Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig i dina känslor.
Dyster, sorgsen och uttråkad. Jag tror att alla som lämnat alkoholen får sådana perioder med jämna mellanrum i början.

Jag kan rekommendera Santorinis tråd, den hjälpte mig mycket i höstas. Fick flera tankeställare och tips där.

Även om jag har haft det svajigt den senaste tiden och inte lyckats hålla nykterheten så vet jag att det rätta är att avhålla sig helt.

Du verkar också så medveten om det så det fixar du säkert.

Kramar och lycka till dig ?
???

Nu har även jag hittat hit. Känns skönt att läsa om andra som är med om liknande, att man iallafall inte är ensam.
Så nu sitter man här på golvet i badrummet igen en fredagskväll. Har stängt in mig eftersom han är full och för att han skrämmer mig. Väntar på att han ska somna. Som så många andra gånger.
I början var jag tuff, jag berättade för mina föräldrar, hans familj, mina vänner... jag berättade om hur han blev när han blev full, att han kunde bli så arg och elak mot mig.
Nu berättar jag inte det längre för någon. För jag skäms. Jag vet att de undrar hur fan jag kan stanna.
Jag åkte tex alltid hem till mina föräldrar förut när han blev full och arg, för han blir som sagt lätt det när han dricker. Han blir en helt annan person som jag verkligen skäms över och han kan bli så jävla elak mot mig. Det har hänt att han slagit sönder saker i hemmet och en kväll slog han hål i badrumsdörren eftersom jag hade stängt in mig där med bilnycklarna för han ville ta bilen på fyllan. Ofta minns han ingenting dagen efter men har ångest såklart.
Nu åker jag aldrig hem till mina föräldrar längre när han blir full fastän jag vill hemifrån. De har sagt upp kontakten med honom pga hur han har betett sig och jag vet att hans familj också kommer att göra det om jag berättar att han dricker igen. Dom tror han är nykter. Han har lovat dom. Han har lovat mig också såklart, säkert 1000 gånger. I början skrev vi nykterhetsavtal men han höll dom ju aldrig. Sen har han lovat muntligt och hållt sig nykter en period men alltid så har det smygit sig tillbaka och en dag så är han där igen.
Och jag orkar inte berätta för någon längre just för att jag inte orkar det här snacket ”inte nu igen. Du måste lämna honom”....
Jag har dock insett att det aldrig blir bättre. Hans nyktra jag är ju den jag älskar och då är han underbar (nästintill iaf) och det är därför det är så jävla svårt att lämna, eftersom att det är ju den onyktra personen som jag inte vill leva med.
Idag fick jag nog igen. Jag har packat en väska som står redo i hallen men jag vet nu att jag inte kommer dra imorgonbitti för det kommer bli samma visa. För jag kan inte låta bli att förlåta honom när det nyktra jaget träder fram. Och det blir för jobbigt att dra iväg, en jävla process bara. Jag känner mig så svag, jag orkar ingenting... jag är inte lycklig längre. Och nej, det är inte bara att lämna honom. Jag har försökt flera gånger men alltid förlåtit honom och gått tillbaks. Fan det är helt sjukt det här. Senaste tiden har jag till och från haft självmordstankar. Jag som älskade livet. Nu är jag fast. Vem kan man prata med? Hur söker man hjälp? Jag har haft min bror och min mans familj som ett stort stöd men jag behöver få prata med någon annan. Vem vänder man sig till? Kan det bli bättre?

-Doktorn, det gör ont när jag gör så här.
-Gör vad då?
-...
-Existerar

Jag gråter när jag läser detta. Är i precis samma situation. Min man kan bli så frutansvärt elak mot mig när han är full och arg över minsta lilla så varje gång han dricker är jag livrädd och sitter på nålar. När han är nykter har han ångest ,så han dricker för att dämpa den.
Jag är inte lycklig. Det var inte såhär jag ville leva. Sen när han är nykter så är han ju en helt annan person och så skäms han och ber om ursäkt och jag ”glömmer” för då är han ju den jag vill vara med. När man hör hur det låter utifrån så kan jag förstå hur andra tänker, hur man kan stanna i en sån destruktiv relation men det är så förbannat jävla svårt att lämna. Min man har också lovat mig 1000 gånger att sluta. Jag vill bara säga att du är iallafall inte ensam <3 :-(

Har exakt samma problem som dig. Nu efter 10 år känner jag direkt när han druckit. Det syns i ögonen och msn blir så ledsen när det förnekes och jag sen får höra hur paranoid, oförstående och elak jag är. Han har ju "bara" tagit en öl. Nej jag säger som de andra. Lita på din magkänsla.

Förstår att du har det väldigt jobbigt. Att kontrollera hans drickande hjälper varken dig eller honom. Som jag ser det behöver han professionell hjälp, genom gå behandling för sitt alkoholmissbruk/beroende. Jag tror inte han klarar det på egen hand. Det har han säkert försökt många gånger. Du är på inget sätt orsak till hans drickande. Sådan makt har vi inte och inte heller makt att få honom nykter. Förutom att du mår jättedåligt är hela situationen ohållbar. Han kör uppenbarligen berusad med alla risker det innebär. Jag vill inte skrämma dig, men skulle han t.ex. bli tagen av polisen för rattfylla skickas en anmälan till socialen och barn får inte leva i hem där det förekommer missbruk. Din sak är att skydda barnen och du verkar ju vara en engagerad mamma och att det är viktigt för dig att barnen har det bra. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Så tänker jag.

Det är oerhört smärtsamt att se på när ens barn raserar sitt liv och maktlösheten är svår att acceptera. Du vet att han måste inse att han har problem och som anhörig är det ju lätt att man försöker " hjälpa till" genom att försöka se till att konsekvenserna av missbruket inte blir så katastrofala. Tyvärr är det just det som kan bli motivationen till förändring. Har själv en son i samma ålder och med svåra missbruksproblem. Som mamma vill vi ju att våra barn ska klara sig och få bra liv och sedan får vi istället se på när dom raserar sina liv. Skulle vilja råda dig att ta kontakt med alanon på nätet och se om det finns en anhöriggrupp i närheten dit du kan gå för egen del. Sedan har du detta forum och kanske du även kan få en samtalskontakt/psykiatrin. Socialförvaltningen brukar även ha anhörigprogram. Själv har jag gått ett anhörigprogram under en vecka på Nämndemansgården, men det kostar ca 11000 kr. Vet inte vilka möjligheter du har till detta, men det var värt pengarna. Ta emot all hjälp du kan få är mitt råd för det är nog något av det mest smärtsamma man kan uppleva att se sitt barn rasera sitt liv.

Fredagkvällen ensam efter massor med snöskottning! Du har redan börjat gå din egen väg, du har en egen strategi! Och det är bra för då hittar man sig själv igen. Kram och hoppas du får en vilsam helg!

Min fredagkväll tillbringar jag ensam framför tvn. Min äkta hälft somnade innan 19:00. Jag hoppas verkligen att du och dina barn kan hitta någon slags ro och få en så trevlig fredagskväll som möjligt. Det gäller att hitta guldkornen, även om de är små. Just nu är mitt guldkorn att det är JAG som bestämmer vilket program jag vill se på tvn.
Sköt om dig och hoppas din helg blir lugn. Kram

Det är ett suveränt preparat. Men man får inte nämna namn på leverantör här.
Det finns ett svenskt fabrikat...
CBD används med framgång för att lindra abstinens, bl.a. från alkohol
samt för att förebygga återfall. Ämnet är kontroversiellt så man får läsa
på själv på nätet och gärna på utländska hemsidor.
CBD har en lugnande effekt. Jag mår bra av det.

John

Ångesten ligger på en hanterbar nivå idag. Fyllan igår var planerad och blev som en vanlig fredags fylla för mig. Mina bromsar är fortfarande dåliga. Känslan av att få det bekräftat ännu en gång är bra. Jag måste hitta en strategi som funkar bättre för mig. Om jag vill kunna bli en normal drickare. Hade planerat in en mängd som jag skulle dricka. Vaknade i morse och inser att jag öppnat ytterligare en vin flaska ur mitt förråd. Nu börjar jag räkna vita dagar igen. Känner mig inte redo för att bli helt torr ännu. Har inga problem med att inte dricka alkohol. Vill bara få bättre koll när jag väljer att dricka alkohol.

...och jag har slutligen mött en sådan situation som jag vart orolig för att möta, orolig om jag skulle klara det utan att dricka - då den förut hade fått allt att rasa och allt hade vart igång igen - alkohol som ångestlindring och som "enda utväg", och jag klarade den. Jag drack inte.
Dagen har vart tuff och jag smärtsamma minnen har gjort sig påminda och när jag kom innan för dörren efter jobbet sjönk jag ihop på golvet av utmattning och ångest, satt och gungade fram och tillbaka, ville skrika och fanns inget jag ville mer än dricka...
Vad gjorde jag? Tvingade på mig träningskläder, satte på mig hörlurar med hög musik och gick ut och sprang. Försökte springa av mig ångesten. Orkade inte så långt, blev bara en tio minuter innan jag vände men - det hjälpte!! Kom hem och kände mig lättad och stolt över att inte ha druckit, härdat ut och försökt en annan metod för att bli av det den rivande inre smärtan - och lyckats!

Jag mår inte bra, jag känner mig fortfarande ängslig - men det är nu helt hanterbart! Jag har för första gången klarat av en sån smärta jag på många år inte kunnat hantera på annat sätt än att dricka.
Imorgon kommer jag vakna till ännu en dag utan bakfylla, ännu en nykter dag, och snart har det gått tre veckor.

Funderar på att testa CBD själv, har du någon leverantör att rekommendera. Hittade ett par stycken (#länk till försäljning borttagen#) men det kanske finns billigare och bättre alternativ?

Det kom upp ett foto på Fejjan.
Tagen av min kusin för snart fyrtio år sedan, hade ingen aning om att det var taget, så det kom som en chock.
På en bänk sitter vi närmaste släkten cirka 10 stycken, syrran, brorsan, Svågern och syskonbarnen, då knappa tio år.

Längst ut till vänster sitter jag då 19 år med mina första flickvän i knät, och det riktigt strålar om mig.
Det måste ha varit min absoluta peak i livet, jag var bildskön och oerhört stilig, utstrålar en självsäkerhet och var otroligt lycklig.
Min första flickvän som var vacker som en dröm tyckte jag då, lite bräcklig till kroppstorlek då jag var nästan dubbelt så stor, och jag intog en beskyddande roll.
Jag skulle skydda henne från allt, verbalt och kroppsligt, i nöd och lust med tiden hoppades jag på.
Så vansinnigt kär, långt upp över öronen, jag hade längtat så länge att få bli tillsammans med en flicka, och nu fanns hon där.
Det kom minnesflaschar om hur vi en gång skulle ta ett kvällsbad vid det kommunala badplatsen, vi gick aldrig ner i vattnet.
Alla andra badade av hennes syskon men vi låg på filten högt upp vid buskaget och jag kunde inte sluta att smeka hennes hår och ansikte, hon låg i mitt knä och hela världen låg framför oss, framtiden också.
Hon bodde 10 mil ifrån mig, och jag dagpendlade till gymnasiet, gick upp klockan fem på morgonen för att komma till plugget vid 8.20.
Och jag minns att jag hade sorg i bröstet från dess att jag slog ingen dörren tills dess att jag skulle få träffa henne igen på kvällen.
Kom hem och bytte kläder i bagen ibland men bara för att ta nästa buss till henne, mina föräldrar såg inte mycket av mig på vardagarna.
Jag fick knappt träffa hennes mormor som var starkt frireligös, för så unga jäntor fick inte ha pojkvänner enligt hennes moral.

Året var 1981-82, min enda passion utöver flickvännen var musiken och precis då kom synten, jag blev syntare i en kommun full av hårdrockare, gissa om jag var ett lätt hatoffer på den lokala diskotek?
Jag hade framtiden framför mig och jag kunde bli vad jag ville, så länge jag slapp plugga vidare så det var att jobba sig upp i arbetslivet som gällde.
Mina enda utmaningar i livet just då var att få tag på pengar till bensin till bilen, och se till att jag hade kondomer i plånboken.
För älskade det gjorde vi, som små kaniner, tävlade med ett annat par och åtta gånger på ett dygn var inget större problem.
Jag helgjobbade varannan helg för att kunna finansiera vårat liv, och det blev precis det som förändrade vårat förhållande, helgjobbandet!
När man skaffade flickvän så ströks man då på kompislistorna, man var en svikare.
Men en kompis hade jag i klassen, han kunde man vara med, en bästis, och det var det dummaste jag kunde göra, introducera dem för varandra.
Snart var jag brädad och bortglömd, de gjorde saker med varandra när jag jobbade, och blånekade mig rakt i ansiktet.
Till slut så var det oundvikligt, jag blev ensam helt och hållet, ingen flickvän och inga kompisar kvar.
Jag gick in i en djup depression och tappade över 20 kg under ett halvår.
Min mamma sade senare att hon aldrig hade kunnat förlika sig med att ha henne som svärdotter, och det tog en lång tid innan jag förstod att hon hade rätt.
Vi var inte kompatibla med varandra, och hade aldrig kunna skapa en framtid tillsammans, men man var ju kär, blind och döv...

Konstigt nog så var det en himla märklig känsla att få se det där fotot, det bubblade upp så många känslor som slog knut på magen.
Frugan fick se fotot först på Fejjan, och började med svartsjuka frågor....
Hon var ju smal ju, ja det var väl vi alla då svarade jag.
Hon var ju söt och ung, ja det var väl alla då...
Var du kär i henne, ja vad f-n tror du, tänkte jag svara, men det blev något mer diplomatiskt svar med samma innehåll.

Men till saken hör att jag kanske inte saknar henne, men saknar den tiden, jag var snygg och väldigt självsäker, jag mådde nog som bäst då.
Hade framtiden framför mig, nu har jag pensionen som enda framtidsmål.
Och jag hade önskat att den flickvännen jag då hade i knät på det fotot hade varit min nuvarande fru, det hade varit så mycket roligare att kunna få dela på det minnet, nu blev det svartsjukeintentioner.

Jag drack väldigt sällan då, kanske fyra fem gånger per år, men desto mer, riktiga ungdomskalas som man kunde skratta åt efteråt.
Ett och ett halvt år senare blev jag tillsammans med hennes lillasysters bästa kompis, och en ny epok skapades...
Men den blev precis lika smärtsam den, det verkar som om jag aldrig lärde mig något, en ofantlig romantiker utan att ta lärdom.

Jo jag saknar den tiden, jag var som gladast då och tog för mig av livet på ett naivt sätt.
Idag har jag tagit en lärdom av livets hårda skola, alkoholen som tog liten plats då tog nästan all plats i mitten av livet och nu ingen plats alls.

Är det det som betyder full-lärd?

Berra

Också ikväll skulle det drickas till en fylla i garaget. Raglade in för en stund sedan och sjasade resten av oss i säng för nu var det dags att sova tyckte han och bäddade ner sig själv på soffan.

Orkar inte ens protestera mot galenskapen för då får jag bara höra att han har minsann inte druckit, varför låter jag barnen vara uppe mitt i natten (klockan 19.30 på en fredag), han är sliten som är orolig efter att ha fått sparken och bla bla bla. Alltid en god nog ursäkt i fickan för att ta sig en fylla. Lugnast att låta honom somna så slipper barnen höra bråk åtminstone. Är bara så less på dethär nu.

Hoppas nån annan därute har en trevligare fredagkväll!

Alla dagar denna vecka, nykter morgon och dag! Inga ”återställare”, tanken har funnits men NEJ. Kvällarna har varit lite blandade, totalt mindre än vanligt men ändå känner jag att där måst jag börja jobba.

Torsdagen = konferens. Drack lika mycket som en manlig kollega, han kräktes hela förmiddagen idag, jag var ”pigg” som vanligt. Det är en varningsklocka. Han är längre, tyngre, Yngre... han pallar inte men det gör jag, av vana gissar jag. Inte Ok.

Gör en. A-dagbok, för att få en annan översyn, det väcker absolut tankar. Inställning är superviktigt för mig, det blir bra! Snart Idol, sooova (blev supersent igår) och sen nytt hår imorgon, köra barn till träning, nykter som fan hela dan, kvällen vet jag inte än men NYKTRA DAGAR! Som en god start...

Lever själv med en periodare och mina barn har tyvärr fått se och utstå en del pinsamheter under åren
Mina barn är vuxna idag. 1 bor fortfarande hemma. När barnen var stora nog att förstå har jag pratat öppet om/ försökt förklara så gott jag kan om sjukdomen. Båda mina barn blev erbjudna anhörigvecka men endast 1 deltog. Det är en stor sorg att leva i en familj där man aldrig vet om den ena föräldern är att lita på.. Kan jag ta hem kompisar? Tänk om pappa gör sig illa osv.. Så många gånger har mina barn fått ”ta hand om” sin pappa och det har jag svårt att förlåta mig själv för. Med facit i hand skulle jag nog ha agerat annorlunda, gjort andra val. Även mina barn har utvecklat ett medberoende gentemot sin pappa och letat flaskor, stannat hemma för att ha koll osv..
Sånt som inte hör barndomen till...
Men genom att vi talat/talar öppet om det vet mina barn idag att det inte handlar om dem eller avsaknad av kärlek
Även om de såklart känner så ibland precis som jag gör. Vi har nyss haft ett dödsfall i familjen och min man tog till den medicin han känner bäst, som lindrar, får honom att fly bort, sova.. Alloholen
Jag och min son satt nyss och åt middag ( mannen sover) Min son uttryckte en sorg och besvikelse att inte få stöd av sin egen pappa då även han sörjer en kär familjemedlem. Tycker pappa är egoist som bara bryr sig om sitt eget mående
Och det gör ont i mig!
Nu blev det ett långt och rörigt inlägg men det är så det känns just nu..
Med barn i övre tonåren är mitt tips att vara öppen och ärlig! Berätta om sjukdomen
Mina barn dricker väldigt sällan och väldigt sparsamt. De vet vilka förödande konsekvenser ett missbruk kan få
Men det där kan såklart se väldigt olika ut
Kanske har min man ärvt sin gen efter sin far som också var alkoholist
Lycka till!

Dagen började med ett spinning pass 06.45. jobbade fram till lunch på kontoret. Drog hem och hade dagens sista möten via Skype. Hum jag stannade på bolaget i Fruängen under min hemfärd. Jag har städat typ hela huset sen jag kom hem. Belöning = nån bira och lite vin. För mig känns det som en Lagom nivå varannan helg

Låter väldigt jobbigt!

Har du tagit upp att du mår dåligt av stressen med din chef? Många arbetsgivare hjälper till med terapi etc. under en viss tid för att få dig på banan igen. Det är betydligt billigare för dem att arbeta proaktivt än att du blir sjukskriven för utbrändhet. Stressen är inte bra, och när du dessutom blir så påverkad att du måste gråta på bussen då ska du ta det på allvar. Långvarig stress kan påverka väldigt negativt och speciellt när du har många bra år kvar att jobba under anständiga förhållanden. Ha inte för höga förväntningar på dig själv heller. Dina egna är kanske tom högre än arbetsgivarens.

Alkohol kommer tyvärr bara att leda dig djupare ner i träsket. Du får mer ångest och mår ännu sämre. Då kanske du även dricker mer för att dämpa. Är det bara jobbet som får dig att må dåligt? Då kanske du ska försöka söka dig därifrån på sikt. Det är inte värt det, bara ett jobb. Som du säger, du vill mer. Det finns mer där ute!
Det kan hjälpa mycket att skriva här, många som (lyssnar) läser och det finns mycket stöd.
Lät konstigt att du skulle vara ”för deprimerad för terapi” men erbjöd de medicinering då? Det kan hjälpa faktiskt. Jag går på en permanent dos anti-depp. Läkare verkar väldigt restriktiva med att erbjuda terapi, det är väl för kostsamt. Jag har betalat för min själv eller fått via jobbet. Varaktigast resultat får du nog igenom förändring. Om jobbet får dig att må skit, skit i jobbet. Lätt att man fastnar i att vara ”duktig” eller tror att det är väldigt svårt att få ett nytt. Ta hand om dig.

Ja så är det nog som du säger. Att det är bättre om jag avstår helt. Har inget behov av det heller. Jag har ju sett vad det gör med en människa.
Han är ju väldigt pigg på att hälla upp en öl eller servera mig ett glas vin, utan att jag bett om det.
Ja fy vilket gift alkohol är. En älskvärd, rolig, stark man blir förändrad. Jag förstår ju att alkoholen påverkar en människa och att det är en drog. Men ibland undrar jag, hur han kan vilja ha det tillfälliga ruset, som ställer till det så för honom. Både med relationer och med hans kropp. Jo jag vet. Det är en sjukdom. Men fy så jobbigt det är.

Att jag inte svarade på nån av dina frågor :)
Förr inga sömnproblem men nu börjar jag inse att jag kanske sover sämre av kaffe. Inte svårt att somna men dålig kvalitet.
Ja jag har testat koffeinfritt. Funkar men det finns inte på jobbet. Men det känns lite som något saknas när jag dricker det. Kan vara inbillning. Vet inte om det skulle märkas i ett blindtest...

Att jag inte svarade på nån av dina frågor :)
Förr inga sömnproblem men nu börjar jag inse att jag kanske sover sämre av kaffe. Inte svårt att somna men dålig kvalitet.
Ja jag har testat det. Funkar men det finns inte på jobbet. Men det känns lite som något saknas när jag dricker det. Kan vara inbillning. Vet inte om det skulle märkas i ett blindtest...

För ett par dagar sedan förlorade vi en kär släkting och vi sörjer.. Ångesten river & drar
Tyvärr tar mannen till den enda lindring han vet. Alkoholen. Som hjälper honom att fly bort & slippa känna ?Jag gick in i gamla mönster direkt. Min ångest & mitt kontrollbehov slog till med full kraft. Försökte prata honom tillrätta, uppmanade att ta Antabus, piller mot ångest. Jag bönade & bad. Till ingen nytta! Än en gång tog jag en kamp, gick in i en strid jag vet att jag inte kan vinna. Idag har jag ingen ork att argumentera & strida. Jag letar inga burkar eller flaskor. Jag försöker vila i insikten att det finns inget jag kan göra mer än att ta hand om mig själv & mitt mående så gott jag kan. Var hos läkaren imorse. Vi kom aldrig in på min mans missbruk.
Men läkaren ordinerade antidepressiva & något att dämpa ångesten med. Samt 2 v vila. Min kropp & mitt psyke behöver tas om hand. Det är dags för mig att sätta mig själv & mitt mående i första hand. Men det är så svårt.. Jag får stålsätta mig själv
Jag bär gärna allas oro, ångest & bördor
Vi har ju barn. Vuxna men 1 bor fortfarande hemma. Har ångest över att han återigen ska behöva komma hem & mötas av en onykter förälder. Det gör fysiskt ont i mig
Vem är jag som inte kan skydda mina barn från det som gör ont? Varför har jag inte dragit i nödbromsen tidigare?
Nu återser bara att se hur detta återfall blir. Just nu dricks det cider då det är det enda som finns. Kanske stannar det där, kanske inte. Jag påminner mig själv igen att det finns inget jag kan göra. Valen & kampen är inte min. Skickar en kram till alla er andra som kämpar på ❤️

Läste länken om alkholens påverkan på blodtrycket och det låter rimligt, det du kommit fram till. Vill du inte gå till läkare, kan man ju alltid köpa en egen "blodtrycks-mojäng" på apoteket, för att lite koll på läget.
Hoppas det ordnar upp sig allteftersom här nu, med fortsatt nykterhet ✊?!

Önskar dig fortsatt lycka till kampen och på vägen mot ett friskare, friare du ??!

Kram/
Fibblan ?

Att du tänker bort alkoholen ikväll.. Fortsätt som du gör och bli mer restriktiv till A. Bra jobbat.
Försöker också ha rutiner med träning m.m. Planerar för kosten o.s.v.
Har läst dina bägge inlägg om just problemen ni har. Tror att detta är jätte vanligt och inget
som bara du upplever. Ni kanske passar ihop innerst inne. Tror kanske att partreapi kan vara något.
I vilket fall så tror jag att ni måste prata med varandra först, innan ev. parterapi.
I absolut värsta fall får man gå skilda vägar. Men jag tror att det är bra att höja temperaturen
något till ett skarpt läge där båda förstår att vissa eftergifter måste göras.
Gör en varsin "to do" lista mot varandra. Hon kanske har något behov och du något annat
som måste fram. Bara ett förslag...:-)

Ha det gott i helgen min vän Pianisten

John