Senaste kommentarerna i forumet

För att du delar med dig av ditt liv och dina kloka tankar! Kämpar också med ältande tankar om det förgångna! Tar till mig de ord din vän hade sagt till dig! Man väljer själv! Både vad man vill tänka på och vilka man släpper in i sitt liv! Jag försöker fylla på mitt liv med sånt jag tycker om och umgås med människor man mår bra av! Kanske kan man till slut känna att dåliga saker som hänt är färdigältat! Önskar dig massor med styrka! Kram

Depression, kris och konstant kaos har blivit mitt normaltillstånd. Jag kommer inte längre ihåg hur det är utan. Jag har ingen erfarenhet av det. Kommer kanske aldrig få det fullt ut. Det svåraste är skulden över att när jag är öppen med mitt mörker så dras min omgivning in i det. Jag försökte så länge som möjligt hålla fasaden uppe. Nu är jag naken. Och har inte kraft. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Balansen mellan nuet och de slingriga klibbiga tankarna. Självhatet. Otillräcklighet. Normaltillstånd. I flykt normaltillstånd. Sen i avstängdhet. Total avstängdhet. Då från alla känslor. Det var ett tag behagligt. Inte längre. Inte mer.

Det är härligt med svar i sin tråd när det känns som om ingen läste dem, knappt några likes heller, bara två...
Sådana saker kan få mig att vilja tappa lusten för att delge mina tankar, men så fick jag ett svar, så tack så mycket.

Igår hade vi årsmöte med herrföreningen på en Ålandsbåt.
Upp i ottan för att hinna ta oss till båten, hämtar upp några kompisar på vägen med bilen i kraftig snömodd på oplogade villavägar.
Mörkret låg tätt och bara gatlyktorna vittnade om hur mycket det snöade, jag var ensam på vägarna och snötäcket lade en ljuddämpande täcke över hela samhället, en svart katt springer över vägen och får ta ett skutt över plogvallen.
In mot staden där taxibilarna är de enda som kör på gatorna.
Vi samlas i foajén, välmående lite övermogna herrar i grå rockar och slitna kostymer, ett genomsnitt av olika yrken.
Tar varandra i hand och ger varandra ett lite stelt hej.
Vi sitter i ett konferensrum och tar dagordningen punkt för punkt medan Sverige vaknar så sakteliga med sitt dagsljus.
Mellan öarna kommer snömolnen i grå siluetter och jag kommer på mig själv att jag sitter och dagdrömmer ut genom fönstret istället för att vara aktiv i mötet, oj där kom det en ö som farit illa av nyårsstormen, många trän som fallit där rotsystemet varit för vekt.
Efter lunchen har herrarna stärkt sig i serveringen och ljudvolymen stiger, skratten likaså.
Några kisspauser senare har konferensborden fyllts med tomma ölglas och det har blivit svårt för mötesordförande att styra upp samlingen av diskussionssugna herrar, både framåt och till sin bordsgranne.
Man kan få intrycket att det råder polsk riksdag, men någon stans är det i alla fall ordning.
Mötet avslutas och det röder fria aktiviteter, de företas bland taxfree och båtens olika barer.
En middag intages och nu gör nubbarna och våra egna sånger restaurangen till vår session, vi hörs vill jag lova.
En herre som varit med i föreningen i snart femtio år börjar som vanligt att surra med mig om att jag ör så duktig och att han tycker det är konstig att jag följer med på dessa möten där det råder fritt fall med alkoholen.
Jag svarar diplomatisk med samma ord som jag använt de senaste tio åren, han verkar glömma det varje år.
Samma herre kräks sedan ner baren i danssalongen, ja det är konstigt att jag följer med påmdessa resor, eller?
En annan snubbe vill med alkoholens hjälp verkligen djupanalysera VARFÖR jag slutade med alkoholen, och sade att han såg med oro på min konsumtion av alkoholen tidigare, jasså!
Efter att ha tagit i ifrån botten av min själ och pratat om min nykterhet så kontrade jag, men du då, gick inte din fru bort i cancer?
Nu var det hans story som fick tas ifrån djupet av känslor, och det blev tårar med lite stöttning av alkoholen.
Allt var intressant men man för beräkna ett visst svinn med alkoholfiltret, det läggs till och tas bort med berusningen.
Hursomhelst, 12 timmar senare är det behagligt att sätta sig nykter i en varm bil och inte ränna runt på stans syltor i snömodden natten igenom för att bara bli ännu mer blarigare.
Kommer hem och ser glädjen i resten av familjen med gåvor ifrån taxfreen, köper alltid en ny parfym till dottern som jag tycker om och det visar sig oftast att vi har samma känsla för den båda två, min fina dotter.
Sätter mig sedan vid ett dukat bord med en massa vänner, vi är tre familjer som trängs i soffan och ser första mellon på teven.

I kontrast med vad jag har varit med om resten av dygnet så känner jag....

Det är precis det här livet som jag vill leva, ett stillsamt liv med mina närmaste vänner, inte spränga sönder mina sista hjärnceller med ett gapigt skrikande på en sylta någonstans i Stockholms krogliv.

Har det med åldern att göra, eller tar det bara nästan ett helt liv att upptäcka det?

Jag är nöjd, och med andra vänner låter jag mig uppdateras av vad alkoholen ställer till med, tack för att ni uppoffrar er.

En söndag kvar, och oj vad helgen rusar iväg, jag hann inte riktigt med den här.

Berra

..för både bekräftelse och tips?!
Ska kolla Santorinis tråd, men bara ditt inlägg här gjorde skillnad, ska du veta?!

Tänk vad det kan betyda..,att få höra att man inte är ensam i sina känslor. Det är så lätt (för mig åtminstone..) att bli än mer negativ, när jag inte känner så som jag vill, eller tycker att jag borde känna..
Blir liksom bara att det bygger på frustration och nedlåtande tankar om mig själv.. och så är det lätt att tro att ALLA ANDRA..men ALLA ANDRA.. och så en massa, förmodligen rättså osanna, eller i alla fall alltför rosenskimrande resonemang på det..

Tack för din hjälp med att normalisera, det jag är i nu. Att det är okej och mest sannolikt oxå är något som de allra flesta, som lämnar alkholen bakom sig går igenom i perioder..
Vad som än händer, kommer jag inte släppa blicken från horisonten..Det finns något helt, ljust och rent som väntar där..

Jag behåller siktet på det

- tack för att du tror på mig???!

Kramar och massor av lycka till, till dig oxå?!
/Fibblan?

Jag började nästan gråta när jag såg att du hade svarat! Har du varit i sån här situation förut? Hur hanterar du oron o skammen? Jag inser ju att jag måste sluta dricka men vad ska jag göra istället? Jag känner så verkligen. När jag slutade röka började jag snusa. Känns så svårt nu. Jag kan inte ens skylla på ett dåligt äktenskap. Har du nåt stöd av nån? Tänker på dig! Kram

Jag började nästan gråta när jag såg att du hade svarat! Har du varit i sån här situation förut? Hur hanterar du oron o skammen? Jag inser ju att jag måste sluta dricka men vad ska jag göra istället? Jag känner så verkligen. När jag slutade röka började jag snusa. Känns så svårt nu. Jag kan inte ens skylla på ett dåligt äktenskap. Har du nåt stöd av nån? Tänker på dig! Kram

ge råd och kämpa heja rop. För ja, vad mer kan man göra egentligen.

Tack Sofia. Tack Ironwill.

Även om jag vet att ältandet är depressionens klor och att det sårar mig mer i slutänden så fortsätter jag. Problemet är nog att den fortfarande är kvar. Depressionen. Det är inte jag. Det är dens tankar. Repeat.

Det pyser ut små korta nysningar av äkta skratt nu, så obekanta. Detta sprudlande. Oftast i samband med att också tårar fått rinna. Så jag vet att det är på väg. Vägen.

Det har gått några veckor nu sen jag skrev. Och kan nu tydligt se att det ändå är tankar sprungna ur mörkret. Men ja jag saknar honom och jag är arg på situationen. Jag är dessutom inte på fötter, inte ens i närheten. Men det börjar lätta. Den kommer lätta. Även om jag får leva med att svänga. Det är så det är.

Är stolt över beslutet att ta till medicin istället för alkohol. Hur jag mår nu går inte ens att jämföra med då. Så bättre det blir det. Vare sig min depression vill eller inte.

Jag har barn. Två stycken. De börjar också landa i förändringarna. Vi är en ny familjeenhet nu. Vi tre. Min yngsta har nästan glömt att vi bodde tillsammans. Att huset var vårt. Han trivs här där vi är nu. Gjorde mig glad. Men också otroligt ledsen. Han kommer inte minnas. Att vi var fyra från början.

Men vi är bättre versioner av oss själva nu ändå. Både han. Och jag.

Vill ju lära mina barn gränser. Och i tvåsamhet saknade jag mina. Funderar mkt på varför. Jag är som jag är. Så jag kan gå vidare. Med ramar.

En nära vän sa till mig ngt som berörde och fastnade djupt. Andemeningen ungefär såhär: glöm inte att det är du själv som väljer vad du vill vara en del av. Om man smakar på den meningen ordentligt. Vrider och vänder på den. Ja då blir det tydligt. Nej är ett ord du kan använda närsom. Behöver inte bli en konflikt. Behövs bara tydlighet. Mkt styrka ja. Och stöd.

Just nu virvlar jag runt i en härlig sörja av oro och lättnad. Det fladdrar hit och dit. Lite av varje. Livet är ändå lite av varje.

Jag känner igen känslorna du beskriver.... idag är en sån dag för mig. Inser att jag hamnat i alkoholhelvetet igen.
Skyller på dåligt äktenskap. En klassiker va.
Skäms att vara en sån här mamma, tappat greppet om mig själv.
Men vet du vad som är bra? Vi kan göra oss bättre! Vi har möjligheten att göra om, göra rätt! Kämpa!

Visst är det sjukt, jag trivs oxå bättre med mig själv med 3glas vin i kroppen, gladare,roligare snyggare modigare det är som om allt blir bättre. MEN det slutar ju aldrig där. Efter 6glas faller jag hårt, självömkan, känner mig ledsen och patetisk ingen förstår mig, ingen hjälper mig och grälsjukan kickar in. I lördags nådde jag en ny botten. Idag är dag 2 men jag känner mig helt tom.

Vet precis vilken kamp du strider
Kampen som känns omöjlig att vinna då kärleken till alkoholen tycks vara större än allt annat.. Ångesten/ avskyn man känner när man hör burkar öppnas, när ens älskade förändras till ett fyllo
Ibland tror jag att vi anhöriga lider mer
Försök ta hand om, fokusera på dig själv även om jag vet det är svårt
Vi är värda så mycket mer
Man känner sig ensammast i världen men det här forumet är guld värt för mig med så många kloka insikter
Stor styrkande kram från mig

John-Erik, fasta är något jag har funderat på att prova. Tänkte det skulle vara bra för mina tarmar att få vila lite grand. Har lite problem med IBS mage och djupa tarmfickor. Följer du nått speciellt faste program? Har du lust att dela? Nu ska jag skotta fram bilen och åka till gymmet. Det har snöat rejält här i Stockholm i natt.

Tack för input! Ja visst är det svårt, så svårt..
Könslorna tar stryk när man känner sig sviken om och om igen, alla hårda ord och all ilska och hat. Det tär på både en själv och relationen. Kanske är det inte längre kärlek jag känner? Att självutplåna sig själv borde ju inte vara kärlek
Men så blir mannen nykter och man förlåter, puttar undan känslor och hoppas
Tills nästa smäll
En resa som aldrig tycks ta slut
Våra vänner/ släkt vet att min man dricker
Jag försöker att inte skydda honom även om det är svårt. Tankarna far fram och tillbaka. Ena minuten är jag redo att lämna för att i nästa vakla och tycka synd om
Hoppas få ordning på tankarna snart
Stor kram tillbaka

Det va lite som att läsa om mig själv. Jag är oxå ny här. Jag skulle gärna vilja följa din resa och utbyta erfarenheter. Jag klarar inte att vända en dålig kväll och jag kan inte hantera alkohol för jag kan inte sluta dricka när jag väl börjat så för mig är enda vägen att inte dricka alls. Det känns sorgligt som om jag förlorar något, en del av mig. Men jag hoppas att det nångång förändras. Dag 2 för mig
Kram på dig

att jag gjort min behandling så erbjöd jag båda barnen att betala eller hjälpa till med att ordna en barn/familjevecka för dem. De var på besök under min behandlingstid och det var första gången jag hade mod att prata öppet om hur min sjukdom ser ut och så har vi fortsatt. Tyvärr tog bara ett barn chansen att åka på en barnvecka och det gjorde så otroligt gott att se den skillnaden efteråt ! Skam och skuld var borta och hon insåg också att hon var medberoende och kunde jobba med det. Den äldre vill inte åka iväg "för det var inga problem" :-(( Han följer idag medberoendes egna schema och har skaffat ett förhållande där partnern har psykisk ohälsa. Och han är inte heller ett dugg intresserad av sammanhangen alls trots att han numera utvecklat rena psykosomatiska besvär. Men förnekelsen är så stark.

Inget av barnen är direkt sugna på alkohol, tack och lov, de är inte absolutister och kan smaka ibland men ingen av dem gillar det sinnesförändrande som alkohol medför. Mitt mål i början av min karriär var ju att få "yrsla" för att senare i livet supa mig medvetslös. Men vikten av att prata öppet är oändligt viktigt ! Det är ju, trots allt hemlighetsmakeri, en sjukdom.

Idag ska räknas som dag 2. Känner mig ok men väldigt ensam. Igår skrev jag till en nära vän o kollega. Jag erkände min situation för henne. Nu är det 2 personer som vet sanningen. Känns inte så bra men det va det jag tänkte att jag måste göra för att göra det svårare eller lättare för mig. Beroende på hur man ser det. Svårare att dricka men lättare att bita ihop och kämpa. Hon sa att jag va modig men så känner jag mig inte. Jag skulle så gärna vilja ha nån att prata med någon som kan förstå. Finns det någon här? Kramar

Tack för ditt/dina fina inlägg, det berör.
Och jag kan relatera.
Förr så tog jag chansen att nostalgidricka när sådana känslor dök upp. Riktigt grottade ner mig i sorgen på fyllan. Idag känns sorg eller saknad av tider som flytt tungt för stunden, men känslan kan passera snabbare utan alkohol.
Ska sanningen fram så drack jag givetvis på positiva känslor också. Alla känslor gick att dricka på :D

Tack för din fina tråd. Tack för att du delar så fint om tankar och funderingar i ditt nyktra liv ?

Hej fibblan!
Vad fint att höra från dig. Hur känns det idag?
Du har ju kämpat helt fantastiskt och spikrakt, en månad direkt, wow!
Och vad klokt av dig att du läser här när du har det jobbigt. Det här som du gör just nu, ändra beteende när det är jobbigt, det är ju det som är det allra svåraste. Som du säger så är det här ju livet, en jävla massa ner och lite upp. Vi har gjort oss själva till experter på att slippa hantera det, och nu måste vi lära om. Vi kan inte välja bort det svåra, men vi kan bestämma över vårt agerande. Och det här gör du direkt, helt galant.
För mig har trettiodagars-strecken varit extra tuffa, jag snubblade två gånger strax efter 30 dagar efter att jag först bestämt mig att var nykter. Jag tycker nästan att det känns som att det är något fysiskt, kemiskt som händer just då, jag har inga belägg för det, men för mig kändes det som att den rent fysiska abstinensen drog en extra kullerbytta, de tre gånger jag varit på dag 30. Men det kan ju också vara att det är runt månaden som det börjar kännas verkligt. När livet slutar gå ut på att bara hålla sig borta från a, och vi börjar ana hur det ser ut på riktigt.
Jag har tänkt på de senaste dagarna att jag liksom utvecklat en fobi för att vara ledsen. Jag har tränat så hårt på att hela tiden fly sorg med a. Nu är det som att hjärnan går in i andra flykttillstånd, katastrof, panik, destruktivitet, för att slippa vara i sorg, och det blir liksom mycket värre. Jag har en skilsmässa jag behöver sörja, och jag behöver förstå att det går att bara vara ledsen, att det är okej att stanna i det. Jag inspireras av ditt raka sätt att möta det.
Stor igenkänning på strumpbyxlådan!
Ska bli fint att se dig blomstra, i försiktig takt.
Kram!

Tänker på dig Jasmine, hur är läget?
Kramar
???

Nu känns det lite bättre igen även om oron ligger tät runt om mig.
Det räcker att hålla upp med alkoholen några dagar så blir jag lugnare inombords rent fysiskt.
När det gäller psyket så får jag kämpa med viljan att fly in i dimman eller stå kvar och ta tag i problemen med klar hjärna.
Denna vecka ska jag välja det sistnämnda, absolut!
Kramar
???

Vi är nog rätt lika. Högpresterande som måste söka lugn i en trygg hamn,
Alkoholen blir då lätt en kudde att vila på. Hälsotänket är en bra sporre.
Apropå hälsa så fastar jag nu. Inne på dag 3 (nu är det räkning av dagar igen:-).
Ska köra 5 dagar nu. Juicefasta helt utan något fett .
Bidrar till att kroppen tar fett från levern. Plus att man får tarmvila
vilket kan vara bra. Mycket av känsloregistret sitter i magen konstigt nog.
Upplever att sömnen blir bättre under fastan och att man blir lugn
i hela kroppen och hjärnan..
Forumet är väldigt bra. Man kan ha en gemenskap utan att röja sig
helt. Man får glöden tillbaka när man ser hur andra kämpar och
ser ut att lyckas.Finns några här som inspirerar oerhört som man
kan ta rygg på. Bra att du fått ordning på din livssituation.
Negativa mönster går att bryta, och det är du på väg att göra.
Det är suveränt bra.. Jag håller också på att göra skillnad för
mig i mitt liv, men helt klart krävs det ansträngning och motivation
utav dess like ibland. Bara att bita ihop..
Vi peppar varandra...:-)

John

Mannen har druckit 3 kvällar den hör veckan.Så trött på hur han blir, hur han luktar, hur han pratar med mig. Vill stänga av när han är full. Men då blir han sur och irriterad, så jag spelar med för att få lugn och ro när han somnar. Vi har gjort aktiviteter fredag och lördag. Men då går det ju att få i sig mängden alkohol efter att man kommit hem. Eller gå upp på natten, och dricka lite till.
Vilken sjukdom detta är. Frågade min man i kväll, blir du aldrig trött på att dricka. Nej, sa han, jag gillar det.

John-Erik, jag har oxå väldigt många vita dagar sedan september 2018. Mitt gamla mönster med 2-3 dagar med alkohol varje vecka är inget jag vill ha tillbaka. Jag inser mer och mer att ett liv utan alkohol är det bästa för mig. Det är tack vare forumet jag har lyckats bryta mönstret. Träningen har funnits med i mitt liv i perioder sedan urminnes tider. Just nu är jag inne i en period då jag prioriterar mig själv och då ingår träningen. Min tidigare riskbruks konsumtion var ett resultat av för mycket jobb och stress. Var nära att krascha i väggen under sommaren. Blev sjukskriven på deltid. Har varit utbränd tidigare och insåg att jag var på väg att bli det igen. Jag har gått i KBT terapi under hösten och fått ordning på min livssituation vad det gäller jobbet och fritid. Alkoholen har tidigare varit mitt bränsle. Din tanke om typ 90 vita dagar på raken känns lite som en utmaning jag skulle må bra av. Jag ska tänka på saken.

Jag tror att det allra bästa för dig är att ta ett längre uppehåll.
90 dagar ex.vis. Jag har mer än ett halvår med nyktra dagar räknat från 15 Juli 2018.
Har insett att det går bra att ha längre perioder. Har druckit vid några tillfällen sedan Juli förra året.
Men jag drack för mycket vid dessa tillfällen och återgick till nykterhet.
I morgon har jag 28 dagar i sträck igen.
Du är ju igång med träning och annat som är nyttigt.
Testa med 90 dagar. En dag i taget så når du snabbt 90 dagar.
Därefter tas ett nytt beslut och du kanske kan återgå till normaliserad
konsumtion.. Jag hade riskbeteende precis som du i många år.
Lycka till hur du än gör. Du får pepp härinne på AF..:-)

John

Det är så svårt att lämna någon man älskar. Men undan för undan så tar det ju på känslorna. Tex. så var jag också livrädd att någon skulle få reda på att min man dricker. Nu har jag kommit så långt att jag lämnat över ansvaret på honom. Det ör inte jag som avslöjar honom, det gör han så bra själv.
Jag tror att man måste bolla dom här tankarna i huvudet, och till slut är man mogen att fatta ett klokt beslut om man ska lämna eller stanna.
Styrkekramar till dig

Tack för alla fina ord ❤️
Det går upp och ner här i livet och det gäller att hänga med.
Igår var en kämpig dag med familjerådgivning som utlöste ångest och nedstämdhet såklart vilket resulterade i att dagens aktivitet:
Dressyr tävling fick en törn med ofokuserad ryttare ?
Nu är jag helt slut körd och lite ledsen då sambon åkt iväg på middag som jag troligtvis inte var med bjuden på av uppenbara anledningar.
Ska gå och sova nu för att ta nya tag imorgon..