Senaste kommentarerna i forumet

Jag måste sluta dricka... Jag mår urdåligt och har tankar på att ta livet av mig varje dag. Ångest. Drickandet gör att alla känslor blir tusen gånger starkare och värre. Jag är rädd att jag snart gör något jag inte kan ångra. Jag gjorde ett försök för ganska exakt tre år sedan under stark ångest och i samband med alkohol plus några lugnande tabletter. Jag blev inte lugn utan blev avstängd som en robot och tänkte att jag inte orkar mer. Jag har googlat lite på MINDs hemsida. Jag måste sluta dricka... Gode Gud, hjälp mig.

Till råga på allt får vi gäster om två timmar för min son fyllde 17 år i veckan. Mer ångest... Måste försöka överleva dagen. Dölja hur jag mår. Vara glad, normal och trevlig...

Ofta kommer frågan upp om fysiskt kontra psykiskt beroende.
Vad som är vad ör svårt för allt hänger ihop och hjärnan är både fysisk och psykisk kan man säga. Belöningssystemet styrs av nivåer på olika neurotransmittorer (fysiskt alltså) och upplevelsen av dessa är psykisk.
Ett rent fysiskt beroende skulle kunna vara återställarbehovet mitt i en aktiv dryckesperiod. De flesta av oss här skulle inte beskriva ett sug på det viset. Då handlar det mer om tankar och känslor.

Om man bestämt sig för att vara nykter och får i sig alkohol av någon anledning sker en direktkoppling till känslominnet. Det jag kallar ”väcka demonen”.
De egna tankarna efteråt spelar också roll här.
Skam, tankar om att ha misslyckats kan leda till uppgivenhet och större risk för att återfalla.
Lättnad om det gick bra eller en positiv upplevelse av smak eller berusning kan leda till att man vill prova igen.
Dessa undantagstillfällen riskerar att öka. Ibland funkar det länge.

Jag är definitivt alkoholist sedan tjugoårsåldern. Har ett mycket destruktivt drickande - när mindset är ”alkis mood”
Men drack helt kontrollerat och sällan under många år. Tills något triggade den gamla demonen och jag blev periodare.
Vågar alltså inte dricka en droppe. Efter megaracet jan -17 vågade jag knappt tvätta händerna i handsprit för att inte bli triggad.
Mindset, ja.
När jag förra julen, som nykter alkoholist och medveten om faran med ens en droppe alkohol, råkade ta fel glas på köksbordet och svepa en dl av min sons grogg isället för mitt eget bubbelvatten blev jag förstås rädd.
Men, det var ju en olyckshändelse, så mindset var ju på nykter. Och jag triggades inte!
Jag raderade helt enkelt händelsen.
Det fanns ingen uppbyggd förväntan innan jag drack det som jag trodde var vatten. (faktum är att jag blev så förvånad att jag först inte kunde känna vad det var jag fått i mig)
Jag drack inte i syfte att få någon effekt.
Och det var en olyckshändelse.

Nu vet jag inte riktigt hur man ska kunna tillämpa det här på ett planerat sk snedsteg eftersom kärnan i resonemanget hänger på ofrivilligt drickande. Men, kanske finns fler idéer här bland oss

Kram

1. Huvudsaken är ju att du är ok med det. Det är ditt liv och du som bestämmer.
2. En tanke jag har är kring ”valde”. Är du säker på att du valde och inte ”valde”.? Jag kan aldrig vara säker på om det är ett rationellt beslut eller kroppen som vill ha. Att du höll mängden nere tyder ju på ett mått av kontroll i alla fall. Men som sagt bara du är nöjd så är det rätt. Känns det fel så var det fel.
Kämpa på.

Tack för dina peppande ord? Ja det gäller ju att först få insikt så man kan börja förändra sitt beteende och sina ovanor. Hoppas du mår bra och att du samlar på dig många vita dagar. Ha en trevlig helg??

Halloj. Hur är det med dig?

God morgon!

Nu är det total ärlighet som gäller. Jag drack vin igår. Jag skulle möta vänner ute på stan för middag men först samlades vi hemma hos en väninnan. Där serverades vin. Det var av en sort jag aldrig provat och efter en del debatterande med mig själv bestämde jag mig för att ta lite. Drack mindre än ett halvt glas. Ute på stan blev det inget men när vi återsamlades hemma hos väninnan blev det ett halvt glas till. I ärlighetens namn ångrar jag det inte så mycket. Jag blev aldrig berusad och känner att jag kan återgå till den tilltänkta planen idag. Onödigt? Ja, kanske. Jag lurar inte mig själv till att tro att jag kan dricka normalt nu. Jag är fullt medveten om att jag kan göra sådär ibland, ta lite och sedan vara nöjd, problemet är att de där lite aldrig håller i längden. Samtidigt som jag känner att det var onödigt så kändes det inte så just där och då ... Svårt att förklara.

Jag tror framförallt att det var den sociala situationen som fick mig att ta beslutet, skyller absolut inte på någon annan här, JAG valde! Det fanns inget fysiskt begär i den stunden, bara en nyfikenhet och en vilja att "passa in" och av att följa ett invant mönster - nytt vin -> måste prova i goda vänners sällskap. Det fanns egentligen ingen press från vännerna och även om det hade funnits det är det i slutändan upp till mig att bestämma. Det är som jag skrev i det tidigare inlägget en av mina svagaste sidor, jag måste arbeta hårt på tankesättet. Ändra hela min syn på alkohol. Detta, har jag märkt, görs inte på ett par veckor. Nu i efterhand skulle jag kanske inte gått på den där middagen om jag velat vara säker, tankarna har funnits där rätt länge ... samtidigt kommer jag inte träffa det här gänget på länge nu när jag flyttar hem igen.

Så dag 15 idag, trots mitt snedsteg igår. Detta är ett maraton, ett ULTRAmaraton, ingen sprint. Jag måste få tillåta mig själv att ta snedsteg utan att börja om från början. På de sättet kommer man aldrig framåt. Dricker jag ikväll igen så är det tillbaks till dag 1. Öser kärlek över mig själv i hopp om att inte låta skuld och skam ta över, de känslorna har en tendens att leda rätt ner i A-träsket. (också något jag måste jobba på).

J-E: Tack för dina rader. Känns lite dumt nu när jag valde som jag valde igår men men ... tankesättet ändras som sagt var inte över en natt. Jag fortsätter kämpa!

Och hur gick Aw:n? Jodå inget sug alls dock gick tiden lite sakta.. var ju trött egentligen! Men åt och njöt och skrattade högt! :) trots att jag var nykter! Börjar gilla ms nykter!
Kram alla och njut av just det du gillar att göra?

Glöm inte att du förtjänar en extremt snäll och stabil man! Du är inte någon dum strut! Vet inte varför det är så svårt att släppa något som är destruktivt! Har ju varit eller är likadant för mig! Man vet med hjärnan hur man borde göra men agerar inte därefter! Ta inte mer skit nu Linda! Du förtjänar respekt, kärlek, omtanke och mycket mer! Säg ett rungande nej nästa gång han vill träffas! Kram

Tack nydag2018 för raderna. Idag är det 17:e dagen utan en droppe. Igår kväll längtade jag tidvis över att dricka några glas vin och öl. Idag gör jag det inte. Känns jäkligt bra att sitta här klockan 7 på morgonen utan bakfylla och ångest över att det återigen blev för mycket att dricka kvällen före. Så skönt! Skriver delvis detta för att senare, när suget oundvikligen kommer, kunna läsa dessa rader och styra över tankarna på hur positivt det är att inte dricka sig full. Hur skönt det är att känna sig pigg och nykter på morgonen. Ha en bra dag och kämpa på alla ni andra också som känner igen sig!

Hoppas att du mår bättre nu. Precis som du skriver, ge dig upp på hästen igen. Se framåt, det som hänt går inte att ändra på men du vet kanske lite mer vilka fällor du ska ta dig förbi. Jag är inne på min 17:e dag nu. I går kväll saknade jag fredagsvinet. men inte idag! Kämpa, du klarar av det!

6 mån och 2 veckor! Härliga nyktra lördagmorgon! I dag blir det stök och bök i trädgården, gott fika och en härlig höstgryta till middag, tänkte även få till en Halloweenpumpa att tända ikväll även fast det är lite tidigt men jag känner mig lite pysslig! ? Önskar er alla härliga,kämpande människor där ute en härlig och fin, nyckter lördag! ???

Känner igen de där tankarna så väl.. "Att dricka en gång gör inget!" "En sista gång kan jag dricka" osv osv. Skönt med antabus så du slipper att ens fundera. Bra val att börja med antabus också, inte alla som vågar det. Bra jobbat!

Bra Vinäger, du är uppe på tvåsiffrigt! Det är inte illa. Så kul att höra att det går bra. Hoppas du får en fin helg ?

Ja, här står jag full som en kastrull. Lyssnar på musik i lurarna!

Ja, här står jag full som en kastrull. Lyssnar på musik i lurarna!

... och du har 1 år utan giftet. Själv är jag tillbaka och idag var jag på ett Aa-möte och så dom laddade orden för första gången.' Hej heter X och är alkoholist'
Kändes faktiskt bra och skönt, är stolt över det. Coolt och bra att du sa upp dig. På återhörande!

Hoppas du mår bra och att ångesten inte kommit tillbaka. Det är så lätt att ramla ner alkoholfällan igen, det har ju många av oss gjort. Men det viktigaste är att man borstar av sej och tar sej upp i sadeln igen. En dag i taget.. blir snart en vecka och rätt va det är en månad. Det är det jag också satsar på nu. ❤️ Kram

Jaha det gick ju inte så bra, eller så gjorde det det. Jag har ju haft målsättningen att inte dricka alls och tänkt att jag inte kan dricka måttligt. Allt eller inget tänket. Ikväll hade vi gäster och jag bestämde mig för att dricka, jag kunde helt enkelt inte låta bli. Jag ville inte vara utan den festliga stämningen och gemenskapen. Så jag tid ett glas bubbel till välkomstdrink. Var det gott? Ja så klart det var. Sen drack jag inget mer, en smutt på rödvinet men valde läsk istället. Och hade roligt resten av kvällen. Så jag antar att det är vad man kan kalla måttligt drickande och kanske borde jag inte vara så hård mot mig själv, jag kanske inte måste ha allt eller inget-tänket? Kanske är jag i en fas i livet att jag kan hantera ett glas utan att vilja ha mera? Men varför kan jag inte skaka av mig känslan av ett misslyckande i så fall? Det där med att vara snäll mot sig själv, det är något jag behöver bli bättre på kanske är det så enkelt att om jag ändrar min målsättning till att vid SPECIELLA tillfällen kunna ta ETT glas av sociala skäl, så får jag göra det om jag vill. Men aldrig slentriandricka varje fredag och lördag och en eller två vardagar i veckan. Jag ska fundera på saken och konstatera att det är stort att jag valde att inte dricka mer än ett glas.

Ja, tänk vad uppfinningsrika vi kan vara. Var glad över att du aldrig kommit på den tanken. Rekomenderas inte! Känner fortfarande lite eftersmak och har vansinnigt ont i halsen. Det är straffet, för att vara dum i huvudet. Har väl haft en sabla tur ändå, vaknat upp hemma och oskadd (förutom det jag nämnde och psykiskt).

Jag har spelat roulette med livet, många gånger. Undrar vad min promille har legat på egentligen?

Läste din tråd och hoppas du får lite lugn i kroppen snart! Håll ut, så ska du se att det vänder. Grymt jobbat av dig, nykter i 2 månader! Du har rätt, vi kämpar tillsammans.

när man är mitt i något sådant så blir hjärnan helt ”geggig”! Man kan inte tänka klart, man vet inte vad som är rätt och fel. Man tvivlar på sig själv och undrar om allt är ens eget fel! Försök vända fokus till dig själv, i stort och i smått! Imorgon är det lördag, kanske är du ledig! Vad vill du göra med den dagen? Om du tänker att det snart är lördag kväll och dagen går ju inte i repris! Vad vill du ha att tänka tillbaka på för att känna dig nöjd och tillfreds? Var rädd om dig!

Jösses vad jag blir tagen av denna historia..
Saknar ord..
Hoppas att du kommer över detta trauma. Jag har en liknande historia
med svårigheter som man aldrig glömmer.
Sitter kvar hela livet..

Kram vännen

//John

...Jag har haft samma problem med min mamma. Man kan säga: jag älskar dig, men jag kan inte ha kontakt med dig så länge detta pågår. Du behöver hjälp och jag finns där för dig när du väljer att ta emot den hjälp du behöver.
Du kan söka TILL anhörigskolan i sthlm om du bor i sthlmslän.
För du behöver tänka på dig. Ditt liv rullar på och du behöver välja saker som du mår bra av och kan växa av. Du kan ta ansvar för dig och ditt liv.
Du är värd trygghet, kärlek.

Jag började arbeta tidigt och flyttade/flydde hemifrån redan som barn. Då var det inte så konstigt att flytta hemifrån som 16-17 åring och försörja sig sjöv, att ta hand om sig själv. Jag hade sparat alla mina pengar under mina tidiga tonårsår (städade redan som 15 åring på kontor) så jag kunde köpa mina egna möbler. Senare vidareutbildade jag mig och gick olika gymnasieutbildningar med full lön (vilket gick bra på den tiden) och det gick bra för mig. jag träffade min man och vi fick barn. Vi köpte hus och fick fler barn och livet fortgick. Tyvärr var maken ännu mer trasig men än ännu mer tragsik historia. det blev inte så bra och han drack och han drack mycket. Jag hatade alkohol och var ägnade mig mest åt arbet och barnen. Men efter en tid orkade jag inte och började gå ut en del med kollegorna och då drack vi alltid lie öl eller vin på krogen. Maken blev svatrsjuk på att det gick bra för mig yrkesmässigt och så var han svartsjuk. det slutade med en väldigt svår misshandel och jag lämnade honom. Jag hade ändå en stark kärna i mig och visste att jag måste gå. det var inte lätt och det var en svår tid.
Det var mycket hot och barnet for illa. Mitt äldsta barn hade npf diagnos och det var tufft för oss alla. När hen förstod att vi skulle skiljas, hotade hen med att ta livet av sig och jag var förtvivlad. Hur skulle jag göra? mitt barn mådde dåligt men jag visste att ja skulle gå under om jag inte lämnade.
Det blev inte lätt. Det kom in andra droger in i makens liv och jag var tvungen att göra orosanmälan. Hot om våld och jag fick fly med barnen inna jag fick en bostad till oss. Det tog några år innan det lugnade sig och att jag kunde se framåt.
Eftersom jag var ensamförsötjare fick jag jobba hårt för oss och barnen som var i början på tonåren, fick de tyvärr en del egentid. Min äldsta hittade på en del dumheter och jag fick åka in med hen till sjukhus, då jag inte visste vad hen fått i sig. Jag gick ner i tid och var mer hemma och det lugnade ner sig.

Jag träffade mitt livs kärlek och efter en tid uppstod jätteproblem. Min nya sambo var intelektuell och hade noll koll på känslor för barn. de skulle inte höras, inte ha en åsikt och definitift inte ställa till besvär. Det var skitjobbigt för oss alla. det gick såklart inte och jag lämnade igen. Jag fick bo inneboende med barnen i ett hus tills jag fick tag på en egen bostad. Under dessa tonårsår och med allt som varot och med ena barnets diagnos blev det väldigt oroligt. Även mitt andra barn hamnade i fel kretsar och jag kämpade för att hålla ihop oss. Hämta. lämna, ringa andra föräldrar, föräldravandra, skolkontakter, kontakter mes socialtjänsten. samtidigt gick det utför för mina föräldrar som närmade sig pension.

It´s not over until we say it´s over, – så sant! Den här vanan (med a) sitter djupt rotad, och jag har haft mina provperioder att dricka kontrollerat, men det har inte känts bra. Med åren så blir man ju mer känslig och reagerar på ett annat sätt än när man var ung. Idag känner jag mig tämligen trygg i min nykterhet. Vad som hjälpt mig är att dokumentera, tala, berätta om vad jag gått igenom. Det stärker minnet och gör återfall allt ointressantare. Jag påminns om hur sjuförjävligt det var (och blev!) förra gången. Jag märker också allt bättre hur enkla(?) saker som bra mat, viss motion, sömn, rutiner... och att ha roligt! ibland... ger mig en bra bas att stå på så jag klarar det mesta för det mesta. De till synes oöverstigliga hindren har fått rimligare proportioner. Inte minst: jag ser till att omge mig med bra personer som jag kan dela viktiga saker med!

I slutet på 30-talet flydde mina föräldrar med sin familjer från Finska Karelen med häst och vagn. Över en dag fick de lämna allt de ägde och alla djur kvar på gården. Min pappa kom från en bondefamilj med stora marker och min mamma från en liten gård. Båda mina föräldrar var två år när de fick fly, från samma by. Den långa vandringen (för allt de ägde hade de på vagnen, det som de fick med sig) gick till mellersta Finland. Där betraktades de som Karelare, ett särskilt folkslag som hörde till Finland. De fick bo som flyktingar, inkvarterade lite här och där tills de fick av Finland en bit mark att bygga sitt hus på.
Under andra världskriget skickades min då fyra åriga pappa med tåg från Finland över norra gränsen till Sverige. Med en skylt av papp på bröstet sattes han på ett tåg utan att veta vart han skulle, utan föräldrar. Barnen på tåget grät, kissade och bajsade påsig av rädsla och pappa har berättat att rädsla luktar.
När bomberna föll, stannade tåget och barnen fick springa till skogs och gömma sig. De kom alla till karantän/flyktingförläggning när de kom till Sverige.
Min pappa var ett ensamkommande flyktingbarn, innan det ordet ens fanns. Pappa kom till en bra familj, men kunde såklart inte språket. Det var svårt och hemlängtar var enorm. Det svåraste var nog att han inte förstod varför, varför hade han skickats bort och i skolan blev han såklart mobbad.
Varför berättar jag detta? Jo, för mina tidiga minnen som barn är, när pappa sitter i köket och vrålar ut sin sorg och ropar på sin mamma. Han är såklart berusad, för endast då kan han släppa ut sorgen. Det var hemskt och jag var så rädd. Var pappa sjuk? han var så konstig och skrämmande. Jag har kortat ner detta otroligt mycket, men det ger ändå en glimt av historien.
Ni kommer att märka att allt kretsar kring pappa och mamma hamnar i perfirin. Det är ingen slump för så var det även i det verkliga livet. Mamma var kvar i Finland med sin familj under hela sin uppväxt och fostrades som en lydig flicka. I min kärnfamilj var det pappa som var "Flodhästen i rummet" och mamma var "väggtapeten".
Pappa jobbade hårt och efter att ha skaffat bostad i Sverige, kom mamma hit med mig. Detta var på tidigt 60-tal och bostadsbristen var stor. Vi bodde mina första 10 år i en pytteliten sommarstuga, utan moderniteter. Vatten hämtades med hink ute på tomten i en pump, som handpumpades. Toaletten var ute i förrådet, där råttorna sprang. Jag och mitt syskon som föddes i Sverige, brukade kolla in alla råttfällor med skräckblandad förstjusning.
I de här åren, när jag var liten, startade mina föräldras missbruk. Det var mest pappa som söp varje helg, när han var ledig. Men det kom gäster och de söp tillsammans. Vi bodde i en liten sommarstuga, med ett endaste rum, så jag fick se mycket och jag var rädd. Jag minns när min vackra faster (som var mycket yngre än pappa) med Amerikansk look, låg på golvet medvetslös. Jag skulle ha sovit men var vaket då de lät så mycket. Jag var så rädd och trodde att pappa gjort henne illa. Jag minns att jag gick upp och ryckte i pappa och frågade -vad har du gjort? Idag förstår jag att hon blev plakatfull..
Mina tonår var dramatiska med mycket bråk hemma. Pappa söp som vanligt varje helg och även mitt i veckan om han blivit arg på typ chefen. Han satt då i köket med sin kaffekask och gruffade till en början, men sen blev det alltid värre och värre. Min pappa var stor och grovsarbetare/smed/svetsare och en riktig arbetsmyra. Vi måste alltid vara bättre än Svenskarna, för vi har fått komma hit och ingen ska säga att vi inte gör rätt för oss. Jag måste säga att min pappa var min strösta idol, när han var nykter. För han hade ett öppet sinn och var beläst. I min värld visste min pappa typ allt och jag älskade faktiskt båda mina föräldrar.
Min tonårsrevolt var rätt dramatiskt. Jag skrek, pappa skrek. Pappa hotade att döda mig, jag sprang. Tja sådär höll vi på och flera gånger var jag påväg att avluta mitt liv, när jag var 14-år åldern. Jag gick på hustaken, jag satt uppe på höghusets tak (på 70-talet var säkerheten inte så jättebra) och storgrät och kände mig så otroligt ensam. Jag hade ingen att prata med och jag sov jättedåligt. Jag åt nästan ingenting, för maten hemma var hemsk. Har ni fått växa upp på konserver som pyttipanna, hamburgare, kalops,, saltabiten på BURK, så fattar ni. Jag var mager som en räka och jättetrött. I skolan fanns jag, jag var där, men mentalt var jag helt bortkopplad. Betygen blev såklart skit men jag gick ut men 2,3 i snitt, vilket hade vari´t ej godkänd idag. Jag fick inte gå gymnasiet utan tvingade börja jobba innan jag fyllt 16.
Det här är tufft, att titta tillbaka och det kanske upplevs som förvirrat. Nästa del får bli mitt unga och vuxna liv.