Senaste kommentarerna i forumet

Ingen oro?
Lugnet har kommit tillbaka.
Ingen hjälp från sjukvården. Ingen återkoppling från polisen. Ingen ny läkare och inget beslut taget från fk.

Tagit beslut om att ”Fuck it” ?‍♀️
Det löser sig. Inser att jag missade min medicin en del innan psykbryt. Kan vara en drivande faktor till kritiskt läge. Och yttre faktorer, såklart. Och min hjärna, såklart.
Jag hanterar inte kriser så bra längre. Nu är jag medveten om det.

Tagit min medicin regelbundet en vecka igen, fått en snabb effekt. Idag och i går var jag glad. Sömnen är fortfarande svår. Men Hey jag försöker. Idag kommer den inte. Igår somnade jag utan pillz, hade ett viktigt jobbmöte i morse som jag inte kunde försova mig på. Och med sömnmedicin är det inte 100% säkert att jag vaknar. Men kom upp iallafall :D
I dag puschade jag la ödet. Inga pillz och ingen sömn. Det är okej ?‍♀️

Jag är okej. Njuter av den känslan. Omfamnar den. Noterar.
(Och nej ingen alkohol. Behövde tid för mig själv bara).

Allt är okej. På måndag börjar jsg jobba 50%, mitten av dec 75% och jan 100%.
Det är sjukt. Jag är sjuk.
Men det är okej. Jag har accepterat att jag antagligen inte kommer få någon hjälp. Läkaren jag skulle till i måndags sjukskrev sig. Nästa möte är när jag ska på begravning, så har inte fått någon ny tid. Trots att de skrev att det var akut från psyk?
Tragikomiskt. Måste skratta åt skiten. Andas, ta ett steg tillbaka etc. 2019 kanske blir mitt år? Jaaaaaag är så klar med 2018 :)

Sorry igen att jag skrämt er. Jag skäms för det. Det gör jag, men jag sjönk och var desperat och tänkte inte klart. För jag är sjuk ?‍♀️ Förlåt igen.

Fridens ⛄️❤️

Fattar knappt vad som händer själv, men idag, plötsligt, drack jag vin. En vanlig torsdag, hemma. Ingenting att skylla på förutom att jag var ensam hemma och hade god mat som behövde gott sällskap i form av vin. Och det är ju nästan fredag.
Typ så gick tankarna när jag bestämde mig för att göra ett undantag och FÖR FÖRSTA GÅNGEN SEN I SOMRAS dricka vin på en vardag hemma. Tänkte att jag skulle ta ett litet glas, men så var flaskan nästan tom, inget att spara på, så glaset blev ganska stort. Och när det glaset var slut öppnade jag en till flaska. Tog ett normalt glas ur den. Drack upp det och fyllde på med ett litet till.
Så nästan tre glas blev det totalt.
First you take a drink, then the drink takes a drink, then the drink taket you.
Nu känns det dåligt och onödigt.
Vad fan.
Varför? Och varför just NU när jag äntligen har börjat skriva här inne igen? Borde det inte fungera tvärtom?
Deppigt.
Klarar jag inte av att vara ensam och hålla mig nykter, är det det som är problemet? I vanliga fall är ju Herr Knaskatt här och då dricker jag inte.
Fan.
?

Hej!
Jag är mamma och alkoholist, har försökt helnykter sen augusti med två återfall. Jag har haft jättemycket soc-ångest, trodde jag skulle få anmälan i somras (efter händelsen som gjorde att jag slutat) men det hände aldrig.
Jag har nu sökt vård för självmordstankar och självskadebeteende, så jag gissar att Soc kommer bli inkopplad förr eller senare.
Jag har liksom bearbetat tanken i mig själv, från total panik till att faktiskt längta lite efter det. Jag är så ensam med mitt livspussel, det känns lite befriande att någon skulle komma in, bryta igenom fasaden, att bara få lite erkännande i att det är svårt. Det låter som att du hade otur med den du fick prata med. Tror du att du skulle kunna försöka tänka på det som en hjälp och inte ett hot? Tror som ovan att det är minimal risk att de ens diskuterar omplacering, de vill ju hjälpa familjen att bli så stark och bra som möjligt.
Följer och hoppas du vill dela med dig av resan.
Styrkekram <3

89 dagar - bra gjort! Du verkar väldigt motiverad, fint att läsa om dina framsteg. Fortsätt så och lycka till!

Vad bra att du har tagit tag i ditt missbruk. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Var också så säker på att jag skulle börja ett nytt nyttigare liv när jag vaknade på morgonen men det slutade alltid med en runda förbi systemet på hemväg från jobbet. Månad ut och månad in och till och med år ut och år in.
För drygt sju veckor sedan hade jag nått en gräns. Det gick inte längre. Jag började med antabus och det har verkligen hjälpt mig att förändra mitt liv. För mig tog livet inte slut då utan jag fick en ny chans att göra något bra av det. De här sju veckorna nykter har varit jobbiga ibland men jag mår så mycket bättre nu. Lycka till och läs och skriv i forumet. Det finns så många inspirerande trådar här som visar att det går att bli nykter! Antabusen ser jag bara som en hjälp i början, man behöver också hjälp med att förstå hur det kunnat gå så fel, Det som började som festdrickande slutade som missbruk Lycka till!

Ställer mig till kören och påstår att dra ner när man gått för långt kräver (troligen) en enorm ansträngning under lång tid.
Sätta tydliga regler som man aldrig bryter mot...någonsin. De måste också vara under ”fuck-it”-gränsen per tillfälle. Dvs då man slutar bry sig och bara öser på.
Om man klarar det så länge att det sitter i ryggraden så borde det fungera. Med fungera menar jag att det kanske bli lättare att spontant hålla sig till den mängden. Men då blir det många beslut och mycket diciplin. Eftersom jag inte klarat det på ca 20 år så gav jag upp och la ner alkoholen helt. Ett beslut, så är det lättare med disciplinen eftersom man är nykter. Men du väljer självklart själv. Kör inte på ”känn” bara. Det är lika med trubbel. Tycker inte du ska lägga energi på att klassa ditt (risk/miss)bruk. Är det ett problem eller inte, är den enda frågan du behöver svara på.

Att bli för full och ringa 112 och hota med självmord skadar självklart barnen om de ser/hör vad som händer.
Såg att du har startat en annan tråd och ska börja med antabus. Bra! Du behöver ta tag i ditt missbruk. Om du mår dåligt så försök även att få hjälp med den delen. Svårt ibland att veta om man dricker för att lidra att man mår dåligt eller tvärt om. Men för din egen och definitivt barnens skull så gå in för nykterhet.

Min bror är 24år och ljuger om alkohol.
Han blir helt personlighet förändrad när han dricker. Från att gå från att vår sen trevlig grabb till en helt annan person.
Mina familjemedlemmar är "trötta" på hans beteende och säger saker som " han har förstört vårt semester" "han får alla att må dåligt".

Min pappa och har också haft svårt med alkoholen i flera år. Min bror och han har drukigt mycket tillsammans och pappa "försvarar honom" om någon säger att han måste sluta dricka. Dom har fått en väldigt stark relation som man tydligt ser är ohälsosam. Och dom kan ha riktigt stora bråk när dom har drukigt..

Mamma är arg på pappa för att hon tycker att han har bidragit till min brors alkohol hantering..

Jag är arg på min mamma och pappa för att dom har låtit det gå så hör långt.
Min bror har varit ensam hemma och blivit riktigt full. Och ljugit om det. Han har druckit med kompisar och ljuger om hur mycket han har drukigt. Han har inte berättat för mamma att han har gjort det.
Hans kompisar är oroliga över hans drickande.
Han har även använt tyngre droger men har inte ämne det på ett tag.. vet inte hur sant det är dock..

Han säger att han halysinerar när han sover och ser en man stå vid hans säng.. det är inte första gången han har sagt så..
Han tar även ångestdämpande medicin som han har fått utskrivet.. Han berättar själv att han dricker alkohol för att dämpa ångesten.
Självmordstankar och hot om att ta sitt liv har han gjort flera gånger, han har dock aldrig försökt vad jag vet...

Listan är lång...

Hjälp vad ska jag göra... Jag är hans storasyster och jag känner att nu att jag bedhöver sätta ner mim got och hjälpa honom.

Grymt bra jobbat!

Grymt bra jobbat!

skönt att läsa din kommentar om känslan i kroppen när den där ölen kommer fram och allt vad det innebär ,huff huff

Hur det möjligt att man som ansvarstagande, arbetande, upplyst och engagerad människa och mamma samtidigt kan vara så urbota intelligensbefriad och låta en djävul styra mitt liv? En djävul som bor inne i mitt huvud. Hur kan jag ena sekunden vara helt övertygad om att jag ju vill leva nyktert med träning och hälsa i sikte men stunden senare helt avtrubbad stega mot systemet och köpa vin. Det är alltid samma sak. Precis när jag vaknar är jag så bestämd att det känns i hela kroppen. Under dagen börjar hjärnan förhandla. "Bara nån folköl är nog ändå bäst så jag kan somna sen". "Lite rödvin till maten är ju helt normalt". "Efter den hör dagen är det verkligen tid att unna sig lite vin och räkor". "Hade jag inte kvar lite vin i flaskan? Då måste jag dricka upp det så jag inte blir sugen sen. Då kan jag lika gärna köpa med ett 6 pack så jag slipper vilja ha mer sen". "Folköl är ju ändå ingen fara.." och så där håller det på. Månad ut och in. Trots lovord till maken. Till äldre barnen. Men trots allt jag lovar till dom jag älskar mest: ..förhandlaren där uppe vinner jämt. Vet inte ens när jag hade en hel nykter dag sist. Det går liksom inte.
Nästa vecka ska jag börja med antabus. Jag längtar men gråter samtidigt inombords. Livet tar liksom slut då... samtidigt som det kanske börjar?

Härligt. Hur det en är så blir allt så mycket bättre utan alkohol. Fortsätt att kämpa.

Jag trodde det var jag som har skrivit detta ,så väl känner jag mej din situation . Jag är i det stadiet att jag måste få stöd och hjälp för mej och våra barn ,då han inte vill ta till sig att han har problem. Han pratar om andra som har problem med alkohol , men han vill inte se sina egna problem. känner mej igen i nästan allt du skriver och kämpar med samma problem och funderingar .

Jättebra jobbat!! Grattis!!

Tack snälla för ditt svar! Jag hoppas verkligen inte dom börjar utredning. Känns som hela livet förstörs då:( Vi bor i en liten håla där alla känner alla och skulle dagis få veta detta måste vi flytta känns det som. Så förnedrande så fy fasen!! Jag trodde det skulle kännas bättre om jag ringde innan men soc tjejen var så fruktansvärt otrevlig och dryg så det förvånar mig inte om det blir utredning trots allt. Min make är nykterist så man får väl hoppas det hjälper till något..

Tänk va skönt det är att inte alla tankar handlar om alkohol längre! Förut så snurrade det alltid tankar om när jag skulle få dricka igen eller att det skulle ju vara gott med ett glas vin, visst händer det ibland fortfarande men mycket mer sällan..
Jag måste säga att jag just nu trivs med mitt nyktra liv, saknar inte alkoholen speciellt mycket och oroar mig inte lika mycket för att jag ska känna lycka igen. Jag känner mig nöjd, och det var det väldigt länge sen jag kunde säga. Jag har druckit för att gömma mig en stund, slippa tänka. Nu tycker jag det är lite spännande att se vad som händer om jag stannar kvar i mina känslor och tankar, lite av en utmaning. Än så länge har det gått bra?
Är också helt övertyga om att jag är en mycket bättre fru och mamma som nykter.
Fortsätt kämpa alla där ute, det kommer ljusare dagar?

För 3 timmar sen var jag sjukt sugen på ett glas vin. Tur att vi inte har något hemma och att jag antabus att ta till... Det har gått över nu och nu vill jag bara sova, har en låååång dag framför mig imorgon.
Allt detta har fått mig att tänka mer, vad jagar jag runt så för? Samtidigt, jag kan ju inte bara pausa livet. Säga, sorry, det blir inga gympapåsar, matsäckar, pysseldagar, möten, tandläkarbesök, träningar... Det funkar ju lixom inte så...

Jag har själv varit på soc pga att jag sökt hjälp för mitt drickande och då görs det automatiskt en orosanmälan då det finns barn med i bilden. Har du själv sökt hjälp så ser dom det som positivt. Hade ju inga självmordshot med i bilden men förklara för dom att det var en fyllegrej och att du nu får hjälp med ditt drickande.

Är dessutom din make utan problem så är det nog ingen fara alls. Jag oroade mig jättemycket innan besöket men efter 20-30 min samtal där jag förklarat situationen och dom förstod att jag hade en plan för mitt drickande, äter bla antabus, så öppnades inte ens någon utredning.

Lite beroende på hur gamla barnen är och lite sånt så kanske dom vill prata med dom också men tror inte det finns något tvång. I mitt fall ville dom inte det. Tror du oroar dig i onödan. Ska väldigt mycket till innan dom tar barnen. Deras mål brukar vara att barn och föräldrar ska hålla ihop och att dom erbjuder dig hjälp för att få det att funka om du behöver det.

Bara att jag började läsa några rader in i ditt första inlägg gav mig andnöd!
Du har redan tänk på detta med att lämna, för många gånger. Samt försökt hjälpa, för många gånger! Och vad har du fått av honom efter alla gånger?
-besvikelse!
Skit i honom.
Lämna fanskapet. Se sedan till att han inte träffar elr umgås med barnen i onykter tillstånd. Han ska inte ha delad vårdnad så som han är just nu.

...och reflekterat.
Tänkt på alla möjliga scenarion som skulle kunna hända. Vad som är önskvärt, mindre önskvärt m.m.
Utöver det har jag mest bara koncentrerat mig på mitt liv och min bebis.
Min sambo har varit över hos sin mamma en gång med vår bebis sen situationen med henne. Jag hade min egentid då.
Jag har tagit känslomässig avstånd från henne samt hennes sambo som" några jag kan vara nära". Berätta saker i förtroende m.m.
Skulle vi ses ,vilket är mkt troligt, så skulle vi inte kindpussas som tidigare utan jag skulle nog vara artig men bestämd, hit men inte längre. Det känns sorgligt för jag trodde vi hade ett nära band liksom, som var ömsesidigt och respektfullt. Men mitt barn är viktigare och tänket jag har med mina föräldrar samt svärföräldrar är att det är dom som går miste. Inte jag.
Skulle vi ses på stan, skulle jag le och fortsätta gå. Inte som innan, stanna och prata. Vill inte besöka dom längre.
Och det svåra är hur tar man upp saker som händer när det blir såhär, när det verkar sopas under mattan. Jag känner mig förorättad av det som hände.
Mitt djuriska jag skulle vilja skrika rakt i hennes ansikte allt negativt jag tycker om henne, bara spy galla över henne nästa gång vi ses. Sluta vara så ansvarsfull och mogen.
Hur kan jag gå konstruktivt fram? För hennes utspel sitter kvar i mig.
Jag fikade ofta hos dom innan samt träffades ute på fika.
Det känns så schizofrent hela grejen.

i din historia. Min pappa blev dock alkoholist när min föräldrar skildes och då var jag 13 år. Jag blev snabbt medberoende. Som äldsta barn tog jag stort ansvar. Mest tid och kraft la jag på att förneka, dölja och kompensera. Att konfrontera orkade jag bara ett fåtal gånger, och det hjälpte aldrig. Ett drygt år efter att jag fick egna barn, då var jag 32 år, nådde min pappa en slags botten. Han var sjukskriven för depression, söp och i kombination med mediciner blev han helt förvirrad och när vi skulle träffas med släkten dök han inte upp och gick inte att få tag på. Vi trodde han var död, och när han till slut dök upp berusad fattade han inte varför vi var arga. Då fick jag nog och valde att bryta kontakten med honom. Samtidigt hade jag läst Carina Bångs- släpp kontrollen, vinn friheten. Efter ett tag hittade jag detta forum. I början var det fruktansvärt svårt, han skrev brev och försökte ta kontakt på alla möjliga vis. Men han erkände aldrig sitt missbruk, skyllde bara ifrån sig.. Under samma period började också jag och mina syskon att prata med varann och till slut förklarade en av mina systrar att han fick sluta kontakta mig. Nu när det gått några år utan kontakt mår jag bättre än nånsin. Gradvis har skuldkänslorna och den ständiga oron försvunnit. Jag vågar numera oftast vara ärlig om min pappa, även inför nya människor. Det är en sorg att han inte klarat erkänna sitt missbruk och söka hjälp för det, men jag känner mig inte längre ansvarig för det. Att läsa här på anhörigforumet har fått mig att inte känna mig ensam, att inse att också jag är sjuk och att jag tyvärr bara kan ha en oerhört begränsad kontakt med min pappa, annars sätter all ångest, oro, skam och skuld igång igen. Att läsa på beroendedelen av forumet har fått mig att förstå hur oerhört starkt alkoholberoende är, och också att det är nödvändigt att beroendepersonen själv erkänner och vill ta sig ur sitt missbruk för att någon hjälp ska vara möjlig att ge. Jag har faktiskt inte kommit iväg till Al-anon, men tror det är jättebra. Oj, va långt detta blev, vet inte om det är till nån hjälp. Tack för din historia och jag hoppas du hittar vägar att må bättre och känner dig hjälpt av forumet.

Vi kämpar på och dricker bubbel vatten. Soda streamen får slita hårt i dessa dagar ?. Idag på eftermiddagen efter en extremt körig dag på jobbet fick jag sug. Det var nära att jag tänkte fel och tog mig en belöning i form av bira och rödtjut. Suget varade kanske i 30 sekunder värre än så var det inte. Jag tryckte i mig fyra cocosbollar istället som belöning. Hum, socker sug istället för A sug. Nu kör vi vidare med sober december!

Jag har fått anmälan från psykakuten till soc pga en händelse förra veckan då jag blev för full och hotade med självmord. Jag ringde själv 112 och menade ju inget med det hela egentligen mer än att jag var helt slut som människa pga olika anledningar. Jag skulle aldrig skada mig själv eller barnen men nu är anmälan gjord. jag ringde upp soc för att förklara mig men hon var så otrevlig och sa att " detta är ju MYCKET OROANDE att du gjort så här". Vi har en fungerande familj för övrigt med villa, barn, make, jobb osv och barnen mår så himla bra då vi ger dom ALLT. Kan soc ta barnen ifrån mig pga en sån här händelse fast jag ska berätta att jag sökt hjälp hos kurator och beroendecentrum?? Har sån otrolig ångest av detta och kan inte tänka på nåt annat!

Tack Vinäger
Känner själv att jag känner styrka i att hjälpas åt. En form av trygghet i att veta att ni alla finns här och hoppas så många som möjlighet hoppar på December. Vet ju eg inte själv om jag klarar det. Men hoppas att så många som möjligt av oss kan gå i mål på Nyårsnatten.