Senaste kommentarerna i forumet

De här två veckorna i ensamhet har trots allt varit tankeväckande. Den ensamhet och isolering jag känner i tillvaron blev påtaglig i tystnaden efter mannen som hastigt fick åka iväg till sjukhus och operation. Vi kunde inte ha mycket kontakt heller, och ärligt talat är det inte mycket kontakt vi har till vardags heller. Han har svårt att sätta ord på sina egna tankar och känslor, och inte så stort intresse av att lyssna till mina heller. Det blir för många ord och det tröttar ut honom.

Men ensamheten och den känslomässiga isoleringen är ett personlighetsdrag jag fått med mig från uppväxt. Ett autistiskt arv, och ett resultat av att ha vuxit upp med en mamma vars intresse och förmåga att förstå omvärlden var högst begränsad. Vår uppväxt påverkar oss. Och vad vi en upplever där tar vi med oss ut i livet. Klart att jag har försökt fylla detta tomrum med något positivt, och ruset var det jag upptäckte som ung och har hållit fast vid större delen av livet. Jag är snart 60.

I mitt återbesök i beroendetillvaron var det just den där känslan av ombonad trygghet som kom för mig. Det är ju det jag har använt alkoholen till. Ganska vanligt, tror jag, även om man kan ha många andra vägar in i ett beroende. Så under dessa 10 dagar som jag hamnade i ett återfall (jag vet att det heter "ta" återfall) var det ändå rätt bra att få en påminnelse om vad min alkoholism kommer ifrån. Att det i längden kanske inte är möjligt att bara försöka förtränga känslan av ensamhet och isolering? Att jag på något sätt måste hitta en egen tröst i tillvaron, oklart hur.

Jag hade önskat att min man kunde låta bli att dricka, och han har väl inte druckit några mängder - ännu. Att vi kunde få en omstart med större förståelse för våra respektive svårigheter. Men, med de svårigheter vi har att prata med varandra så blir det inte så lätt. Samtidigt inser jag att ett liv på egen hand snabbt leder tillbaka till alkohol för min del. Det var en chock minst sagt att upptäcka det. Att återfallet bara är en förflugen tanke bort.

Markera din egen tråd som favorit. Det kan man göra i slutet att trådens första inlägg. Favoriterna hittar du sen genom att klicka på ”konto”.

Hur går det för dig?
Jag trilllade också i diket och idag fått börja om med dag 1. Hoppas du är ok och tar dig upp ur diket.

12 dagar blev det, klarade långflygningen galant. Men inte de kommande dagarna på resmålet. Ingen brakfylla, men hållt dagarna uppe med några öl och drinkar på kvällen. Klarade inte heller av att passera en bar på flygplatsen på hemresan utan att dra i mig 4 öl. Hade bilen i Sverige och räknade ut att det inte skulle vara någon fara att köra . Men på planet tillbaka så sköljde ångesten över mig. Fan!! Känner mig totalt jävla misslyckad :( . Men ska banne mig inte lägga mig på rygg och ge upp. Visserligen har jag bränt ett par dagar i Oktober. Men kör ändå igång ”sober October”, och ska försöka glädjas åt de nyktra dagarna som blir denna månaden. Kämpa på alla ni där ute.

12 dagar blev det, klarade långflygningen galant. Men inte de kommande dagarna på resmålet. Ingen brakfylla, men hållt dagarna uppe med några öl och drinkar på kvällen. Klarade inte heller av att passera en bar på flygplatsen på hemresan utan att dra i mig 4 öl. Hade bilen i Sverige och räknade ut att det inte skulle vara någon fara att köra . Men på planet tillbaka så sköljde ångesten över mig. Fan!! Känner mig totalt jävla misslyckad :( . Men ska banne mig inte lägga mig på rygg och ge upp. Visserligen har jag bränt ett par dagar i Oktober. Men kör ändå igång ”sober October”, och ska försöka glädjas åt de nyktra dagarna som blir denna månaden. Kämpa på alla ni där ute.

Det är individuellt det med delerium och det kan ha med psyket att göra. Dock bättre att ta det säkra före att gambla då det kan vara livshotande tillstånd. Den mängden sprit är mycket oxh att trappa ner vore att föredra. Men svårt trappa ner på sprit eller vin då man gärna hamnar i ruset igen. Köp 3.5or och låt honom trappa ner på det istället vid sådana läge. Ge honom 12 första dygnet, sen 8 stycken andra, 6 stycken tredje och minska med två till noll. Så får han helt enkelt portionera ut det under dygnet.

Ingen måste sluta. Frågan är vad du vill. Förmodligen kommer det mesta gå utför om du bara kör på. Sluta drick i tre månader nu. Den fjärde januari så tar du ett nytt beslut hur du vill leva. Det kan vara en bra idé. Att det spricker något blodkärl kan säkert kopplas samman med alkoholen. Har själv haft det i tarmen när jag var yngre. Vill du dricka?

Checkar in för dagens ointressanta uppdatering: ingenting har hänt.
Ska på en resa om några veckor, en vecka utomlands med familjen. Pratade med Herr Knaskatt om hur jag ska göra då med drickandet. I vanliga fall brukar semestrar innebära ganska fritt fram med alkohol. Vin på planet, drink vid poolen, fördrink innan middagen och sen vin. Varje dag. Så vill och ska varken han eller jag ha det den här gången, men jag funderar på att släppa lite på mina regler bara under den veckan. Inte helt, utan kanske att jag unnar mig att tänka att det är helg (dvs två glas vin) fler dagar än bara två. Fortfarande ingen sprit, fortfarande inte fler än mina tillåtna glas, men fler dagar.
Jag ska fundera på saken och också utvärdera när jag kommer lite närmare - det är flera veckor bort fortfarande.

Superbra beslut. Se till att hålla det! Innan du ska träffa dina kompisar: in och läs här och påminn dig om vad du äventyrar om du dricker. Det är inte värt det.
Kanske ska du överväga att berätta vad du har kommit fram till för en eller flera av dina vänner? Någon som kan stötta dig när situationerna dyker upp.
Lycka till!

Att jag också vill skriva en rad.
Att vara mitt i stormens öga är tungt.

Men du hukar dig inte längre utan ser allt för vad det är.

Ett äktenskap på upphällningen.
Ditt eget liv som är på paus/kaos.

En dag i taget är en bra regel.
Gör det enkelt likaså.
Beprövade slagord från AA och Al-anon som gör att man inte lika lätt driver iväg att försöka förutse den framtid man inte kan definiera.

Steg för steg går du då kanske åt rätt håll om du lyckas hålla dig själv och dina barn i fokus.

Hoppas du finner vägar ut.

Har precis ”halkat” in i din tråd och tänkte innan jag hann läsa din sista kommentar, skippa kompisfyllefesterna, och där är du ju redan. Du väljer din familj. Om din fru har mått så dåligt av dessa fyllor skulle jag råda dig att säga till henne det du skrev här. Du har insikten om att det är ett beteendemönster med dina vänner som du inte klarar av att bryta. Se styrkan i att A inte är ett problem i vardagen. Hoppas du inte tycker att jag är för påflugen, men känns som du har bra förutsättningar att fixa familjen! Stor peppkram?

Vad håller jag på med nu?
Utan alkohol helt i 4 dagar, drack en öl i fredags kväll, och en i lördags kväll. Nu utan alkohol i 3 dagar men idag köpte jag en öl igen, en 33cl öl på 5%. Tog ett par klunkar innan maten (jag var huuuungrig). Åt rejäl middag. Och suget försvann. Nu står ölen öppnad och väntar. Och när den finns där vill jag ha den. Om den inte fanns skulle jag acceptera det.

Brukar mest hänga på "Förändra sitt drickande", har därför inte kommenterat så mycket här. Ditt senaste inlägg berörde mig så djupt att jag läste några bakåt i tiden...

Åh, vad jag lider med dig. ♡ Knappast en tröst, jag vet, men vad gäller besvikelsen över att dricka efter ett långt (bedrägligt) säkert uppehåll, är igenkänningen stor. Mångdubbelt stark när man först känt den sköna känslan över att ha klarat det, vunnit över alkoholen, och sedan få den krossad.

I övrigt är våra liv så olika. Känner ibland att jag inte har rätt att kommentera hos andra, vars livssituation är så annorlunda min. Jag är lyckligt gift sedan länge och har full stöttning av min man, som dessutom avstår helt om vi inte bestämt något annat. Ett välordnat liv även i övrigt, så vad kan jag bidra med?Förstå/tycka/kommentera? Ett mönster här på forumet bland alla intelligenta och välformulerande skribenter är en i botten dålig självkänsla. Jag själv tillhör den skaran och får uppfattningen att även du åtminstone gjort det.

Har läst dina fina råd och kommentarer hos andra under ett helt år och vet att du är en insiktsfull och fantastisk tjej/kvinna på så många sätt. Nu måste vi hjälpas åt att fixa så du kommer ur din destruktiva situation. Vad känns viktigast att börja ta tag i? Att alkohol är skit vet vi alltför väl (trots att det sällan hjälper) men i övrigt? Rådgivning, stöd, psykolog, försörjning, äktenskapet?

Önskar av hela mitt hjärta att du kan få må bättre snart. ♡ Hoppas att du orkar hänga kvar här i alla fall.

Kram

Vardagen präglas av ångest just nu. Inte pga. att jag insett att dricka öl med mina vänner inte längre är ett alternativ. Utan pga. att jag känner ett stort självförakt för att jag sårat min bästa vän och fru igen. Hon mår inte bra. Hon trodde på mig senaste gången jag sa att jag inte skulle bli för full igen (det var i januari). Hon hade precis blivit kvitt sin ångest och kände att hon äntligen kände lugn och ro i vårt hem. Hon har sökt hjälp för sin ångest och precis avslutat dessa samtal för att hon kände sig bra.
Så sabbar jag det.

Jag vet att jag skulle klara av att dricka med mina vänner igen och inte bli för full. Det kanske skulle gå två, tre, sju gånger i rad. Men det är att spela rysk roulette. För jag VET att ju fler gånger jag lyckas att dricka måttligt, desto närmare den gången jag blir för full igen kommer jag.
Därför har jag bestämt mig att aldrig dricka med mitt kompisgäng igen.

Skriver av mig

Han ville inte o orkade inte just nu
De va hans svar

Jag sa vi är två i en relation o då.får man besluta någon tid samma dag
Jag frågade om en tid, om den passade... fick svar ... ja vet inte, vi får se
:( jag gav upp och de slutade med att jag sa okej men då struntar vi i det.
Han skrev du är min flickvän.
Jag skrev nej det bestämmer inte du!!
Jag skrev jag har försökt men du vill inte ses o prata så nu låter jag de va.
Vi pratar sen fick jag till svar..
Nej skrev jag sen.... jag vill inte längre

Den här veckan jobbar jag heltid varje dag, det är både en risksituation och en trygg situation. I slutet av varje arbetsdag känner jag automatiskt ett sug på alkohol - eftersom jag är trött och utschasad efter arbetsdagen. Men när jag ska jobba heltid en hel vecka, så vet jag också att det är en omöjlighet för mig att dricka - OM jag ska klara av att gå till arbetet nästa dag.
En bekant föreslog att vi skulle ses över ett glas efter mitt jobb idag. Jag behöver sociala möten, eftersom jag bor själv och känner mig ensam. Och även om jag i isåfall planerade att ta en all fri öl - så vågade jag inte. Jag vågade inte utsätta mig för risken att jag skulle lockas att ta ett glas gott vin.
För jag är ännu inte redo att säga till folk jag känner att jag inte dricker. Jag är ännu inte ens i läget att jag säger att "jag är alkoholist".
Dag 10 idag av nykterhet.
Nykterheten är viktigare än sociala möten just nu.
Säkraste platsen är mitt hem.

Dagarna går bra, em o kvällar värre!
Bor på landet kan inte åka ner o köpa nåt utan det kräver planering. Det betyder inget hemma. Ev folköl men inget annat. Nu när jag åker till ”stan” för samtal....har jag inte kunnat låta bli 2 av 4 träffar gå in o handla! Redan där ångest! Men jag säger till mig själv Du ska inte dricka bara ha hemma när vänner kommer! Eller hur?? Sitter verkligen i skiten!
Nu har jag läst ansvarsFULL riktigt bra biografi känner igen det mesta men ändå inte så illa som att spy mm. Tacksam jag inte är ensam, hoppfull men hur ska jag ta mig dit!?

Det var väntat, men kom ändå som en överraskning. Idag på fm fick jag mess från maken att han kommer hem från sjukhuset redan i em. Hoppsan. Och jag som planerat sluta tidigare och hinna med ännu en eftermiddag på egen hand, med något lagom mycket att dricka. Ett kort ögonblick försöker jag förgäves få till några timmar innan han dyker upp, men nej. Det går ju inte!

Nu återstår att samla ihop sig och göra en omstart på nykterheten. Jag önskar att min man kunde göra detsamma, men han varken vill eller kan. Kanske har han inte förstått att den cancer han blivit opererad för har ett visst samband med rökning och alkohol, kanske kan han inte bry sig tillräckligt. Mitt återfall var väldigt olyckligt. Jag skulle önska att vi båda kunde gå in för ett mer hälsosamt liv tillsammans, men är rädd för att det här med att jag tillät mig att börja dricka så fort jag fick chansen, och var ensam en vecka, det kommer att slå tillbaka på mig och en sådan önskan. Varför ska han då inte få tillåta sig att röka och dricka så länge han kan? Dvs så länge kroppen håller.

Beroende har oss alla i ett hårt grepp. Man kan leva länge, som jag gjorde, i flera år utan vare sig önskan eller längtan efter ett glas (eller sjutton). Och så, bara sådär - så har man plötsligt hällt upp i glaset och låtit sig övertygas om att det är helt ok.

Det är för jäkligt! För jag tycker inte jag var övermodig i min nykterhet. Jag såg mig verkligen inte som botad, eller bättre och förmer än alla de som kämpar och förlorar kampen ett glas i taget. Långt ifrån. Jag var bara så tacksam att jag hade fått chansen att ta mig ur beroendet. En tid i alla fall. Och nu är det slut vare sig jag vill eller inte! För nej, jag tänker inte börja med något slags smygdrickande på egen hand. Ger jag upp kampen mot mitt eget beroende så måste jag leva ensam, något annat finns inte för mig. Tanken på att vi ska sitta där båda som två gamla fylltrattar tillsammans, nej det ställer jag aldrig upp på. Min mans val kan jag inte göra något åt. Han har redan börjat röka, trots nikotinplåster, och fick mig att köpa en liten flaska rött vin för att någon sjuksyster sagt att det kunde vara nyttigt med en slurk vin. Slurk? Sedan när håller vi fyllskallar på med slurkar, tänker jag.

Jag har lovat min man att inte säga något om att han röker och dricker, för det förändrar ingenting. Men jag har också sagt att jag inte heller tänker köpa mer alkohol och cigaretter när han inte klarar av att ta sig till affär på egen hand. Nu ska jag tillbaka till mitt gamla, nyktra liv. Det känns faktiskt rätt ok.

Vet inte vad som hände idag, eller egentligen på morgonen? Vaknade, gick upp, konstaterade att det druckits, gjorde mig klar för skolan, såg till att maken kom upp för att ta ansvar för att barnen kom iväg till skolan. Sen i bilen, där bröt jag ihop när jag körde. Grät grät och grät. Var längesen jag grät över detta, mest varit olycklig och om vartannat bitter. Var ju egentligen inget speciellt som hänt? Det var ju mest en vanlig morgon när min man gått på sin ledigvecka. Vill och vill inte pratat med honom om detta, allt jag kommer att få tillbaka är förmodligen ”du överdriver” ”har du hakat upp dig på detta igen?” ”Det är ingen fara!”..

Tack för kloka ord och råd och jag känner att jag är i samma läge, inte riktigt beredd att lämna utan känns som att jag msåte ge det en chans och se om det blir någon förbättrring, blir det inte det bättre trots det, då är det nog lättare att ta ett beslut.
Jag tror att jag behöver komma ifrån bara för några dar för att få chansen att tänka och det tror jag även att hon behöver göra, så länge jag är hemma så kanske hon känner att det är ju inte så allvarligt menat från min sida.
Jag tycker också det är sorgligt med husbygget och det skulle bli en nystart men just nu känner jag att varför gör vi det här nu? Mitt intresse för det har svalnat kraftig.
Jag älskar henne innerst inne och det har jag sagt åt henne det men jag måste säga precis som du skriver att jag vill ha henne kvar men inte alkholen.
Tack än en gång för kloka råd och känner att det här forumet är precis vad jag behöver just nu, att få skriva av sig och samtidigt få råd och stöttning från er alla.

alla stora tunga beslut på en gång. Ta din tid, den dagen det är nog så vet du inom dej. Så lever jag just nu. Jag är inte redo att lämna men jag har dragit ”mina gränser” för vad som är ok eller inte. Funkar sådär måste jag erkänna men jag känner att jag blir starkare. Kanske du behöver stugan som en frizon för dej själv ett tag innan ni fattar stora beslut, kanske du ska planera dina helger utan frun, vad vill du göra en härlig helg? Gör det! Är hon nykter kan hon hänga på annars väljer du att göra det du tänkt utan henne.
Jag tycker det är sorgligt att ni är mitt uppe i husbygge och nystart och så ska det raseras av den förbannade alkoholen ! Men det är bara din hustru som kan fatta beslutet om alkoholens vara eller inte vara. Att sluta för din skull kommer inte att fungera men det är kanske en liten hjälp för henne i början, kanske hon upptäcker att det är rätt skönt att inte vara packad varje helg!
Om du älskar henne så glöm inte berätta det för henne,” det är inte dej jag vill vara utan, det är alkoholen”
Lycka till ?

Härligt att du klarade flygresan. Tänk vad bra kroppen mår av träning. Tror att den är oerhört tacksam att slippa a. Fortsätt på samma väg!

Klarade flygresan, har nu checkat in på hotellet nykter. Blir gymmet nu som belöning.

Tack för svar, det är precis så jag känner nu att under de lugnare stunderna så funkar det, men inte mer. Vi har alltid haft svårt de sista åren med kommunikationen oss emellan, om det inte gällt barnen eller så.
Jag försöker prata men det slutar oftast i bråk och jag har känt mig så stark sista tiden, men nu är det som att allt fallit tillbaka till att jag blivit feg och svag igen.
Lite tror jag har gått fram för hon har druckit betydligt mindre de 2 sista helgerna men jag känner att hon är irriterad över det och att hon dricker mindre för min skull. Jag vill att hon gör det för sin egen skull och det måste jag säga åt henne.
Jag ska samla kraft och mod för att ta en diskussion med henne om detta och era råd Anxiete och Mia.80 tackar jag för. Jag måste helt enkelt komma vidare för annars kommer vi alltid ha det så här känns det som.
Varför är det så svårt? Jag älskar henne och vill leva med henne men inte som vi har det idag. Skulle jag inte inför varje helg känna en smärta i magen samt en oro, hur blir det den här helgen då? Det är gruvsamt att gå ut på dans eller bjuda hem vänner på middag för jag vet inte vart kvällen slutar, våra vänner säger samma sak, dom skulle umgås mer med oss om hon kunde behärska sitt alkoholintag. Varför ska det behöva vara så?
Jag har tänkt att jag ska säga att jag behöver åka bort för mig själv några dar för att få tänka och då får även hon tänka igenom hur hon vill leva framåt.
Jag erkänner att jag gör också fel i vårat förhållande som jag behöver komma fram till hur jag ska bättra mig där.
Nu måste jag samla mod för att prata med henne och ställa de jobbiga frågorna, jag måste bestämma hur jag vill ha mitt liv samtidigt som det då känns som att jag sviker henne i precis allt.

Det blir så extra tydligt när jag läser det jag skrivit, nästa dag eller senare. Det ger mig en klarare bild. Tack Vinäger. Jag ska ta kontakt med vårt personalstöd. Jag har tänkt tanken flera ggr men ännu inte ringt, för när jag tänker så förminskar jag mina problem. Tycker plötsligt inte att det är så stort att jag behöver ringa. Jag ska börja med att lägga in nummret i mobilen, så jag kan ringa direkt när jag behöver stödet.

Det är nog hösten som påverkar och gör allt lite extra tungt...