Senaste kommentarerna i forumet

När jag var 21 insåg jag att jag var relationsberoende/medberoende. Min tonårskärlek spårade ur helt för min del efter att ha varit på och av i flera år. Att vi då inte hade ett fysiskt förhållande utan nån slags avståndskärleksidioti gjorde att den enda terapeut jag verkligen försökt be om hjälp för medberoende inte trodde på mig och skrev i min journal att hon trodde jag var psykotisk. Det var jag inte, bara trött, slut och i desperat behov av stöd och hjälp. Jag kämpade stenhårt med mig själv och mina mönster i flera år. Var mestadels singel, några korta förhållanden med personer som inte riktigt klarade närhet men var snälla och respektfulla. Träffade sambo1 och förklarade mina problem. Han verkade så normal. Förlorade jobbet pga dålig ekonomi på arbetsplatsen, spelade dataspel hela dagarna, fick adhd och Aspergers diagnos. Var snäll, respektfull, bråkade aldrig, men tog alldrig tag i nånting och jag fick styra upp allt. Spelade ibland 8 timmar om dagen och orkade då inte med städning och matlagning. Hade mycket personlig frihet då han aldrig ville följa med. Valde att göra saker själv, umgås med vänner men blev mer och mer missnöjd att inte få nåt tillbaka. Var rädd att han skulle ta livet av sig om jag lämnade honom. Var väldigt bra vänner så därför stod jag ut. Träffade under sista året ihop av 7 sambo2. Blev jättebra vänner. Han var intresserad av mig, att umgås, att prata, ville nästan alltid träffas så när han sa att han var kär i mig lämnade jag sambo1. Som mådde pyton ett tag men sedan tog tag i livet. Visste att sambo 2 hade en del problem, ingen fast bostad just då, tillfälligt jobb, kunde lite svenska osv. Hade ingen aning att han hade alkoholproblem då jag bara viste om 3 tillfällen som han hade druckit det år jag känt honom. Trodde att allt skulle orda upp sig bara han fick lite trygghet. Han drack inte jättemycket eller jätteofta första året tillsammans men när jag märkte att det hände att han drack sprit direkt på morgonen tog jag naivt upp det och hade skrivit ut en hjälpsam lapp med hjälp av Google translate på hans eget språk med fakta om alkohol och vilken konsumtion som är farlig. Han blev skitarg, skulle lämna mig, jag blev förtvivlad och fattade ingenting. Märkte snart att han drack när han mådde dåligt och det hände jobbiga saker men blev rädd att ta upp det igen efter första reaktionen. Det är ju det gradvisa som gör att man fastnar i att något onormalt blir normalt. Träffar man någon som är katastrofalt alkoholiserad och visar det direkt så skulle nog inte så många ha stannat kvar. Jag hade absolut dragit direkt. Men hamnade sakta djupare ner i eländet med en man som drack mer och mer
och här sitter jag nu efter 2,5 år med en just nu nykter alkoholist som flyttar utomlands om en vecka, från idag enskild vårdnad om barnet och en för stor bostadsrätt jag egentligen inte har råd med. Vi är båda ledsna och arga. Jag misstänker starkt att London inte är lösningen för honom och är ledsen för att förlora min bästa vän och stora kärlek. Alkoholisten däremot får jättegärna flytta. Är så less på honom. Synd bara att det är samma person. Alla andra personer hade jag direkt sagt att det är bra att separera. Att det inte funkar. Att han behöver ta eget ansvar. Beroendeterapeuten på soc frågade om ingen av de terapeuter jag gått hos någonsin pratat om medberoende med mig. Det har de inte. Gått i olika former sv samtal i 16 år till och från. Första gången frågan kommer upp är nu. Varför jag inte tagit upp det själv? Kanske för att jag är rädd att inte bli trodd igen. Men nu har jag ju en alkoholist att visa upp. Inte en rädd tonårskille eller en dataspelsmissbrukare. Så mycket tankar. Gråtit båda två idag. Skönt när han visar andra känslor och inte bara är arg på allt.

Har läst igenom denna tråd och vill bara hoppa in och säga några ord. Du har varit här på forumet till och från en längre tid. Delat med dig på ett ärligt och öppet sätt hur det är för dig. Du har minst sagt gått igenom en hel del tuffa situationer i ditt liv. Din historia, det du varit med om och hur du formulerar dig väcker omsorg.

Du har flera som följer dig, peppar och stöttar längs vägen och som säkert själva blir hjälpta i sin förändring av att ta del av det du skriver. Verkligen fint att du delar med dig.

Du är insiktsfull och medveten kring de val du gör i olika situationer och när det gäller alkoholen. Som du själv skriver tidigare i tråden kan du se att alkoholen är kopplad till att du mår sämre på många vis, tappar livslusten, kan skada dig själv och har utsatt dig för risker som du annars inte gjort.

Även då du ser att du gjort ett val du inte är nöjd med reflekterar du öppet kring vad som hände, sätter ord på det och tydliggör hur dubbelt det kan vara. Att stanna upp och titta på det som hänt är att verkligen ta sin förändring på allvar och tillåta sig själv att göra det fast det inte är enkelt. Minst sagt bra gjort.

När det kommer till din förändring kring alkoholen och rökningen (!) är det väldigt imponerande steg du tagit. Du har gått igenom en stor förändring och även då du halkat till har du snabbt varit igång igen, målmedvetet och tydligt att det kommer från en stark inre motivation. Den motivationen verkar bygga på dina värderingar och din självbild, hur du vill vara och det är en stark drivkraft. Du nämner återkommande att du trivs bättre med dig själv när du inte dricker på det sätt du gjort tidigare och när du väljer att ta hand om dig själv ”som om du vore din bästa vän”.

Ditt mående har gått upp och ned och på senaste har du börjat må sämre. Du har förmågan att räcka ut handen efter hjälp och även ta emot den. Även om du flera gånger kanske inte helt trott att hjälpen är rätt för dig har du testat (ex mediciner, AA mm).

Jättebra att du ligger i, det är oftast svårt att hitta rätt och man behöver oftast försöka många gånger innan man hittar rätt. Ibland kan självaste hjälpen vara ”fel” eller så är det ”fel i tiden”. Oavsett så fortsätter du, steg för steg.

Du har haft visst stöd och hjälp runt dig om jag förstått dig rätt, nu när du mått sämre har du sökt hjälp på nytt inom psykiatrin. Hoppas du kommer få den hjälp du känner att du behöver just nu och klokt att du uttrycker hur du mår för dem. Du tar verkligen ansvar för din hälsa och ditt mående.

Hur går det för dig med alkoholen nu? Det du tidigare berättade om som hjälpte dig att det gått såhär bra med den verkar vara en del rutiner, sova och äta bra, ta hand om dig, jobbade rent tankemässigt med att skjuta på beslutet att handla om det dök upp ett sug och kanske var det också att skriva här.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anghörigstödet

glasögon behövs det ingen a, för man blir snurrig ändå ?

Vi kämpar på och räknar våra vita dagar. Jag hoppas vi tillsammans kan se till att de vita dagar blir de bästa dagarna i våra liv.

Hur går det Jalle2018? Jag känner igen mig mycket i det du skriver, och det vore trevligt att följa någon annans resa också.

Jag är också väldigt förtjust i vin och öl. Har länge ursäktat mitt drickande med att det är en hobby.. Så himla dumt..

Hejsan studenten
Läser dina inlägg, vill att du ska veta att jag tänker på dig!
Skickar över en Virituell kram fylld med livskraft, värme och positiva energier.
Kram

Bra gjort Mrx. Jag tycker också detta forum är guld värt. Precis som du skriver så att det otroligt värdefullt att känna att man inte är ensam i sin kamp mot alkoholen. Ha det bra och kämpa på!

Lycka till och hoppas du hittat ett sätt som passar dig bra.

Har saknat er och önskat jag hunnit skriva i helgen!
Min helg har faktiskt varit väldigt bra. Har ju varit bortrest på en liten weekend med några kompisar. Visste och var inställd på att det skulle bli dricka både fredag och lördag och har varit orolig inför det. Det blev precis så och jag hade väntat mig en tuff söndag.
Söndagen ligger i gränslandet det är där allt kan bära eller brista. Men jag klarade det igår också och lyckades ganska motigt men ändå motivera mig att snabbt hoppa på mitt träningsschema igen och gick ut och sprang. Hade inget sug sen alls på A igår kväll och idag är humöret bara bra.
Så nu har jag bestämt mig att jag kommer fortsätta såhär. Träningen verkar kunna vara min nyckel in i kontrollen och sålänge jag kan hålla i den så kan jag nog hålla tankarna och humöret i kontroll. Jag kommer nu att fortsätta dricka när jag har tillfällen där alkohol förväntas men hemma själv eller med bara familjen är förbjudet. Nu är det inga planer i helgen så nu kommer jag få paus ett tag igen. Önska mig lycka till, det är säkert en ren lögn för mig själv men som med allt annat så måste jag nog ta den vägen själv för att säkert få veta. Stötte på en så vacker fras nyss av filosofen Aristotle som jag tyckte passade så bra just nu så jag valde att ha det som min rubrik.

Kram på er alla.

Mailat underlag till chefen, hon var tydligen bortrest hela veckan.
Pratat med unionen, mitt jobb har gjort avtalsbrott.

Läkaren har inte ringt upp ännu.

Jag är väldigt trött idag. En vän ska tvångsflytta in i min lilla lägenhet för att hjälpa till med mat och... ja livet i guess. Han börjar jobba tidigt, så rutinen kanske kan sätta sig med att gå upp tidigare på morgonen.

Jaja. Ett steg i taget blir många steg i långa loppet.

?

Känner igen mig i din kamp mot "alkohol djävulen". Kämpa på och ta vara på varje vit dag du ger dig själv.

Hej på er! Helt ny här efter att ha bestämt mig att sluta dricka helt till följd av många års missbruk. Jag hakar gärna på att räkna vita dagar. Igår var den första.

Tomen tack för stödet. För mig är detta forum guld värt. Jag inser vi är många som kämpar med samma skit. Är inne och läser flera gånger om dagen. Har i princip skrotat FB sedan jag började hänga här. Nu kör vi vidare med att räkna vita dagar och stötta varandra. ;)

Bra jobbat Mrx.
Kolsyrat vatten är tråkigt, bubbligt, dämpar ingen inre stress. Men fan så mycket bättre man mår dagen efter. Skapar ingen ångest, skapar inte jobbiga situationer och, kan ju faktist smaka ganska gott ibland , även till mat :-)
Nu kämpar vi på denna veckan.

Tjo Märthan
Jag har gjort comeback på AF ?
Saknar dig, hur har du det ?
Kram Sigge

bara säga att man är klar med det. Gav inte så mycket och många positiva effekter kommer av att vara utan. Det säger jag. Dessutom sant.
Annars att du tar ett alkoholfritt år för att testa. Sen var det så bra att du fortsatte.
Beror ju på vad du är ute efter. Ditt ”nog inte” där på slutet ger intryck av att du velar över ditt slutande. Min erfarenhet är att både dra ner och sluta helt kräver ”ska inte!”. Allt annat lämnar utvägar.

Det är svårt att dra ner och svårt att sluta, så gräv efter motivationen och stärk dig i ditt beslut. Sen kommer du att lyckas!

Kämpa på

Jag avundas dig. Verkligen!
Jag känner så igen mig i dina skrivningar förutom att min älskling valde att lämna mig för 2,5 vecka sen. Ångesten och skammen efter det har varit brutal.
Fortsätt kämpa!

Jag känner verkligen igen hatet och ångesten och hur man känner sig som en svikare.
Jag har precis blivit lämnade pga. alkoholen så mitt självhat är enormt just nu.

Vad är det för en behandling?
Hur fungerar en sån?

Jag är på dag 2 nu.
Kan utstå att avstå men bara tills besattheten lurar mig (igen)
Är väl just det som är det svåra. Att stoppa djävulen på axeln i tid., innan man står inne på bolaget i nåt sorts autopilot läge utan konsekvenstänket kvar.

Ska börja min 40v behandlig nu på onsdag. Får jag några bra tips kommer jag dela med mig.

Nya friska tag nu. 34 dagar är ju skitbra jobbat!

Har passerat utan en droppe alkohol. Mår riktigt bra. Hade mina chanser att dricka när älsklingen var borta men lät bli för att jag ville det. Jag ville visa mig själv att jag kunde vara ensam och nykter. Även om jag hade svårt att sova så klarade jag av det. Jag gjorde det. För mig själv. Kampen blir faktiskt lättare med tiden för mig. Nu ska jag se till att klara av de här tillfällena då lilla djävulen försöker övertyga mig om att "ett glas vin går ju bra. PROVA!". Dom kommer, Jag vet ju dock inte när... kram

Jag har läst din historia och ser hur det gått upp och ner. Du kämpar jättebra. I bästa välmening vill jag påpeka en sak som jag fastnade för i ditt senaste inlägg. Du skriver "jag vill nå dit en dag när jag bara kan och vill dricka lite lagom i andras sällskap". Där är själva grundfelet i tänkandet. Så har vi alla tänkt och önskat från början. Men vi som dricker på fel sätt, druckit oss till ett beroende, vi kan aldrig nå dit. När man accepterar det då kan man nå en varaktig nykterhet. Så enkelt och så svårt är det. Tråkigt, kanske. För jävligt orättvist kan man tycka men sånt är livet. Det är inte rättvist och vi har faktiskt ingen annan att skylla heller. Bara vår sårbarhet eller vår beroendepersonlighet som gjort att vi fastnat. Men så är det nu en gång för alla.
Kan kännas hårt men det fina är att det går alldeles utmärkt att leva ändå. Så mycket bättre när man slipper tänka på vad som är för mycket. Tankarna kan syssla med andra saker än att styra drickandet. Det går! Du har kommit väldigt långt tycker jag!

Och mer stöd i form av samtalsgrupper, AA?!
Det krävs mer än bara att sluta dricka.
Kram!

Tänker att du behöver mera stöd!
Någon att prata med som kan hjälpa dig igenom.
Kram till dig!