Senaste kommentarerna i forumet

Jo....nykterheten är prio ett! Och om jag nu aldrig lyckas sluta m sömnpillren? Kanske är jag är en sämre människa då? Finns nåt Lutherskt över att man skall vara "ren". En dygd. På nåt sätt..... Om jag nu får fortsätta livet ut - so be it. Dock så vill jag ju inte missbruka o överdosera för att få "ruset". Det är en annan sak.....

Trevlig helg till er alla.....

Det här hakar jag på, kul med fler som kör en nykter december.

Hej alla kämpar. Mrx, Denhörgången, vinäger, luddrigt osv osv alla där ute som kämpar . 1/12 idag och nu kör vi sober December. Inga minnesluckor i kalendern utan välmående med kämpande . Min första lucka idag motiverar jag med att jag vaknade upp utan ångest för vad som hände igår . Jag satt hemma med Fredagsmys med dottern. Bubbelvatten och snacks o film. Vaknade upp till framdukad frukost idag som kunde avnjutas utan baksmälla. Nu ut i det grå, småregniga vädret som även det känns lite mysigt idag.
Så öppna nu era luckor ( bra som mindre bra) och jag hoppas ni alla får en fantastisk dag.
#soberdecember2018

Tyvärr löser det sig inte av sig själv. Jag har provat att vänta ut det (nån gång blir jag väl vuxen) och halvhjärtade försök att dra ner i ca 20 år. Dryga 40 nu och det blev värre och värre tills att jag inte kunde leva med det längre. Precis samma som du beskriver. Fylla - ågren - ”nu drar jag ner” - ”nä nu går det nog bättre igen” - fylla - ågren... Men med åren kom det oftare och oftare sug och både frekvens och intag ökade. Jag lever nu helt utan alkohol. Ganska tuff resa men så grymt värd besväret och fördelarna dyker upp på löpande band.
Om du läser lite trådar här så hittar du många som beskriver precis just det.
Hur tänker du själv kring vad du vill och behöver göra? Har du egen familj?
Både dra ner och sluta kräver en stor ansträngning, så motivationen är väldigt viktig. Lägg bakfylleångesten och pinsamheterna på minnet och använd dem vid behov för att skapa motivation till att inte hamna där igen. Jag ”bottnade” och fick därmed en hel del användbart elände att motivera mig själv med.
Hur som helst toppen att du börjat fundera på de här sakerna och hittat hit. Det är aldrig för sent att rätta till. Jobbigt ja. Värt det JA!

Edit: Vill bara tillägga att jag testat vit månad och (nästan) vita 90 dagar förut. Resultatet blev att jag började där jag slutade. Bra för kroppen med återhämtning men det ger inte automatiskt en ny förmåga att hantera alkohol.

Underbart att läsa hur bra det går för dig, bra jobbat. Ger hopp för mig som precis är i starten än nykterheten.

Jättebra jobbat! Fortsätt sätta nya mål!
Skönt att slippa vakna och långsamt lista ut vart man är, hur fan man hamnade dör och varför, genom en dimma av ångest, självförakt och katastrofkänslor.

Måste göra upp en plan, tror det farligaste är att gå in mot kvällen utan att ha något planerat och garden nere. Det måste helt enkelt planeras in aktiviteter som stoppar impulserna. Läste vad Carina skrev i en annan tråd och det stämmer så klockrent, så lätt att bara på gammal vana göra som man brukar för att man helt enkelt inte orkar göra annorlunda. Man kan inte bara sluta med något utan att ersätta det med något annat. Nu har jag varit sjuk så har inte kunnat gå på gymmet vilket kommer bli min livlina, har tänkt sluta under en längre tid men när jag drog på mig en förkylning så kunde jag inte gå och då föll jag in i fel mönster. Nu kör jag en nykter månad till att börja med och ska verkligen göra allt för att bryta mönster och gamla vanor. Nu djäklar är jag laddad, nu kör vi.

Åh, gud, vad du är duktig! Har du klarat dig så här länge är det bara att fortsätta. Starkt jobbat! Fortsatt lycka till!

Jo, jag somnade strax efteråt. Nu dricker jag mitt ingefära/citron te och begrundar gårdagskvällens beslut. Blir så kluven. Det borde gå att låta bli att dricka. Det går bara vissa dagar när motivationen är på topp! De andra dagarna...

Glad förmiddag alla underbara själar där ute i vårt avlånga land.
Nu vill jag dela med mig...
Det gick! Hurra!! 90 dagars målet är nu nått.
Trots envis förkylning så mår jag betydligt bättre än dagar jag vaknat bakfull med minnesluckor, ångest och illamående.
Nu sätter jag upp ett nytt mål. Året ut! Ingen alkohol resten av 2018! Det ska gå!
Minns fortfarande hur jag mådde dagen jag sökte mig hit, hur kvällen före slutade..
Vill aldrig mera, aldrig någonsinn må så igen!
Tack för att ni finns här! Tack för att ni delar med er! Tack för att ni sätter ord på era känslor! Önskar alla en fin dag!!Du...ja just DU är värd att leva ditt friaste, nyktraste underbaraste liv! Du fixar det. Jag vet att du gör det. 3...2....1 där gick startskottet för (fortsatt) nykterhet.

Det sjuka är att hjärnan börjar fösöka lura mig att nog fixar jag det, den här gången.

Det sjuka är att hjärnan börjar fösöka lura mig att nog fixar jag det, den här gången.

Jag har precis slutat dricka efter ett par rejäla fyllor med en massa fylleågest.
Varit nykter i 6 veckor för tillfället.
Har provat att sluta förut, även dricka normalt men misslyckats.
Mitt problem är att jag dricker för mycket när jag dricker, gör, säger dumma saker, får minnesluckor och en grym fylleångest.
Jag har inga problem med att bara dricka en kväll o vara nykter mellan gångerna men då jag väl dricker så blir konsvekvenserna för stora, jag orkar inte med dem.

...för mig hoppas jag! Jag behöver lugn och ro och idag ska jag ha det. Tänkte sätta mig och läsa lite recept och sen laga någon god middag. Har blivit helt insnöad på Sous Vide och försöker lära mig det plus att det håller hjärnan igång lite. De två senaste veckorna har jag känt mig svag, ilsken, oälskad, arg, stressad, irriterad, rädd - kort och gott helt enkelt urled. Den ena festen efter den andra har avlöst sig med tillhörande födelsedagar för två av mina barn. Igår, sista november, var sista inbokade tillställningen för i år och jag känner en lättnad. SÅN lättnad. Har sprungit runt runt i detta ekorrhjul och inte fått någon hjälp med framförallt första födelsedagen. Min man är inte pappa till mina äldsta pojkar utan sitter med armarna i kors när jag flänger runt och ordnar till dem Herreguuud när jag blickar bakåt i backspegeln ser jag nästan mig själv som om jag fått en elstöt. Kläder på sniskan och oborstat hår men nog fasiken ska jag ordna och fixa allt! Kan själv!

Åter till fredagen och igår hade tänkte köra bil eftersom min yngsta son skulle iväg lite längre bort från oss och jag hade tänkte hämta honom. Säger till min man att jag funderar på att köra ikväll så jag kan hämta upp ynglingen varpå han utbrister: Då kan vi lika gärna stanna hemma. What! Alltså hur ska jag bete mig undrar jag. Dricker jag vin är det fel på det och när jag vill vara nykter och köra så "får" jag inte. Visst tänker säkert många att jag kan bestämma det själv men jag har inte sån styrka mot min man vissa dagar. Han är dominant ibland och tyvärr kuvar jag mig för husfridens skull.

Nu är jag så glad för att inte vara bjuden på en massa julbord och glöggmingel. Har alltid älskat julen men detta år har jag inte ens plockat fram ljusstakarna utan det blir helgens pysslande. För mig är inte december och jul förknippat med alkohol utan julmust med pepparkakor med smör och det är ju positivt. Det kommer att stråla en stjärna på himlen nu i december och det är jag, sorry men jag måste få säga det och ge mig den klappen! Vi kan gärna stråla ikapp! Jag älskar att sjunga (heller än bra) och en av mina favoriter i juletider och som jag sjöng när jag var med i mitt dåvarande landskaps Lucia var: När det lider mot jul som börjar med: Det strålar en stjärna ....Ja och den stjärnan ska jag unna mig att bli nu! Jag ska sätta mina kläder tillrätta, borsta håret och göra en ansiktsmask för idag infaller sig lugnet för mig. INGET inbokat förutom alla träningspass!

Ha en underbar helg! Jag tänker på Er! Kraaam

Många möjliga svar.
1. Ensamheten gör att humöret och motståndskraften sjunker. ”Kan lika gärna dricka”.
2. Övervakaren (aktiv eller passiv) är borta. Vilket kan innebära att ni slutat mycket på grund av omvärldens syn på saken och inte riktigt integrerat det som era egna skäl. Jag känner igen det i så fall. Jag har många år av den typen av problem.
3. I Huskattens fall så kanske du är stark för din mans skull, genom att inte dricka själv så påverkar det hans alkoholim positivt? Men utan honom faller det skälet bort?

Kan vara kombinationer av dem också. Jag hade slappare spärrar när min fru inte var hemma. Inte för att jag brydde mig jättemycket om hon såg att jag drack (för jag hade inget problem och hon var en passiv övervakare) men det var betydligt lättare att hamna där och dricka mer om hon var borta.
Ta nya tag och analysera vad som hände och försök hitta någon alternativ strategi. Kanske ha alkoholfritt hemma eller godis vid de tillfällena. Tänk extra aktivt att idag ska jag vara själv och vara nykter. Kommer ibland som en käftsmäll när jag är ensam hemma tex. att jag skulle kunna dricka idag och ingen skulle få reda på det. Stark känsla som nästan är ohanterlig. Tror bara att jag lyckats komma igenom dem för att jag vet att det bara drabbar mig. Det är jag som får lida mest om jag dricker. Så den som bryr sig allra mest ser allt man gör.

... är väl helt ok.
Att dela en Cola med barnen är ju inte riktigt samma sak som det man "vant" sig vid innan.

Även jag har hittat det alkoholfria alternativen, första gången jag drack det röda alternativet till vin blev jag besviken.
Smakade ingenting ens i närheten av rödvin, det vita var mer nära "originalet" men vitt gillar jag egentligen inte.
Den alkoholfria ölen är dock riktigt bra, den fungerar utmärkt mot mitt ölsug, jag som tidigare druckit (stark)ölen för att det var gott, dricker nu den alkoholfria för att det ÄR gott med öl men inte alkohol.

Jag har dock även fortsatt med det röda också, för även om alkosuget blir mindre och mindre (nykter100+) så är belöningssuget kvar där.
Faktum är att substitutet för alkohol då fungerar som en liten belöning, vilket inte Cola gör, för cola kan man ju dricka till pizzalunchen en tisdag.

Så ta du ditt röda alkofria med gott mod och stolthet.

Stay strong

Tack för era kommentarer, det värmer!

Idag är det lillajul och jag är sur redan från morgon. Hatar allt julbestyr och idag förväntar sig mannen julbelysning ska upp, liksom julgardiner och lite annat fix inför jul. Jag brukade gilla julen. Nu är den bara förknippad med stress och oro. Funderade på varför det blivit så och kom till insikt. Jag är orolig och stressad för jul är alltid förknippat med fylla. Före, under eller efter. Så fridens helg är i mitt sinne förknippat med motsatsen redan veckor innan. Försök att hålla barnen juleglada och gömma undan mannens fyllesnarkande, hans sura vinglande och kritiserande. I värsta fall med rädsla för mer än verbala påhopp. Ont i magen. Det är mina julförberedelser. Blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det för jag lovade mig själv redan förra julen att jag inte skulle utstå fler såna jular. Men det blir nog denhär till, då min lögenhet inte ännu är helt beboelig. Nåja, en madrass på golvet i lugn och ro är antagligen bättre än bråk så vi får se hurdan jul vi firar i år.

Förlåt det deppiga inlägget, glad lillajul till er andra - hoppas ni tar emot dagen med större glädje!

.

Oj kära du som du har det! Vanmakt, trötthet och frustration. Jag vet hur det känns, domdär andetagen när man leder ut sitt barn ut ur en lägenhet där den andra slocknat. Skräcken över vad som kunde hänt...När soc och polis och alla möjliga blir inblandade. Du är inte ensam! Sänder dig massor med styrka och en stor kram i din kamp!

Tack, ditt svar värmer enormt :-)

Faktum är att jag också tror att min rastlösa själ har (minst) en bok att klämma fram.
Har hittills inte riktigt kunna "hitta ämnet" men du har kanske en poäng där.
Jag kanske ska skriva om den "normala" mannen med riskbeteendet som var på väg åt skogen.

Än en gång tack för den återkopplingen , jag återkommer med mer återkoppling till dig/er.
Jag vill bara redan nu säga att du har kommit en bra bit på väg som jag upplever det ur ditt skrivande :-D

Stor decemberkram till dig och alla i din familj

Stay Strong

Godmorgon

Inne på 73:e dagen helt nykter och lika beslutsam som om det vore första dagen. Livet rullar på med sina bra dagar och mindre bra dagar. Men det är så livet är, för hur skulle det annars vara.

Ha alla en fortsatt skön lördag, och ni som bestämt er för att sluta dricka alkohol just idag. Gör det bara och håll i.

Mvh

Tack igen Ulla Bulla,
Jag håller med om att skuldbeläggande inte leder någon vart. Det är det minst framåtriktade man kan ägna sig åt och jag tror att det kan vara roten till varför vår son behöver döva sina känslor. Tror att han känner någon form av otillräcklighet, trots att han är världens finaste pojke. Men det är ju inte alltid så lätt att få ens egna barn att förstå hur unika och värdefulla de är. Och det gör ont att se hur han sätter så lite värde på sig själv. Och misshandlar sin kropp på det här sättet.

Och visst är det en underlig norm vi har vad gäller alkohol. Att de flesta sociala sammanhang också innefattar alkohol, om än i liten mängd. Det gör det inte lätt för de som har svårt att begränsa sig. Men samtidigt är det också skönt att se att det faktiskt växer fram en liten falang av nykterister (inte nyktra alkoholister), som lever utan alkohol för att de mår bättre och anser att det är bättre för deras hälsa. Vi har många vänner som inte dricker över huvud taget, och själva dricker vi väldigt måttligt och mer och mer sällan ju äldre vi blir. Trist nog är det lättare för den här gruppen människor att öppet avstå utan att skämmas, än vad det är för någon som verkligen måste avstå pga ett beroendebeteende.

Jo det kommer bli många frågor på det här forumet. Och jag tar tacksamt emot era erfarna tankar!
Tack än en gång!

Du svarar på din egen fråga i din sista mening. Det är precis så det är när beroendet tar över hjärnan och stor del av energi läggs på att tänka på alkohol, ångesten, planeringen för att dricka osv. Iaf är det så för mig. Mvh LinLun

Tack "En annan Micke",
Du behöver verkligen inte ursäkta dig för ditt långa inlägg. Tvärtom. Du skriver på ett sätt som gör det lättare för mig att ta till mig läget för min son. Det är skönt att läsa om "gråzonerna", även om just de kan leda till en mer svart/vit bild om man inte passar sig. Det är imponerande och insiktsfullt att du tagit tag i din situation trots att du uppenbarligen verkar fungera bra i vardagen. Och det är ju precis där vår son är nu. Han fungerar i vardagen och det är bara vi (och om vi har lite tur även han) som ser riskerna i hans beteende.

Och visst är det så att det är de underliggande psykologiska problemen vi måste ta tag i. Det finns ju en anledning till att han vill döva sina känslor och alkohol är dessvärre behagligt avtrubbande. Han går redan till en psykiatriker för sin medicinering och han/hon (avskyr också "hen") är även KBT psykoterapeut. Där kan han få hjälp. Om han vill öppna upp sig. Och vi kommer givetvis gå till botten med varför han dricker och hur han egentligen mår när vi tar upp frågan med honom, och sedan löpande under julen. Det blir förhoppningsvis många kvällar i soffan med en tekopp.

Och det blir defintivt ett besökt på AA för mig och min man, och om vi har tur även för vår son, under julen. Låter precis som du skriver som om vi faktiskt kan få mer hjälp där än på Al-Anon. Skulle vara så bra för honom att höra om alla andras lögner och undanflykter och kanske indentifiera sig själv i deras historier. Jag tror dock att vi kommer vara öppna med varför vi går dit och inte låta honom tro att det är för vår skull. Även om det är en intressant tanke. Men vi kommer ha hunnit prata med honom innan vi kan gå på något möte, så han kommer veta vid det laget.

Förstår nu varför vissa inlägg kan låta ilskna och anklagande. Lite svårt att läsa dock när man känner sig så naket sköra som vi gör just nu. Och faktiskt så är det sista jag vill att lägga skulden på oss själva och på så sätt lätta på vår sons ansvar. Man har alltid ett val och det är just det vi vill få honom att inse. Han har definitivt inte haft någon svår barndom, och det säger jag inte för att klappa mig själv på axeln och framstå som någon ängel. För visst har både jag och min man till och från varit ilskna och irriterade på båda barnen under deras uppväxt. Men vi har öst kärlek över dem och varandra och det har varit en trygg miljö hemma. Trots det kan det säkerligen vara någonting i hans barndom som ligger till grund för den uppenbara känslan av otillräcklighet. Vi är ju alla olika och reagerar olika på allt.

Sist men inte minst så måste jag säga att du skriver fantastiskt bra och fängslande! Skriv en bok om ditt eget beroendebeteende! Det skulle hjälpa många. Du är insiktsfull och jag tror att din historia är lätt att identifiera sig med för många. Du har uppenbarligen analyserat, vänt och vridit på ditt eget beteende och kommit underfund med hur det hela hänger ihop. Utifrån sett låter ju inte ditt liv så extremt annorlunda än hur väldigt många andra människor lever sina liv, utan att fundera över det. Tex skriver du om matmissbruk, som troligen är den vanligaste typen av missbruk nuförtiden (och en av de farligaste på sikt med tanke på hur många som dör av livsstilssjukdomar pga övervikt). Det underliggande beteendet går att applicera på så mycket. Skriv på och samla dina texter!

Tack än en gång!
Kram

Tack för din omtanke! Dina ord värmer ❤

Det gör ont nu. Så ont. Jag vill inget annat än att klippa alla band. Jag vet att livet skulle bli så mycket bättre om du inte är en del av det. All oro. All besvikelse över det som inte blir. All förtvivlan. Det skulle vara så mycket lättare. Helt utan dig.

Sonen var hos dig. En natt. Efter veckor då jag sagt nej till umgänge. En natt. Efter att du först kommit hem till oss någon dag innan och jag känt att läget var ok. En natt.

Så ringer de från skolan och meddelar att sonen inte har kommit på morgonen. Hjärtat slutar slå och jag tar mig hem till dig. Lämnar allt och springer. Men när jag kommer fram öppnar du inte dörren. Balkongdörren och fönstren där uppe är öppna. Men du hör inte mina rop. Inte heller hur jag bankar, slår och skriker i trapphuset. En väktare öppnar sedan dörren och där ligger du avslagen. Jag tar vår son och åker. Tröstar och hjärtat slår igen. Jag gör en orosanmälan. På både min son och på dig.

Efter några dagar blir jag uppringd av soc. Psykiatrin har också gjort en anmälan. Du har haft en psykos och i ditt blod fanns amfetamin, metamfetamin, benzodiazipiner och cannabis. Och vår son var där. Psykosen hade börjat när sonen var där och sedan vuxit och vanföreställningarna hade blivit värre. Du hade själv ringt polisen.

I går var vi på möte på soc. Jag och sonen. Jag är så trött. På att vara den som ska se till att umgänget fungerar. På att se till att barnen är trygga. På att jag måste vara den som har fullständig kontroll.

Du har nu lovat att lämna regelbundna drogtester. Men jag har inget förtroende. Oavsett om du är aktiv i ditt missbruk eller inte. Du är oförmögen att vara förälder. Och det är jag som får ta emot all ilska, frustration och sorg som barnen känner.

Och om jag begär ensam vårdnad finns en stor risk att jag kommer förlora fick jag höra i går och att umgänget kommer bestämmas av någon annan. Och att jag då tappar ännu mer kontroll.

Jag vill klippa alla band. Men det har jag inte rätt att göra.