Senaste kommentarerna i forumet

Min man har också bett mig att köpa och jag har gjort det otaliga gånger. Men med åren har jag försökt stålsätta mig mot detta och han accepterar det för det mesta. Han får snällt gå ut själv och köpa, han har hittat ett nattöppet ställe inte så långt hemifrån. Men hade vi inte haft det så hade det nog blivit hus i helvete. Får se nu hur det blir nu när vädret blir kallare.

Han har också haft mage att försöka lägga ansvaret på mig om han skulle köra rattfull och åka fast. Nu tror jag inte han gjorde det den gången, men jag är faktiskt lite osäker. Men oj, vad jag fick kämpa med mig själv den gången!

Men jag ska lägga alla utbrott han får när jag nekar i vågskålen så blir det kanske lättare att ta ett beslut.

Nu var det inte meningen att kapa tråden, ville bara säga att jag har liknande erfarenheter. Jag skickar styrkekramar och hoppas att du kan stå fast vid din inställning.

Men jag förstår att det inte är lätt, jag vacklade själv senast för ett par veckor sedan. Man känner sig så utnyttjad efteråt.

Som de andra säger, det är INTE ditt ansvar!

Kram på dig!

Jag försöker vara snäll mot mig själv, men det är svårt. Speciellt när det handlar om barnen så känner jag mig otillräcklig. Men du har rätt och dina ord värmer. Tack! ??
Skapade en egen tråd första dagen jag loggade in här. Har en som peppar mig där och det känns riktigt bra. Tyvärr vågar jag inte skriva så mycket detaljer. Är rädd att någon jag känner ska hitta mig här. Ganska löjligt och fegt kanske, men tar en bit i taget.

Den 2 oktober hade jag varit nykter i 1 månad! Känns bra men vet att det bara är början på ett nyktert liv.
Läser andra trådar och ser att folk känner sig pigga och glada av att vara nyktra, det gör inte jag!
Om jag inte hade haft barn så hade jag inte lämnat sängen, är trött jämt och allmänt less.
Jag har en underbar man och de tre finaste barnen i hela världen, jag borde vara lycklig, men det är jag inte..
Jag känner mig avtrubbad, som om jag bara går i nån dimma utan nån mening, min livskraft finna inte längre, allt känns meningslöst.
Vill inte känna så här resten av mitt liv, jag vill vara lycklig...

Jag antar att din fråga om tystnadsplikt gäller Alanon. Tystnadsplikten inom 12-stegsprogrammen är inte juridisk, som inom t.ex vården, det är en överenskommelse. Min erfarenhet är att respekten och tystnadsplikten inom 12-stegsprogrammen fungerar väldigt bra. Jag klistrar in en länk så kan du läsa själv http://www.al-anon.se/om-al-anon/fragor-svar/
/ mt

Har haft görmycket på jobbet men så kan det vara ibland! Mår fortfarande bara toppen och det känns mycket bra att vara nykter. Livet flyter på fint!

Ha en fin tisdag?

Det tycker jag låter väldigt bra, men hur jag ska klara resten av året har jag ingen aning. Ikväll satsar vi igen, jag hoppas jag kan stå emot men diskussionen finns redan i huvudet. Det jobbiga är att jag varje morgon bestämmer mig för att nu får det vara nog, nu ska jag vara nykter. Detta håller i sig till 100% fram emot sen eftermiddag då det kommer en liten diskussion i huvudet om att så farligt är det inte och som till slut slutar med att jag kan ju vara nykter imorgon istället. Suck.

Vi är många med på det tåget, hoppas jag :)
Hoppas du får lite mer medvind nu i ditt liv. Jag läste nyss att du kämpat och haft det tufft. Usch ja, det är svårt att kämpa med sig själv när allt runt ikring inte vill fungera.

Styrkekram!

Det smärtar mig att ni känner igen er. För det är inte jättekul.

In other news.
Bölat hela dagen, Jupp hela dagen. Fulgråter så ögonen svider. Vafan är det för fel?
Somnade vid 05 i morse.
Har huvudvärk.
Känner redan nu att jag inte vill gå tIll jobbet i morgon.
Funderar på att färga håret rosa.
Kommer inte upp ur sängen dock. Det mesta känns meningslöst. Fortfarande förkyld. Nyser och har ont i halsen. Läste på om ptsd, känner igen mig.

Woopifuckingdooo ✌️

?

Jag önskar att min tråd kom upp när jag loggar in. Jag är trött, jättetrött och irriterad över att behöva bläddra bland sidorna för att hitta tråden. Eller har jag missat hur man gör? Upplys mig i så fall, snälla.

Jag är som sagt trött, oroväckande trött och behöver sätta klackarna i backen och bromsa ordentligt. Just nu gör jag bara det som jag absolut måste. Dammråttorna får virvla omkring och tvätten får växa på hög. Jag behöver sova, vila och vara i stillhet för att inte återfalla i tröst med vinflaskan. Det är lite mycket just nu med jobbiga beslut som påverkar mig mycket. Långvarig oro och stress över de gamla sjuka alkoholiserade föräldrarna som tappat greppet totalt. Jag träffar inte mina föräldrar så ofta, men det är kontakter med olika handläggare, sjukhus, beslut om God Man, inkasso, kronofogden....
PUH!

Jag försöker verkligen ta hand om mig själv, men nu orkar inte min kropp och knopp mer. Kroppen gör ont och minnet sviktar. Risk för utmattning, panikatacker, depression knackar på. Jag har svårt att finna mening med min vardag just nu. Tankar på a kommer, tankar på flykt....

Idag är det 73 (-1) dagar utan a. Jag drack en flaska vin för 2 veckor sedan. Konstaterade att det inte alls var så gott eller mysigt som jag föreställt mig. Jag blev präktigt bakis och sabbade en hel dag.

En dag i taget...

...och oj vad jag mofflat i mig godis! Verkar ha utvecklat ett sötsug istället och jag gillar det inte men just nu får det vara så.
Har även utvecklat ont i halsen och det suger fett, fan jag är ju aldrig sjuk!
Nu kan jag inte springa idag, vi ju, men äta snask det kan jag! Och dricka te...Och titta på Netflix efter middagen ikväll.
Känns rätt ok ändå!

Jag har lärt mig genom den hårda vägen hur lätt det är för dom att lägga skulden på oss , som finns vid deras sida, och jag vet hur lätt det kan vara att köpa ut åt dem, pga att man inte orkar mer bråk.
Jag är ingen ängel och jag kan erkänna att jag köpt ut för att få det lugnt. Det gör mig till medberoende.

hoppingivande, precis så vill jag ha det om en vecka!

Tack för att du tänker på mig, kamrat. Det räcker långt ska du veta.
Syftet med mitt inlägg var enbart att försöka sätta ord på mina tankar.
Sen att jag fått en riktigt rejäl dos verklighet uppskyfflad i nyllet det senaste året går inte att hymla med, men samtidigt som det är tufft så är det ändå hanterbart.
Min sponsor sa en ganska vettig grej efter gårdagens möte:
”Om dina tankar och känslor inte löpte amok efter det du gått igenom på relativt kort tid, ja då vore det nog läge att uppsöka vården.”

hur lika vi är. I går skulle helt klart äntligen vara Dag 1, men med väldigt konstiga argument blev det inte det, och nu sitter jag här och mår skit och undrar precis som du hur det ska gå ikväll. Har dock ett åtagande, och kommer inte hem förrän efter 22, så om jag inte köper hem nåt ska det faan gå. Jag måste som du erkänna att jag verkligen har problem med alkohol och att sluta. Ska vi säga att den 1 oktober var sista dagen det här året som vi drack, det låter lite bra som mål tycker jag. Ikväll håller vi oss nyktra till att börja med.

Vet inte vad jag ska skriva. Har inget bra att säga. Men jag tänker på dig och förstår hur tufft du har det just nu.
Kram ?️❤️

Det är nog bäst att en gång för alla erkänna för mig själv att jag har problem, riktiga problem och att det går utför nu. Jag drar i handbromsen så hårt jag kan och hoppas få stopp på detta. Igår kväll gick det verkligen överstyr igen, det slutade med att en halv vinflaska ramlade ur skåpet och krossades över köksgolvet, som tur var hade övriga familjen redan somnat så jag kunde städa undan alla spår. Jag måste hålla mig nykter ikväll!

Har alla tystnadsplikt mot varandra?

Som en blixt från klar himmel, när jag var mitt uppe i att faktiskt sakta trivas med mig själv, kom telefonsamtalet. Orden jag aldrig kommer glömma. Orden som fortfarande ekar i mitt huvud till och från.
”B är död.”
Min pappas fru. Från ingenstans utan förklaring har hon somnat för att sedan aldrig mer vakna.
Känslan och påminnelsen från mitt livs största förlust gjorde sig påmind. Jag blev alldeles kall. Kall och skakig.

Mitt uppe i all misär försökte jag och höll mig faktiskt på ytan. Jag var ett stöd för pappa. För hennes söner. För min familj.
Jag gjorde det jag brukade göra, det jag borde göra och det jag ville göra.
Pratade, lyssnade, träffade Biggan, gick på mina möten, träffade min sponsor, ringde min sponsor.
Sen kom det ikapp mig.
Livet. Sorgen. Rädslorna.

Nu, jämfört med för ett halvår sedan, är jag stabil, men det skriker inom mig.
Jag saknar min mamma så det fullkomligt värker i själen på mig.
Jag blir förkrossad över att se min annars så positiva pappa fullkomligt krossad.
Och mitt i allt jävla elände och sorg sitter jag och tycker synd om mig själv.
Det skrämmer mig.

Man kan nog säga att du börjar bli normal. Det är inte attraktivt med fulla människor betraktakt genom nyktra ögon. Men för det mesta är ju alla fulla och då är det ju inget problem.
Men det vore ju konstigt om man ansåg det attraktivt med någon som med filt (!) sänkt sin iq, babblar på osamanhängande, förlorat förmågan att läsa sociala signaler och svajjar.

Bra kämpat!

Ja Sannah, jag är expert på att vända och vrida på saker, grubbelmästare. :-S En av de största riskbeteendena för att bli deprimerad har jag läst.
Det börjar bli ganska tydligt att jag har en stark konflikt med mig själv. Jag vill vara en person jag inte är och jag har varit så övertygad om att det går att bli någon annan om man bara anstränger sig. Den som jag blir när jag dricker. Han finns ju där inne nånstans då ju, eller? Nä det är kanske dags att en gång för alla släppa kampen och bara vara den man är. Tystare, fundersam, eftertänksam. Jag är bara så rädd att vara tråkig och bli mer ensam. Men i sagorna så hittar ju alltid den som är sig själv tillslut de andra som är likadana och lever lyckliga. Tänk om allt var som i sagorna.
Jag börjar närma mig en vecka nykter och den där sköna känslan börjar komma, när den akuta abstinensen på kvällarna har lugnat sig och det går ganska smärtfritt så länge saker flyter. Jag läste första gången uttrycket HALT här på något inlägg. Hungrig, Arg, Ledsen, Trött. Det där är ju klockrent och precis det som avgjort hur länge jag klarar mig. Jag har klarat mig ifrån det där senaste veckan och därför har det antagligen gått bra. Det där är ju både saker som man aldrig kan komma ifrån och saker som vi med beroende skall undvika till högsta grad. Samtidigt så vet man att någon gång så kommer det. Mina känslor är väldigt starka, slår vad om att det är genomgående för oss med alkoholproblem. Om jag och min sambo bråkar kan jag ligga vaken och grubbla halva natten, hon somnar som en stock efter 5 min och jag blir tokig.
Hur ska jag hantera det, har ni några tips hur man hanterar starka känslor?

Skönt att vakna helt nykter, har nästan "glömt" hur det känns! Gårdagen gick ju fint när man känner sig så motiverad. Jag tog en promenad. Vågen går sakta neråt igen för jag ökade tre kilo under semestern... Det var väl tsatsikin... Märkligt hur lätt man kan gå upp i vikt men att gå ner tar minsann längre tid.
Önskar alla en fin dag!

Jag behöver kapitulera men jag vet inte hur. Föll igen igår, uppfann en anledning att åka och handla och köpte hem mer. Känner mig så värdelös, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Min fur är som en speedad duracellkanin och hittar på jobb efter jobb och om jag kapitulerar inför henne kommer hon använda detta emot mig för evigt.

ganska direkt då den kom ut, så otroligt bra beskrivning just av medberoende. Pehrsbrandt har jag inte läst men ska göra det efter din recension. Ha det bra, alltid fint att se ett avtryck från dig? / mt

hittar du massor av info : http://www.al-anon.se/

måste ta ansvar för sitt eget liv !!!! Det är så lågt att lägga ansvaret på dig och få dig att känna dig tvingad att "hjälpa (eg stjälpa) honom. Att langa sprit till en alkis är att påskynda sjukdomen.

Tänk på ditt eget liv och fundera på om du verkligen vill vara kvar i denna dysfunktionella relation. Du är värd ett bättre liv !