Senaste kommentarerna i forumet

... noll %... brukar jag ta med mig på fest, eller Loka Crush. Är bjuden på tjejfest på lördag men jag är inte sugen på att gå då jag inte känner alla så väl. Hade det varit mina närmsta vänninor hade det inte varit några problem för där kan man vara nykter utan konstigheter eller ha ett skäl till varför man inte dricker A den kvällen.

Tänk att vi passerar månaden i helgen! Fan vad vi är bra! ?????

Kram PimPim ?

Klockar själv in fyra veckor idag ☀️☀️ Fy fasiken va bra vi är!! Absolut vi ska klappa oss på axeln ??
Känner av det med på jobbet o hemma man får massor gjort helt otroligt det bara flyter...o flyter bra ?
Man märker på hyn orken håret har blivit glansigare har jag märkt med ser friskare ut - inte som en risbuske bara det ?
Nej man både ser o känner skillnad på mycket!! Vi fortsätter så så hoppas vi att vi får mer o mer vinster ??
Kramar o pepp fill oss ??

Hej Debora2!
Jag har tyvärr inget bra svar på den frågan. Efter att jag har druckit två glas tänker inte jag på konsekvenserna av mitt agerande. Alltså jag tänker inte alls. Ja, jag ska vara nykter från februari och framåt. Jo, jag överväger att leva ett nyktert liv eftersom det är väldigt svårt för mig att hålla mig till 2-3 glas. Jo, det är alltid trevligt med feedback. Jag vet rent teoretiskt vad jag borde göra men jag behöver implementera det i praktiken. Tack så mycket.
Kram

Sover gott och får mycket mera gjort både hemma och på jobbet! Känner fortfarande stora hälsovinster så även i plånboken!

Tack Miss Lyckad! På onsdag ska jag göra naglarna igen ??? Riktigt läckra ska de bli. Ens händer är ju de man ser dagligen och det är faktiskt roligt att få se något snyggt på sig själv varje dag ?

Tack Vinäger! Fortfarande nykter och glad! Väldigt glad och härligt positiv vilket även märks på jobbet! Min glädje jag fått tillbaka smittar av sig ?

Tack Golge! ?? jag lovar att peppa dig så gott jag kan ?

Grönablad, tack snälla! Här fortsätter jag med min positivitet och kämparanda i samma takt. Vardagarna går riktigt bra... o fredags hade jag sug men lyckades lura mig själv på ett väldigt bra sett! Och drt är jag glad och tacksam för idag! ✨??✨

Ha en underbar vecka! Vi är många som passerar 1 månad i veckan och vi måste ge oss en rejäl klapp på axeln!

Tusen varma kramar till er alla och fortsätt kämpa! Jag lovar att ni inte gör det förgäves❤️❤️❤️

Kram PimPim ?

Hej igen!
Det är tråkigt att höra. Jag hoppas att du återhämtar dig och mår bättre om några månader.
Kram

Ett beslut som förändrar ditt liv till något friskare och hälsosammare..Jag slutade för ca 3 år sedan..Första månaden visste jag inte att det var för alltid.. Men när jag märkte att det var mycket lättare att sluta, än att försöka minska så gjorde jag valet..Jag har aldrig ångrat det..Går det trögt så ta fram redskap som gör det lättare..Lycka till..?

Söndagens yoga äventyr gav mersmak. Körde nästan 1 timme yoga i olika positioner. Hängde med rätt bra även fast ja är mindre ung. Jag avslutade med att gymma i 45 min. Otrolig skön känsla att kunna göra allt detta en söndag förmiddag. Tidigare har man legat däckad i sviter från lördagens A intag till långt efter lunch. Jag har bokat ett nytt yoga pass kommande söndag.

Känns bra att varit nykter nu i en vecka. Har landat i psyket och känner en otrolig lättnad i kroppen. Problemet är inte att hålla mig nykter utan mer hur jag vill ha det med relation till alkoholen i framtiden?
Det är ju bara jag själv som har svaret och avgör den saken helt själv. Viljan iaf att förändra dricka-beteendet och ha ett moget förhållningssätt till att använda alkohol är målet. Just nu är målet att ta avstånd helt en stund samt försöka att läsa mycket fakta och få insikt i mitt nuvarande personliga beteende. Ser även så mycket vad alkohol ställer till med för bekymmer i samhället och undrar vad allt detta överdrivna drickande är bra för och varför det även finns möjlighet att dricka på det här viset. Jag menar att visst är det upp till varje enskild person men om vissa personer inte kan kontrollera alkohol på ett sunt vis så är det som att samhället låter undergången vara ända målet för dessa människor.

Ja! motboken kanske inte var så dumt påhitt en gång i tiden för att främja folkhälsan i samhället.

Ja den gick fullkomligt åt ********, men jag tänker inte låta detta nedslå mig även om jag skäms.som.fan.

Träffade min behandlare idag igen, pratade mycket om mål och även mycket om hur och varför jag dricker som jag gör, det är verkligen inte lätt detta!

Jag har fortsatt klarat av en arbetsdag utan A, trots att jag inte sovit en blund på hela natten har jag heller inte druckit inatt. Jag drar ner mitt drickande grovt men ändå successivt, jag är som ni vet livrädd för delirium (med rätta) men tänker ändå fasa ut det så snabbt det går. Jag ska börja se framför mig en längre nykterhet, jag ska erkänna att jag är livrädd, försiktig, vaksam och ändå så så nyfiken!

Summa summarum av förra veckans drickande är halverat intag trots en katastrofhelg. Ett viktigt dagligdags mönster är brutet, nu gäller det att hålla i!

Denna veckas mål är att ytterligare dra ner på A, för att kanske börja med några nyktra dagar varvat? Jag ska vara helt nykter på fredag oavsett vad och inget dricka dagtid helg! Då ska jag köra så det är en bra dag.

Jag är långt ifrån perfekt, långt, men jag försöker denna gång något nytt... inga andra vita perioder har hållit, av en anledning säkerligen.

Ja, jag tycker den orsakar ett problem för man ska inte behöva ta till den på vardagar för att må bra och orka med stressen runtomkring. Så tänkte att om man tar tag i de bitarna som gör att man tar till alkohol kanske gör att man inte tar till det. Mitt mål är att kunna dricka måttligt men det kommer att ta tid. Men avstå från det så länge man utreds. Ska utredas för ptsd.

Bara måndag idag, kanske kan du göra upp egna planer för helgen redan nu! Så VET du vad du har att förvänta dig av helgen. Jobbigt när vilodagar blir det motsatta. Har haft många såna helger, man är helt slut när måndagen kommer. Jag gjorde så att jag bestämde egna saker! Var mitt ex nykter var han välkommen med annars inte.

Hej och tack för så bra svar. Vissa meningar är helt magiska, som "Klart du tror att du kan lösa dina problem med alkohol, det har du gjort förr. Problemet är att det kommer fungera dåligt då du inte är samma person som förut.
Hitta en ny lösning för ditt nya jag istället."

Självklart är det så, också glad att det finns några fler än jag som känner så här. Det bästa med att dricka igen var ändå upptäckten att det egentligen inte var så roligt, inte ens DET kunde leva upp till förväntningarna. SSRI och annat är jag tveksam till...är rädd för att de ska "ta bort mig" i form av att jämna ut toppar och dalar. Jag har det ju rätt bra men kan inte se det positiva fast jag försöker och blir ju då arg på mig själv varandes en otacksam fan som inte kan tillvarata allt fint jag har i livet.

Stresståligheten har tagit mycket stryk efter åratal av leverans på gränsen till min förmåga, alkoholproblemen etc, försöker träna och skulle nog (fortfarande) kunna sova 14-16 timmar per dygn om jag fick möjlighet till det - Blir som aldrig riktigt pigg.

B vitamin och D vitamin har jag ju faktiskt utskrivet på recept, ska (börja) komma ihåg att ta dem.

Lösningnen ligger inte i botten på glaset iaf...

Haft en fantastisk helg. Varit iväg på en liten weekend i Danmark med familjen, åkt båt, badat, bott på hotell. Återigen blir man så medveten om hur A finns påtryckande överallt. Första gången som vuxen jag åkt båt till Danmark utan Tuborg och Gammeldansk och det var bara att acceptera en känsla av saknad. Men det var faktiskt inte så svårt, betalningen finns ju där att känna hela tiden om man bara vill. Pigg, klar, positiv och energi att ägna åt t.ex barnen. Eftersom jag går på "smalspåret" till vardags nu så var det belöning nog att unna sig det lilla extra på tallriken istället!
Efter en hel lördag med god mat, bad och lek så avslutade vi på en restaurang där jag bestämde mig för en öl till maten. Den smakade fantastiskt och jag njöt av varje sipp. Sen velade jag lite fram och tillbaka om efterrätt och blev det tillslut med en liten whisky. Det var också fantastiskt. Kombinationen av choklad, vanlijglass, kaffe och whisky <3! Det blev så tydligt för mig där och då, att enda sättet att njuta på det viset är när man i vanliga fall avstår. Kände mig väldigt lugn med den insikten och obekymrad över att ha tagit de två glasen. Somnade gott och lyckligt.
På Söndagsmorgonen så gjorde jag för första gången det förbjudna. Nej inte det du tror.. Jag använde hotellets gym. :-) Jag var en av de där hurt-bullarna man fnyst åt förr och tänkt, för fan, slappna av, du är ju på semester! Men givetvis var det en superskön start på dagen och en litet knuff att återgå till det vanliga. Klockrent.
Allt kunde varit eufori om det inte varit för en detalj, som inte är så liten egentligen. Hur vi har det jag och min sambo. Trots en väldigt positiv helhetsbild av helgen så är det som att en pusselbit saknas för att cirkeln skulle vara sluten. Jag vill verkligen tro och intala mig det som så många vill säga, "småbarnsåren.., småbarnsåren.. håll ut"!
Våra barn är inte jättesmå längre. Bara ett år kvar sen är båda i skolan. Hur länge kan man vifta bort allt med "småbarnsåren"? Hur länge skall man kväva sina känslor i tro om att allt kommer bli bra, så småningom, bara det...
Man önskar så att alla problem bara beror på sina alkoholvanor och att precis allt ska lösa sig bara minska drickandet. Men nej inte allt, det blir bara tydligare.
Jag vet bara det jag känner nu, och att känslan funnits för länge för att snart inte orka mer. Min sambo är ointresserad av närhet, sex och romantik och för mig är det en fundamental del för att leva med någon i tvåsamhet. När man blivit avvisad tillräckligt många gånger så har man inget annat val än att förtränga sitt behov för att inte drunkna i sina egna känslor. Jag börjar få panik av att leva med någon som faktiskt fortfarande attraherar mig varje dag men som i ett känslolöst arbetslag. Problemet är att så länge jag kväver mina behov så är min sambo nöjd och glad och tycker allt är fint. När jag inte orkar hålla allt inne varje dag så blir jag nedstämd och sur eftersom jag vet att det inte leder någonvart att ta upp det än en gång och då är det jag som förstör stämningen och blir bad guy. Orkar inte detta mer nu känner jag.
Har försökt prata om det massor av gånger och hon säger att vi ska försöka få tid till varandra. Men inget förändras och hon anstränger sig inte för att göra något annorlunda. Hon är helt enkelt egentligen nöjd som det är men vill säga något som får mig lugn och glad igen.
Jag inser att det är ingen av oss som gör nått fel, vi är två människor med helt olika behov och vi kan inte mötas här. Men det är väldigt plågsamt att tänka att jag kanske borde lämna någon jag tycker så mycket om. Och hon tycker om mig, det vet jag egentligen, bara jag inte vill ha mer.

Jag tycker inte att frågan om du är alkoholist eller inte är speciellt relevant. Eller vad andra anser om den saken. Alkoholist är ingen medicinsk term och har ingen enkel definition. Alla bekanta du konsulterar projicerar sin egen bild av vad eller hur en alkoholist är på dig och ser om den passar. För somliga är det parkbänken, för andra en rödvinspimplande släkting etc. Mer relevant är vad du själv tycker. Orsakar alkoholen problem för dig? Dricker du för att klara av livet? Dricker du så mycket att det är en allvarlig risk för din hälsa? Det är alltså du som bestämmer, precis som du är inne på. Och om du inte tycker att du har problem så är det väldigt svårt att sluta. Låter väldigt sunt att du tar tag i din mentala hälsa i samma veva. Alkoholen är i någon form ofta förknippad med att må dålig psykiskt. Man dricker för att man mår dåligt, och mår sämre för att man dricker. En bra idé är i alla fall att sluta eller drastiskt dra ner medan du försöker få ordning på vaför du mår som du gör. Den hjälper inte. Men den gillar att få dig att tro det. Grattis till 8 veckor!

För 5 år sen tog jag mig ur ett långt och jobbigt förhållande som jag stannade i alldeles för länge för att jag gjorde det som förväntades av andra som inte visste hur jag hade det och för att jag är för snäll. Jag träffade ett år senare min nuvarande man. Han fick uppvakta mig ganska länge innan jag gav med mig och insåg att han verkligen var en snäll och ödmjuk man som fick mig att må bra ända in i själen. Vi drack vin ganska ofta tillsammans men inga extrema mängder och ingen av oss blev direkt onykter. Men varje fredag och lördag. Sen började det smygas in något glas här och där på vardagarna. Vi pratade om att vi skulle sluta dricka alkohol överhuvudtaget i veckorna och bara ta något glas på helgen. Det fungerade sådär. Det hade alltid varit mycket på jobbet eller så hade barnen stökat så mycket innan jag kom hem osv. En kväll fick jag nog och började gå igenom alla skrymslen i garaget för han hade spenderat väldigt mycket tid där ute med att plocka i ordning. Jag hittade undangömda tomma boxviner och ölburkar. Jag gick igenom hans bil och hittade även där tomma ölburkar. Jag blev så jävla arg när jag hittade alt det. När jag konfronterade honom så sa han att det var gammalt sånt som han hade lagt där tidigare. Jag sa att man lägger väl tomma saker i återvinningen eller i soporna. Det slutade med ett stort gräl som slutade i att han till slut bad om ursäkt att han hade druckit i smyg och att han lovade att han aldrig skulle göra om det igen.

Vi försökte att bli gravida för två år sen och jag sa att vi måste sluta dricka alkohol med tanke på att det kan göra så att man inte kan få barn eller försvåra det. Han visade inget intresse av att sluta men minskade intaget. Jag blev efter ett halvår gravid och slutade självklart att dricka helt. Jag hade en hemsk graviditet och mådde väldigt dålig under hela graviditeten. Han fortsatte att dricka. En månad innan förlossningen så skulle han sluta dricka helt. Det var inget problem sa han. Han kom hem från jobbet flera gånger och var "trött". Jag lärde mig snabbt att se skillnaden mellan hans riktiga trötthet och när han var "trött". När jag frågade om han hade druckit så förnekade han det och blev sur för att jag ens hade frågat det. Jag fick förlossningsdepression men jag tror att mycket av det handlade om hans drickande, så det kanske egentligen bara var en depression. Men han var med på varje psykologträff och han bad mig att inte säga något om hans drickande till psykologen. Och det gjorde jag inte heller.

Efter att vår bebis kom så började han dricka igen efter två dagar. Inga mängder men ändå alkohol varje dag. Jag drack ingenting då jag ammade. När han gick tillbaka till jobbet så kom han hem en kväll från jobbet och jag såg på honom att han var onykter. Han pratade i telefon och gick in i ett annat rum. Min mamma var hos oss då och jag var tacksam för att han gick in i ett annat rum så att hon inte såg att han var onykter. Jag gick ut till hans bil och sa till mamma att jag skulle gå ut och kolla en sak bara. I hans väska i bilen hittar jag en öppnad boxvin som är till en del tömd. Jag blev så arg så jag stormade in till honom. Jag väntade tills han la på och berättade vad jag hade hittat i bilen. Han bröt ihop totalt och grät och sa att det inte hade hänt förut och att var så ledsen. Han fick stanna kvar på rummet (jag sa till mamma att han fortfarande pratade i telefon) tills mamma hade gått hem. Sen gick jag ut och hämtade vinet och insåg att han hade druckit 1 liter vin innan han hade satt sig i bilen och kört hem (det var tack och lov bara några hundra meter mellan vår bostad och hans jobb då). När barnen hade gått och lagt sig så gick jag in till honom och han skämdes så mycket. Han berättade då att det hade hänt två gånger innan men han lovade att han aldrig skulle göra om det igen och jag lovade att jag inte skulle berätta det för någon. Några dagar efter fick jag en magkänsla att något var fel så jag loggade in på hans bank och såg att han hade varit på systemet igen och att han hade handlat för samma summa som ett boxvin kostade. Jag konfronterade honom och berättade om vad jag hade gjort. Och han sa att han hade köpt en box med vin men fått dåligt samvete och sen hällt ut det. Jag tror än idag inte på honom men det hör inte till saken. Han blev superarg på mig för att jag hade kollat hans konto och han kände sig kränkt. Och det kan jag förstå, jag vet att det var fel av mig. Men jag visste inte vad jag skulle göra.

Efter det så slutade han dricka helt ett tag sen kom han hem med en fin flaska champagne och ett av mina favoritviner och undrade om jag inte ville dricka något av det med honom. Han hade ju allt under kontroll enligt honom och jag litade på honom. Efter det började han dricka igen. Nästan varje dag. Inte alltid mycket men en del dagar så är det så mycket så att han ragglar när han ska gå och lägga sig.

Jag har svårt att åka bort och göra saker för att jag är rädd för att han ska dricka när han är hemma själv med tre barn. Men igår åkte jag iväg vid 12 med en vän och visste inte hur lång tid jag skulle vara borta. När jag är borta så skickar jag ett sms och frågar om jag ska handla något från en vanlig mataffär. När han ringer upp så hör jag att det är något som inte står helt rätt till på hans röst. Men jag säger inget. När jag senare pratar med min far så har han försökt att ringa till min man och han får inte heller tag i honom och han ringer inte upp. Så jag ringer honom igen utan svar. När han tillslut ringer upp får jag en klump i magen. Han lyssnar inte på mig när jag pratar och han svara inte på tilltal. Då åker jag hem. Väl hemma kommer de två minsta och möter mig. Den äldsta av de två säger att jag ska vara tyst för att han ligger och sover på soffan. Den minsta behöver byta blöja så jag fixar det innan jag går in till honom. När jag försöker "väcka" honom så är han så onykter att han knappt kan öppna ögonen. När jag frågar honom hur mycket han har druckit så säger han ett glas vin. Både han och jag vet att han ljuger men han håller sig fast vid det. Jag ber då det äldsta av de två barnen som är vid oss att gå in till våran äldsta som sitter i ett annat rum och att de inte får komma ut förrän jag säger till. Vid det här laget är jag så arg och har så hög puls så att jag skakar. Jag försöker få upp honom ur dvalan igen och frågar igen hur mycket han har druckit. Ett glas vin svarar han. Jag säger åt honom att se mig i ögonen för han undviker ögonkontakt med mig hela tiden. Han vill inte. Jag säger att han har en chans till att berätta sanningen för mig om hur mycket han har druckit och säger till honom att både jag och han vet att det är mer än ett glas. Men han säger fortfarande ett glas. Jag går därifrån asförbannad.

Jag går in och frågar de två största barnen vad de har ätit för kvällsmat men de har inte fått någon och inget mellis heller. Jag går tillbaka till honom och frågar om barnen verkligen har ätit kvällsmat. Ja säger han. Jag frågar vad de har ätit och han kommer inte ihåg. Jag kräver att han ska berätta för mig vad de har ätit. Han berättar vad de har ätit..men det var ju lunchen...så det visar sig att barnen inte har fått varken mellis eller kvällsmat. Den minsta som inte ens har börjat prata ens håller sig för magen och gråter, i efterhand förstår jag ju att hon är hungrig. Jag får i henne mat ganska snabbt och förbereder mat till de andra två. jag säger åt honom att gå och lägga sig i sovrummet för att sova av sig ruset för jag är så arg så jag klarar inte av att se honom mer. Jag får avbryta matlagningen till de större barnen och ge den minsta välling för att hon inte slutar gråta. Då blir hon nöjd och somnar efter ett tag. Jag kan fortsätta med matlagningen till de större barnen och direkt efter att de har fått sin mat så börjar jag tömma huset på alkohol. Jag häller ut allt förutom några av hans öl. De står kvar i kylen. Jag tänker att de ska han få hälla ut själv ikväll om han själv tycker att det kanske är en bra ide.

Jag var uppe länge igår och hade ont i magen och mådde illa och igår var första kvällen som jag inte ville gå in och lägga oss i våran säng. Jag var så otroligt arg, ledsen och sårad.

Idag har jag haft samma känsla i kroppen och jag vet att det inte kommer att dröja länge förrän mina arbetskamrater kommer att fråga mig hur jag mår för normalt sett så är jag alltid glad och utåtgående. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara då. Jag vill ju inte riktigt berätta hela sanningen.

Jag har hela tiden tagit på mig att han dricker pga mig. Jag har gått upp mycket i vikt sen vi träffades och har många gånger tänkt att han inte klarar av att ha sex med mig pga att jag har blivit så annorlunda kroppsligen sen vi träffades (han blir arg och säger att det inte alls är så). Men han tar knappt i mig när han inte har druckit alkohol. Sen tänker jag att det kanske är så att det är pga barnen (jag har två sen tidigare och den största har diagnos och det är lite mycket runt honom emellan varven). Jag är rädd för att han dricker för att han inte är lycklig med det livet vi har (men han blir arg när jag säger det och säger att det inte alls är så).

Men jag inser sakta men säkert på att det inte spelar någon roll. Det är ju han som väljer att dricka, inte jag. Ibland tror jag inte ens att han är medveten om att han dricker så mycket för enligt honom så är han ju nästan aldrig onykter.

Jag vet att det blev en lång text och jag har en hel del till att skriva men jag slutar här. Jag behövde bara få skriva av mig.

för att du tog dig tid att tipsa! Kram!
//Grönablad

Här hittade jag en tråd som jag nästan kan tro handlar om mig själv! Är inne på dag 56 utan alkohol. Känns som en lättnad.
Kan ni dricka idag? Det är det som mina tankar handlar om mest. Hur har din resa sett ut Sannah? Är jättenyfiken. Är själv väldigt intresserad av hälsa och kan inte förstå hur jag har hamnat här. Tacksam för svar./ Virvla

Är jätteglad att jag vågade! Min chef var mycket förstående och vill gärna hjälpa och stötta i mitt tillfrisknande. Varför har jag inte gjort detta tidigare, kan man undra. Framåt mot bättre tider är det som gäller nu.

Hur kan jag stödja min pappa som vill bli nykter efter 20+ år av missbruk?
Vilka utmaningar och steg kommer han att möta?

Detta är frågor som jag funderar på och vill ha input på. Jag är snart 40 år, har egen familj och lever ett ordnat och relativt problemfritt liv. Bakgrunden är att min pappa, 65 år, efter ett liv i ett djupt alkoholmissbruk (med bostadslöshet, hemlöshet, isolering, missbruksliv, hälsoproblem osv) nu vill ta sig ur sitt missbruk. Han har gjort flera försök innan (otaliga behandlingar med efterföljande återfall) men av någon anledning verkar det vara en annan historia denna gång. Av flera anledningar: han börjar bli gammal och sliten, har dålig hälsa och verkar ha nått sin botten. Har en ödmjukhet inför sig själv och sitt drickande som jag inte har upplevt innan. Inser att det är nykterhet eller graven som är alternativet i detta läge.

Just nu sitter han på ett LVM-hem sedan i november efter en avgiftning. Han har i princip inget nätverk/familj/vänner kvar, och de som finns är själva missbrukare. Inga pengar, boende eller övriga resurser, och har av naturliga skäl svårt att göra sin röst hörd emot myndigheter osv.

Vi har nu återknutit kontakten efter att inte ha hörts på 10 år. Jag unnar honom så att få leva sina sista år i lugnt och ro, och i nykterhet. Men jag inser samtidigt att det kommer att bli väldigt tufft för honom att vända sitt liv efter alla dessa år i missbruk. Han vill själv ha en lägenhet på ett boende där det finns stöd och aktiviteter. Säger att han vill hitta tillbaka till ett liv där han kan glädjas åt det lilla, vardagliga. Utmaningarna är isolering och ensamhet, bristen på nätverk och de psykiska och fysiska problem som han har dragit på sig.

Att ha växt ut med en förälder som är alkoholist har såklart satt sina spår i mig med ett otal svek och en förstörd relation. Att gång på gång ha engagerat sig och fått upp hoppet och ha fått det raserat är en jobbig upplevelse. Tanken att det denna gång ska sluta på samma sätt som tidigare finns såklart. Samtidigt är jag glad att få återknyta kontakten och vill kunna bidra till att han ska kunna få ett nytt liv.

För att kunna veta om och i vilket utsträckning jag ska kunna vara ett stöd för honom behöver jag veta vilka utmaningar och problem han kommer att möta. Vad kommer att bli svårast? Vad är realistiskt?

Tacksam för alla svar!

Hur går det för dig?

Alkoholberoende och sockerberoende går väldigt ofta hand i hand. Det bästa är egentligen om alkoholisten kan sluta helt med socker - men andra funkar det för att dricka typ Cola istället för alkohol, men då är ju beroendet fortfarande aktivt, så jag tror inte det är bra...

Det tar förövrigt ungefär 18 månader innan kemisk obalans i hjärnan börjar reda upp sig :/

Vilken bra ide jag fick av dig Greta.
Nu har jag ovanstående "unna mig saker" på min lista för att boka tid! Tack!
Sara

Jag har under ganska lång tid nu, 1-2 åren druckit ca 4-5 ggr per vecka, det kan handla om allt ifrån 1-5 glas vin. Jag vill kunna ta mig ur denna vana, att kroppen behöver och vill ha alkohol. Problemet är att jag också jobbar med vin, och jag har vid tillfällen även druckit på jobbet. Alkoholen finns tillgänglig. Och Vin har varit mitt största intresse sedan 6 år tillbaka, jag har jobbat med produktion och nu med försäljning. Det är aldrig så att det gått ut över mitt jobb, att jag inte kunnat utföra arbetsuppgifter eller så. Jag har aldrig varit bakis för att gå till jobbet. Förutom då vi haft någon personalmiddag eller liknande. Jag kan kontrollera mitt drickande i viss mån. Men jag vill bli av med suget och att behöva dricka alkohol. Har ni några tips om hur ni gått tillväga? Jag är bra på att utföra saker jag bestämt mig, tex pausa mitt intag av alkohol ett tag. Men jag blir så less på att jag alltid vill ha lite till när jag väl tar ett glas.

Förstår inte riktigt hur man gör inlägg här?
Är ny men har läst här nån månad.
Har börjat fundera över mitt drickande. Gjort ett bra tag. Varför har jag kommit till den punkt i livet? Vem är jag?
Har druckit för mycket i ca 2-3 år. Vet inte exakt när det började. Men jag vet varför det började. Det var mitt ex. Sen vet jag att man inte kan skylla på någon annan men jag hade inte styrkan att slå mig fri från honom. Trots misshandel och otrohet. Sen hände den ens saken efter den andra. Inbrott, olycka där jag brännskadades. Och en del andra saker. Inget att ta till alkohol för egentligen. Det vet jag. Men ändå har jag gjort det. Förra året, 3 december så bestämde jag mig. Nu får det vara bra för ett tag. När jag tänker tillbaka så började jag nog mentalt redan i våras att så här kan jag inte hålla på, men 3 december så bestämde jag mig. Ingen alkohol alls på ett bra tag. Så får jag se var det för mig. Har tagit hjälp, går på hypnos, healing, bioconterapi och nu även psykolog. Har berättat för många av mina vänner och släkt. Ingen verkar riktigt tro mig. Men det spelar ju egentligen ingen roll , viktigaste är ju vad jag känner. Man ska inte dricka i sin ensamhet. Man ska inte bli full 3-4 ggr veckan om man mår bra. Det har jag insett nu, jag har inte mått bra. Så jag tror att om jag kommer tillrätta med mitt mående så behöver jag inte alkoholen i mitt liv för att döva. Jag vill ju leva. Har ett enormt bra liv. Men det är en jobbig väg så jag tänkte finna lite stöd här.
I skrivande stund har jag inte druckit på 8 veckor. Känns otroligt bra!
Men visst kommer rösten i hjärnan som säger, det är bara 8 veckor. Du kommer aldrig att klara mer. Men för varje dag som går kommer jag närmare en vecka till. Och det ska jag klara!
Är nån mer här i samma sits? Vet inte om man är alkoholist elller inte? Alla jag pratar med inklusive psykolog säger att jag inte är det. Och det känns ju lite tröstande men att jag ändå ska hålla mig från alkohol tills jag rett ut allt.
Lite rörigt skrivande men vill så gärna skriva allt ?
Ha en fin dag!

Hej,

Min man har inte druckit på 10 månader (drygt) och jag har aldrig druckit alkohol så jag vet inte hur man hanterar en person som har slutat. Upplever just nu ett helvete. Skulle du kunna berätta för mig vad som händer i en alkoholist hjärna när han har slutat dricka? Mycket labil är han, lätt kränkt, konflikträdd (men det är väl typiskt svenskt), etc...
Tack för en bra tråd.
Kram