. Vad har hänt? Hur mår du?

Kram

Välkommen dag 1, som jag trodde inte svårt att stå emot igår, har inte ens något hemma. Trodde jag skulle vakna pigg, utvilad och stark... men nä tyvärr, känner mig ensam, ledsen och ohyggligt svag. Saknar honom så att jag skulle kunna slita ut mitt hjärta ur kroppen.

Vet att jag har en otroligt tuff arbetsvecka framför mig och att jag behöver samla kraft och energi för att klara den. Jag ska fixa det och jag ska fixa det nykter. Kom igen nu!! ???

Jag skäms

Har skuldkänslor för vad jag gjort

Har gjort bort mig i al känns som att jag vill ställa mej fram för ett tåg.

Har gjort bort mej

Lider med er alla. Själv har jag egna problem men tar allt stöd jag kan från AA med flera. Läste att de som lyckas bri fria från skiten (för det är svårt, hjärnan blir helt övertagen). Går på AA-möten. En imponerande hög siffra jämfört med de som försöker på egen hand. De där lättölen är nog spetsade med vodka skulle jag gissa antingen mellan burkarna eller rent av i?

Santorini, Mrx, John-Erik, Mulletant, Vinäger och Fenix.

Jag har kommit på att jag är dålig på att tacka för era svar och hejarop.
Ganska så ofta så går ett tag mellan mina inlägg, och svaren kom ju på mitt föregående inlägg.
Men ibland så backar jag tillbaka i min tråd och försöker läsa på bakåt vad jag har skrivit, och det gjorde jag ikväll.
Ser att jag skriver väldigt öppet, känslomässigt och blottlägger väldigt mycket av mig själv.
Ni ska veta att ni faktiskt vet mest om mig, gammalt såväl som nytt.
Men det bygger på ärlighet, precis som nykterheten, man måste vara ärlig mot sig själv.
Inte förminska nackdelarna med att dricka alkoholen, utan att se fördelarna med att inte berusa sig.
För det ör precis där jag är, jag kan inte dricka ”normalt” vad det nu än är.
Om jag så skulle testa med att dricka en lättöl till lunchen, så blir det ju samma mängd som två starköl i veckan.
Ja eller två glas vin, väntar jag en månad kan jag dra i mig en hel flaska på en gång, eller en BIB i kvartalet.
Och jag tar hellre den större mängden vid ett och samma tillfälle än att inte känna någonting alls.
Så tänker en alkoholisthjärna, och mängden ökar med tiden och ursäkterna likaså.
Därför finns det ingen omväg till alkoholen, inte för mig i alla fall.
Det finns bara ett sätt, och det heter inte alls.
Orättvist?, nej inte alls, jag kunde ha varit nötallergiker också, eller glutenintolerant...
Ingen som är allergisk testar om de klarar av små mängder eller om allergin har gått över.
Man anpassar sig helt enkelt, och aktar sig för sådant som gör en sjuk, eller kanske t.om dödar en på sikt.
Och alkoholismen är en dödlig sjukdom, för vissa tar det en hel livstid för andra ett desperat tilltag på fyllan, olycka eller kanske självmord..
Alkoholen river upp en massa konstiga känslor som svallar över åt alla håll och kan få en att ta till ödesdigra konsekvenser.
Så nykterheten får en att svalna lite i sitt heta temperament och det blir en lugnare liv.
Så det kan man tillskriva nykterheten, det blir lugnare så, vissa kanske tycker det blir tråkigt att inte få ett tillfälle att lätta på sina känslor.
Men man får finna nya områden att tryckutjämna på, djur och natur blev mina...
Att vara instängd i sin alkoholbubbla gör att man blir fartblind, och får mycket tid över till att inte dricka och bota sin baksmälla.
Så det blir till att skaffa sig nya intressen och för all del nya vänner (som inte prackar på mig deras missbruk).
Så att sluta dricka alkoholen blir en typ av livstil och betyder en ganska så stor livsförändring, inte minst mentalt.
Och det är hjärnan som är alkoholisten, inte kroppen, den som styr över våra tankar och handlingar, minnen och skapar tillfällen.
Det är den som skapar luckor för dryckestillfällen och inköp, belöningscentrumet vill få sitt, nu har du varit duktig!
Om chefen på jobbet säger att vi ska råna en bank på lunchen, tänk så rika vi kan bli.
Gör vi det då?, nej såklart inte.
Men om hjärnan säger åt oss att dricka alkoholen och sedan händer det en massa saker som vi inte har kontrollen över, det är okey?
Idag kan man inte säga på samma sätt som förr, att det hände på fyllan, det är inte en tillräckligt bra ursäkt.
Man är alltid ansvarig för sina handlingar, nykter såväl som full.
De flesta vet om det och blir ångerfulla, och bara det är en pina i sig, varför utsätta sig för något sådant?

Vårat förhållningssätt till alkoholen fascinerar mig, hur den trubbar av vår mentala medvetenhet, och hur vi tillåter oss att luras gång på gång.
Det sjuka i det hela är att det ligger en öppen tolerans för det i hela samhället, rätten att få dricka sig redlös emellanåt.
Men min känsla är att vi sakta ser en liten liten förändring, historiskt sett ligger vi i spritbältet och har svårt att se våra begränsningar men det kontinentala sättet att dricka på där man kanske dricker lite varje dag men nästan aldrig blir berusad på samma sätt.
Där förlorar man ansiktet när man blir för full, det är inte hedervärt att blir för berusad.
Så i takt med att vi anammar det kontinentala sättet att dricka alkoholen på, mer vin än sprit, så tar vi oss också an sättet man dricker det på.
Man dricker det mer försiktigt.
Det är min känsla.

I helgen så var vi på födelsedagskalas och middag, svågern som alltid tar ansvaret för konverseringen vid middagsbordet vill ha ALL uppmärksamhet när han fyllnar till, och akta dig om du försöker ta ifrån honom det, då pratar han ännu högre tills alla hör honom.
Det blir lätt högljutt och till slut sluter jag in mig in min lilla värld, jag slutar lyssna och ser på andra och nickar när de vill ha ögonkontakt, men avslöjar mig direkt när de ställer en fråga och jag svara med ett förlupet..Va?
Han fäktar med armarna som en förstärkning till samtalet, det går några vinglas, en tavla och en golvväxt, och det är normalt..
Svägerskan spänner ögonen i han och han lugnar sig en stund, byter bord och två minuter senare är han igång igen.

När jag gick radhusgatan ner för att hämta bilen kunde jag höra hans stämma två hus längre ner på gatan, han hörs!
I bilen hem så säger frugan, men det var väl en trevlig tillställning, eller hur?
Min tinnitus tjuter fortfarande i mina öron och jag säger...Va?
Hon upprepar sig och jag svarar lågmält ...jorå, hon verkar inte tro på det svaret, och det förblir tyst i bilen på vägen hem.
Hon har ju druckit också och tappar en del av hörseln, så för henne var det ju normalt.
Man upplever inte kalasen riktigt på samma sätt när man är nykter, har jag upptäckt.
Jag ör glad att andra dricker, det håller min nykterhet uppdaterad.
Vore det inte ”enklast” att bara falla in det alla andra gör också, nej inte för mig.
Skillnaden mellan dem och mig är att jag dricker mer än de och har en morgondag dömd till ångest och kval.
Så oavsett vad andra säger och gör, jag gör på mitt sätt, och mitt sätt är att ta hand om mig själv och se vad som är bäst för mig.
Det är bäst när jag inte dricker, och allt som innehålller mindre än 0,5% är min typ av dryck, där går gränsen för mig.
Så det blir inget gränslöst drickande för mig, och när jag inte är törstig längre, så dricker jag inte mer heller.
Så var det inte förr, men förr var inte bättre.

Okey okey, lite förr var bättre....
För några timmar sedan var inte magen i uppror, nu springer jag på muggen stup i kvarten och det säger swosch vid varje besök.
Snart behöver jag smörja akterspegeln med Lypsyl för det svider rejält av det som kommer ut och dassapappret känns som ett 60-korns slippapper.
Det händer inte allt som oftast jag brukar ha en mage av stål, och får vara nöjd om det håller sig vid den utgången och inte tar den enkelriktade vägen tillbaka därifrån basseluskerna en gång kom in.
Fortsätter det det så här genom natten kommer jag nog behöva stanna hemma i morgon, man vill ju inte så gärna få en överraskning vare sig i brallorna på jobbet eller i lakanen på morgonen.
De säger ju att de är så mexikanarna vet om att de är hungriga igen, när det slutat svida i häcken.

Nä nog med skitsnacket, klockan är halvtvå på måndagsmorgonen och jag har en del att stå i på jobbet snart.
Bara det är skitjobbigt i sig...

Mors!
Berra

Du är ledsen, du känner dig rädd. Det är okej. Och det gör dig inte till en värdelös mamma. Det är en jättetuff och svår uppgift att få barnen att känna sig trygga i det nya. Och för din del oxå ju.
Du gör ditt bästa, mer kan du inte göra. Och det är med all sannolikhet FULLT TILLRÄCKLIGT!

Sänder dig styrkekramar och och "reality-check".
Det är hjärnspöken och låg självkänsla som får dig att tappa fotfästet och tvivla. Du kan ta kommandot över dina tankar igen. Du har gjort det förut..!
Du är bra!
Du är en fantastisk kämpe.
Du kan stå ut och

Det kommer bli bättre.

Stor kram!
/Fibblan ?.

Blir först fundersam. Han dricker ett par cider och 12 lättöl och sen välter han omkull saker, ta sönder saker och spiller öl. Han verkar redlöst berusad. Märkligt sätt att dricka på 12 lättöl en kväll. Är det verkligen så eller är det kanske så att han menar att hans alkoholkonsumtion inte är någon fara eftersom han "bara" dricker lättöl. Finns många sätt att förringa sina problem. Träffade en man som drack dagligen, men som ansåg att han hade inga problem för han hade inte blivit medvetslös av sitt drickande och därmed i te behövt ambulanstransport till sjukhuset. Skäl att dricka finns det ju alltid. Antingen är man på gott humör och då kan det vara trevligt eller är man på dåligt humör och behöver tröst. Låter inte trevligt att inleda helgen, när man ska koppla av, med en partner som är berusad innan man ens kommit hem.

Förstår du är rädd, men det är materiella saker du mister och det finns väl inget som säger att du inte kommer att kunna få hus, trädgård, bil m.m. igen. Vad det gäller barnen så kan dom ju inte vara hos sin pappa om han dricker. Om han inte förändra sin situation blir det ju dig dom får bo hos. Om en förälder inte är nykter när han är tillsammans med sina barn gör man en anmälan till socialförvaltningen och då får barnen bo hos dig och du kan även få ensam vårdnad. Förstår att dina känslor förändras när du under åren blivit besviken, arg och ledsen så många gånger. Efter så många års drickande kan man anta att ett starkt beroende har skapats och dessvärre blir ofta drogen (alkoholen i detta fall) det viktigaste t.o.m. viktigare än anhöriga och det är mycket skrämmande. Din kontroll har väl inte gjort att han blivit nykter. Han behöver hjälp för att sluta och tyvärr behövs det oftast, troligen alltid, negativa konsekvenser för att ta det steget. Det finns hjälp och stöd man kan få som anhörig till någon med missbruksproblem. Både för dig och barnen. Är du intresserad av detta kan du vända dig till socialförvaltningen och höra vad dom kan erbjuda. Lycka till du vet själv vad du måste göra för att må bra och därmed även dina barn.

Är ju det viktigaste. Har inte själv barn men var ju en gång ett barn och varken min mamma eller min pappa tog sitt ansvar. Det är upp till dig att skydda dina barn. Honom kan du inte styra. Och ja, det är så farligt. Förlåt om jag låter hård men detta är inte bra för barnen.
Jättebra att du hittat hit, fortsätt skriv!!! Kämpa på vännen, du är inne på rätt spår. Jag önskar att jag hade en så klok mamma som dig.??

… jag lever men mår inte så bra tyvärr. Läste att allt är bra för Vinäger och Knaskatten, förstår att FinaLisa kämpar.

Nu sovdags för mig. Tack för att ni finns <3 <3 <3

Kram!

För de fina orden Skånetösen ❤. Du har rätt jag känner mig inte stark. Mest ledsen. Naken skrämmer mig. Och jag vet inte hur jag ska tackla dagarna. Men framåt går dem. Och mina ögon är smärtsamt öppna. Så nu kan de inte blunda mer. Det betyder nya funderingar. Val. Att välja vad jag vill ska ta plats. Var jag ska vara och hur jag ska deltaga. En bit i taget.

Wasabi, precis så är det. Livet är bättre utan alkohol. Punkt slut. Den korta stund som ruset är lagom mysigt innan det övergår till fylla är inte värd ett dugg dagen efter.

Jag flyr in i att hantera ett worst case, det är såhär det är igen. Istället för att vara ledsen över att det är svårt att få barnen att känna sig trygga i det nya, går jag in i självhat och totalkatastrof - barnen hatar mig för att det är fel på mig. Varför gör jag såhär? Vad är det min hjärna är ute efter? Är det kontroll i att förbereda mig för det värsta tänkbara, så att jag ska slippa besvikelse? Varför är det lättare för mig att umgås med avgrunden än att acceptera att jag är lite ledsen??
Hur som helst, jag vet ju nyckeln nu:
Jag är ledsen.
Jag känner mig rädd.
Det är okej. Jag kan stå ut med det.
Eller hur.

.

.

Jag har alltid vetat att alkoholen varit ett problem, men valt att stanna. Till och med, med öppna ögon valt att skaffa barn med honom. Det enda vi bråkar om och alltid gjort under de här 16 åren är hans alkoholkonsumtion. Den har successivt ökat, speciellt de senaste fem åren.

Bit för bit känner jag att jag tappat bort mig själv, mitt riktiga jag, på vägen. Jag är sällan glad, skrattar sällan hjärtligt, har nästan inga riktiga vänner kvar, ingen energi och det går ut över barnen.
Är hård och arg mot dem fast jag egentligen bara är arg och besviken på honom. Försöker att inte döma mig själv för mycket.

Skyr sociala sammanhang (jag som är supersocial), ser aldrig fram emot högtider eller semestrar. För jag vet att mitt fokus är på honom, hur mycket han dricker och vad han gör, för att sedan kunna parera och förebygga/ lindra för barnen.

I våras fick jag ett nytt jobb, efter 11 år hos min gamla arbetsgivare, vilket gjorde att mitt riktiga jag sipprade fram! Såg bitar jag inte sett på väldigt länge. Och jag gillade dem! I somras berättade jag också om min situation för hans familj. De visste att han har problem, men inte hur illa. Det var skönt. Jag vet att jag har deras stöd. I somras konfronterade även min mamma honom utan min vetskap. Jag har förstått att hon vetat, men vi har aldrig pratat om det.

Han nekar inte, är ärlig med att han har problem. Försöker efter mina utbrott (som kommer regelbundet) att dra ner på drickandet. Men han glider alltid tillbaka efter några veckor och han tar aldrig nästa steg; att söka hjälp. Han har nämnt det några gånger men vill inte ha någon press eller deadline. Han är såklart rädd. Rädd att behöva sluta helt. Och månaderna, åren, går.

Det här med att ta tag i saker är generellt ett problem. Inget händer. Ingen aktion. Och det stör mig mer och mer.

Anledningen till att jag söker hjälpen just nu är en kombination av flera faktorer.

Jag har blivit starkare, vill hitta tillbaka ännu mer till mitt riktiga jag som jag nu fått glimtar av.

Hans drickande har eskalerat rejält senare månaderna. Nu har gin/whiskey/rom etc kommit in i bilden, i huset. Regelbundet. Under vår semestervecka i januari drack han minst 35 starköl, tre liter vin och en flaska rom. ”Skönt att det är semester då är det legitimt att dricka (mycket) varje dag och att börja vid lunch”

Jag inser mer och mer att det här förstör för barnen. Att min roll, hur jag mår påverkar dem för livet. Mitt ena barn låg bredvid mig inatt och undrade varför jag grät så mycket. Jag som trodde hen hade somnat. Kunde inte svara.

Jag vill inte det här mer. Jag vill vara lycklig. Jag förtjänar att må bra. Hans problem har blivit ett problem för mig och om inte han vill göra något åt det så måste jag agera. För barnen och för mig själv.

Men det är skrämmande. Valet innebär också att jag skulle komma att mista hälften av tiden med mina barn och det är brutalt. Ett knytnävslag i magen. Jag gråter när jag skriver de här orden. Ekonomiskt är det också svårt. Tanken att mista vårt underbara hus, trädgård, bil etc är svårare än vad jag egentligen vill erkänna. Men materiella saker betyder ändå en del. Kontrollen är också med i bakhuvudet. Jag skulle inte kunna kontrollera hur mycket han kommer dricka de veckor han har barnen, om han däckar i soffan, däckar med ett omkullvält vinglas bredvid sig och ett tänt stearinljus på bordet... Rädd är jag också över att han sedan skulle kunna träffa en hemsk partner som skulle bli en del av mina barns vardag.

Och då velar jag. ”Är det verkligen så farligt?” Han sköter ju sig, dricker bara några öl per dag, det är på helgen det kan gå över styr, han fixar jobbet. Få utåt anar.

Men älskar jag honom? Jag vet inte längre. Är blind av den sura alkoholångande doften jag somnar och vaknar bredvid, blind av det kontrollbehov jag har, räknandet av glas, burkar... blind av en önskan om något annat.

En rätt vanlig historia i detta forum. Glad att jag hittat hit.

Tack för att ni orkade läsa <3 Jag är så himla ledsen.

Hejar på dig

Vem som helst kan anmäla vem som helst för vad som helst bara genom ett telefonsamtal och dessutom vara anonym. Så det där om att det krävs så mycket som en anmälan för att man ska bli av med barnen är inget "mycket".

Hej. Man kan inte lita på sekretessen inom vården. Jag har råkat mycket illa ut pga skvallra de psykologer. Därför ljuger jag alltid lite när jag har kontakt med vården. Nu undrar jag bara hur mycket av det man skriver här som sipprar ut?