Senaste kommentarerna i forumet

Tack John, Sannah och Picard för era råd och närvaro <3. Vi har tyvärr bråkat och pratat om detta i flera år. Jag har försökt prata. De stora skillnaderna i lust och närhet började visa sig redan innan barnen. Vi har faktiskt gått på familjerådgivning för några år sedan. Enligt terapeuten kan jag bara vänta till hon känner lust att vara när mig, om jag uttrycker missnöje så pressar jag och bara låser allt. Så tydligen är det jag gör nu som det ska, vänta och förtränga så mycket jag bara orkar. Har ändå insett också att om jag tjurar och deppar för att jag saknar hennes närhet så leder det bara till nån falsk brandsläckning från hennes sida som jag ser igenom. Brukar sluta i väldigt misslyckade stunder.
Tyvärr fungerar vi helt olika psykologiskt vilket gör det nästan omöjligt att lösa våra problem. Jag känner inåt, funderar på mina känslor och ser djupare på problem, för jag tror att där finns ofta lösningarna. Hon är kortfattat av åsikten "jag är som jag är!" Det är upp till mig att acceptera henne just som hon är. Hon går nästan alltid direkt i försvar och blir arg när jag försöker ta upp saker. Hon ser det som en attack på henne som person.

Jaja, vi får se när detta ska komma upp till ytan. På det humöret jag känner mig idag skulle det lika gärna kunna bli en totalt otajmad icebreaker ikväll när hon inte fattar någonting. Känner just nu bara att jag vill skrika ut hur hon kan vara så nöjd att leva med någon som varken attraherar henne eller någon hon vill vara nära!?
Nej det är förmodligen (såklart) en väldigt dålig idé om jag fortfarande vill försöka lösa något. Men kanske en bra idé om man bara ger upp.
Har inte nämnt att vi bråkade senast imorse innan hon åkte till jobbet så en sån icebreaker skulle det så sett inte bli.

Nä usch, detta är en dag med mycket svarta tankar. Som liten detalj att nämna för att vara helt transparent har vi varsin otrohet i bagaget för ett par år sedan som ofta bubblar upp i mig när jag är arg. Jag var väldigt medveten om varför jag gjorde det jag gjorde, en kvinna, inte i närheten så attraktiv som min sambo, som ändå gav mig lilla känslan av att fortfarande vara åtråvärd. Hon såg och tog på mig på det sättet som jag saknar så starkt. Jag mådde fruktansvärt över det jag gjort, åkte hem och erkände direkt vad jag gjort och försökte förklara att jag inget hellre önskat att vi hade det tillsammans. Trots såklart ingen godtagbar förklaring..
Till skillnad från henne försökte hon helt mörka sitt. Hade det inte varit för jag fick en så stark känsla att nått var fel och gjorde det fula att gå in och snoka i hennes mobil och en konversation med hennes väninna så hade jag aldrig fått veta. Hon påstår att det inte betydde nått utan bara var av ilska och hämnd för det jag gjorde som legat kvar, trots nästan ett år senare.
Fanns fler oklarheter i de konversationerna jag läste i hennes mobil som jag aldrig fått någon förklaring på. Bl.a en fest hon varit på när jag råkade vara utomlands i jobbet när samma väninna skriver dagen efter "följde du med honom hem?". Vet dock av säkra källor att hon inte följde med någon hem då, men frågan är vem denna "honom" var och vad som hänt tidigare.. Min sambo påstår att hon absolut inte förstår vad väninnan menar. Jag kommer aldrig få veta. Saker som plågar mig i det tysta och ligger och irriterar och bubblar dagar som denna. En stor tvivlan av min tillit till henne som är väldigt dålig för vår relation. Pga detta har jag med dåligt samvete ibland fortsatt snokat i hennes mobil och då blir jag ännu mer irriterad och arg när jag läser hennes sätt att skriva med manliga kollegor, "puss" och "saknar dig" är saker jag inte tycker känns kul att läsa. Säg gärna om ni tycker jag är för känslig här???

Ja förlåt det blev mycket text idag med mycket detaljer och svammel från tankar fram och tillbaka. Jag behövde antagligen sitta här en stund och skriva av mig för att sysselsätta mig med nått. Såna här svarta dagar väcker a-djävulen och jag kommer behöva vara stark idag. Imorgon kan bara bli en bättre dag!!

Kramar.

Kan jag någonsin dricka normalt igen?

Har utvecklat ett förhållande med alkoholen under många år. Tror aldrig jag har varit bra på att dricka lagom vid fest. Men vardagsdrickandet började väl för 6-7 år sen då jag pga olika omständigheter hamnade i en utmattningsdepression. Drack flera gånger i v. Och alldeles för mycket vid fest. Gick till läkaren och började med medicin mot oron. Gjorde en stor förändring i livet och mådde bra då. Minns inte helt men drack inte på vardagarna då. Dock ofta på semestern och för mycket på helgen.

De senaste två åren har det väl ökat igen. För tre veckor sedan bestämde jag mig för att sluta. Efter ett jullov med mkt alkohol som fortsatte när jobbet började igen. Det har gått bra. Drack två glas vin på konferens då det ingick. Var på fest och drack inte mer än mina bordskamrater. Åkte hem kl 23. Har en svart dag då jag drack för mkt mitt i v. Hällde ut bib:en efter det.

Min man är med mig och vet väl inte om allt men vet jag druckit för mycket.

Jag har aldrig druckit dagtid. Aldrig tagit en återställare. Aldrig kört bil på fyllan, dock bakfull. Började drickandet direkt när jag kom hem från jobbet.

Nu efter tre v mår jag bra. Så skönt att slippa ångest. Den vardagliga oron är mindre. Pigg på jobbet och tränar. Skönt att slippa smuggla och byta ut flaskorna. Skönt att inte oroa mig för att nån ska märka.

Men. Jag saknar vinet. Jag saknar att ta ett glas på fredagen när jag lagar mat. Jag saknar känslan som infinner sig. Jag tänker på det ofta.

Kan jag någonsin ha en normal relation till alkohol igen? Dela en flaska med maken. Nöja mig där. Gå ut med vänner och ta ett par glas. Nöja mig där. Eller är risken för stor att trilla tillbaka?

Tiden ticka på och ännu ingen fylla.
Ingen helnykterhet heller, för den delen
Men det har varit en bra (förrädisk) balans.
Inget har fått mig över kanten.
Är jag säker nu?
Eller lurar jag mig själv.
Jag är i bra form och ingen alkohol har fått mig att ställa in saker jag har planerat, som kunde ha hänt innan.
Men jag undrar lite om jag inte lurar mig själv.
Viktigt att vara väldigt försiktig.
Detta ska jag inte förstöra.

Grattis, en månad är ju kanon!!

Hej
Jag tycker man pendlar mer nu ju längre tid det går mellan att tycka att detta går fint för att i nästa stund tycka att allt är skit och visst klarar jag att ta ett glas. Gränsen mellan lycklig och deprimerad känns hårfin!

160 km till fots är långt ultra, riktigt långt;) Får se om jag hittar nån som vill hänga med mig på mina påhitt.

Tack, fint att höra från dig och att du verkar hyfsat ok...
Kramar
???

Uppdatering:
Fått gå till psykolog 2ggr.
Arbetar heltid.
Drog på mig lymfkörtelinflamation?
Börjat träna igen.
Vårdar relationer.
Ogillar mitt arbete.
Blev headhuntad av ett annat företag, ska kontakta dem.
Blev erbjuden att gå på visning av 1a handskontrakt i morgon. En 2a, med kök. Håll tummarna ❤️.
Dricker inte varje vecka eller ens varannan.
Röker fortfarande.
Håret är fortfarande rött.
Har sjukt mycket träningsvärk i kroppen ?

Mr klick och jag rullar på.
Han är fortfarande lika fin. ?

Fridens ❄️

Framför dig...men det grejar du! Tänk vad stolt du ska vara sen när du grejat det!! Att umgås med fulla människor som nykter då förstår man o det är hemskt! Herregud samma tjat om o om igen ?
Tror på att du kommer fixa det du är så hårt bestämd så det grejar du! Men mycket stolthet o styrka kommer det krävas såklart! Kram kram ??

Men det är bara.nya tag igen! Du kommer fixa det här! Jag tror på dig ?? kram kram

Rörande beteendet, men jag har däremot har jag en stor portion empati.

Du har ju genomskådat honom helt och hållet. Antagligen försöker han förtränga problemet inför resan, kanske hoppas lite att du ska säga att han är värd en ”fest” för sin insats hittils. Anfall är bästa försvar, du är problemet i stor utsträckning. Du är ivägen för hans lycka. (Det är inte ditt fel alls! Men våra trasiga alkoholhjärnor vill ha nån att skylla på) Hans vänner anser inte att han har problem, antagligen för att de är minst lika illa ute och inte gillar att se sig i spegeln. Min fru var mitt problem under lång tid, i alla fall tills ångesten och ångern satte in och självföraktet slog rot. Till nästa fylla. Men jag blir lite oroad över att du beskriver honom som en person med bristande empati. Det kan ju leda till att du permanent är hans problem. Jag har lättare för att slappna av med alkohol. Avslappning är ett krav för närhet. Det kan nog förklara att han har svårare för fysisk kontakt nu som nyker. Det är en kamp att hålla det vid liv som inte har med min fru att göra utan mer om mig själv. Och honom själv i ditt fall.
Jag har inga råd egentligen men just det där med resan och förnekelsen högg till i mig. Jag visste ju även innan sådana resor att det skulle gå åt helvete på något sätt.
Mina bekanta har nu i alla fall accepterat mitt beslut så risken är låg i mitt fall. Min enda räddning var att jag till slut slutade bara för min egen skull.
Hoppas du kommer fram till vad som är bäst för dig! Ta hand om dig!

Det blir svårare och svårare nu tycker jag. A-liberala tankar kommer oftare och oftare ju längre jag håller mig vit.
till och med tankar som "jag är nog inte alkoholist - jag har ju lyckats hålla mig vit hela 5 helger! så nu kan jag nog ta mig ett glas"
precis såna tankar som är så klassiskt för beroende. Lite tröstlöst kan jag tycka. Hoppas det ger sig.
Hur går det för er andra?
Ultra, Lennis, Kuriosa, Chansen mfl

...tillställningar som bjudningar hem till vänner, galafest, AW, konserter osv.
Jag sa till min andre hälft igår att jag kommer inte dricka på dessa. Och han tittade på mig och undrade varför?
Jag vill inte det för jag vill vara fit for fight dagen efter då jag har mycket på jobbet nu i vår och vill kunna vara pigg och fokuserad på det. Inte sova bort halva dagen. Jsg har ju lika roligt utan A som med.
Allt detta stämmer ju och han köpte det. Ändå sa jag inte hela sanningen... jag bör fortfarande på min hemlighet vinet fördärvar mitt liv och att jag inte klarar av bara ett glas...
Han sa att du kan ju bara ta ett glas eller två, men jag svarade honom med att hur lätt är det att stanna där när man fått lite innanför västen? Och det köpte han.
Det blir alltså lite utmaningar för mig nu och jag hoppas innerligt att jag kommer kunna stå emot!!!

Kram PimPim ?

Lade in denna i Mrx:s tråd. Men kanske kan vara av intresse även här

1-2 dagars husmorskur för tarmfickor och tarmvila:
Mixa ordentligt i en mixer: banan, krossade tomater, ingefära (ganska mycket), honung,
gurkmeja.Gurkmeja och ingefära är antiinflammatoriska (och dessa hjälper ju även vid IBS)
Jag kör detta under 1-2 dagar när jag har besvär.
Juicefasta:
För detta krävs en bra juicecentrifug:
Broccoli, äpple, citron, ingefära, morot, ananas (inflammationsdämpande), Sallader
(ju grönare desto bättre) Spenat, babyspenat, selleri, koriander (Avgiftar tungmetaller bl.a.).Melon.Rödbeta.
Men låt rödbetan sjuda något lite så att den blir mjuk. Kan bli starkt för magen annars). Rödbeta innehåller
nitrit som är bra för Hjärtat och förebygger hjärt och kärlsjukdomar. Sen kan man ha i päron, gurka och annat
efter tycke och smak men ovanstående har jag som mina huvudingredienser. Skalbara frukter bör vara ekologiska.
Om inte lägg i ett bikarbonatbad (bikarbonat och vatten) någon minut och skölj i vatten efteråt. Detta för att ta bort
besprutningsgifter. Annars kan man skala frukten innan.
Det går ju att variera mycket och plocka lite olika varor från grönsaksdisken men som sagt dock bra att välja
ekologiskt.I Juicen lägger jag i Sirius D proteinpulver för att orka träna under fastan.
Under fastan dricker jag mycket grönt the, citronvatten m.m. Försöker utesluta kolsyrade drycker men det är svårt:-)
Ett the som är suveränt är Cat`s Claw som har en lindrande effekt på artros, magsår, hemmorojder, Eliminerar
paraister, herpes, läckande tarm, inflammatoriska tarmsjukdomar ( Bra vid IBS således), ger snabbare sårläkning,
Astma m.fl. Citat från nätet: Kattklo hjälper till att stärka immunförsvaret, är virushämmande, hjälper till ett rengöra
hela tarmkanalen och anses därför stödja tarmarna och lindra olika inflammatoriska tillstånd i vår mag-tarmkanal.
Vikigt: Hjälper vid kroniskt trötthetssyndrom. Och detta är inget skoj utan ett naturpreparat som funnits i tusentals
år. Tyvärr är kattklo inte så känt i läkekonsten och inte så uppmärksammad som den förtjänar att vara men det står
på hyllorna i hälsokostaffärerna och är dessutom billigare än vanligt The. Märkligt men så är det.
Om jag kör en slags halvfasta som är någorlunda mättande och väldigt låg på fett och kalorier så
tillämpar jag samma ingredienser som metoden för tarmfickorna ovan med tillägg
av ingredienserna i juicen men varierar vissa ingredienser eftersom det kan bli för mycket annars.
När jag halvfastar enligt detta så kör jag allt i en mixer i stället så att jag får med allt såsom
fibrer och köttet från grönsakerna och frukten. Den här halvfastan är ju rätt bra som alternativ
då den mättar mer och om man inte står ut med bara juice när man är hungrig.
Generellt för bägge metoderna ovan gäller att uteblivet fettintag gör att kroppen tar fett
från levern istället för från det vi stoppar i oss. Leverns återhämtning snabbas på s.a.s.
Sist: Jag kör ibland psylliumfrö (en matsked) som jag låter ligga i 3 dl vatten. När det har blidats en gelèliknande
konsistens är det drickbart och blir som en bra tvättsvamp när den passerar genom tarmarna och som dessutom
påskyndar tarmtömning vilket är bra.Obs! För lite vatten kan ge magknip samt om fröna dricks utan att ha svällt
med gelèn runt fröet.
Båda metoderna ger även riktigt snabb viktminskning. Allt som jag skrivit ovan har jag läst in mig på först
och sedan provat på mig själv och delsvis min fru (hon är lite motvillig till att fasta men tjatar jag lite så funkar det).
inget hon dör av även om hon tycks tro det haha :-))

Trevlig Söndag alla kämpar :-)

Hälsningar från ett totalt insnöat Roslagen

John

Hej vännen!
Så är det oxå för mig, vart jag befinner mig i cykeln har stor påverkan på måendet.. Den emotionella turbulensen, kommer liksom gärna som ett brev på posten då.. ?. Kan skratta åt det idag, för är inte där just nu - Men jävlar vad det kan pröva en extra då..
Men precis som du är inne på; det går liksom att ta på, man ser mönstret, och bara det att veta att det är det som "ställer till det" s.a.s. gör stor skillnad ?. Hoppas på skonsam pms, när det är dags för det..?!

Och säkert är det som du säger - att dipparna behövs för att vi ska kunna känna glädjen oxå. Det är trots allt den dynamiken som gör livet..!
Svårt att få fatt i alla gånger när man målar med svart..?..☺️
Men det är väl samma där antagligen.. medvetenhet och fortsätta jobba på med acceptans.
Ska försöka få till lite ljusare nyanser på paletten..??..och de kommer. Har förtröstan om det idag. Är på en mkt bättre plats nu, än när helgen började..?

Tack ni alla
Fortsatt skön söndag!

Kramar/
Fibblan?

Bra, stå fast vid ditt beslut. Jag hejar på dig. Tror du kommer känna dig starkare när du gjort enligt din plan. Heja på

Otroligt.. Vi är lika där med. Har också IBS (inte den svåraste formen dock) och tarmfickor.

1-2 dagars husmorskur för tarmfickor och tarmvila:
Mixa ordentligt i en mixer: banan, krossade tomater, ingefära (ganska mycket), honung,
gurkmeja.Gurkmeja och ingefära är antiinflammatoriska (och dessa hjälper ju även vid IBS)
Jag kör detta under 1-2 dagar när jag har besvär.
Juicefasta:
För detta krävs en bra juicecentrifug:
Broccoli, äpple, citron, ingefära, morot, ananas (inflammationsdämpande), Sallader
(ju grönare desto bättre) Spenat, babyspenat, selleri, koriander (Avgiftar tungmetaller bl.a.).Melon.Rödbeta.
Men låt rödbetan sjuda något lite så att den blir mjuk. Kan bli starkt för magen annars). Rödbeta innehåller
nitrit som är bra för Hjärtat och förebygger hjärt och kärlsjukdomar. Sen kan man ha i päron, gurka och annat
efter tycke och smak men ovanstående har jag som mina huvudingredienser. Skalbara frukter bör vara ekologiska.
Om inte lägg i ett bikarbonatbad (bikarbonat och vatten) någon minut och skölj i vatten efteråt. Detta för att ta bort
besprutningsgifter. Annars kan man skala frukten innan.
Det går ju att variera mycket och plocka lite olika varor från grönsaksdisken men som sagt dock bra att välja
ekologiskt.I Juicen lägger jag i Sirius D proteinpulver för att orka träna under fastan.
Under fastan dricker jag mycket grönt the, citronvatten m.m. Försöker utesluta kolsyrade drycker men det är svårt:-)
Ett the som är suveränt är Cat`s Claw som har en lindrande effekt på artros, magsår, hemmorojder, Eliminerar
paraister, herpes, läckande tarm, inflammatoriska tarmsjukdomar ( Bra vid IBS således), ger snabbare sårläkning,
Astma m.fl. Citat från nätet: Kattklo hjälper till att stärka immunförsvaret, är virushämmande, hjälper till ett rengöra
hela tarmkanalen och anses därför stödja tarmarna och lindra olika inflammatoriska tillstånd i vår mag-tarmkanal.
Vikigt: Hjälper vid kroniskt trötthetssyndrom. Och detta är inget skoj utan ett naturpreparat som funnits i tusentals
år. Tyvärr är kattklo inte så känt i läkekonsten och inte så uppmärksammad som den förtjänar att vara men det står
på hyllorna i hälsokostaffärerna och är dessutom billigare än vanligt The. Märkligt men så är det.
Om jag kör en slags halvfasta som är någorlunda mättande och väldigt låg på fett och kalorier så
tillämpar jag samma ingredienser som metoden för tarmfickorna ovan med tillägg
av ingredienserna i juicen men varierar vissa ingredienser eftersom det kan bli för mycket annars.
När jag halvfastar enligt detta så kör jag allt i en mixer i stället så att jag får med allt såsom
fibrer och köttet från grönsakerna och frukten. Den här halvfastan är ju rätt bra som alternativ
då den mättar mer och om man inte står ut med bara juice när man är hungrig.
Generellt för bägge metoderna ovan gäller att uteblivet fettintag gör att kroppen tar fett
från levern istället för från det vi stoppar i oss. Leverns återhämtning snabbas på s.a.s.
Sist: Jag kör ibland psylliumfrö (en matsked) som jag låter ligga i 3 dl vatten. När det har blidats en gelèliknande
konsistens är det drickbart och blir som en bra tvättsvamp när den passerar genom tarmarna och som dessutom
påskyndar tarmtömning vilket är bra.Obs! För lite vatten kan ge magknip samt om fröna dricks utan att ha svällt
med gelèn runt fröet.
Båda metoderna ger även riktigt snabb viktminskning. Allt som jag skrivit ovan har jag läst in mig på först
och sedan provat på mig själv och delsvis min fru (hon är lite motvillig till att fasta men tjatar jag lite så funkar det).
inget hon dör av även om hon tycks tro det haha :-))

John

Jag tycker om dig ändå! ? Gick det bättre igår?
Kram PimPim ?

Jag känner också igen mig i dina känslor. Bor ihop med en man som älskar sin alkohol, mer än mig. Blir så trött på att hela tiden gå på tå. Inte säga för mycket och inte för lite. Försöker att släppa ansvaret, och låta han bestämma om han ska dricka och hur mycket. Men det blir mycket surhet om man skulle prata om hur mycket han dricker. Både när han är full och på veckorna när han är nykter. Helst pratar jag inte med honom om något när han är full, men ibland blir det så ändå.
Vill också ha en vuxen relation med min man. Där jag kan ventilera vad jag känner och tycker, om allting. Men det känns ibland som att den fulla mannen och den nyktra flyter ihop. Irriterad och vill inte alls veta vad jag vill.
Att lämna? Ja dit har jag inte nått än. Men tankarna finns ju där. Är rädd för att ångra mig. Att sakna honom. Att bli ensam. Trots allt som hänt, finns ju kärleken till denna man. Men han älskar alkoholen mer.

Jag känner igen mig i hur du beskriver gällande sysselsättning.

Jag blir enormt rastlös och måste göra saker hela tiden.

För mig passar inte träning men någonting som funkar bra är att tänka på min kost. Äta ordentligt, vilket jag inte gjorde innan. Jag har tid att laga en ordentligt frukost, jag äter nyttig lunch och kvällsmat. Bara sedan jag slutade dricka har jag gått ber fyra kilo.

Maten är som ett projekt som tar en del tid.

Något som funkar för mig

Nu har jag klarat två månader utan alkohol och det fungerar bra. Jag kan bli väldigt rastlös och behöver göra saker hela tiden, jag känner att jag har så himla mycket tid.

Jag drömde en mardröm att jag hade druckit och blev så lycklig att det bara var en dröm, vilket fick mig att inse hur viktigt detta är för mig.

Jaa tillbaka till planen. Tänka på mig nu. Fokusera på det jag tycker om. Men ibland är det som tankarna på mannen och hans drickande upptar hela ens hjärna.
Ja det är så skönt att få skriva av sig här. Här förstår alla direkt hur man känner. Ingen som dömmer, varför man inte bara lämnar.

..och svara på det här ovan. Men det var ju skumt..??!

Vet inte hur det är för dig, men för mig känns det skönt att veta att någon annan förstår hur det är. Och att du går igenom exakt samma nu, känns förstås inte bra, för jag önskar vi båda kunde slippa..? Men det blir på något sätt, kanske ändå lättare att stå ut. Det tar oxå bort känslan av misslyckande och att det är ngt fel på en, som jag skrev till FinaLisa oxå.
Att ni tar er tid att skriva här och på så vis bekräftar mig i min känsla, hjälper mig att hitta den där "stopp-klossen", att inte gå djupare ner i de negativa och självdestruktiva tankarna. Det är okej, jag är bra ändå. Det finns fler som jag. Och jag dömer ju aldrig någonsin andra, så varför ska jag göra det mot mig själv!
Och jag är glad i alla fall att jag hittat modet, att våga möta könslorna. Styrkan byggs för var dag och vi skapar hela tiden nya erfarenheter av att det går, även utan alkohol..
Det är nog det jag behöver bli bättre på att påminna mig om oxå.. Att jag ÄR utan alkohol. Att det i sig är ett jättejobb och väldigt bra gjort!

Och jag blir så glad för din skull oxå Nejlika?! Att du oxå ser det i ditt kämpande! Det är svårt som f*n - men det är värt det! Heja oss??!

Tack oxå för att du tog dig tid att dela med dig av dina erfarenheter av antidepressiva. Blir så ledsen när jag hör om detta mixtrande och att det skulle ta sådan tid och så många vändor, att hitta rätt medikament och dos för dig..?. Och det är oxå min upplevelse att det tyvärr snarare är regel än undantag, att det blir på det sättet..
Oxå det som bidrar till att jag drar på det, denna gång. Var ett stort steg sist jag tog det. Att börja med antidep. Och höll ändå ut i två år, men det där skynket kom aldrig av ansiktet ändå, möjligtvis blev den svarta slöjan mer seethrough..?. Överväger att prova annan sort, men tror att jag ska ge även det fram till midsommar.. Att jag verkligen gett de andra förändringarna ett ärligt försök först, för att se vad det ger. Gäller bara att härda ut, och hitta fungerande strategier längs med vägen. Enklare sagt än gjort.. och märker jag att jag inte orkar eller har kraft nog att göra det jag vet att jag behöver, då måste jag ju absolut överväga igen..och ta den där läkarkontakten..
Stort tack än en gång för att du ville dela med dig och engagerade dig i denna fråga?! Den är inte enkel..och inte minst är det klurigt oxå i det du är nu, trappa ner eller inte..och känna av när det är läge för det. Och precis som du gör, så kan man inte annat än att ta det varsamt. Prova sig fram försiktigt och justera efterhand, beroende på utfall.

Och det är oxå min erfarenhet, att för många förändringar på en gång, riskerar bakslag..?.
Det bästa vi kan göra är väl att fortsätta som vi gör, att ta en dag i taget, blicken mot horisonten, dit vi önskar nå, med acceptans för svårigheter och utmaningarna som finns där längs med vägen..?

Många kramar/
Fibblan?

Och jag skäms. Sa också till slut hemska hemska saker. Skrek ut min smärta. Föll ihop i smärta. Blandat med peppande ord. Påhejande av nykterhet. Skuld. Mitt fel att han drack. Vår dåliga relation orsaken. Undanflykten. Självlögnen som fick det att gå ihop.

Jag skäms så. Jag slängde saker på honom till slut. Kastade ett stort blockljus mot hans huvud(träffade inte, det enda som räddar mitt skadade självförtroende). Inte då i onykterheten. Jag skadade värre än han i min överväldigande frustration. Och ja det är oförlåtligt. Och jag accepterar fortfarande inte mitt beteende. Men jag kan förstå smärta. Den förtvivlande smärtan över konsekvenserna i vår vardag. Av att alkoholen i vårt gemensamma liv satte precis alla ramar. Det som bubblade därunder fanns inte plats till. Kände som du. JAG måste få finnas. JAG får inte plats här.

Hur man går vidare vet jag inte. För jag har inte gjort det än. Satte ett ultimatum och fullföljde. Jag halkar. Men har en vän som håller mig på banan. Hjälper mig resonera kring rimlighet. Kasta av mig offerkoftan. Sluta sticka på en ny.

Jag ogillar ju pepp. Så. Men blicka inåt. Vad säger magen och hjärtat djupast därinne. För där inne finns det enda svaret som går att stå ut med. Annars faller man tillbaka igen. Så tror jag.

Det är varje gång jag brutit som han har tagit nödvändiga kliv mot nykterheten.
För ett år sedan gjorde han det det närmsta han hittills kommit att göra det "på riktigt", i mina ögon.
Han sökte professionell hjälp. Sa till vänner och familj att han måste leva nyktert.
Han har nu levt nyktert och drogfritt (vad jag vet) i ett år, med endast ett återfall. Han har kommit jättelångt.
Men personen bakom alkoholisten finns ju kvar.
Och det är förstås i personen som problemet finns. Och alkoholen och drogerna har "bara" varit hans lösning. Hans mycket skadliga lösning.

PROBLEMEN
Oförmågan till empati och kontakt med sig själv och sina känslor och behov.
Oförmågan till empati och kontakt med mig.
Resultatet: Det lögnaktiga resonemanget. Viljan att tysta mig och det som är jobbigt.

SÖNDAGS FÖR EN VECKA SEDAN
Han bokade en flygbiljett till en resa med sina gamla polare.
Det har så vitt jag vet alltid förekommit mycket alkohol och droger på deras resor.
Och vännerna har återkommande varit ovilliga att acceptera att han har problem med att hantera alkoholen. Argumenterar emot och tjatar. Och well, drogerna... Ja.. De ser helt enkelt inget problem i att använda droger.

Han hade nämnt förslaget en gång innan.
Kommer inte ihåg hur jag svarade. Avvaktande tror jag. Uppmuntrande i att jag vill att han ska kunna resa. Jag vill att han ska göra saker som ger honom glädje i livet. Nyktert, och drogfritt.
Men avvaktande för att jag inte ville bråka. Att beröra missbruket gör honom ofta arg eller irriterad.

Avvaktande för att han är en fri person. Och en relation där jag måste styra är inte en relation med två vuxna, jämbördiga människor. Jag vill dela mitt liv med en vuxen, jämbördig person. Det är en parrelation för mig. Andra konstellationer är ju bara olika versioner av beroendesituationer.
Avvaktande för att honom hängandes med personer som ej stöttar hans nykterhet gör mig orolig.

Nu när han meddelade att han bokat flygresan så blev jag på spänn.
Hade hoppats att han skulle se galenskapen i det.
Att de liv vi är i färd med att äntligen bygga upp inte är värda att rasera.

Jag frågade försiktigt.
Hur ser du på risken...
Min önskan: att öppet reflektera. För att tillsammans kunna hitta strategier för hur och vid vilka tillfällen han skulle behöva skydda sig.

Hans reaktion:
Irritation? Motstånd. Ilska?

Minns inte vad han svarade. Något otydligt tror jag. Han blev nog ställd.

Jag tog hans hand, såg på honom och försökte förmedla den kärlek jag kände, och den glädje jag hade med mig av ett bra möte med min kusin på morgonen. Allt den kraften av kontakt och kärlek som jag känner till. Och sa med all min glädje och styrka: jag VILL att du ska ha roligt. Jag vill att du ska kunna resa med dina kompisar.

Det gjorde honom sur. Han tycker över lag inte om att jag tar i honom, men vi har hållit hand ett par gånger.
Han uttryckte något om att jag tog bort hans glädje för resan.
Beklagade det i mitt stilla sinne, men visste också att jag inte kan leva i en fortsättning av den galenskap med alkoholen och drogerna som vi sedan ett år tillbaka lämnat.
Det kostar på för mycket. Det gör det svårt att leva. Jag behöver leva.

Hans reaktion förvånade också.
Den var som på tiden när han drack och han skulle ut, och när jag frågade om drickandet så svarade han undvikande, och jag förstod att han skulle komma hem redlös.
Vid de tillfällen när jag enkelt frågade om han skulle dricka då han skulle ut och han uppriktigt och förvånat svarade att nej han ska inte dricka - då skedde inte heller det.

Nu blev han sur. Och hamnade i försvarsposition.
Ja. Jag förstod. Han ville kunna lura sig själv. Och jag pajade hans självlögn.

Så, han svarade att jag inte behövde ta upp det när han precis bokat resan.
Ställd och sur över att han lägger ansvaret på tryggheten i vår relation för mig på mig enbart (trots att vi är två i hans missbruk, och där han är grunden) svarade jag att då kanske han skulle lyft det själv, innan han bokade.
Han lever ju ändå i en relation. Hänsyn är obligatoriskt. Han är nykter alkoholist och missbrukare. Det är relevanta frågor att beröra innan man bokar en resa med knarkarpolarna. Hade t.o.m varit ett utmärkt exempel på hur man gör när man tar ansvar för sig själv och sin relation i förhållande till sitt missbruk.
Att resa med sina knarkarpolare och reflektera kring risken att man ska falla dit är förstås en nödvändighet. Men han är inte där. Hans accepterande av sitt missbruk är inte på den nivån.
Självreflektion är dessutom inte hans grej. Det är så han har kommit så långt i sitt missbruk. Snart fyrtio, och inte kapabel att hantera känslor.

Då svarade han att det hade ju inte jag gjort. Då jag bokade en resa med mina kompisar.
Det här gjorde mig rasande då det finns noll risk att jag ska göra något dåligt då jag reser.
0 risk. Jag har aldrig gjort något som skadat honom då jag varit ute med mina vänner.
Men han har konstant ställt mig till svars för saker som ej hänt, och jag har fått lägga timmar på att försvara mig, och även lagt timmar på att prata lugnt, vara öppen, låta honom läsa min mobil och facebook i smyg, allt för att visa att han inte har något att oroa sig för.

Så det gör mig rosenrasande att han igen väljer att bemöta min oro och mitt mående i förhållande till hans drickande och knarkande med att ställa Mig till svars.
Och han har lyckats varje gång.

Maktlösheten i vår relation gör mig så förtvivlad.
Jag kan inte hantera den längre. Blivit som allergisk och det tar över hela min kropp och själ. Får mig att skrika, hemska, hemska saker, och vilja slå sönder allt omkring mig. Jag vill så förtvivlat gärna få räknas. Jag vill så förtvivlat gärna få finnas, med mina behov. Jag vill få existera, på lika villkor.

Kan bara börja med mig. Värdera mig själv.

Han mår så mkt bättre nu. Jag kan lämna utan att oroa mig för att se honom sönderknarkad på tåget om 10 år.

Allt faller på att jag är hundra procent säker på att jag inte går att älska. Suck.
Inte bättre när man är ett svart moln av ilska och maktlöshet. - Inte precis en älskvärd person.

Jag svor och skrek. Tog de sista sakerna jag hade hos honom. (Otaliga gånger av lämnande gör att jag inte har så mkt saker kvar tack och lov.) Finns säkert tusen saker att tänka på som jag hade kunnat göra bättre. Men jag är inte pedagog. Jag är inte hans personliga assistent.
Det måste finnas något mått av ömsesidighet.

Behöver nu pepp för att våga tänka att vi kan bryta på riktigt. Se små steg framåt. Fylla livet med glädjeämnen.

Har så lätt för att halka tillbaka. Höra hans behov av tröst och stöd. Och falla tillbaka i att leva genom och för honom.

Hur har ni andra gjort?